Jag förundras!

Människor får mig att förundras! Och det leder ofta till att tankar och funderingar blir en aning förvrängda. Jag erkänner det. Men, ibland gör det mig också en aning arg. Jag vill kunna säga det, men får så dåligt samvete att jag tänkt arga tankar för något jag tolkat och försökt gissa mig till.

Det svåraste jag vet är kommunikation! Kommunikation kräver att man använder samma sätt att prata. En person kan prata länge och målande om en sak och få det att liksom blomstra utan att för den delen använda omskrivningar eller få det att låta annorlunda mot vad verkligheten egentligen är. En annan säger det den har att säga, rakt och enkelt. Kort och koncist. Inget sätt är mer rätt eller mer fel. Det kräver bara att om de personerna pratar med varandra, att de har förståelse för det, utan att för den salens skull konstaterat det högt först.

Jag har testat det här med kommunikation ett tag, försökt och gjort observationer och dragit slutledningar. Alla vet att jag tycker om att prata. Det gör jag! Men, då ska ni veta vilken energi det tar av mig. Andra har sagt det och jag ser själv nu, jag pratar gärna kort och koncist om en sak när jag ska berätta. Försöker jag utveckla blir det bara fel och ingen förstår. Fler utropstecken blir till frågetecken än tvärtom. Ju mer ord jag använder, desto fler frågor får jag. Tyvärr är det dock så att alla uppskattar inte rakhet i allt. Man ska t.ex. när man ringer ett telefonsamtal för att fråga något brådskande så ska man småprata innan man kommer till det viktiga. Jag försöker, men det blir bara fel. Forcerat och konstlat. Jag börjar dock se att mitt sätt att prata beror på känslan av att jag inte vill ta plats. Så, om jag berättar snabbt så slipper de andra tycka jag tar allt utrymme. Dessutom har jag många gånger fått känslan av att andra lyssnar på mig för att vara trevliga, men skyndar sig sen att ta plats själva. Jag VET att det är mina hjärnspöken som orsakat detta för mig. Mina grå demoner som säger att jag duger bara till när alla andra alternativ är strukna. Verkligheten är inte sådan. Jag vet det. Eller ja, för att vara exakt, jag hoppas att det inte är så.

Well. Ni ser. Jag är sjuk. På riktigt. Jag tillåter mig inte ens tro att jag är lika viktig som någon annan. Dessutom, igår försökte jag ta mig över ett av mina hinder, be om hjälp, och fick väl inget superbra svar på det. Så, tillbaka på ruta ett igen, vilket innebär ytterligare en veckas hårt jobb och ansträngning innan jag ber om hjälp igen. Kvällarna är inte roliga. Då blir det mesta svart i takt med att mörkret faller där ute. Trots stor trötthet i kroppen kommer jag inte i säng i tid och somnar sent gör jag, om jag har tur vill säga. Sov uselt i natt, så nu ska jag göra ett nytt försöka till god sömn.

God natt!!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0