Tapper och stark in i det sista.



Gammelmannen Panik har idag fått somna in lungt och stilla.

Han har varit hängig och i början av veckan ville han inte äta. Men, på onsdagskvällen började han äta igen så jag tänkte att det hade vänt. Ack vad fel jag hade. Igår kväll kollade jag till honom och tyckte att han var väldigt mager. Ett marsvin väger ju inte mycket i sig, men på bara ett par dagar hade han tappat all hull.
I natt har han levt runt i sin bur, och vid 4-tiden i morse såg jag att han försökte dricka vatten. "Han är tillbaka igen" tänkte jag snabbt för mig själv. Något som inte tänktes när jag några timmar senare vaknade igen.
Han gjorde allt för att bli ett med hörnet i buren och pälsen hade han ruggat upp ordentligt.
Vad mer fanns att göra än att ringa till veterinären och be om en tid?
Snälla Tina kom hit och höll mig sällskap fram tills det var dags att bege sig till Göteborg och Smådjursakuten. Aldrig förr har en bilresa varit så svår. Panik låg och stötte ut kvidningar och tycktes inte hitta något bra sätt att ligga på i sitt hö. Allt jag kunde göra var att hålla handen på honom och säga att jag var på väg för att hjälpa honom.
10 minuter fick jag stå utanför klinkiken innna jag blev insläppt. Det kändes som en evighet, och jag hade inga medel för att lindra Paniks stress, eller lidande heller för den delen.

Veterinären Tobias såg att han var illa där an, så det fanns ingen behandling att sätta in. Så medan jag satt och hade Panik intill mig gick han för att hämta lite sömnmedel.
Om det var en evighet att stå utanför kliniken så var Paniks sista andetag längre än det. Han ville liksom inte ge upp kändes det som. Jag stod där intill honom och klappade honom på nosen, så där som han alltid har älskat att bli klappad. Jag pratade med honom och sa att han fick släppa taget och springa iväg till brosan Skrik.

Tillslut kom det ett sista suck och allt var lungt och stilla.
Panik var gammal, han skulle fylla sex år till vintern. Det visade sig att han hade någon tumör i magen. Veterinären förklarade att det inte alls var konstigt att jag inte uppfattat att han varit så dålig, för marsvin skall inte visa att de är sjuka när de lever vilt. Men ändå kändes det där och då som att jag var den sämsta matten i hela världen, som inte sett åt vilket håll det höll på att gå.
Fast, å andra sidan har jag ju gjort det. Jag vet ju att han levt länge och att det snart skulle komma. Ibland har jag kommit på mig och tänkt hur det skulle vara utan honom.
Att det skulle göra så här ont, hade jag inte en enda tanke på. För, jag jämför ju med när Skrik försvann från oss. Antar att den smärtan som fanns då kunde lindras med att Panik var kvar, att allt kutter och krafsande i buren inte försvann. Men nu är det otroligt tyst här hemma. Inte ett enda ljud kommer, eftersom den lilla krabaten inte är där. Alldeles nyss såg jag Kattastrof hoppa ner och lägga sig i buren. Jag stod på håll och observerade henne och det såg verkligen ut som hon låg där och tänkte att något var väldigt fel. Så, buren får nog stå en dag eller två till, så att hon också får chans att vänja sig att brosan är borta.


Tänk att saknaden redan kan vara så stor, trots att det bara är fyra timmar sedan han tog sitt sista andetag.
Den som säger att husdjur inte är familjemedlemmar har fel. För, det gör lika ont att förlora dem.
Att dessutom vara den som tar ett så svårt beslut, att låta dem somna, det är näst intill omöjligt även om all vett och logik talar för det.

Panik, hälsa till brosan från oss!


Sista besöket Smådjursakuten


Imorse ringde klockan 8.45, vilket inte var uppskattat alls. Fast, till saken hör att Panik körde diverse olika marsvinsarior redan klockan åtta. Kan det varit så att han var sugen på att få veterinärsbesöket avklarat redan där och då? Strax efter uppstigningen fick jag väcka Strofan som hoppat in och somnat i sin resebur. Den behövde nämligen Panik låna! (Sen han Strofan smita in i den en gång till innan jag fått upp Panik ur hans bur.) I alla fall, när klockan hade ringt tog det mig 10 minuter innan jag klev in på Smådjursakuten. Där anmälde vi oss i kassan och sen fick vi slå oss ner i en skön fotölj. Det tog inte många minuter innan Jenny kom med sprutan i högsta hugg. Van som hon är satte hon snabbt sprutan i nacken på Panik som denna gången gav ifrån ett litet, men ändock ett missnöjt litet pip. Det verkar som om att behandlingen har gett resultat, för han är inte lika karl på rumpan längre. Fast som jag sa för två veckor sen, det enda symtomet jag sett är just pälsfrånvaron. För, han pratar och tjattrar mer nu än han gjorde innan han blev förkyld i juni.

