Panik fick gå till veterinären igen.

Detta har jag inte glömt att berätta om, utan det handlar om att jag inte riktigt haft möjlighet att göra det. Samma dag som vi skulle åka till Norrland upptäckte jag att Panik inte börjat äta och dricka ordentligt själv efter sin förkylning. Så, jag ringde till veterinären igen, och de tog in oss på en gång. En veterinär tittade på honom och konstaterade att han var lite uttorkad. Därför sprutade de in en vätska, som jag förstod det, in under huden på honom och det skulle hålla honom med vätska i ungefär i 24 timmar. Jag fick också tipset att ge honom trögflytande kraftfoder samt vatten med spruta ungefär varannan till var tredje timma. LÄTT att genomföra när jag snart skulle resa iväg.

Som TUR är hade jag min syster som lovade att hon skulle ta hand om honom medan vi var borta. Och det gjorde hon, med stor bravur! Minst en gång om dagen, men allt som oftast flera gånger om dagen, ringde hon och gav en rapport hur han mådde. Vissa dagar hade hon inget positivt allt att säga och andra dagar var bara genomlyckade. Långsamt såg hon hur han vågade att äta och dricka själv, tack vara att hon satt och visade honom hur han skulle göra.

Så i lördags när jag kom hem åkte jag upp till mamma och hämtade hem mitt lilla lurviga marsvin! Och gissa om det var Panik jag fick hem? Så fort vi landade hemma började han prata, och han har inte slutat. Flera gånger om dagen gör han mig påmind om att han finns här hemma hos oss igen, i sitt gamla vanliga sätt.

Dock var väl räkningen inte lika rolig att ta. Trots att han är försäkrad fick jag betala närmare 1000 kronor för de där korta besöken hos veterinären. Fast, när jag fick andra räkningen fick jag mig ett riktigt gott skratt, när jag läste för vilka symtom han hade vårdats för. Han hade tydligen haft anorektiska symtom. (För visst är det så att mitt lilla marsvin suttit och funderat över sin vikt, och kommit fram till att han vill svälta sig...)

I skrivandets stund sitter min lilla pälsbeklädda pälskling och njuter av lite morot och vitkål och trivs med livet! Självklart smittar det av lite grann på mig också!


Kommentarer
Postat av: Plupp

Haha, det där med anorexia var faktiskt lite tragikomiskt. Hur kom veterinären fram till en sådan diagnos? Eller rättare sagt: hur sätter man en sån diagnos på ett litet marsvin?

Skönt i alla fall att pälsbollen mår bättre! =)



Kram!

2009-07-15 @ 14:28:13
URL: http://fialicious.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0