Lycka för en sjukskriven?

Jag har sagt det förut, och jag säger det gärna ett par gånger till. Det är inte billigt att vara långtidssjukskriven. Jag tycker inte att jag har gjort annat än hämtar ut pillerförpackningar efter pillerförpackningar från de olika apoteken. Ändå har inte jag kommit mig upp i högkostandsskyddstrappan. Tror jag tidigare har nämnt att de gjort om villkoren för den också. Godkänner man inte att apotekaren byter ut det föreskrivna pillermärket mot ett billigare så får man inte tillgodoräkna sig kostnaden i trappan. Detta är inget jag har läst om på de olika apoteken jag varit på under våren. Det var först när jag fundersamt surfade runt på deras sida som jag fick den informationen.

Men så! Nu har jag alltså kommit upp till första steget. Nu behöver jag bara betala 50% av priset. Bara det kommer göra skillnad på receptuthämtning. Tror faktiskt jag snittar 3-400 kr/månad på medicin just nu. 50 dagars antidepressiva kostar nästan 300 kr. JÄVLIGT mycket pengar när man inga har. Och medicinerna måste jag hämta ut. Därför blir det som jag sa igår, nöjena som får stryka på foten.

Tror jag skall hurra för lite mer lycka som kommer på måndag, redan nu. Då är det läkarbesök/vetilering hos psykolog inbokat. Efter att ha betalt det kommer jag vara uppe i maxsumman för läkarbesök. D.v.s, alla mina psykologsamtal/läkarbesök fram till januari nästa år kommer vara gratis. Det känns faktiskt skönt att veta.

Höll på att snurra in i neggospiralen. Just nu ska jag bara vara glad för att något händer i mina högkostnadsskydd.

Japp!

Undra vem som gjorde min planering idag?

HUVVA!


Ibland måste jag påminna mig själv om att jag är sjukskriven. Men, ibland vill jag orka så mycket men inser i efterhand att en eller ett par punkter varit för många. Idag har jag:

Pumpat cyklens däck.
Krånglade in cykeln i bilen eftersom däcken var paffa. Efter att ha försökt använda OKQ8:as däckpump insåg jag att cykeldäck kunde bli än mer paffa än vad de var innan. Det var bara att knö in cykeln igen och jävlar vad jag svor för mig själv. Ilskan hann dock rinna av och på Preem hade de en portabel däckpump så jag behövde inte ens lasta ut cykeln utan kunde pumpa däcken med cykeln liggandes kvar i bilen. Snabbt och lätt.

Städat och tvättat bilen.
När jag ändå redan var i Ytterby orkade jag inte åka hem med cykeln utan åkte raka vägen ut till Arne för att dammsuga och tvätta bilen. Han skulle tydligen ha en röd industridammsugare och oj vad jag letade efter den. Den stod INTE att finna så jag gick in och hämtade hans vanliga. Sedan skulle jag bara hämta förlägningssladden som hängde vid garaget. Vet ni vad jag hittade där? Industridammsugaren. Men, den var blå. Jag skojar inte om jag säger att jag dammsugade i över en timma. Jag hade kunnat hålla på lika länga till, för det var ett helt grustag i bilen. Filtmatta drar VERKLIGEN till sig sand. PUH! Sedan avfettade jag bilen och efter det körde jag med högtryckstvätten. Sånt är kul. Jag kan hålla på hur länge som helst. Ibland kan jag nog bli lite för noggran. Mina fälgar var sjukt smutsiga, men med någon superavfettning för just fälgar var det en ren dröm att skura dem rena sen. Shamponering av bilen och sedan en avspolning till. Tyvärr hade jag inte tid att ta en vaxning också, så jag får väl ta och köra den igenom en tvättomat med vaxprogram, så fort jag får in lite extra kosing på kontot.

När tvätt och städ var klart var det bara att lasta bilen igen och åka med ilfart till syrrelyrran.

Hämtning av killarna och pannkismellanmål med dem.
Har inte träffat Felix och Willy på sjukligt länge, så det var två glada killar som mötte mig på förskolan. Gosekorvar. Tyvärr insåg jag att min energi var slut lagom tills det blev mellanmål. Trist att inte orka leka mer med dem. De betyder så mycket för mig. En surmulen Willy satt i barnvagnen hem från förskolan. Då berättar mamma att imorgon skall han få åka mosters bil. Gissa om han sken upp som en sol "Åka motters biiiil". En ren muta får jag säga, för varje gång han surnade till hemma så frågade vi bara vad han skulle göra imorgon. När jag skulle gå sa jag "Nu måste jag gå, annars kommer polisen och tar moster bil". Willy ställer sig och säger med hög röst "Neeeeeeeeeej". Sötkorvar!