När vi sen kom hem var Kattatstrof glad att brosan kom hem igen, hon stod utanför buren och undrade vad han gjorde där inne. Men, hon vågade inte knalla in till honom. Bäst var att stå lite avvaktande utanför!

Nu får vi se hur länge lillkillen får vara frisk den här gången. Kan bara hoppas på att det är för alltid!

Ännu ett veterinärbesök avklarat!



I måndags upptäckte jag och Jasmine att Panik var liksom avskavd i pälsen på bakdelen och magen. Det första en modern människa gör är att ta sig till datorn för att försöka googla fram ett svar. Jag hittade lite olika förslag på sjukdomar det kunde vara. Efter det kollade jag en gång till på fläckarna i pälsen som var skavda och försökte hitta parasiter eller något liknande i pälsen. Detta gjorde jag inte, så jag kontaktade Smådjursakuten igen. Tyvärr kunde jag inte få en tid på en gång, utan fick vänta till idag. Så kvart i nio imorse åkte jag, Jasmine och Panik bort till dem. En veterinär tittade på honom och fick väl mer eller mindre gissa sig till vad det kunde vara. Hon trodde att det var en parasit som orsakade detta. Anledningen till att hon trodde det var för att det var den absolut vanligaste hudsjukdomen hos marsvin. (Hon pratade om ringorm också, men det skulle tydligen visa sig mer bakom öronen i så fall.) "Visst, man kan göra en utredning på honom, men det blir oftast dyrt. Därför behandlar vi honom mot parasiten nu och ser om det hjälper. Annars tar vi blodprover och göra en större utredning". Hon var visserligen ganska säker på att det var det han led av, men att sjukdomen inte har utvecklats så mycket än.

Behandlingen består av tre injektioner som görs hos veterinären. Första fick han idag, sen skall han ha två till med en veckas mellanrum. Trots varningen gjorde lite ont i mig att se när han fick sin spruta idag, för han skrek rätt mycket. Tydligen har de en förmåga att göra det, de små hårbollarna. Som tur var gick det fort, och han var lycklig att få skutta in i sin bur igen efteråt.

Lika bra att han blir sjuk nu, när jag ändå har betalt självrisken redan. På så sätt blir det ju inte ruskigt dyrt. Men, det är verkligen inte kul ATT HAN BLIR SJUK. Min lilla luddboll. Skall väl dock säga att jag inte märkt några andra symtom på honom. Han äter och dricker otroligt bra, och bäst av allt, han pratar mest hela tiden. Så, vi får hoppas på att han slutar skava av sig pälsen snart.

Panik fick gå till veterinären igen.

Detta har jag inte glömt att berätta om, utan det handlar om att jag inte riktigt haft möjlighet att göra det. Samma dag som vi skulle åka till Norrland upptäckte jag att Panik inte börjat äta och dricka ordentligt själv efter sin förkylning. Så, jag ringde till veterinären igen, och de tog in oss på en gång. En veterinär tittade på honom och konstaterade att han var lite uttorkad. Därför sprutade de in en vätska, som jag förstod det, in under huden på honom och det skulle hålla honom med vätska i ungefär i 24 timmar. Jag fick också tipset att ge honom trögflytande kraftfoder samt vatten med spruta ungefär varannan till var tredje timma. LÄTT att genomföra när jag snart skulle resa iväg.

Som TUR är hade jag min syster som lovade att hon skulle ta hand om honom medan vi var borta. Och det gjorde hon, med stor bravur! Minst en gång om dagen, men allt som oftast flera gånger om dagen, ringde hon och gav en rapport hur han mådde. Vissa dagar hade hon inget positivt allt att säga och andra dagar var bara genomlyckade. Långsamt såg hon hur han vågade att äta och dricka själv, tack vara att hon satt och visade honom hur han skulle göra.

Så i lördags när jag kom hem åkte jag upp till mamma och hämtade hem mitt lilla lurviga marsvin! Och gissa om det var Panik jag fick hem? Så fort vi landade hemma började han prata, och han har inte slutat. Flera gånger om dagen gör han mig påmind om att han finns här hemma hos oss igen, i sitt gamla vanliga sätt.

Dock var väl räkningen inte lika rolig att ta. Trots att han är försäkrad fick jag betala närmare 1000 kronor för de där korta besöken hos veterinären. Fast, när jag fick andra räkningen fick jag mig ett riktigt gott skratt, när jag läste för vilka symtom han hade vårdats för. Han hade tydligen haft anorektiska symtom. (För visst är det så att mitt lilla marsvin suttit och funderat över sin vikt, och kommit fram till att han vill svälta sig...)

I skrivandets stund sitter min lilla pälsbeklädda pälskling och njuter av lite morot och vitkål och trivs med livet! Självklart smittar det av lite grann på mig också!


