Jag har sagt det förr...

och jag säger det igen.
 
Efter mycket funderande fram och tillbaka angående mitt bloggskrivande så har jag nu fattat ett beslut. Jag tror mig behöva en kanal där jag öppet kan skriva om mina järnspöken utan att någon dömer mig för det jag skriver. Eftersom jag har så svårt att prata om det med vänner så blir det liksom även svårt att skriva av mig här också. Jag bär på så mycket skuld och skam att allt blir bara fel. Allt är bara ett virrvarr av skit och problem. Den senaste veckan har handlat mycket om det jag skrev om i onsdags förra veckan. Posttraumatiskt stress syndrom. Jag har nog börjat inse att det är det jag lider av, och jag har försökte prata om det med två vänner. När jag har gjort det har jag fått sådan bekräftelse på vad jag sagt. "Det förklarar ju att det inte bara handlar om att du inte kan hålla ihop dig själv, utan att det är mycket starka krafter som orsakar dina problem." Efter samtalet med en vän idag fick jag hennes syn på mitt bloggskrivande, hon konstaterade samma sak som mig. "Du behöver få chans att skriva av dig, där du helt ärligt kan skriva vad du vill, utan att någon vet vem du är". Den här bloggen har varit bra fram till idag, när jag i alla fall fått utlopp för min ångest. För jag har skrivit när det verkligen tryckt på, men jag har själv känt att jag har tonat ner mycket och valt att inte säga saker rent ut. Jag är glad att jag inte har gjort det, för jag vet att många av mina känslor är färgade av mitt mående, egentligen känner inte "riktiga" Angelica så. 
 
Så, nu skall jag starta en ny, helt anonym blogg. Och jag skall försöka att skriva ner mina tankar och känslor där i alla fall. Det är inte säkert att jag kan få ur mig något heller där. Men ett försök är det i alla fall värt.
 
 
Jag håller också på att dra ner på mitt Facebookande. Jag kommer alltid att finnas online ett par gånger om dagen och jag kommer kunna nås via dess mail. Däremot kommer jag dra ner avsevärt på mitt statusuppdaterande. Just nu har jag kommit in i en fas där det känns som att väldigt många vill ta del av mitt dåliga mående, men som inte är beredda att ställa upp och lyssna. Frustrerande som fanken. Jag har varit och vill fortsätta vara väldigt öppen med att jag är sjukskriven för depression/PTSD eftersom det är så tabu att ha fått en diagnos på att allt inte står rätt psykiskt till. Jag vill kunna skratta när jag väl skrattar, utan att känna skuld för det. Men, det är svårt i sociala medier att visa den berg-och-dalbana jag ständigt åker i, dag ut och natt in. 
 
Vi får se när jag återupptar den här bloggen igen. För en sak är säker. Jag kommer inte orka skriva på två ställen.
 
 
Well, see ya!

En snarkande katt

Det ligger en liten snarkande kattdam i min säng. Så otroligt mysigt och ligga och lyssna på hennes små ljud. Som jag alltid säger, det finns inga bättre stunder än de stunder när hon ligger nära och har det bra. Då njuter även jag!

Idag är jag tacksam för:

Just idag är jag stark, just idag mår jag bra...
 
Idag har jag känt mig stark. Jag kom och tänka på det när jag satt i bilen på väg hem från syrran och pojkarna. Visst, en stund var jag redigt rastlös, men det gick över som tur var. Blev riktigt imponerad att jag orkade vara med Felix idag och stötta honom i det han gjorde. Jag förklarade t.ex. hur han skulle göra för att klara en bana på ett spel och sen gjorde jag det 10 gånger till. Utan att tappa fattningen. Vi pysslade också, och jag kände ändå att jag kunde vara pedagogisk och närvarande och hjälpa honom. Fokusera på honom och släppa ALLT annat. En jätteskön känsla måste jag säga.
 
Därför skall jag nu ta och borsta tänderna, tvätta ansiktet och hoppa i säng redan nu, när jag ändå har en bra känsla i kroppen. Nåde den som försöker förstöra för mig!
 
 
Så, god natt!

PTSD

Jag har haft 6 eller 7 olika sjukintyg de senaste 9 månaderna och i alla står det "Depressiv episod med ångestpåslag. Posttraumatiskt stressyndrom (PTSD)".
 
