Väckt ur en dvala

Oj, lördagen slutade hur bra som helst måste jag säga. Ur en synpunkt. Att det var lite klumpigt och fel spelar kanske ingen roll längre då jag pratat ut om det med personen som blev osidosatt. Men, det som hände fick mig att må rätt bra faktiskt. Ända sen psykologen berättade för mig att jag inte kunde svarar på uppskattande blickar och att någon flirtade med mig har jag försökt få ordning på det. Har inte lyckats nämnvärt de gånger jag varit ute sen dess. Men i lördags gjorde jag det. Och jag vågade ta för mig. Det om något gav en total lättnadskänsa i mig och mitt psyke. Jag vågar igen! Samtidigt som jag känner att det kanske var dumt att väcka den där lusten igen så var det helt klart värt det. Att få känna att jag gjorde något för mig själv. För att JAG ville det. och för att jag GILLADE det. Får se om det blir en fortsättning. Tror väl egentligen inte det, men vem vet?! Under och mirakel har skett förut sägs det. Huvudsaken är att jag gillade det och att jag VÅGADE göra något som jag sällan (läs aldrig) gör.

Det här var en sak i förra årets sista tankar. VÅGA GÖRA DET DU VILL OCH FÅ UT SÅ MYCKET SOM MÖJLIGT AV DET FÖR DIN SKULL. Året kunde inte börja bättre. Nu är det bara att blicka framåt och hoppas att en prins en dag står där och väntar på mig. Skulle du bli förvånad om han hette Johan? Det skulle inte jag bli...

(Det finns små nackdelar med det hela, men de är så små att jag INTE skall göra som tidigare, hänga upp mig på dem. Jag skall ta vara på det och spara det som ett mycket kärt minne, eftersom det betydde så mycket för mig på så många plan så ingen kan ana dess vidd...)


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0