En lång natt...

Här sitter jag på sängkanten och dinglar med benen. Eller nä, det gör jag inte. Dinglar med benen alltså. Men jag sitter i alla fall på sängen. Jag kom i säng i ganska god tid idag och det får jag väl vara nöjd med. Däremot är jag inte så nöjd med att jag inte kunnat somna än. Jag vet på ett ungefär varför jag inte gjort det heller. Jag har nämligen städat i 4-5 timmar idag, ni vet en sån där rejälgenomstädning. Det var bara det att på slutet gjorde det ont överallt i kroppen och det var på ren dumdristighet som jag lyckades genomföra det. I takt med att timmarna gått ikväll har smärtan i kroppen tilltagit. 
Gissar att det är därför jag inte kommer till ro, trots sömnmedicin. Jag var nyss uppe och tog en antiinflammatorisk tablett och en värktablett. Jag hoppas att de ska kicka in snart. 

Jag vet att jag inte skall städa så länge på samma gång. Kroppen klarar inte det. Den är trots allt bra på att säga ifrån. Synd bara att jag inte lyssnade. Fast jag har ett försvar där, det må vara klent men det är ett försvar. Om man vill göra en sån där genomkörningsstädning kan man inte göra ett rum en dag och ett annat rum en annan dag. Visst, det städade rummet blir fint just när du gör det. Tyvärr tar det inte många minuter att solka ner eftersom de ostädade rummens smuts har en förmåga att flytta sig till rena ställe.  Så jädra dumt! Nu vet jag varför jag inte städar så himskans noggrant. Det är inte för att jag trivs i smuts. Nä, det är för att jag inte vill röra mig som en stel 80-åring nästa dag. Jag vet ju egentligen att bara att dammsuga hela lägenheten inkl. soffan gör att kroppe. Slår bakut. Tänk då vad 4-5 timmars intensiv städning gör.

Kommer jag upp ur sängen imorgon bitti är det ett smärre mirakel. Tur att jag gjort så mycket idag, så jag förtjänar att ta sovmorgon imorgon. 

Nu ska jag återigen försöka sova lite!


Förresten, titta vad snygg sjal jag håller på med just nu. :




Opepp och pepp

Idag ska jag på möte på arbetsförmedlingen. Jag blir nämligen utförsäkrad idag, så det behövs litemyndighetsfix för att inte bli utan inkomst. Jag vet vad som kommer hända, jag vet vad min sjukgymnast, som följer med som stöd, kommer att säga och jag vet, i praktiken, hur det fungerar. Men. Det ska in andra och rota i mitt liv, något jag tycker är verkligen jobbigt. Mötet är om lite mer än en timme så jag laddar med något positivt. Spinning.

Ställde mig på vågen idag, gör ju det på måndagar. Det har varit svårt att hålla kalorierna under tiden alla andra har semester. Det blir lite grillat där, lite vin där och en hel del med oplanerat godis. Den senaste veckan har jag dock hållit det ganska bra. Vågen sa nämligen - 1,7 kg. Det är pepp om något.


BFL-topsband blir godisgarn!



...i just say

Minst steg utanför en återtagen rutin så blir det bara kaos och katastrof. Jag måste försöka hålla mig till en läggtid på kvällen. Den senaste veckan har jag lyckats lägga mig runt 22 tiden. Ikväll var jag hemma hos Weronica och Mattias och då blev det ju inte sänggång klockan 22. Klockan 00:30 började jag prata om att gå hem och lägga mig. Wernoica beställde taxi för sig, Sanna och mig och den blev försenad. Väl på busstationen ville de följa mig hem, men det lyckades jag avstyra och jag kunde knata hem. Var inte hem förrän 1:30.  Borsta tänder och andrakvällsrutiner får tiden att skynda sig fram. Trots medicin är jag fortfarande vaken. Nä! Det är faktiskt inte värt att vara uppe allt för sent på helgen bara för att man kan. Har man sömnsvårigheter rubbar det en hel dag. Gör man det oftare rubbar man allt. 

Min tanke var att jag skulle vakna tidigt imorgon. Så blir det inte, eftersom det redan nu är tidig morgon. Vilken tur att jag bara ska ägna mig åt min kreativitet.