Jag orkade bara stanna till strax efter fyra. Väl hemma fick jag ägna 20 minuter åt att packa ur bilen och få alla säten tillbakasatta som de skulle. Men, jäklar vad ren bilen är nu. Det är en ren fröjd att köra den. Skall dock ta mig tid och rengöra sätena längre fram också. För de var inte helt kul. Lite textiltvätt och massor av extratid så är det gjort på ett kick. När bilen sen var återställd var det bara att gå in och ta en välförtjänt dusch och efter det låg jag i sängen i två timmar. Lite ny energi behövdes för att fixa mig något litet att äta. Skall strax ta mig för och grädda lite pannkisar att ha med på morgondagens utflykt. Sen blir det raka vägen ner i sängen kan jag lova!


Och här inser ni kanske hur trött jag är just nu? Så trött så jag sitter här och intalar mig att inte planera såna här mosterdagar igen. Men mitt upp i allt är det svårt att säga stopp. Suck. Fast, om mindre än en vecka är jag i Stockholm hos världens bästa Martin. Någon som tror jag längtar? Ja, längtar gör jag. Det är en underdrift kan jag säga!



Men; God natt dårå!

Ett fel är med stor sannolikhet lokaliserat!

Min bil har krånglat ett tag nu, och till en början var det batteriet i bilen som var boven i dramat. Trodde jag. Men så nämnde jag det för Arne i helgen och han sa direkt SOLONOIDEN. Sen lovade han och Christian dyrt och heligt att de skulle hjälpa mig att byta den, inga problem alls tyckte de. (Behöver jag säga att det var lördag och att de hade testat sig igenom en påse gotta från systemet?) Av någon outgrundlig anledning var de inte lika starka på söndagen, och därför hade de nästan förkastat idén om en krånglande solonoid och drog sig därför med att hitta en dag då de kunde hjälpa mig.

När jag sen ringde Arne på måndagen var det segt som kola när jag försökte få honom att säga en dag när mitt bilskrälle kunde lagas. Han skulle återkomma när han pratat med någon snubbe på någon bilverkstad. Idag tröttnade jag. Därför åkte jag vägen förbi Maxi och köpte glass och sen raka vägen ut till Arne. Plötsligt var de villiga att testa lite i bilen för att se om de kunde hitta felet. Och vips så hade de gjort det. Svaret var: Solonoiden. De var eniga om att inget kan skadas om jag kör den, men det kan krävas ett par, tre startförsök innan den hoppar rätt. Så på fredag blir det en tur till Ullared med Weronica och Willy. Eftersom jag har sjukt många miljoner på kontot kommer jag kunna handla som en tok. Eller inte. Men något fint kanske jag kan unna mig? Sedan skall bilen lagas när jag är i Stockholm. Fint att komma hem till en lagad bil minsann.


Appropå pengar.
Jag var helt säker på att AFA-försäkringen skulle gå igång den här månaden. Jag fick papper från jobbet att skicka in, och hade de varit schysta hade de väl kunnat förvarna mig om att även skicka in ALLA mina intyg i samma brev. Nä, det fick jag veta från AFA en vecka senare vilket gör att de fortfarande utreder. Ja, antar att de pengarna inte kommer denna månaden, så nästa månad blir det kanske liiiiiite bonus i så fall? Well. När det väl är igång så skall det väl bli lite lättare att göra saker. Humor är: Angelica, du skall göra det DU vill göra och leva som vanligt nu när du är sjukskriven för depression. MEN; jag har ju mycket mindre pengar att leva på så när räkningar och skit är betalt så finns det bara överlevnadsnivå kvar. Det finns inget som heter "utrymme för nöje". Trist är det. Men, har jag lite tur nu så kommer det igång och jag kanske kan få en okej sommar.

Well, den jävel som lever då får se helt enkelt.

Kära läsare!

Ni förvånar mig!
Det verkar vara många av er som knappar in er här på bloggen en eller ett par gånger om dagen. Ibland har jag tyckt att det är kul att ha många läsare. Ibland tycker jag inte att det är lika roligt. Visst, jag skriver här för att dela med mig av mitt liv som just nu påminner mer om en av de mest fartfyllda åkattraktionerna som finns på en nöjespark. Höga toppar och dunderdjupa dalar. Det slutar dock inte där, för inemellan finns jobbiga överraskningar.