Ett litet besök hos veterinären blev det

I förra veckan upptäckte jag ju att Panik inte mådde helt bra. Han var allmänt hängig, åt dåligt, drack inte och nos och ögon rann. Det symtom som väckte störst oro var dock att han inte svarade med sitt knorriga kutter när jag pratade med honom från köket medan jag fixade hans grönsaker. Så efter att först ha avbeställt en veterinärtid ringde jag till dem i fredags igen och fick en ny tid samma dag. Det besöket gick ganska fort, veterinären tittade på honom, lyssnade på hans hjärta och andning och konstaterade att han åkt på en förkylning.  Så, jag fick med mig 10 doser antibiotika som han skulle ta. Fick också rådet att ge honom en halv ml vatten var tredje timma också, så att han får i sig vätska nu när det är så varmt.

Som pricken över i:et fick Panik åka på besök hos mamma min. Detta mest för att jag skulle iväg över helgen men också för att hon har det mycket svalare hos sig än hos mig. Dagarna hos mamma skulle från början bara vara 2, men redan samma kväll som jag skjutsade dit honom så utökade de till en vecka. Därför att det var ett stort företag att få in han bur i min bil Men, jag tror inte att varken mamma eller Panik är missnöjda med det beslutet. Tror att de trivs mycket gott med varandras sällskap. Dessutom har mammas katter fått någon att vakta under tiden.

Var där uppe en sväng idag och tittade till honom och det verkar som om medicinen har börjat hjälpa. Näsan och ögonen verkade inte rinna lika mycket idag. Dessutom hade han både börjat äta och dricka på egen hand. Bäst av allt är att han har börjat göra sina rivstarter i buren, han är nu mycket piggare än han var i fredags. Vilket känns otroligt bra!


Paniken min!

En stund i trädgården är alltid uppskattad

Upptäckte imorse att Panik var lite hängig och seg. Verkade inte ha någon större matlust, ögonen rann och magen verkade vara i obalans. Så därför fick han en stunds trimning. Jag fixade till talgkörteln, tvättade runt hans ögon och klippte klorna. Sedan fick han hoppa ner i buren igen, där han verkade trivas bäst. Har sedan kollat till honom flera gånger under dagen, men han verkade mest loj och hängig hela tiden. Därför ringde jag och bokade en tid hos veterinären imorgon. (Ett besök kostar 590 :- rätt saftigt, med tanke på att ett besök hos läkaren för mig kostar 120:- )
 
När jag kom hem från jobbet ikväll satt jag och handmatade honom, han fick lite äpple och en persiljekvist. Detta åt han, men det var ju inte några större mängder precis. Så jag googlade lite och försökte hitta en egen diagnos. Det var som att leta efter en nål i en höstack. Inget jag kunde klara av helt enkelt, för symtomen passade in på flera sjukdomar. Som vanligt, den ena värre en den andra. Så istället började jag rengöra buren, grundligt. Under tiden fick Panik sitta på golvet, med burgallret över sig. När jag kom tillbaka från badrummet såg jag honom sitta och äta hö, något han inte ätit alls sen i söndags. Vilket i sig är verkligen märkligt, eftersom Panik är en riktig höälskare. Äter han det inte så ser han till att sprida det över allt i buren. Därför skyndade jag mig att sätta ner honom i buren igen och satte gallret över honom och insåg att höhäcken satt för långt upp. Snabbt som katten satte jag ner den en bit och vips satt Panik där under och åt igen. Vilket var en stor lättnad att se. Hoppas att han fortsätter med det i natt, för i så fall har jag hittat diagnosen själv i alla fall. Det är inte så att jag inte vill gå till veterinären, Panik är värd varenda krona jag lägger på honom. Men, det är ju klart roligare att köpa goda grönsaker till honom än att lägga de på dyra grundbesök hos en veterinär.

Håll tummarna att han är piggare imorgon!

Killarna under soffan

Ikväll fick Skrik och Panik komma ut för första gången på rätt länge. Det har varit så pass mycket runt omkring mig att jag inte riktigt haft tid att ta ut dem. De har väl inte klagat speciellt i och för sig. De trivs i sin bur och gör inte väsen av sig förrän det är dags för grönsakerna på kvällen. Så medan jag skar upp grönsaker ikväll satt de och höll konsert under min soffa, i väntan på att de skulle få smaka på godsakerna vill säga. De är rätt söta när de sitter där. Så trots att jag aldrig ger dem mat där under soffan så passade jag på att göra det idag. Som en belöning liksom. Och genast är Panik framme och tuggar på sina bitar medan Skrik försiktigt, försiktigt norpar åt sig en liten bit och vänder sig om och äter i lugn och ro. Mitt i ätandet fick Panik för sig att han skulle promenera lite under soffan. Skrik undrade varför Panik inte skulle äta upp sina godbitar. Vips så hade Panik varit framme och tagit Skriks broccolibit. Gissa om det blev bråk? Nej, det blev det ju så klart inte. Skrik är så vänlig och låter Panik styra och ställa hur som helst.


 

image396

 

Allt mitt är.. eeeeh? MITT?

image397
Broccoli är mums på mackan!

image399
Håll dig borta broder, den här broccolibiten är bara MIN!


RSS 2.0