Nej...!
Jag måste knata upp och hämta min bil och min spann också. Suck!

Nattstickning


Efter tre timmars snurrande i sängen gav jag upp sömnförsöket. Jag hade en likadan natt igår, så jag skulle ha tagit sömndroppar när jag la mig. Tyvärr kröp latmasken fram, när jag insett att jag borstat tänderna och inte orkade göra om proceduren. För att få i mig dropparna måste jag dricka mjölk...

Men ja, så här tre timmar senare förbannar jag min lättja. 
Dessutom svär jag ganska grovt över min kropp/mitt huvud som både är jättetrött och superpigg på samma gång. Varför kan de inte sammarbeta?

Well!
Jag tog mig en nattmacka och lite te, (undra om jag orkar borsta tänderna igen...?) och nu ska jag sticka en stund och lyssna på min ljudbok. Misstänker att det skall öka på den trötthet som behövs för att somna.

Wish me luck!



Puh!


Det var nära ögat!
Jag kom precis in från ett promenad- och löppass. Det tog inte många sekunder innan det började ösa ner regn utanför fönstret. Vilken tur jag hade. När jag lämnade hemmet duggade det lite, inget som bekom mig. Tvärtom. Det luktade så där somrigt ute, en doft jag älskar. Däremot klarar jag mig fint från ösregn. Speciellt det som öser ner ute nu, det är ju ett sånt där regn som man blir genomvåt av på ingen tid alls. 


Här är kvällens runda. Det rosamarlerade partiet sprang jag. Men ikväll fick tydligen min stegmätarapp fnatt och menade på att det var allt jag sprang. Den har fel!! Jag sprang fyra sträckor till. Men! Vad gör det om hundra år? Huvudsaken är att stegen mäts. Laddar lite, för jag och Malin skall ha en stegutmaning med början av juni. Får tjuvträna lite innan dess så det inte blir allt för tungt att komma igång. 


Nu ska jag ta en snabbdusch och sen blir det film och hallon- och rabarberpaj till filmen Boktjuven. 

Ha en fantastiskt trevlig söndagskväll!


Ännu ett märkligt dygn till ända.

Sjukvård... Under förloppet av ett dygn fakturerades jag på 750 kr för sjukvård. I det ingick ett samtal medpsykolog, ett läkarbesök om min sjukskrivning och mina mediciner, ett besök på akuten samt en terapigruppträff.

750 kr är mycket pengar! Och max 150 kr av dem gav mig något i alla fall ganska konkret. 300 kr av dem hade jag lika gärna kunnat lägga i en påse med sten och kastat i vattnet eller lagt på en öppen eld. Gissa vilka 300 det var. Det var de 300 kr förakutbesöket. Javisst, de tog blodprover, EKG och urinprov. De kollade att jag syresatte mig ordentligt, under 3-4 minuter samt tog min temp.  Sen fick jag en hemsk shot mot magkatarr och för att bli trött. Just ja! De kollade också så att det inte var en graviditet som spökade i bröstet på mig också. För ja, det var återigen så att jag sökte vård för ihållande och jobbig smärta i bröstet. En smärta som dessutom gör att jag är andningspåverkad och får mig att undvika saker - exempelvis att gå en bit eller resa mig upp ur soffan. För det är inte så skönt att ha någon som kramar till och skapar en isande känsla i bröstet. 

Anledningen till att jag sökte igen var för att sjuksköterskan på 1177 som tog emot mitt samtal sa: Jag är hemskt ledsen, du måste åka till akuten. Du får inte stanna hemma utan du måste kolla upp det här. 

Värdena var bra, jag var inte, big surprice, gravid och mitt hjärta och Nina lungor lät bra. Det fanns inga tecken på att det skulle vara något fel i kroppen på mig. ST-läkaren som pratade med mig gott och väl en halvtimme ställde massa kloka frågor och verkade först som han ville hitta felet. Efter en stund insåg han tydligt att jag hade en hel del i mitt bagage som jag inte fått hjälp med, att det finns en del jag får hjälp med och att det verkar finnas en hel del att reda i. Så! "Jag vet inte varför du har ont, så det jag kan råda dig till är att hitta en läkare som kan driva din fråga och vara spindeln i nätet. Vi här kan inte göra det, vi kan inte hjälpa dig. Det är inte så att vi slänger ut dig för vi har rum för dig. Men vi kan inget göra."

