Sleepless.

Natten i natt är inte mer speciell än andra nätter den senaste veckan. En kropp som inte vill sova någon längre stund. Än så länge har jag sovit som korta stunder som mest. Men det känns inte av. Märker av det på ljudboken som är påslagen. Ibland känner jag inte riktigt igen mig, varpå jag bläddrar tillbaka. Ibland ett spår, ibland två.

Får jag inte sova snart undrar jag vad som skall hända. En sak är i alla fall säker, så länge jag inte får tillräckligt med sömn finns det inte en möjlighet att börja jobba. Jag orkar ju inte ens koncentrera mig en timma på bilkökörning utan att ligga still i sängen/slumra i fyra timmar efteråt.

Ska väl fortsätta försöka få mig lite sömn. Imorgon går jag inte upp förrän jag är pigg... (Vet ju hur det brukar gå, men det är en skön inställning att ha.)

Myskatt!

Igår låg vi på soffan och tittade på Smala Sussie. Riktigt mysigt söndagsmys på min ära. Nu ligger vi här i sängen och lusten att gå upp finns inte. Jag känner mig låg och dessutom känner jag av en stor oro för jag har ingen som helst kontroll på mitt liv framåt. Usch! Allt detta ackompanjerat av huvudvärk som inte vill bli bortjagad av Iprenen.

Huu! Jag drar täcker över huvudet igen tror jag...

Imorgon står jag inte upp!

Med flera nätters extremt dåliga sömn i ryggsäcken deklarerar jag här med: imorgon ligger jag kvar tills jag är pigg. Det vill säga, jag stiger inte upp imorgon. Natt två utan sömnmedicin startades nyss, med en påtaglig huvudvärk som tillägg.

Fy farao vad jag är en gnällpella. Jag orkar inte vara sån, egentligen. Men det är tusan så mycket enklare att gnälla på småsaker som är fel än att hurra för bra saker i samma storlek. De bra sakerna måste nästan vara enorm för att märkas av. Usch och fy och suck!

Att vakna 10:30 anses väl inte vara tidigt...

Det gjorde jag i morse, efter att ha ägnat natten åt mängder med uppvak. Strax innan 11 kom jag upp, snabbt med tanken på att det brukar ta två timmar annars. Men eftersom jag skulle hem till en vän hade jag ju anledning att gå upp. En knapp timma senare när jag skulle åka hemifrån hade jag redan börjat att gäspa. Har inte gjort annat idag känns det som. Så snacka om (kortvarig) lycka när Willy skulle sova över här och jag fick en anledning att lägga mig tidigt ikväll. Strax efter 19-tiden kom vi i säng och hade högläsning. 20 minuter senare däckade Willy och han har sovit som en stock sen dess.

Själv har jag inte somnat och verkar inte så göra. Mina sömntabletter är slut och ångestmedicinen verkar tydligen inte ge effekt ikväll. De som varit såpass effektiva mitt i nätterna när sömntablettseffekten avtagit.

Redan nu känner jag av galenskapen komma smygande. Hur kommer det se ut om ett par dagar om läkaren inte skriver ut ett nytt recept innan helgen? Hmmm, jag vill inte ens tänka den tanken...

Nä. Om jag ska vända mig om och försöka somna..?

Jag fick plötsligt väldigt ont i magen...

...men jag försöker att inte tänka på anledningen.
 
 
Kommer ni ihåg i våras, när det blev problem med min läkartid och förnyandet av min sjukskrivning. Trots att jag ordnade min del av överförflyttningen till den nya klinkiken så kunde inte de skaka fram en läkare som tog sig an mig? Efter många om och men och en jävla massa ångest fick jag så en tid nästan två veckor efter att sjukskrivningen gick ut. Nu är det exakt likadant igen. Jag sitter just här och nu och funderar varför inte doktorn bokade en uppföljningstid redan i juni, det hade ju varit enklast för alla parter. Men nej, senast när jag pratade med henne i slutet av september sa hon bara "det är en månad kvar tills det går ut, du säger bara till din psykolog tre veckor, eller nej, två veckor innan det går ut så ordnar jag tid".
 