Egentligen vet jag ju vad de båda diagnoserna är, men slog ändå upp PTSD igår och läste om symtomen. Följande läste jag:
 
Symtom
Intryck och bilder från händelsen som blixtrar ibland förbi, med en påtaglig här och nu-känsla.
 
En lukt, en plats, eller olika situationer kan utlösa återblicken och det känns som att man återupplever händelsen. Det kan kännas som om man tappar kontrollen. Ibland är det väldigt svårt att i efterhand förstå vad som utlöste den obehagliga återblicken.
 
Sådant som förknippas med händelsen väcker ofta obehag och blir någonting man helst undviker.
 
Man kan också tappa intresset, känna håglöshet och uppleva vissa känslor som avstängda.
 
Man kan vara lättskrämd, rycker till mer än vanligt vid plötsliga ljud och finner det obehagligt att inte ha ryggen fri. Tidigare föreställde man sig kanske att man var relativt trygg, men nu upptäcker man många faror i omgivningen.
 
Man får svårt att koncentrera sig och komma ihåg saker.
 
Det är inte heller ovanligt att man känner skuld eller skam för det inträffade, eller att man är lättirriterad.
 
Om man har utsatts för våld från en annan individ kan man tappa tilliten till andra människor. Detta kan leda till speciellt svåra konsekvenser om man som liten eller ung har utsatts för någonting.
 
 
Så ja, what to say about it?! I varje kategori känner jag igen mig vilket känns en aning skrämmande. Det går upp mer och mer för mig hur hårt vissa saker kan etsa sig fast och hur lång tid det faktiskt kan gömma sig innan det kommer ut. Det finns mycket som är skrämmande, det går inte att förneka. Men allra mest skrämmande är det ändå att veta att jag egentligen inte kan förklara min rädsla, oro, ångest och så vidare. Här om dagen såg jag på ett program som handlade om personer som gått igenom extremt hemska saker i sitt liv. Där sades det att ju längre man går med oberabetade trauman desto större risk att utveckla PTSD. Av den anledningen samt på grund av mitt läkarintyg sökte jag igår upp symtomen på PTSD. Ville läsa mer, och slog upp det i en psykologibok från studietiden. Där var det dock mer inriktiat på helt andra trauman så jag kunde inte riktigt ta till mig det. Ska prata med min psykolog om det nästa vecka. Här skall rotas och grejas. Jag vill ur den här skiten nu. (Men så känner jag mig också stark idag.) 
 
 
 

Att vänta på ett remissvar...

Nu har jag gått och väntat i två månader på ett svar på remissen som skickades till Sahlgrenska efter att jag legat på Kungälvs sjukhus i två dagar med magsmärtor. Eftersom det forfarande inte kommit något brev därifrån till mig så ringde jag upp och fick prata med en sjuksköterska. Hon berättade att den läkare som tittat på det skickat ett svar till sjukhuset med följande svar:
 
Eftersom patientens huvudsymtom är magsmärtor ser jag ingen anledning att hon kommer hit. Jag ber er att skicka henne till hennes vanliga vårdcentral där de tittar på annan medicinering och kanske byter ut de mediciner hon äter idag. Fortsätter magproblemen kan ny remiss skickas hit.
 
Gissa om det brast. Hur ska man själv ta sina magsmärtor på allvar när inte ens läkare gör det. Jag har ju haft exakt samma magsmärtor de senaste åren, och de har inte blivit värre sen jag började äta antidepressiva. Jag har ju testat flera olika sorter av det och magen har varit precis samma. Det sa jag till sjuksköterskan. Jag berättade också att jag testat flera olika mediciner för mina magsmärtor utan att bli bättre. "Är det speciellt IBS-skolan du vill gå?" Alltså, jag vill ha hjälp med min mage, jag vill inte ha ont hela tiden.
 
Hon tyckte själv att det var ett mycket märkligt svar som doktorn hade gett. Så hon skulle ta upp det med honom imorgon, och då förklara att hon pratat med mig och att jag behövde hjälp.
 
 
Man måste ta mig fan vara frisk för att orka vara sjuk. Det är löjligt!

Ett och två, kämpa på!

Har kanske glömt att berätta, men efter många om och men fick jag pratat med min doktor och sjukskrivningen är förlängd till sista januari. I intyget står det att jag sagt att jag har svårt att lita på andra. Det stämmer förvisso, men det sa jag inte i samtalet. Jag sa - jag mår dåligt när jag inte har kontroll på vad som händer framåt. Jag vill ha ett datum dör uppföljning. (Visserligen fick jag nytt recept på sömntabletter, men hon frågade inget hur det går med den "nya medicinen".)