Hallå?! Varför skall jag stanna kvar på ett ställe och känna mig som en belastning när de inte kan göra något för mig? Varför hjälper mig ingen när jag uttryckligen ropar på hjälp genom att säga "jag väljer att inte söka vård för jag tror att allt skall kopplas till mina psykiska problem? Då säger kanske den vise - säg inte till dem att du har de problemen. MEN! De frågar ju, de vill ju veta om jag äter för mediciner dagligen, och eftersom jag gör det vill de veta varför. Så jag kan ju inte dölja det!

Nä! Vad besöket på akuten gav mig igår var att se fem minuter av Dr. House samt en laddning av min telefon. En dyr laddning. Och! Just det, ett råd att hitta en läkare. (Man kan behöva träffa ett par såna innan man hittar rätt. Det finns ju läkare som inte alltid är så bra, precis som alla människor. -Sagt av ST-läkaren i natt.) Jag tänkte, om man nu stöter på ett fall där set finns mycket att reda i, även om man är på enalutavdelning, borde man inte vara den där goda förebilden då? Alltså, vara den läkaren man råder patienten att hitta?

Jag VET att psykisk ohälsa kan synliggöras med fysisk smärta. Absolut! Däremot anser jag att om någon lever med ständig smärta på ett eller annat ställe i sin kropp, då borde väl det tas på allvar? Det är nämligen så att jag också vet att ständig smärta kan vara upphov till psykisk ohälsa. Det är psykiskt väldigt tärande att alltid ha en kropp som är emot en, att alltid ha ont och att ofta behöva tacka nej till saker man vill göra för att man har ont. Det är svårt att leva ett fullgott liv när det alltid är en del i kroppen som gör ont. Om man då har ont i flera delar, ja då är det svårt att försöka se ljuset och lyckan som tydligen ska finnas!

Egentligen hade jag inte tänkt skriva så här långt, egentligen skulle jag bara visat upp Skrufsen. Nu blev det inte så, utan han får visas upp imorgon istället. 

God natt!

En snyltgäst i mitt hem?


Här är den nyaste, levande varelsen hemma hos mig. Anledningen till att jag säger levande är för att den kräver en skvätt mjölk och en skvätt grädde varje dag. Däremot är det nog helt fel att kalla den snyltare, för varje dag levererar den en portionkefirfil/kefiryoghurt. 
Kefir är en slags kulturmjölk som tillverkas av kefirgryn eller kefirkorn. Det innehåller mängder med goda bakterier som är bra för magen och tarmen. Ibland kallas grynen/kornen också för kefirsvamp. 

Jag fick denna av en ny vän vid namn Maria. Hon har, liksom jag, magproblem sen långt tillbaka i tiden. Hon fick sin lilla  svampbit vid nyår och har matat och skördat sen dess. Hon upplever att hennes mage idag är problemfri.
När man matat den växer den också, på så sätt kan man dela med sig av den. Och Maria hade såpass mycket att hon kunde dela med sig av den till mig. Jag fick den igår, och idag åt jag av den för första gången. Jättegott faktiskt. Den är matad med ekologisk röd mjölk och ekologisk grädde. Jag har ju ätit laktosfritt sen i september, men skall se om inte detta kan hjälpa mot mina åkommor. 

Återkommer när jag och min svamp har bekantat oss mer. 

Vi tar helg!


Nu är det torsdag och de flesta måstena är gjorda. Resultatet av det är ont i nacken, trött och slutkörd. Därför tar vi helg redan nu. Det är svårt att förklara, ja jag är sjukskriven men en sak är säker. Jag jobbar 100% hela tiden, hela dygnet, hela veckan, hela månaden. Just nu håller jag på att lära mig vilka delar som finns i mig. Fundera över det du, har du flera olika delar eller fungerar som en hel människa som kan föra en inre och fungerande dialog med dig själv?
Jag kan det inte - flera gånger står jag utanför mig själv och ser mig säga en sak med munnen och tänka en helt annan sak med huvudet. Noll koppling!

Nä!
Rörigt inlägg, och nu är jag rörig. Så det kanske kan symbolisera hur det är att leva i mig?

Men nu!
Vila under värmefilten!