Så, förra måndagen sa jag till men sen hörde jag ingentig. I går frågade psykologen om jag hade hört något och när jag nekade svarade hon förbryllat; men jag har sagt till, det gjorde jag direkt på tisdagen efter. Nu är det alltså en vecka kvar innan min sjukskrivning gått ut och jag har inte hört ett ord. Fram tills idag har jag inte tänkt mycket på det, men från i eftermiddags fram till nu har det dykt upp i mina tankar flera gånger och allt jag minns är hur otroligt svårt det var förra gången. Jag liksom går ner mig totalt i det, även om jag vet att jag inte har någon som helst makt att göra något åt det. Det ligger så långt utanför min kontroll. Men det är jag som får ta oron, ångesten och paniken som uppstår. Dessutom känns det som att jag får ta stöten med FK och chefen varje gång. Flera gånger har jag fått kommentaren "det kan ju vara bra om din läkare hade ett uppföljningssamtal en eller helst två veckor innan sjukskrivningsperioden tar slut..." När jag nämnt att såna kommentarer stressar mig än mer får jag höra "...sånt ska inte du tänka på, det är inte din del..."
 
Men, jag får väl göra som jag är bra på, bita ihop och hoppas på det bästa.
I natt funderade jag på att begära att få en ny läkare. Men när jag vaknade tänkte jag bara, jag orkar inte vela, vara jobbig och ställa till det för dem. FEL FEL FEL tanke! Men, jag orkar inte! Jag vill bara bli bra. Nu!
 
 
Ska jag även nämna att jag igår lämnade ett meddelande till doktorn om att min sömnmedicin är slut men inte fått nått förnyat recept...

Hur känns det nu?

Inte alla måndagssamtal, men många av dem avslutas med den frågan. För hur det än börjar så känns det alltid som att mest kommer lagom tills det är dags att avsluta. Det känns som att det är en startsträcka på 40 minuter och sen när det är fem minuter kvar, jag då finns det inte tid kvar liksom. 
 
Idag har jag pratat om ilska.. Att det finns mycket av den varan i mitt låsta skåp. Anledningen till att det finns mycket ilska inom mig är för att jag aldrig tillåtit den att komma ut. Istället har jag reagerat med besvikelse och på så sätt inte fått ut det som tärt i mig. Jag är oerhört rädd att bli ensam, och därför har det varit lättare att välja att vara ensam för då kan jag bara skylla på mig själv om det skulle hända. Att våga släppa ut ilska är väl egentligen viktigt, men det kan också riskera att man bli ensam. För vem vill umgås med en ilsk person?
 
Det känns tröstlöst att gå på samtal. Det känns som att jag inte får ur mig skiten. Jag VET att det finns mycket skit i mig, men jag har INGEN aning om hur jag skall få ur mig den. Jag vet inte hur jag skall sätta ord på den. Hur jag skall förklara det i känslor. Dessutom är jag rädd för att den skall komma ut, visserligen så kanske den försvinner, men innan den kan försvinna måste jag först syna den i sömmarna och acceptera den. Stampa. Stampa. Stampa. På samma jävla ruta.
 
 
Well. Jag var trots tröttheten stark i stegen när jag gick ut idag. Det kände jag. För jag kunde i alla fall sätta ord på en sak som gör mig väldigt arg men också väldigt ledsen. Undra om vi kan fortsätta på den tråden nästa gång.
 
 
Men nu skall jag försöka sova.
God natt!!

Torka aldrig tårar...

Sista avsnittet av Jonas Gardells serie Torka aldrig tårar utan handskar har visats ikväll och jag tror att jag aldrig haft så ont i magen, som jag hade ikväll, när jag sett på ett tv-program. Alla avsnitt har varit lika skarpa i vad de vill berätta, men i det här sista avsnittet vävde de ihop historien. ‎"Dom här åren, vi bar varanda. På riktigt alltså, bokstavligen. De HIV-positiva som kände varandra ingick i regel i bärarlagen på begravningarna..." Så många kära och nära fick under de första AIDS-åren se de sina tyna bort i ett, ofta, hemska förlopp för att sen bära dem till sina sista vilor. Det kommer aldrig att gå att förstå den smärta och den sorg som sjukdomen föranledde då. 
 
Däremot kan vi lära oss av den här sanna historian. Den visar hur illa människor kan behandla människor. Den visar hur okunskap kan skapa sådana avstånd mellan människor, där rädsla får styra. Där det är lätt att sätta upp skyddsmurar och ta på sig skyddskläder för att försöka skärma av sig från det hemska.
 