Well!
Idag har jag haft samtal och idag kunde jag närma mig det som är allra svårast. Inte i detalj och inget om de faktiska händelserna. Utan bara det som löste den situationen och runt omkring liksom.

Jag jobbar också på att be om hjälp. Har bett om hjälp att komma iväg på träning en gång i veckan och samt uppdragning ur sägen en gång i veckan. Här ska börjas med rutiner. I säng senast 22 och upp senast 10. (Spelar igen roll om jag somnar 4 och har flera uppvak emellan.) En middagsrutin skall också in. Samt att jag föreslår en träff med en/flera kompisar en gång i veckan. Jag vet. Jättemånga saker på en gång. Men jag måste verkligen jobba på det här nu! Chrashar jag, ja då får jag gör om och försöka igen.

Are you with me or aginst me?


Men! Nu ska jag duscha mig varm och hoppa i säng. Jag är H E L T slut efter en väldigt intensiv dag!


God natt!

Att skriva en inköpslista på över 60 minuter!

Jag hatar att jag inte har något minne men har accepterat att måndagar är lite mer virrigare dagar än andra. Ska jag i så fall skratta med eller åt mig nu?

Kom hem strax efter 16 och efter att ha kollat lite post, spelat lite tetris och stirrat ut i tomma intet bestämde jag mig för att åka och handla. Så är det gjort liksom. Och när minnet är lika dåligt som en skock guldfiskars så är lista ett måste. Så 16:45 satte jag mig ner för att skriva den. Det första jag kom på var att jag ska laga moussaka till helgen, slog upp receptet och så att det ska vara rosmarin och timjan i. Har jag det? Kollar upp det och börjar sortera mina kryddburkat. Nu står de i bokstavsordning. - Just ja, jag skrev en lista. Börjar skriva igen och tänker. Jag måste komma i kylen. Nämen, där står en burk kattmat. Är den dålig? Nej, det var den inte. Klart du ska ha mat Strofan. - Vad höll jag på med innan? Just ja, kylskåpet. Släng gamla rester. Och sen? Måste skiva upp mjölk på listan innan jag glömmer...

Den här stackars listan är klar och jag är helt färdig i huvudet. Men det är väl lika bra att åka bort och handla. Sen kan jag ligga i soffan och vara helt utslagen om jag vill!

Ångest i drivor.

Idag skulle jag lägga mig på soffan och läsa. Det gick inte alls vägen. Boken var på engelska och koncentration fanns det inte i min kropp. Så jag började fundera och tillät tankarna att komma. Jag kan inte hålla på att stänga dem ute. Däremot insåg jag att det är svårt att tänka samma tanke hela vägen. Jag blir ledsen och känner sjukt mycket skuld och förminskar mig till den minsta molekyl som går. Men, en tanke släppte jag inte, och har låtit den växa sig starkare under kvällen. Det är en sak jag måste göra, igen visserligen, men det måste rensas och klargöras! När det är gjort, då ska jag ta tag i det andra också. En sak i taget. Ett litet steg framåt är bättre än flera steg bakåt.


By the way, jag hittade boken på svenska också och har börjat läsa den. Läser från början och inser (jag inser saker ofta) att jag förstått merparten av den engelska boken. Mer än jag trodde att jag förstod. Kanske ska ta tag idet där med engelska böcker? Vill ju bättra på min engelska.

Well. Jag läser vidare. För, jag har funderat klart för idag och ångesten har jag lagt på vänt. Han kommer väl sen när jag släcker dock...

Saknar Strof!

Nog för att jag har Svansen som sällskap och att han faktiskt ligger i soffan med mig idag, kanske bara en knapp halvmeter ifrån mig, kan jag inte undkomma saknaden av min Kattastrofdam. Det är något visst med en katt som vill ligga nära, nära, nära. Eller att hon bestämmer när det är dags att mysa. Det är ljuvligt att ha henne draperad över mig och jag blir alldeles varm när jag ser henne ligga och le i sömnen.

Men! Som sagt, Svansen ligger trots allt i soffan med mig idag!

Utmaning!