Jag skriver inte om min sjukdom för att andra ska slippa fråga, utan för att det är en utmärkt ventil. Just nu lever jag ändå ett ganska stilla liv där jag försöker komma mig ut. Förra veckan var rätt så fylld:
Onsdag - mys med Erika
Torsdag - stranden på dagen, tacos i solen med Sandra och semifinal 2 i ESC
Fredag: Mustasch på Liseberg med Sandra och hennes syskon
Lördag: häng på verandan vid huset i skogsbrynet samt grillkväll på jobbet
Söndag: stranden och lite mer häng i skogsbrynet.

Tisdag idag, och jag har nästan bara vilat. En slags bakfyllekänsla infinner sig alltid efter ett par krävande dagar, och förra veckan var just krävande. Jag handlade lite för alla mina miljoner som inte trillade in på kontot i fredags och städade badrummet. Efter det mådde jag uselt och har därför inte gjort något av värde mer idag. Tror det blir ungefär lika samma imorgon. Kanske att jag tar mig och min cykel till en bensinmack så att däcken får lite luft.

Idag är jag tacksam för Er som vågar fråga och för Er som vågar umgås. Idag är jag nämligen på en såpass god nivå att jag vågar skratta, och inte hela tiden ligger nära gråt och tandagnissel. Jag kan till och med prata om annat än min sjukdom nu.

Försöks inte att få näsan över vattenytan!

För när du väl får det kommer någon jävel och trycker ner dig igen. Bara så du vet!

Lyssna på din kropps signaler!

Jag börjar tröttna på att jag behöver sova efter att ha varit ute i en till två timmar. Igår var det nämligen samma visa. Jag åkte dock bara ut till pappa och hans trädgård fick vara min solplats. Var där i knappt två timmar. Sen fick jag åka hem och sova för att orka kvällen.

Det är trist att behöva gå in och sova när vädret är så soligt. När jag berättade det för psykologen igår så sa hon att jag måste tillåta mig själv det och inte värdera min trötthet. Bara försöka känna vad det är som händer i kroppen och låta det vara så! Lätt säger jag...

Huvudvärken har varit i on-läge sen igår och jag mår fullkomligt piss! Men jag ska försöka ta mig ner till älven en stund senare. Allt för att ta mig ut en stund om dagen.

Well. Hur det går får jag se senare.

Det gör ont!

Åter igen brottas jag med de elaka tankarna som säger att jag bara är lat och inte sjuk. Mest beror det på oförståelsen jag känner folk visar, omedvetet hoppas jag, när jag för hundrade gången försöker förklara för dem att jag inte orkar. Att jag är slut på energi. Jag vet att det antagligen är svårt att få ett grepp om det när jag ena dagen leker och rusar i full fart med ungarna som redan tröttnat att sitta still och titta på raggarbilarna som åker på parad genom stan för att nästa inte ens orka ta mig upp ur sängen. Jag förstår att det verkar glidigt att kunna åka ut till havet en solig dag som denna och bara njuta, men baksidan av myntet syns inte lika tydligt. Javisst, jag åkte ut till havet och javisst var det skönt. Men ingen vet hur mycket energi det tar att bara ligga där. En timma orkade jag ligga kvar, sedan åkte jag hem och fick lägga mig i sängen 1,5 timma för att orka med resten av dagen.

Sedan skulle jag gå till affären. Precis innan jag kommer mig iväg får jag samtal från min handläggare på FK som jag försökt ringa tidigare på dagen. Det är inget som går emot mig där, inte än i alla fall, men sådana samtal tar ändå på krafterna. Ytterligare en person som är involverad i mitt liv, i mina svårigheter. Ytterligare en som skall ha reda på hur det går för mig. Jag måste alltså ge av det jag inte orkar med att ge av. Sedan när det var över startade inte bilen. Jag är van vid det så jag orkade inte ens bli arg, men det gjorde att jag fick gå till affären vilket kräver både vilja och mycket energi. 5 minuter ifrån affären fick jag stanna i ett folktomt hörn av gatan och torka bort förlupna tårar som gjorde synfältet suddigt. Det är ju inte precis jättekul att komma till en affär med ögonen som skriker ut spår av borttorkade tårar.

Så efter handling och middag fick jag göra samma sak som efter havsutflkykten. Jag fick lägga mig i sängen och vila. Världens härligaste vila. I fosterställning och tankar på helt fel ställe och en känsla av vanmakt och stor ledsenhet. Det är svårt att sova på dagen nu, det går liksom inte att somna om jag inte har musik eller ljudbok i öronen, där rösten som sjunger eller läser för mig står för trygghet och värme. Jag känner mig inte trygg med mig själv.