Jag vet att jag inte hade kunnat göra något då, jag var bara ett barn. Men det slår mig ändå hur ovetande jag varit om en sak som det här. Ja, jag var ett barn, men jag kan nu säga att jag insett att jag levde utan minsta inblick i det här. Jag har minnesbilder av krig, svält och annats som visades på nyheterna, men jag minns inte något av det här. Det skrämmer också att veta att det faktiskt inte är speciellt länge sen det här hände. Det här finns faktiskt ganska nära oss, och ändå fortsätter vi att hata varandra för sexuell lägging, hudfärg eller religös tillhörighet. Vi är enkla, vi är ytliga och vi är rädda. 
 
 
Någon som har en idé om hur detta skall förbättras? Säg till. Här behövs göras skillnad. Nu!
 
 
Jonas Gardell - du är en fantastisk historieberättare. Det du säger är så viktigt, och du kan säga det så att det går in under huden och gör det verkligt. Nu skall vi andra göra något av det här du visat och berättat.

Första ätbara som sorteras bort.

Andra, tredje och fjärde också för den delen.

Jag har bestämt mig för att sluta dricka kaffe och äta pizza. Jag ska också sluta med kolsyrat vatten/läsk (eller i alla fall minska än mer än jag redan gjort.) Godis/chips och andra onyttigheter står också på listan på saker som ska bort. En femte grej är alkohol. Nu handlar det dock inte om att jag vill gå ner i vikt, utan att dessa har en annan sak gemensamt. Jag får väldigt ont i magen av det. Därför måste jag lära mig säga nej till det. Jag lär mig att leva med min mage, därför ska jag försöka ge den en chans att leva gott med mig.

Personlighetsklyvd

Jag har sagt det förr, och jag säger det igen. När jag är med Felix och Willy hittar jag energi. Eller ja, de ger mig energi att orka busa och leka. Då blir det oftast ganska intensivt. Mycket på en gång för att jag sen skall kunna gå hem och halvdö i soffan efteråt.
 
Idag var vi på lekstaden och busade och jag tror inte en enda där kunde se att jag är sjukskriven för en depression. För jag stojade och lekte med ungarna i omgångar. Något de inte heller kunde se var att det tog mig långt över två timmar att ta mig upp ur sängen imorse och att jag endast sovit 2 timmar á tre omgångar i natt.
 
Hade jag brutit mitt ben hade jag inte kunnat leka på lekstaden. Då hade jag snällt fått sitta på en stol och titta på. Men, nu har jag fått en diagnos som inte går att se, som inte går att förutse. Nu låter det som att jag håller på att försöka övertyga mig själv. Och det gör jag faktiskt. För jag kan känna mig så falsk när jag leker som en tok med barnen för att sen inte orka ens ringa ett telefonsamtal. Hujeda mig. När skall den här skiten ta slut? 
 
 
Well. Nu har jag i alla fall varit på på biblioteket fått lånat ett par ljudböcker. Så i natt kanske jag kan sova lite mer? Hoppas på det i alla fall. Nu skall jag skynda mig att borsta tänderna och komma i säng innan det blir natt.
 
GOD NATT!
 
 
 

Om jag verkligen känner efter...

...så har jag ingen lust alls att stiga upp ur sängen. Sömn är ett väldigt roligt skämt just nu! Hade jag haft ork hade jag skrattat åt det. Men hur ska jag orka när jag aldrig får sova bra, aldrig får sova tillräckligt?

Känner mig fullständigt brainwashed!

Illa, jag mår illa...

Sen jag vaknade första gången runt 3-tiden föregående natten har jag mått illa. Ett tryckande och smärtande illamående. Nu, 21 timmar sen sitter det fortfarande kvar. Så jag ska avsluta den här dagen och hoppas på ett bättre mående imorgon.

G'night!

Vänner som vågar fråga!

Jag vet att jag är mitt eget hinder när det handlar om att prata om det jag upplever och om hur jag mår. Nu har två av varandra oberoende personer, som jag känner full tillit och trygghet till berättat att de upplever att det är svårt att bemöta mig i mitt jobb, eftersom jag inte visar om jag vill prata eller inte. Samtidigt som det gör ont att få höra, så är det också väldigt nyttigt att just få höra det. Då är det ju inte bara jag själv som ser det, utan andra gör det också. Det blir på något sätt mer verkligt då, och kanske att jag kan börja jobba med det mer. 
 