Nedvarvning = svårt svårt svårt!

Varje kväll tänker jag att jag ska lägga mig klockan 22. Varje kväll ser jag att klockan har passerat 22 och vips är klockan både 23 och 00. Jag vill lägga mig, men kroppen säger: varva ner först!

Nu har jag varvat ner efter en inte helt obekymmersam dag! Jag är irriterad i magen och hjärtat är inte intresserad av att hjälpa till med lite god känsla i situationen. Det är hjärnan som tagit över kommandot när det gäller ett par situationer och då är jag ingen kul person. 


Nu ska jag dock sova!
God natt!

En dag upp...

...tre dagar ner!

Det är svårt att få ihop teoretisk kunskap med praktiskt görande! Så är det bara! Jag lär mig ständigt nya saker om mig själv, men det är inte bara att gå ut och göra det när man väl lärt sig det. Att koda om en hjärna som fått härja fritt och bestämma hur den vill ha det är ingen barnlek! Man kan inte bara skriva in de nya koderna och hoppas på att det ska funka. Nä! Det är mycket trial and error först. En annan sak som måste omformateras är min min. För det spelar ingen roll hur mycket jag kan tänka att det är fel att svara på ett visst sätt på en viss fråga - min mun lever ett eget liv. Den är direktkopplad till hjärtat och inte hjärnan. 

Så! Därför är rubriken som den är. Jag har haft en bra dag för ett par dagar sen och det betalad med ett par dagars bottensyning. Ont i varenda led i kroppen, huvudvärk, ständig trötthet och en stor mängd antipati! 

Så nu ska jag passa på att vila på soffan med Glenn. Ikväll är det stickcafé och jag ska dit! För det om något är bra och viktigt för mig!

Så! God vilostund!

Svår träning i en värld full av intryck.

Har DU tänkt på hur många intryck du bombarderad av varje dag? Vet du ens själv vad ett intryck är för dig? Kan du t.ex. gå längs en gata och vara fullt fokuserad på vad som händer, låter och luktar omkring dig? Eller, varje gång du dricker ett glas juice - tänker du på vad det smakar, om det är ren och len vätska eller om det finns fruktkött i, bubblar det när du häller upp det i glaset? Är det så att du bara gör det på rutin och inte ens känner den goda smaken? Kanske det är så att du egentligen tycker den smakar konstigt men att du alltid har köpt den och fortsätter med det för att du är i ett autopilotläge?

Ja du! Är det något jag lärt mig de senaste åren så är det, det här med medvetande. Det har blivit ännu mer tydligt sen jag började öva på det. I gruppterapin har vi en stående uppgift att träna medvetande. Och vet ni! Det är nog det svåraste jag någonsin tränat på! Jag har, som många av er vet, skyhöga krav på mig själv. Jag ska klara allt direkt. Därför blev det ett tungt slag när jag förstod att jag inte kunde vara bäst på medvetandeträningen. För! Hur tränar man något som faktiskt tror att man redan är? Utan att lägga någon skuld i det kan jag nu säga att jag varit dålig på att träna. Tanken har varit att göra det på rutin, men då rutar jag liksom in livet efter det, och då kommer det inte ge effekt. Då kommer jag bara göra det någon minut för att jag "måste" och sen glömmer jag av mig att vara i nuet i alla fall. 

Därför har jag börjat utmana mig själv. På gott och på ont. Idag hade jag ingen ljudbok på i bilen när jag körde. Utan jag försökte tänka på vad jag gjorde just då. Varje gång tanken gled över på något annat försökte jag snabbt föra tillbaka den till bilkörning. Jag kan snabbt erkänna att jag inte har något räkning på hur många gånger jag fick rätta till mig. Däremot blev jag, konstigt nog, glad varje gång jag förstod att jag traskat iväg. 
Samma sak var det idag när jag gick till biblioteket, satt på biblioteket och tittade i en stickbok samt väntade på syrran vid busstationen - inget tillsatt ljud i hörlurar och minimering av användning av telefon! Jag kom snabbt på att mina tankar glider undan på allt annat när jag skall tänka "här är jag nu". Jag har väldigt svårt att uttrycka mig i tal och skrift, det kommer liksom inte ut. Men under min omedvetnatankeflykt skriver jag tänkta sms, statusuppdateringar, blogginlägg, kommande samtal och liknande. Det finns ingen plats i världen där jag formulerar så bra texter som i mitt eget huvud. Omedvetet fast ändå medvetet. Jag har nu förstått hur mycket tid jag lägger på dåtid och framtid. Ältar det förgångna och problematiserat det som komma skall. Vad tror ni att sådant gör med en? Det gör i alla fall inget bra! För det gör bara att du har ont en eller två gånger för mycket. FÖR ni tror väl inte att någon ältning eller problematisering är av godo? Problem/att älta är ju två negativt laddade ord!