Alla säger med välmening att jag skall njuta av de stunderna som är glädjefyllda. Och jag försöker verkligen göra det, men det är svårt när jag efteråt kommer vara så tömd på energi igen att jag bara kan gråta åt allt elände och min oförmåga att orka. Alla säger att jag skall försöka vara vänligare mot mig själv, och jag försöker vara det. Men det blir svårt när det elaka självföraktet tornar upp sig mer och mer ju mindre energi jag har kvar. Tänk om jag ändå hade brutit båda benen eller så, då hade folk sett min sjukdom och jag hade sluppit oförståelse.


Men, man kan tydligen inte få välja vilken sjukdom man skall drabbas av...

Kattastrof säger!

Kattastrof tycker mycket om att vi får besök. Hon tycker bäst om det när gästerna går hem igen. Social katt hon är va?

Idag - Barnens Lekstad

Neo roar sig själv kungligt idag. Favoriten verkar vara snurpinnarna och där får han till en faslig sving. Det är rätt folktomt idag tycker jag, men barnen som är här håller ljudvolymen uppe kan jag lova. Gissar att fastern kommer behöva sova i så där 100 år efter den här helgen.

En svettig kille har vattenpaus!

Blommor och bilar

Jag har hört talas om blommor och bin, men tydligen fungerar blommor och bilar fungerat tydligen lika bra. Första gånger för mig på Kungälvs crusingen faktiskt. Tror det här evenemanget krossar studentflaken big time nu.

Anledningen till att jag är ute är för att Neo sover över ikväll. Så vi sysselsätter oss. Jag gissar på att Neo kommer slockna som ett Liljeholmens när han väl landar i sängen.

INTIGHET!!!


Idag känner jag en enorm och överväldigande intighet!

Jag anar ugglor i mossen




När jag var i Stockholm i februari/mars så passade Annika min katt. När jag var där och lämnade henne så nämde Annika att hon önskade sig ett mobilsmycke med en uggla på. Då hade jag en enorm fantasi att jag skulle ge mig ut i Stockholms affärsvärd och införskaffa mig en uggla i någon from och tillverka ett mobilsmycket till Annika. Men, som ni vet hade jag ingen energi över till annat än att försöka överleva dagen då.
Redan när jag började treva mig fram inom virkning- och amigurumivärlden så har jag haft en tanke på att en dag virka en liten uggla. Den tanken fick fritt utlopp i måndags och på några timmar så hade han tittat fram. Han kanske inte är världens sötaste uggla (och oftats är jag jättenöjd när jag virkat klart alla delar för att sen bli riktigt kritisk till min egen skapelse lagom tills den är färdigmonterad) men han hamnade i alla fall på en mobilsnodd. Dagen efter fick han åka med ett grönt och fint brev till mottagaren. Jag har inte hört något än om han blev omtyckt. Jag hoppas det. Han är tillverkad med mycket kärlek!



Just nu håller jag på med väldigt många projekt samtidigt.
1. En hemlig present som innehåller tre helt egenskapade amigurumimönster.
2. En lunchpåse till Sandra.
3. Förhoppningsvis kommer jag få sticka en sjal till Martins svägerska. - Första gången jag tolkar och stickar efter ett diagram helt på egen hand.


Dessutom fick jag en idé igår om att göra en egen "sångpåse".
Jag hoppas inte att min kreativitet kommer ta kål på mig. Därför får jag lägga sångpåsen som ett projekt in i mellan de andra projekten. Liksom för att ha något att bryta av med eller så. Tror till och med att det kan komma att bli fler sångpåsar gjorda. Det är en riktigt rolig grej att ge bort en egentillverkad sådan.


Well. Idag har jag lärt mig att tolka stickdiagram. Så nu vilar jag min kreativa sida och sitter still i soffan.
- Eller nä. Jag borde gå och lägga mig, det är redan långt efter rutintid.



God natt!

Baksmälla!

Dagen efter en jobbig natt vaknar jag oftast relativ tidigt med en känsla av att inte vilja gå upp. Därför brukar jag somna om. När jag sen vaknar igen, mår jag illa och huvudet vill allt annat än vakna. När jag ändå tvingar mig upp ur sängen kommer känslan av att vara bakfull. Dessutom är jag allt annat än snäll mot mig själv i huvudet. Inte för att jag tänker på något speciellt eller så, men hela min kropp känner ett självförakt. Att jag är så svag. Att jag är så klen.