Både idag och igår har jag försökt prata, med just de personerna som jag känner den här tilliten till. Den ena för att jag måste våga prata i den relationen, och i den andra för att personen i fråga vågar fråga, vågar lyssna och vågar känna med mig. Det behöver inte vara så att jag pratar om mig och mitt i flera timmar, men små stunder och när det liksom kommer naturligt. Efteråt känns det så mycket bättre, både i själ och hjärta. Det enda som kanske inte känns bättre är att huvudet oftas ansätts av huvudvärk. Men, vad är väl lite huvudvärk jämförelse med själslig smärta?
 
 
Men, nu är jag trött i kropp och knopp. Så jag ska hoppa i säng. Hoppas på mer sömn i natt så jag inte behöver vakna med känslan "skjut mig" när jag vaknar imorgon.
 
 
God natt!

-Du ser ut att må mycket bättre!

Flera har kommenterat detta i veckan som gått och jag vet varken hur jag ska reagera eller svara. "Tack, vad kul att du säger det" eller "Det är bara som det ser ut"? Visst, jag mår bättre än vad jag gjorde tidigt i våras, inte tu talat om det. Men det är långt ifrån bra jag mår. Jag insåg här om dagen när jag fick kommentaren att yes, då fungerar ju min mask fortfarande helt och hållet. Fantastiskt! 
 
Masken är inget jag medvetet tar på mig, den åker bara på. För, skulle jag åka iväg hemifrån i mitt nedstämda läge måste jag på något sätt förklara varför jag är nedstämd och det är svårt att göra det när man inte hittar orden. Det blir mest, ja idag är ingen bra dag men det blir väl bättre. Behöver jag understryka det så nämner jag samtalen, att de är tunga, men det går framåt. Jag använder mig av det här sättet för att jag egentligen inte vet hur jag skall förklara. Många dagar är mitt stämningsläge väldigt lågt, och många dagar så är finns det inte något tydligt skäl till det. Utan det bara är tungt.
 
En sak är i alla fall säker. Samtalen hos psykologen går framåt, även om de mest handlar om samma sak. Jag kan se framstegen i att de 45 minuterna inte känns så långa som de gjorde i början. Det är lättare att prata, att liksom fylla tiden med prat, funderingar och tankar. Ibland pratar vi bara om här och nu, men ibland ställer hon frågor som jag måste fundera ut svaret på. Svåra frågor, för mycket har varit så naturligt för mig så jag har inte tänkt på det innan. Idag pratade vi om varför jag valt att sätta andra framför mig själv. Först visste jag inte, men när jag började rabbla möjliga anledningar gjorde det ont. Det gjorde ont i den lilla Angelica som finns där inne i mig och som inte har fått chans att växa och bli stor. Hon som blev kvar och som ingen såg. 
 
 
De här inläggen börjar bli lättare att skriva också. Att förklara lite i alla fall. Nu skall jag bara våga prata med andra om det jag upplever och känner. Eller ja, våga hitta orden och säga dem högt. Våga prata inför andra som att jag är viktig och betydelsefull, att jag är värd att få berätta om som hindrar mig. Men tills dess, skall jag öva på att skriva mer.
 
 
Men nu tror jag att det snart är dags att sova. Trots 1,5 timmas sömn förut så är jag trött idag. Måndagar är trötta dagar. Det måste jag leva med, om jag skall komma fram till den där starka Angelica som jag kan skymta långt fram i tiden.
 
 
Hoppas du har en fin måndagskväll!

En katta tankar mitt i natten.

Tänk dig att du ligger i din säng. Intill dig ligger den du älskar mest, den du alltid vill ligga intill. Men denne någon bara rör på sig, vrider sig, vänder sig, dra upp täcket, puttar bort det. Att denne någon buffar och gruffar hela tiden. Så är det att sova intill min matte ibland. Det hade varit helt i sin ordning om vi sovit i hennes säng, det är det ju inte utan min. Ibland känns det som att jag måste rätta mig efter henne. Så när hon snurrar som mest, då brukar jag hoppa ner från sängen och går en runda i lägenheten, kanske äter en bit tills jag hör att hon är stilla. Då hoppar jag tillbaka. Jag vill ju sova intill henne.

