Vänner som vågar fråga!

Jag vet att jag är mitt eget hinder när det handlar om att prata om det jag upplever och om hur jag mår. Nu har två av varandra oberoende personer, som jag känner full tillit och trygghet till berättat att de upplever att det är svårt att bemöta mig i mitt jobb, eftersom jag inte visar om jag vill prata eller inte. Samtidigt som det gör ont att få höra, så är det också väldigt nyttigt att just få höra det. Då är det ju inte bara jag själv som ser det, utan andra gör det också. Det blir på något sätt mer verkligt då, och kanske att jag kan börja jobba med det mer. 
 
Både idag och igår har jag försökt prata, med just de personerna som jag känner den här tilliten till. Den ena för att jag måste våga prata i den relationen, och i den andra för att personen i fråga vågar fråga, vågar lyssna och vågar känna med mig. Det behöver inte vara så att jag pratar om mig och mitt i flera timmar, men små stunder och när det liksom kommer naturligt. Efteråt känns det så mycket bättre, både i själ och hjärta. Det enda som kanske inte känns bättre är att huvudet oftas ansätts av huvudvärk. Men, vad är väl lite huvudvärk jämförelse med själslig smärta?
 
 
Men, nu är jag trött i kropp och knopp. Så jag ska hoppa i säng. Hoppas på mer sömn i natt så jag inte behöver vakna med känslan "skjut mig" när jag vaknar imorgon.
 
 
God natt!

Blommor och bilar

Jag har hört talas om blommor och bin, men tydligen fungerar blommor och bilar fungerat tydligen lika bra. Första gånger för mig på Kungälvs crusingen faktiskt. Tror det här evenemanget krossar studentflaken big time nu.

Anledningen till att jag är ute är för att Neo sover över ikväll. Så vi sysselsätter oss. Jag gissar på att Neo kommer slockna som ett Liljeholmens när han väl landar i sängen.


Så lite värmer så mycket!

Tänk att ibland kommer saker med helt sagolik tajming! Detta kom med posten alldeles nyss. Ilskan och ångesten som blommade ut tidigare idag blev helt klart utmanad nu.

Jag har gjort det jag kan för att påverka min situation. Jag har fått spy ur mig det till Malin och jag har varit på löprunda med henne. Att dessutom få ett sånt fint kort. Ja då kan inte dagen sluta helt kasst i alla fall.


Jag må gilla att stå i centrum på min egen dag...

(Och här skulle det vara en liten bild på vackra rosor, men eftersom blogg.se valt att bojkotta mina försök till bilduppladdningar de senaste dagarna så får ni försöka föreställa er hur vackra blommorna var...)


...men ack vad jag är hedrad för att så många har skickat sina hälsningar till mig!
Måste nog säga att jag är väldigt nöjd med min födelsedag och det gjorde inte ont att fylla 29 år heller. Nu är det mindre än ett år kvar tills jag träder in i de ljuva 30. Undra om det kanske gör ondare? Och gör det i så fall det, så tar jag den smärtan då. Idag har jag bara njutit och jag är glad att jag hade ett par besökare här som ville vara med och fira min dag. Eftersom jag bor lite litet så är 7-10 gäster alldeles lagom (eller kanske någon för mycket om jag tänker efter) för att alla skulle få plats och alla skulle få chans att prata en stund med mig.

Jag är ju en person som absolut inte förväntar mig presenter när jag bjuder till kalas för att fira min dag. Jag ser det endast som en mycket stor bonus om någon vill förära mig en present. I år tyckte de tydligen att jag varit snäll för lite fina presenter har dykt upp, och jag får ju inte glömma att nämna blommorna. Det är verkligen inte någon rolig grej  att behöva köpa sina egna fina snittblommor, så när någon kommer hem med det till mig blir jag så glad. Blommor är ju så fint!

TACK alla som förärat mig en tanke denna gråa och snöfria januaritisdag!
(Du som känner mig riktigt väl vet om att jag inte uppskattar snö annat än på julafton, min födelsedag och på en fjällenresa.)
Från djupet av mitt hjärta, TACK!


Idag är jag tacksam för...

...att min goa katt ligger och värmer upp min säng!
...att goa människor ger fina komplimanger.
...att det finns en speciell vän för mig!
...att Malin är min Malin!
...att jag är jag!

RSS 2.0