Men, om tre veckor far jag till Stockholm igen. Martin sa i natt att jag fick stanna hur länge jag kände för det. Det är skönt att kunna ha den reträttplatsen. För hos Martin, tillsammans med Martin blir allt mycket lättare. Dessutom blir det bara lättare och lättare att släppa in honom i mitt inre, in i det svåra som jag inte kan sätta ord på mer än att om just faktan.



Precis som de flesta andra som brukar spendera en bakisdag på soffan så tänker jag också göra det idag. En day off!

Tänk vad en liten virknål kan göra...

Det är lättare igen. Där inne i mitt bröst och där uppe bland mina demoner och ångestspöken. Jag har virkat en fasligt lång spiral och lyssnat på andras verklighet och tvingats att inte tänka på mig och mitt ett par timmar. Förhoppningsvis blir det lite lättare att sova nu.

Jag hoppas!

Glapp!

Hela min sjukskrivning känns som ett jävla glapp. Glappar det inte hos försäkringskassan och deras dagsräkning så glappar det mellan läkare och psykologer. Finns det något jag har kommit att fullständigt hata så är det just det, glapp. Av den enkla anledning att jag inte har någon makt att påverka dem. Jag kan inget göra. Jag är bara den där färgglada lilla spelpjäsen som flyttas ett steg fram och tio steg bakåt. Hela tiden. Jag gläntar lite på mina stängda dörrar men tvingas stänga igen i väntan på. Sen öppnar jag upp och får till svar att ingen hjälp finns att få. Sen vräker jag upp på vid gavel men tillägger att jag inte orkar släppa in fler som ska tycka och förstå sig på. Men vad händer, jag det finns ingen tid nu, men sen finns det. I augusti. Med det lilla förbehåller att jag måste just göra det jag inte orkar, släppa in fler.


Jag vill inte. Jag orkar inte. Jag pallar inte.


Idag har jag varit sysselsatt sen jag vaknade. Löpning i Fontin. Tygshopping i Sävenäs. Bilbatterihaveri på samma ställe med följd att jag behövde sätta på fucking smily face on och be om hjälp (BE OM HJÄLP, jag kända mig så sjukt falsk när jag skuttade till framför två män som kom lägligt.) Middag hos Sandra och sedan biomys på det. Där emellan hann vi också med två promenader. Nu när jag kom hem och tvättade av mig sminket kände jag också hur det tunga kom över mig. Hur gråten brände bakom ögonlocken och allt bara kändes hopplöst. Jag orkar inte de här topparna av lycka som då för med sig de djupaste av olycksdalar.

Jag känner mig som ett trasigt bilbatteri. Det sägs ju att om man kör långa sträckor laddas det upp om det är helt och fungerande. Men, gör jag de resorna själv, alltså gör det där roliga, det där som jag faktiskt tycker om att göra så kommer det kräva all min energi och efteråt kommer jag bara sitta hemma och gråta och bli arg för att jag inte orkar. Jag vill orka igen. Jag vill må bra.



Men tillbringar jag min tid hemma och får sitta med mitt handarbete mår jag bra. Då orkar jag hur mycket som helst. Det är terapi för mig. När ångesten har kommit krypande så har jag satt mig vid symaskinen eller fattat virknålen i högsta hugg och skapat. I takt med att jag ger utlopp för min kreativitet så rinner ångesten tillbaka ner i sina djupa grottor och jag mår som jag ska göra, jag känner Angelicakänslan i hela kroppen och jag njuter av stunden. Kan inte den känsla flytta in på heltid nu igen?


Vet ni. Idag har jag varit sjukskriven i tre månader. 3 MÅNADER. Vad har ni andra hunnit göra på all den tiden? Antagligen en massa gissar jag. Dessutom är det bestämt från den nya kliniken att jag skall vara sjukskriven ännu lite längre. Eller ja, ganska jättemycket längre. Det har känts konstigt när jag tänkt på det i de stunder när allt är bra, när jag är Angelica. Men nu är det inte konstigt, för man skall inte komma hem efter en biokväll och hamna i gråttillstånd för att energin är slut.


Urk och fy!

Så lite värmer så mycket!

Tänk att ibland kommer saker med helt sagolik tajming! Detta kom med posten alldeles nyss. Ilskan och ångesten som blommade ut tidigare idag blev helt klart utmanad nu.

Jag har gjort det jag kan för att påverka min situation. Jag har fått spy ur mig det till Malin och jag har varit på löprunda med henne. Att dessutom få ett sånt fint kort. Ja då kan inte dagen sluta helt kasst i alla fall.