Ibland väljer jag dock att sova någon annanstans i lägenheten. Men jag vill lova att jag alltid finns nära till hands för matte. Vet ni, jag känner av när hennes sinnesstämning sjunker. Det känner jag direkt. Då skyndar jag mig till henne, lägger mig nära, nästan på henne och ger henne av mitt kattlugn. Ibland ligger jag redan i hennes knä när hon kommer in i en gråtattack, då tillåter jag till och med att hon får gråta ut bakom mitt öra och jag ligger alldeles still även om jag tycker det är lite jobbigt att bli fasthållen. Men hon är ju min matte och jag vill ju att hon ska må bra. Så, jag offrar mig helt enkelt! Ingen svår uppoffring i och för sig. För har jag tur offrar hon lite godis på mig. Eller allra bäst, massor av mys i hennes knä.

Tja. Lite så tänker jag på nätterna när matte ligger vaken. Bättre att vara två i vakenheten, än ensam. Tänk på det!

Mm! Uppvak!

Det värsta jag vet just nu är att vakna mitt i natten, vakna till av olika orsaker. I natt vaknar jag av den värsta orsaken, magont. Jag vaknade av att min mage är sur och det är ingen angenäm upplevelse. Att vakna mitt i natten är inte roligt alls. Kroppen jobbar stenhårt emot det, vilket ger både huvudvärk och ont i kroppen i allmänhet. Usch!

Om jag inte skulle försöka jobba emot vakenheten igen. Jag är trött som få!

Perukmakare!

Titta sicken liten söt peruk jag tillverkat ikväll. Den skall så klart sitta på en liten krabat men det tänker jag inte berätta mer om. Det är nämligen en present. Först när the collection är klar och överlämnad så kommer en bild.

Moteped!

 
Willy ÄLSKAR fordon av alla de slag. Att åka "motters biiil" är klart något jättestort.
Så snacka om att ett lystmäte stillades igår medan vi satt i bilen och väntade på syrran. 
Jag såg att Willys granne skulle starta sin motorcykel så jag pekade och sa till Willy att titta.
"Ja höja" var hans reaktion. Så vi vevade ner rutan. "Ja inte sej" var nästa reaktion. Så jag knäppte upp honom så fick han stå på knäna och titta.
"Oooooooooooh, motepeeeed."
 

Visst är det fantastiskt vad lite som kan göra ett barns dag?
 

Vad ser Willy?

Någon som kan gissa vad Willy står och spanar på genom bilrutan?

Man kan inte bara virka en angry bird.

Man kan också virka Nalle Puh!
 
Här är i alla fall mitt försök till att virka Nalle Puh i mössutförande.
 
Mönster
Jag har virkat med entrådigt garn från Three hearts, kommer dock inte ihåg exakta namnet. För att få en tillräckligt tät mössa virkade jag med dubbelt garn. (Har inte provvirkat mönstret, så säg till om något inte stämmer så skulle jag bli glad.) 
 
Mössan.
Redan när jag virkade angry birdsmössan så behövde jag ett bra och enkelt mönster och googlade på det. Det jag fastnade för var bloggen Mest virkats mönster av en enkelt virkad mössa.På hennes blogg finne en bra guide för olika storlekar.
 
Min Puhmössa är virkad så här:
6-12 månader:
Virka 10 st runt en magisk ring.
1a varvet: Öka i varje maska (20)
2a varvet: Öka i varannan maska (30)
3e varvet: Öka i var tredje maska (40)
4e varvet: Öka i var fjärde maska (50)
5e varvet: Öka i var femte maska (60)
6e varvet: Öka i var sjätte maska (70)
7e varvet: Öka i var sjunde maska (80)
8e varvet: Öka i var åttonde maska (90)
Varv 9-20: Virka en st i varje m hela varvet (90)
Varv 21-25. Virka fm hela varvet, endast i bakre maskbågen.
 