Därför har jag bestämt mig för att jag skall försöka medvetandeträna i situationer istället. Jag måste kunna umgås med mina tankar utan att störa dem med andra intryck från ljudbok, tv, streamad film och så vidare. Det bästa är ljud, det får mig att stänga av till i alla fall 97%. (Ganska talande, för hur mycket jag undviker mina egna tankar men också, och framför allt mina känslor.) 

Ett perfekt ställe att träna medvetande på är när jag ska stå och nysta garn, eller när jag stickar/virkar/syr. Så nu ska jag försöka ha en kort stunds handarbete ljudfri varje dag. Tanken är att det skall öka med tiden. Jag har provat mycket, men inte allt. Så nu kör vi! Dessutom fick jag mycket fina ord från min psykolog idag, hon berömde mig för att jag verkligen arbetar med mig själv, och mina problem. Något som är väldigt lätt att missa att se själv. 

Vi vet inte hur lång tid det kommer ta innan jag curlar in rätt på banan igen. Och så får det vara! En dag i taget! En dag i taget är jättesvårt att jobba utifrån, i alla fall med tanke på hur samhället ser ut idag. MEN! Jag har sagt det förr och jag säger det igen, det kommer bilder om en bra morgondag. En dag där jag är mer medveten, mer trygg i mig själv,  förankrad i mina känslor och beredd att leva ut hela mig för allt vad jag är värd och struntar i att försöka trycka in min runda form i det här fyrkantiga samhället! 

Så! Hur medveten är du om dina tankar? Hur ofta försvinner du från nuet och tänker på något annat som varit/komma skall? Tänk på det! NU är det enda vi har.  Framtiden har vi inte tillgång till. Än!

Satt i karantän

 
Japp!
Det har varit en lång vecka med upp- och nedgångar i mitt mående. Just nu är det mest på nedgång. Kan bero på att panodilen slutat verka, och att det inte finns medicin mot viruset som angripit min kropp. Doktorn sa - allt tyder på influensa. Att jag dessutom åkt på magkatarr gör inte saken bättre. För att inte glömma tandköttssprickningen bak vid en outvuxen visdomstand.
Så jo -  jag har all rätt att fortsätta gnälla. Mest gnäller jag dock över att min kropp inte vill ta till sig en febertemp på 39 grader. Det hade verkligen uppskattats nu. (Och då är jag INTE ironisk.
 
 
Men! Bloggen fortsätter att vara tyst ett tag.
Fast, jag såg att jag uppdaterat bloggen natten till torsdag förra veckan. Ärligt talat minns jag inte att jag gjort det. När jag läste texten mindes jag det lite vagt, men utöver det så fanns det inte i mitt minne. Ibland har min nattmedicin lite roliga utsvävningar som jag själv inte är riktigt medveten om. En får säga att det är tur att jag inte gjort något riktigt dumt än. Ett blogginlägg kan ju vara rätt så harmlöst.


För övrig sökte jag efter en passande bild till inlägget. När jag skulle googla så skriver den ju automatiskt vad den tror jag skall söka på, och när jag skrivit "stängt på grund" tyckte google att fortsättningen skulle vara "av hälsoskäl". Så jag gjorde det och inte så långt ner visades den här bilden upp:
 
Bild: svt.se
 
Först tänkte jag: vad har han med hälsoskäl att göra. Sen slog det mig, det är ju ett virus som terrorierar mig just nu...


And then...
...over and out!
 

Jag tror inte att det är helt riskfritt än...

...har stickat ett så söt litet babykit till min snart 2-åriga guddotter. (Jag vet, jag räknar inte henne som en baby, men  mönstren till kitets delar låg under babykategorierna på de flesta sidorna. 