Underbara måndagshelvete!

Måndags morgon och min rutin ligger resan 50 minuter efter. Jag mår inte bra! Och jag vet varför. På söndag gå min sjukskrivning ut och den nya kliniken har fortfarande inte kontaktat mig igen. Det som stressar nu är att jag berättade för henne hur stressad jag blir när jag inte har kontroll över saker, där jag bara är en spelpjäs som väntar på att andra ska flytta mig fram eller bak.

Så jag ringde dit, och jag fick numret till psykologen jag träffade. Sedan ringde jag henne och talade in ett meddelande. Hoppas att hon är vänlig och hjälper mig med det som är svårt för mig så jag slipper ångesten för den sakens skull i alla fall.

Men så atte! Om jag skulle gå upp i alla fall...

Efter en bra helg...

Humörmässigt sett så har jag haft en bra helg. Jag har känt mig som mig, som Angelica större delen av tiden faktiskt. Så där känt det i magen. Blivit glad av låtar som jag gillar och skrattat på riktigt. Men nu kom något över mig, alldeles nyss för bara några minuter sen. Ett knip i magen och en ledsenhet långt där bak. Hurra, jag avslutar helgen med en omgång ångest.

Fast, jag överlever nog också det här dygnet med tanke på att jag fått 8 kramar. Man skall ju ha minst fyra varje dag för att just överleva. Alltså måste jag vara ett medicinskt underverk, för vissa dagar kommer jag inte tillnärmelsevis nära något som kan kallas kram.


Ähhh!!

Jag går och lägger mig istället.

Är detta ett kommande stornamn inom fotovärlden vad set lider?

Willy ville bestämt ta kort igår, så han fick låna min mobil en stund. Här nedan är ett av hans mästerverk. Stornamn i framtiden? Willy Lind är namnet och kom ihåg vart ni såg det först!

Jag försöker själv!

Jag försöker konstruera en egen beskrivning för en virkad figur. Exakt vad det ska bli säger jag inte, för set ska bli en present partiskt. Hoppas den blir bra bara. Det är många maskot att hålla reda på.

Intressant!

Jag känner mig allt annat än prioriterad just nu. Och då tänker inte heller jag prioritera!

Någon jävla måtta får det ta mig fan vara!



Aaaaaaaarsssssscccccch!

Gläntat på de låsta dörrarna!

För er som aldrig lidit av depression och behövt vända ut och in på ditt inre i försöka att vrida det rätt kan jag bara be att få tala om att det oftast slutat med både mental och kroppslig trötthet!

Fick chans att prata med Wiveca idag och vågade berätta saker som är jättejobbiga. Jag fick också bekräftelse på att det inte år mitt psyke som spelar mig ett spratt utan det har verkligen hänt. Jag vet ju det egentligen, jag känner det om inte annat i kroppen när jag försöker tänka på det. Men precis allt annat som levt i förnekelsen skugga så är det lätt att tro att det är dikt och förbannad lögn. Att jag liksom kokar ihop det på egen hand för att ha en förklaring till det jag upplever nu. Det är inte lögn. Och det är inte ihopljuget. Det är sanning! De minnena sitter i mina muskler nu. De gör ont. Så ont att när jag försöker prata om det vrids tankarna ihop, luftrören dras samman och kroppen vill fly hals över huvud. Men, jag blir sittandes kvar i muskelkramperna och det enda jag kan göra är att gråta och andas.

Två av varandra oberoende personer kallar det PTSD - PostTraumatiskt Stressyndrom. Jag har redan lidit av hemsk panikångest för att gamla händelser spelats upp i mitt inre. Dessutom ska jag öppna väldigt många dörrar den kommande tiden och jag är skräckslagen och ytterst rädd för det som komma skall. Livrädd. Alltså, rädsla i sin renaste form. Sen när jag lyckats ta mig igenom det kommer det krävas ett par face to face-samtal. Det skrämmer. Ännu mer!

Well! Idag fick jag köpt min sömnmedicin. (10 minuter innan Apoteket stängde...) Hoppas på bättre sömn än föregående natt. När jag vaknade mådde jag så dåligt, och det p.g.a att jag vaknat 5 gånger mellan 01 och 7:46. Pisskass sömn således.

Jag önskar eder en god natt!

Det man inte har i huvudet...

...får man känna av när man skall sova.


Jag skulle egentligen bara göra en sak idag. Gå till apoteket och hämta sömnmedicin. Det kom jag på för tio minuter sen, och vad jag vet finns det inga nattöppna apotek. Jävla skit! Det blir långa timmar med taket i natt då gissar jag...