Öron.
Virka 3 st runt en magisk ring.
1a varvet: 2 st i varje maska (6 maskor)
2a varvet: Öka i varannan maska (9 maskor)
3e varvet: Öka i var tredje maska (12 maskor)
4e varvet: Öka i var fjärde maska (15 maskor) 
 
Nos.
Gult garn
Virka 5 st runt en magisk ring.
1a varvet: 2 st i varje maska (10 maskor)
2a varvet: Öka i varannan maska (15 maskor)
3e varvet: Öka i var tredje maska (20 maskor)
4e varvet: Öka i var fjärde maska (25 maskor) 

Svart garn
Virka 3 st runt en magisk ring
1a varvet: Öka en st i varje maska (6 maskor)
2a varvet: Öka i varannan maska (9 maskor)
Varv 3-5: Virka en st i varje m hela varvet (9 maskor)
 
Ögon.
Virka 4 maskor i en magisk ring.
1a varvet: 2 st i varje maska (8 maskor). Avsluta varvet med en smygmaska.
 
Ögonbryn.
Virka 20 lf
1a varvet: Virka en fast maska i varje maska, börja i andra maskan från nålen (20 maskor)
 
 
När alla delar är virkade, fäst dem på mössan. Glöm inte att fästa trådarna ordentligt efteråt. Jag fäste dem på insidan av mössan för att göra det enkelt för mig. Munnen borderade jag med stjälkstygn och gjorde en glad min. Det är ju helt upp till varje handarbetare att ge verken det uttryck de vill.
 
Hoppas nu att mönstret fungerar även för dig. 
Jag skulle ju bli glad om du lämnar en kommentar eller länk när du är klar. Skulle så klart vara kul att se ditt verk.
 
 

Minns ni min lila testsjal?

Ni vet, i somras fick jag en beställning på en stickad sjal? Innan jag stickade den testade jag att sticka mönstret i en provmodell först. Många frågade mig, vad ska du göra med provsjalen då? Då hade jag inget svar, det har jag nu!

Sjalen är perfekt när jag sitter och virkar. Jag lägger den runt axlarna och har inget som är i vägen liksom. För att öka på värmen kommer Strof gärna och lägger sig i mitt knä. Mer perfekta virkförhållanden kan man inte ha!

Sorry, jag ljög en aning igår

Nattens planer om att bara vara hemma idag gick om intet. Ganska grovt.
 
För, efter ett sent uppvaknade och en snabbt ivägkastning till stan hamnade jag istället hos systerystern. Följde med och hämtade busungarna på förskolan, käkade mellanmål med dem, spelade fotboll och gungade gunga, spelade lite mobilspel, åt middag och sedan hade vi rejv i vardagsrummet. Puh!
 
Weronica suckade när jag föreslog utelek. Hon var trött. Jag suckade för innelek, för jag orkade inte ljudvolymen. Därför vann jag. Och som vi spelade fotboll. Jag menar, det är inte varje dag man får gå på eftermiddagsträning med Zlatan och Elmander. Eller hur?
 
 
Nu har jag i alla fall hamnat i soffan och Kattastrof har lagt sig tillrätta på mina ben. Snart blir det lite virkning till tvns kassa utbud. Jepp!

Varför handarbetar man?

Nedanför finns en bild på en virkad grej jag hållit på med i två veckor. Det är en enorm lång tid när det gäller mig. Men till mitt försvar har jag repat upp 3-4 gånger för att det inte blivit som jag tänkt, garnet räckte inte eller av någon annan oförklarlig anledning.

Nu är jag dock på rätt väg. Så imorgon efter att jag hämtat hem min lilla luddboll skall jag se till att avsluta det här verket.

Nu tänkte jag nog se till att få sova lite. Trots att jag sov nästan tre timmar efter dagens samtal så är jag wasted i skallen. Inget konstigt, jag brukar ju vara det på måndagar.

Well. På återseende och god natt!

Gbg vs. Sthlm

Det är det jag alltid sagt. Det är stor skillnad på städerna. I tid. Tiden hemma i Götet går oftast väldigt långsamt, som om timmarna aldrig vill ta slut. Men här i huvudstaden springer tiden. Det var ju nyss måndag och imorgon är det måndag igen.

Det innebär att jag åker hem igen. Dessutom har jag psykologsamtal. Hm! Tuff måndag helt enkelt.

Suck!!