Förkylningen är inte alls slut. Den härjar fritt i min kropp. För dagen mår jag visserligen liten bättre, men kvällar och morgnar är inte kul. Mår som en sunkig disktrasa då. Idag är det dessutom extra jobbigt. Känslorna ligger av någon anledning helt utanpå min kropp och hud. Tårarna vill helst bara rinna. Därför är det en ren utmaning att åka tunnelbana genom Stockholm. Ska möta upp Martin och hans vänner för en onsdagsöl. Kroppen säger bara; åk hem igen för helvete! Men jag har skickat meddelande att jag är på väg, så jag ska försöka laga den krakelerade masken för att försöka komma ur min asociala bubbla.

Wish med luck!

Vila i frid!

I torsdags ringde min pappa tidigt på förmiddagen och berättade att en ingift kusin till mig valt att lämna detta livet. Ett riktigt tufft besked att ta emot så där.

När någon väljer att avsluta sitt liv blir det alltid jobbigt för de som står nära. I det här fallet var det extra jobbigt, för det visade sig vara svårt för honom, han blev räddad två gånger på ett par dagar. Men, tillslut visade det sig att sista räddningen inte gett några goda resultat och han fick sin sista vilja igenom.

Det här påverkar mig på så många olika sätt. Dels är jag jätteledsen för att en underbar och go kille i sina allra bästa år valt bort att leva. Jag har ju upplevt det här ett par gånger innan och varje gång slås jag av tanken: men han som var så levnadsglad.
Det påverkar mig också personligen. För jag inser hur svårt människor kan ha det utan att det syns utåt. Jag är ju själv så. Det är så lätt att hålla upp en fasad och leva fast livet egentligen bara är svart, kletigt och svårt.

Den värsta chocken har lagt sig. Jag hade ställt in mig på det här beskedet när pappa ringde i fredags och berättade. Det fanns en utväg till, men den räknade jag inte alls med faktiskt. Ett par gånger om dagen tänker jag på honom och känner. Känner allt som vill komma då. Men det tar inte över mitt liv.


Oscar, vila i frid!

Något fantastiskt!

I natt skulle jag och Martin se på film på storbilden, det gör att vi lägger oss till rätta i sängen. Men så, 45 minuter in i filmen börjar mina ögon klippa och jag gör allt för att försöka se på filmen. Strax där efter frågar Martin om jag sov. Då kapitulerade jag och somnade helt! Under tiden låg jag faktiskt och tänkte hur skönt det var att känna en sådan naturlig sömn där kroppen inte jobbade emot sömnen utan lät sig sova. Jag sov inte så jättelänge, men den sömnen var grymt skön! Sen var jag tvungen att ta medicinen, men det var det värt!

Har hamnat i förkylningen från helvetet! Mår så uselt! Så jag ska lägga mig still igen nu!


Kram till er!

Svansen och jag, vi är goda vänner!

Vi ligger och tittar på tv ihop. Inte för att Martins 69 kanaler har så mycket av intresse. Vi trivs i alla fall. Fast det är klart, det hade varit bättre om jag inte haft en stånghammare i huvudet, en ständigt rinnande kran mitt i ansiktet, disko i magen och annan allmän trötthet. Usch och fy för att vara så förkyld.

Efter att ha hängt en maskin tvätt, ätit sen frukost och handlat lite för kvällen var jag helt tömd på ork. Förkylningen tar helt enkelt ut sin rätt. Därför, ska jag ligga kvar här på soffan med Svansen. I alla fall fram tills Martin kommer hem igen.

Med en sovande katt i rummet...

Finns det inget mer en inredare kan göra. /Ernst K.

Skulle också vilja säga att med en spinnande katt intill sig i sängen är det lite lättare att inte känna av den bottenlösa sorg som väller upp då och då. Eller de där obehagliga tankarna och funderingarna. Varför skall vissa människor få en så mycket krångligare, taggigare stig att vandra på? Varför är inte livets orättvisor jämt utdelade på hela befolkningen? Varför skall vissa dra så mycket tyngre last?

Svara inte; för att de klarar det

Alla gör nämligen inte det. Och det gör ont i mig idag.

Sorg!

Sorg i hjärta. Sorg i sinnet.

Vissa dagar...

Livet är orättvist i grunden, sen tror jag att vissa individer får utstå än mer orättvisa. Fick ett hemskt besked berättat för mig idag och det går inte många sekunder utan att jag tänker på det. Det kommer liksom små duster av det mest hela tiden. Beskedet innehöll också en väntan. En väntan på fortsatt besked. Och hur beskedet än utformas lär det inte vara jätteroligt.

Usch!

RSS 2.0