Anledningen till att jag inte visar upp det är att det ligger på en postterminal just nu. Jag beräknar väl att det är framme imorgon. Så håll tummarna att det blir omtyckt. Därefter får ni se det. Jag är faktiskt riktigt nöjd med det!

Men jag sitter inte projektlös. Imorse startade jag en Heartwarmer som den kallas. En super söt västkofta eller vad man nu ska kalla den. En lång stickad remsa som sys ihop här och var och vips är den klar. Lite så tänker jag i alla fall. Den är med stor sannolikhet klar i veckan.

Precis som Grys andra vante. Nu har jag tagit mig förbi det tungrodda biten i mönstret, resten går ganska fort, eftersom ena sidan är samma tre rader hela tiden, samt att andra sidan har ett tydligt mönster som växer fram. Då är det roligt att sticka! 

Men nu är det väl dags för sömn. Har blivit lite för mycket gjort idag. Jag orkade mig igenom allt, men det slutade med elak huvudvärk. Livet kan inte alltid vara på topp, det är väldigt tydligt!





16 september verkar inte vara en bra dag!

För exakt ett år sen låg jag här i min säng och mådde extremt dåligt. Min mage var stor som en luftballong och jag var hungrig fast jag inte fick i mig något och jag behövde gå på toa men där hände inget så att säga. Detta var upphällningen till tre dagar/två nätter på sjukan. När de inte kunde hjälpa mig mer skickade de en remiss till Sahlgrenska. 

För den som minns allt rätt, minns att det hände inget med den. Eftersom mottagande doktor avfärdade den med "patienten har bara ont i magen". 

Jag har inte orkat föra det kriget också, så jag la ner det utan att gapa efter mer hjälp. Varför försöka få hjälp när man inte får den? Men i min värd är det väl av yttersta vikt att man fortsätter leta efter felet, när de första undersökningarna inte visar något? Smärta är väl inget man ska behöva Lea med? Smärta är väl ett ytterst viktigt symtom att ta fasta på?

Well! När jag kom hem ikväll kom jag på att helgens äckelmående är precis som det förra året. Alla symtom är de samma! Däremot kunde jag lugna dem lite, eftersom jag hade lite medicin kvar. Den skall hålla i 24 timmar tror jag. Det är 4 timmar sen jag tog den, och för 1,5 timma sedan slutade den verka. Så här ligger jag nu med en stenhård mage som bara pöser mer och mer. Ska försöka en liten stund till med att somna, det ser dock mörkt ut. Får väl sätta mig och sticka i värsta fall, i väntan på att få åka till vårdcentralen. 
Kan ju slipa lite på mina argument för att få hjälp nu! 

För att säga det en gång till. Well!
Den som lever imorgon får väl se då hur jag mår.

Baj baj, äppelpaj! 

Jag har sagt det förr...

och jag säger det igen.
 
Efter mycket funderande fram och tillbaka angående mitt bloggskrivande så har jag nu fattat ett beslut. Jag tror mig behöva en kanal där jag öppet kan skriva om mina järnspöken utan att någon dömer mig för det jag skriver. Eftersom jag har så svårt att prata om det med vänner så blir det liksom även svårt att skriva av mig här också. Jag bär på så mycket skuld och skam att allt blir bara fel. Allt är bara ett virrvarr av skit och problem. Den senaste veckan har handlat mycket om det jag skrev om i onsdags förra veckan. Posttraumatiskt stress syndrom. Jag har nog börjat inse att det är det jag lider av, och jag har försökte prata om det med två vänner. När jag har gjort det har jag fått sådan bekräftelse på vad jag sagt. "Det förklarar ju att det inte bara handlar om att du inte kan hålla ihop dig själv, utan att det är mycket starka krafter som orsakar dina problem." Efter samtalet med en vän idag fick jag hennes syn på mitt bloggskrivande, hon konstaterade samma sak som mig. "Du behöver få chans att skriva av dig, där du helt ärligt kan skriva vad du vill, utan att någon vet vem du är". Den här bloggen har varit bra fram till idag, när jag i alla fall fått utlopp för min ångest. För jag har skrivit när det verkligen tryckt på, men jag har själv känt att jag har tonat ner mycket och valt att inte säga saker rent ut. Jag är glad att jag inte har gjort det, för jag vet att många av mina känslor är färgade av mitt mående, egentligen känner inte "riktiga" Angelica så. 
 