Och doktorn sa;

Du har en IBS i botten. Det kan vi se. Den blir ju inte bättre av att du måste ta dina mediciner varje dag.

En vanlig dag tar jag;
1 antidepressiv tablett
1 p-piller
1-6 Atarax
1-3 tabletter mot magont/illamående
1 Imovane
+ ett par panodil mot elak huvudvärk, nack/axelvärk m.m

Gissa om min mage älskar mig och mitt pillerbruk. Men, jag försöker numer att se till att ha ätit innan jag stoppar i mig medicinen, för att på så sätt vara lite snällare mot min mage.

Men idag struntar jag i magontet och ska försöka ha en trevlig kväll. Jepp. Så får det bli.

Grattis kanelbullen!

Idag är det tydligen kanelbullens dag, den är till och med internationell. Det är ganska stort. Jag brukar ju inte fira den här dagen (läs; jag har aldrig haft tid att ställa mig och baka såna just den dagen.)

Igårkväll bestämde jag mig för att baka bullar idag. Martin hejade på och tyckte att det var en bra idé. Så, jag har ägnat typ tre timmar till det idag, med handling och röjning av kök inräknat då. Eftersom Martin har en kitschen aid fick den stå för grovjobbet, att knåda degen. Och, jag tog åt mig äran för att det var sen bästa bulldeg jag någonsin gjort.

Det blev typ 15 kanelbullar och 15 vaniljbullar. Mums! Martin slog till och åt det till middag. Jag stillade mig efter att ha ätit en av varje. Sjukt goda var de i alla fall.

Ha du bakat några bullar idag?

Tänk ett ett skåp fullt av boggartar.

Psykologen sa; du har ju fyllt på ditt skåp med både stora och små saker under så lång tid att nu när det är till bredden fyllt så är det inte märkligt att ångesten kommer krypande när du försöker glänta på skåpets dörr.

Jag sa; jag behöver inte glänta på dörren ens, jag får ångest bara av att se det där proppfyllda skåpet som står och skakar och hoppar. Skåpet är fullt av demoner som vill ut, och de vill förgöra mig. Bara vetskapen om det skapar ångest.

Fick berätta hur det känns när ångesten kommer. Jag mår illa, jag är sjukt rastlös, jag andas, men det känns som om det trycker över bröstet och att det är svårt att andas, myrkryp i hela kroppen och så vidare. Fick förklarat för mig om begreppet fight or fly. När man får ångest aktiveras känslan av att fly eller fäkta - ska man förgöra det som skrämmer eller ska man fly? För att kunna göra det måste kroppen prioritera - syre är viktigt för kroppen, mat måste bortprioriteras, självklart finns det dessutom rädsla i en också.
Jag är i det här läget mest hela tiden faktiskt. Jag kan inte säga exakt varför jag har ångest, det är liksom en reaktion på något, men det är inte alltid lätt att se. Tänk er själva att hela tiden gå med extra syreupptag och noll matlust, finns ingen kropp i hela världen som skulle klara det en längre tid. Kroppen är uppe i varv hela tiden. 320 km/h hela dygnet runt. Ni förstår hur tröttande det är? Trist att då inte tröttheten räcker för att somna och sova.

Rastlös, jag är hela tiden rastlös. Lägger jag mig ner kryper det i hela kroppen. Som att kroppen inte vill ligga ner. Skulle kroppen mot förmodan vara lugn sitter rastlösheten i hjärnan istället. Kropp och knopp är helt enkelt inte på samma ställe samtidigt. Istället är det som om de motarbetar varandra konstant. Har därför fått ta till både ångestmedicinen och sömnmedicin igen. Utan ordentligt med sömn är galenskapen inte långt borta. Den tanken har flugit in ett par gånger, jag håller på att bli galen...

Psykologen sa; det har tagit dig många år att samla på dig allt det som vill ut nu. Då tar det ofta lång tid att öppna dörren som är stängd. Sedan behöver inte bearbetningen ta lika lång tid i reell tid, alltså i timmar, dagar eller år. Det kan rinna ut när det väl släpper.

Hoppas det, vem orkar bearbeta 29 års insamling på psykiska besvär i lika många år till?

Well. Jag ska försöka bemästra ångestmonstret nu. Det är lättare att göra det i sällskap, och just nu har jag sällskap av den bäste.

RSS 2.0