Så var resan upp avklarad.

Nu så, nu är vi framme i Fianberg. Det var en lång resa, närmare bestämt 18 timmar i en bil. Vi enades nog dock om att den gått väldigt smärtfritt. Visst har det varit lite jobbigt att vi inte kunnat sova ordentligt och att Felix vart väldigt arg/ledsen i korta stunder. Men, det är helt förståligt att han varit det eftersom det är första gången han åker över 100 mil i ett streck. Han har fått gnala och gråta lite, men har gått att trösta tillslut. Här uppe har han busat och kollat in allt som går att kolla in. Det är inte så mycket kanske, men för en liten vilding som honom så fanns det massor av intressanta saker att se på.

18 timmar sittandes i en bil är rätt jobbigt för kroppen. Det tar inte lång stund innan kroppen stelnar till och det är svårt att hitta någon bekväm ställning att sitta i. Så, för att räta ut kroppen lite passade jag på att ta en löprunda efter maten. Hade turen att kunna få sällskap om jag hade velat, när jag hade kommit en km kom det tre hundar schavande och hade jag inte sagt åt dem att stanna kvar så hade de följt mig hela vägen tydligen. Turen blev 6 km och jag hann tänka på mycket under den turen. För, det har trots allt blivit ett par somrar här uppe i Fianberg. Löprundan gick bort till min morfars gamla stuga (och mammas farmors stuga). Trots att jag vet att det är 10 år sen han gick bort så kändes det som att morfar skulle stå där ute på sin tomt och säga "Jo men visst" och skrattat sitt charmerande skratt. Men, han gjorde inte det och det blev rätt tungt att passera där. Jag hade tänkt att jag skulle stanna kvar och insupa lite minnen från min barndoms dagar men skyndade mig istället att vända hemåt igen. Antar att det blir minst en vända dit bort igen i alla fall. Skall se till att få det på kort också, för en sak är säker. Det är en liten oas mitt i ingenstans, ett vackert smultronställe. Weronica och jag har flera gånger under dagen utbrustit i "Du, kommer du ihåg när vi gjorde så?" eller "Kommer du ihåg hur Morfar gjorde då?"

Jag tror att detta kan komma att bli en mycket fin resa trots allt. Mycket minnen kommer att komma och mycket skratt kommer vi nog få. Nu tror jag att äventyret mitt ute i radioskuggans land kan få börja! (Fast det är klart, det är inte helt radioskugga, men det måste till en hel del för att mitt modem skall vilja jobba med mig.) Så tillexempel har jag skrivit inlägget i förhand. Sen efter det får jag gå ut och ställa mig mitt ute på gräsmattan tillsammans med en biljon myggor och till det en driljon knott samt en filijon med brännmy (sviare). Men, det är helt klart värt att bli levande uppäten där ute bara jag får lov att komma åt mitt internet emellanåt. Bara för att mina mobiler har valt att inte vara kontaktbara här, tydligen.


Nej, nu är det dags att kasta sig ut bland blodsugarna och uppdatera. Imorgon skall jag passa på att lägga ut lite bilder från hitresan också.


God natt med er!




Just det, i Orsa Finnmark kan ingen höra dig skrika. Eller ja, du kan inte göra dig hörd, eftersom där råder  radioskugga.

Noppikoski - antingen ett väldigt fulbrännvin eller en liten ort någonstans mitt ute i ödemarken.

Dollar Stores - vi svängde fel vid Malung och hamnade mitt i vilda västern.
Jag har badat här uppe redan, trots att det går isbjörnar på gatorna.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0