Så, nu skall jag starta en ny, helt anonym blogg. Och jag skall försöka att skriva ner mina tankar och känslor där i alla fall. Det är inte säkert att jag kan få ur mig något heller där. Men ett försök är det i alla fall värt.
 
 
Jag håller också på att dra ner på mitt Facebookande. Jag kommer alltid att finnas online ett par gånger om dagen och jag kommer kunna nås via dess mail. Däremot kommer jag dra ner avsevärt på mitt statusuppdaterande. Just nu har jag kommit in i en fas där det känns som att väldigt många vill ta del av mitt dåliga mående, men som inte är beredda att ställa upp och lyssna. Frustrerande som fanken. Jag har varit och vill fortsätta vara väldigt öppen med att jag är sjukskriven för depression/PTSD eftersom det är så tabu att ha fått en diagnos på att allt inte står rätt psykiskt till. Jag vill kunna skratta när jag väl skrattar, utan att känna skuld för det. Men, det är svårt i sociala medier att visa den berg-och-dalbana jag ständigt åker i, dag ut och natt in. 
 
Vi får se när jag återupptar den här bloggen igen. För en sak är säker. Jag kommer inte orka skriva på två ställen.
 
 
Well, see ya!

PTSD

Jag har haft 6 eller 7 olika sjukintyg de senaste 9 månaderna och i alla står det "Depressiv episod med ångestpåslag. Posttraumatiskt stressyndrom (PTSD)".
 
Egentligen vet jag ju vad de båda diagnoserna är, men slog ändå upp PTSD igår och läste om symtomen. Följande läste jag:
 
Symtom
Intryck och bilder från händelsen som blixtrar ibland förbi, med en påtaglig här och nu-känsla.
 
En lukt, en plats, eller olika situationer kan utlösa återblicken och det känns som att man återupplever händelsen. Det kan kännas som om man tappar kontrollen. Ibland är det väldigt svårt att i efterhand förstå vad som utlöste den obehagliga återblicken.
 
Sådant som förknippas med händelsen väcker ofta obehag och blir någonting man helst undviker.
 
Man kan också tappa intresset, känna håglöshet och uppleva vissa känslor som avstängda.
 
Man kan vara lättskrämd, rycker till mer än vanligt vid plötsliga ljud och finner det obehagligt att inte ha ryggen fri. Tidigare föreställde man sig kanske att man var relativt trygg, men nu upptäcker man många faror i omgivningen.
 
Man får svårt att koncentrera sig och komma ihåg saker.
 
Det är inte heller ovanligt att man känner skuld eller skam för det inträffade, eller att man är lättirriterad.
 
Om man har utsatts för våld från en annan individ kan man tappa tilliten till andra människor. Detta kan leda till speciellt svåra konsekvenser om man som liten eller ung har utsatts för någonting.
 
 
Så ja, what to say about it?! I varje kategori känner jag igen mig vilket känns en aning skrämmande. Det går upp mer och mer för mig hur hårt vissa saker kan etsa sig fast och hur lång tid det faktiskt kan gömma sig innan det kommer ut. Det finns mycket som är skrämmande, det går inte att förneka. Men allra mest skrämmande är det ändå att veta att jag egentligen inte kan förklara min rädsla, oro, ångest och så vidare. Här om dagen såg jag på ett program som handlade om personer som gått igenom extremt hemska saker i sitt liv. Där sades det att ju längre man går med oberabetade trauman desto större risk att utveckla PTSD. Av den anledningen samt på grund av mitt läkarintyg sökte jag igår upp symtomen på PTSD. Ville läsa mer, och slog upp det i en psykologibok från studietiden. Där var det dock mer inriktiat på helt andra trauman så jag kunde inte riktigt ta till mig det. Ska prata med min psykolog om det nästa vecka. Här skall rotas och grejas. Jag vill ur den här skiten nu. (Men så känner jag mig också stark idag.) 
 
 
 

Att vänta på ett remissvar...