Men, efter två dagars funderande och några timmar nu i e.m/kväll så lyckades jag sy två vändbara tygkassar. Den andra gick jäkligt mycket fortare då jag rationaliserade bort ett par moment för det första och för det andra så sydde jag inte fel. Jäkligt nöjd blev jag, skall visa upp dem imorgon. Tänkte försöka sy ett par till av bara farten imorgon. Tygkassar är inte fel! Tänkte använda dem nästas gång jag skall storhandla.


Men, nu skall jag iväg och umgås med mitt tak.


God natt!

Jag sov bort två timmar av kvällen.

Det skall sägas att det tog en timma att somna och jag vaknade i halvtid. När jag då vaknade kände jag bara INTE. Jag ville helt enkelt inte lämna sängen så jag försökte somna om och lyckades tydligen. När jag sedan vaknade igen ville inte min kropp vakna. Jag upplevde det som att jag fick dra upp ögonlocken med fingrarna för att få upp ögonen. Läskigt när kroppen inte gör som den blir tillsagd.

Två timmar senare sitter jag och försöker motivera mig till sängen. Rutiner är till för att hållas. Jag är dessutom trött. Så det skall väl inte vara allt för svårt. Det som gör det svårt är att jag hade jättemycket äckliga drömmar igår natt. Jag vill helst inte ha dem inatt igen. Därför är det ju lättare att liksom strunta i sömnen. Men, nu har jag laddat upp med en ny ljudbok. I genren fantasy faktiskt. Martin rekommenderade det, så jag kan ju testa i alla fall. Skulle boken inte falla mig i smaken har jag i alla fall en röst som läser för mig. Då är det lättare att somna.

Nu avslutar jag den här värdelösa dagen och hoppas på mindre ångest imorgon.


Imorgon är dessutom dagen då mitt "case" skall tas upp på konferensen på PÖM. Hoppas hoppas att jag snart får tid där igen så att mina samtal kan starta snart.


God natt!

Jag tycker:

om dagar när jag vaknar glad.
om min katt otroligt mycket.
om dagar som är problemfria.
om bra människor som finns omkring mig.
om människor som vill umgås med mig trots att jag är den tråkigaste människan på jorden.

inte om dagar när jag vaknar arg.
inte om dagar när jag blir arg på mig själv för att jag är arg.
inte om när en person säger en sak men menar något annat.
inte om hjärtklappningar.
inte om när kroppen ansätts av ångest.

Ilska - när jag är arg finns det oftast en anledning till det. Oftast är det dock inte ilska jag känner. Utan egentligen är jag ledsen. Egentligen känner jag mig oftast sårad. När jag är sårad blir jag arg. Och när jag blir arg slår det oftast över i gråt och hulkande. Idag är en sån dag. En fel, ful och jobbig dag. Kunde inte någon sagt åt mig att inte gå in i den här depressionsberg-och-dalbanan? Jag orkar inte!

Jag har en känsla av att jag går och väntar på något. Att livet passerar förbi och jag står oförmögen kvar vid bästa hållplats och ser på.

JAG ORKAR TA MIG FAN INTE!!

Tid är märkligt!

Alltså. Ibland går tiden fort. För fort. Men ibland går den alldeles för långsamt. T.ex. imorse (läs i f.m.) valde jag att somna om, tror klockan han bli närmare 11:30 innan jag lyckades med det. När jag vaknade hoppades jag på att ha sovit bort en god bit av dagen. Men nej då, klockan var bara 12:27.

Efter att ha varit ute ett par timmar hos pappa kom jag hem och värmde lite mat och tittade på tv med ett halvt öga. Tyvärr hade ingen av tv-kanalerna något av värde att visa ikväll. TV4 skulle visa hockey till dödagar... Så 18:53 hoppade jag i säng. Den timman som gått har segat sig fram och då är det ytterligare två timmar innan jag ska ta min medicin. Skall det vara så här trist ser jag nog till att ta den redan 21.

Alltså. Det är en sak att lida av tristess när man har ork att genomföra något istället för att gå under. Men när man inte har ork då? Jag menar, jag har varit ute hos pappa i flera timmar idag. Därför orkar jag inget mer nu. Jävla liv jag har...

Långa nätter

...där ute finns en värld av långa nätter.

Jaha! Eftersom jag struntade i allt vad rutiner heter tidigare idag så tänkte jag att jag fick lägga mig tidigt. Det gjorde jag och nu har det snart gått två timmar sen medicinen intogs. Galet trist. Har rumblat lite, men nu tycks alla ha gett upp för ikväll.