Nu har jag gått och väntat i två månader på ett svar på remissen som skickades till Sahlgrenska efter att jag legat på Kungälvs sjukhus i två dagar med magsmärtor. Eftersom det forfarande inte kommit något brev därifrån till mig så ringde jag upp och fick prata med en sjuksköterska. Hon berättade att den läkare som tittat på det skickat ett svar till sjukhuset med följande svar:
 
Eftersom patientens huvudsymtom är magsmärtor ser jag ingen anledning att hon kommer hit. Jag ber er att skicka henne till hennes vanliga vårdcentral där de tittar på annan medicinering och kanske byter ut de mediciner hon äter idag. Fortsätter magproblemen kan ny remiss skickas hit.
 
Gissa om det brast. Hur ska man själv ta sina magsmärtor på allvar när inte ens läkare gör det. Jag har ju haft exakt samma magsmärtor de senaste åren, och de har inte blivit värre sen jag började äta antidepressiva. Jag har ju testat flera olika sorter av det och magen har varit precis samma. Det sa jag till sjuksköterskan. Jag berättade också att jag testat flera olika mediciner för mina magsmärtor utan att bli bättre. "Är det speciellt IBS-skolan du vill gå?" Alltså, jag vill ha hjälp med min mage, jag vill inte ha ont hela tiden.
 
Hon tyckte själv att det var ett mycket märkligt svar som doktorn hade gett. Så hon skulle ta upp det med honom imorgon, och då förklara att hon pratat med mig och att jag behövde hjälp.
 
 
Man måste ta mig fan vara frisk för att orka vara sjuk. Det är löjligt!

Ångest i drivor.

Idag skulle jag lägga mig på soffan och läsa. Det gick inte alls vägen. Boken var på engelska och koncentration fanns det inte i min kropp. Så jag började fundera och tillät tankarna att komma. Jag kan inte hålla på att stänga dem ute. Däremot insåg jag att det är svårt att tänka samma tanke hela vägen. Jag blir ledsen och känner sjukt mycket skuld och förminskar mig till den minsta molekyl som går. Men, en tanke släppte jag inte, och har låtit den växa sig starkare under kvällen. Det är en sak jag måste göra, igen visserligen, men det måste rensas och klargöras! När det är gjort, då ska jag ta tag i det andra också. En sak i taget. Ett litet steg framåt är bättre än flera steg bakåt.


By the way, jag hittade boken på svenska också och har börjat läsa den. Läser från början och inser (jag inser saker ofta) att jag förstått merparten av den engelska boken. Mer än jag trodde att jag förstod. Kanske ska ta tag idet där med engelska böcker? Vill ju bättra på min engelska.

Well. Jag läser vidare. För, jag har funderat klart för idag och ångesten har jag lagt på vänt. Han kommer väl sen när jag släcker dock...


Utmaning!

Förkylningen är inte alls slut. Den härjar fritt i min kropp. För dagen mår jag visserligen liten bättre, men kvällar och morgnar är inte kul. Mår som en sunkig disktrasa då. Idag är det dessutom extra jobbigt. Känslorna ligger av någon anledning helt utanpå min kropp och hud. Tårarna vill helst bara rinna. Därför är det en ren utmaning att åka tunnelbana genom Stockholm. Ska möta upp Martin och hans vänner för en onsdagsöl. Kroppen säger bara; åk hem igen för helvete! Men jag har skickat meddelande att jag är på väg, så jag ska försöka laga den krakelerade masken för att försöka komma ur min asociala bubbla.

Wish med luck!


Något fantastiskt!

I natt skulle jag och Martin se på film på storbilden, det gör att vi lägger oss till rätta i sängen. Men så, 45 minuter in i filmen börjar mina ögon klippa och jag gör allt för att försöka se på filmen. Strax där efter frågar Martin om jag sov. Då kapitulerade jag och somnade helt! Under tiden låg jag faktiskt och tänkte hur skönt det var att känna en sådan naturlig sömn där kroppen inte jobbade emot sömnen utan lät sig sova. Jag sov inte så jättelänge, men den sömnen var grymt skön! Sen var jag tvungen att ta medicinen, men det var det värt!

Har hamnat i förkylningen från helvetet! Mår så uselt! Så jag ska lägga mig still igen nu!


Kram till er!


Tidigare inlägg
RSS 2.0