Så, det är kanske dags att försöka somna? Jag gör nog som igår. Bryter trenden med att titta i taket och vänder mig in mot väggen istället.

Suck!

Jag skiter i rutiner idag!

Jag vill inte gå upp. Jag har ingen lust. Ingen lust till något. Vill bara ligga här i sängen nu!

Så jag gör det. Rutiner kan jag bygga och träna på en annan dag!

7 minuter stod jag ut

Bara den som själv har ägnat nätter åt att stirra ut i tomma intet vet hur frustrerande det är. Speciellt om det sker natt efter natt. De senaste veckorna har jag haft ljudböcker som sällskap vilket har gjort att jag somnat lyssnade till någon annans röst. Ikväll har jag ingen ljudbok, så jag får ligga här och titta i taket. Som rubriken säger, det tig sju minuter för hjärtat att börja bulta såpass högt att det stör mina egna tankar. Positivt på ett sätt, eftersom mina tankar är allt annat än roliga så här dags. Men, ett bultande hjärta startar stressen i kroppen och det blir plötsligt än mer svårare att somna.

Två tabletter Mirtazapin och en tablett Imovane och jag är inte tillnärmelsevis trött. Som någon gammal diktare/författare sa: Natten är dagens mor, kaos bor granne med Gud. Vad jag ville ha sagt med det? Tja. Inget mer än att på natten föds kaoset. För att inte säga galenskapen.

Well. Dags att binda armarna bakom ryggen och hoppas att jag får sova snart. Rutiner... Fuck'em!

Lite småfix kvar



Nu är jackan nästan klar. Det krävdes ett par symaskinsnålar innan det mesta var påsytt. Det finns lite småpyssel kvar, t.ex. att sy på knappar och fixa till manchetterna. Jag har inte gjort så mycket, men ändå fått en helt ny jacka. Skall kanske klippa ut en blomma ur tyget och pryda ena bröstfickan med den. Får se. Lite till kan jag nog pimpa den utan att det blir för mycket.

Funderar på vad jag kan sy härnäst. Det var riktigt roligt att skapa. Kanske blir ett par tygpåsar i färgglada tyger? Jättekäckt att ha när man skall gå och handla. Annars släpar man bara med sig plast- och papperspåsar i mängder. (Minns när jag var liten och skulle följa med pappa och handla. Vad jag skämdes när han ALLTID skulle ta med sina tygpåsar. Nu är det jag som gör det...)

Idag vill jag inte följa någon rutin!

Vaken är jag. Men känner inte något lust till att gå upp över huvud taget! Känner mig som en trotsig tre åring - vill inte vill inte vill inte!!!

Kommer jag mig upp ska jag åka ner till Stof & Stil och köpa tyg så har jag något att pyssla med idag. Jag ska promenera också. Hoppas jag.

Andas ut!

Idag hade jag världens längsta sjukskrivningsuppföljning av min läkare. Samtalet tog inte längre än en minut och efter det hade han förlängt sjukskrivningen t.o.m. 20 maj i väntan på att nästa klinik skall ta över. Dessutom ordnade han så att jag kan hämta ut sömnmedicin och ångestdämpande, för de kommer ta slut innan jag får ny läkarkontakt.

Det kan kännas en aning märkligt att det kan gå så fort att få det förlängt, men jag gav ju honom den informationen jag fick av psykologen i måndags. Jag hoppas verkligen att psykologsamtalen kommer ligga ganska tätt i början, för just nu har jag återigen gått in i den dära avstängda känslan. Blasé för det som hänt och blasé inför framtiden. Jag vill inte pendla så. Jag vill gå hårt in i terapin och acceptera det som varit och förpacka det fint och bara ta fram det när jag själv vill, inte när mitt undermedvetna flashar fram det när jag är oförberedd. Jag vet att jag inte kommer kunna ta bort det som varit, men jag måste accpetera det som en del av mig.

Igår lyckades jag lägga mig innan 22 och idag gick jag i alla fall upp innan 11. Dessutom kom  jag ut på en promenad på dagen och sedan var jag och hälsade på Felix och Willy en stund på eftermiddagen. Jag testar på att rutinerna imorgon igen.

Är ekonomin skral får man fixa själv.



Jag har länge gått och funderat på en ny vårjacka, men min ekonomi tillåter verkligen inte det. Så, jag kom på att jag kan sy om min jeansjacka som ändå har sett bättre dagar. Därför har jag ikväll sprättat bort manchetterna, övre delen av ryggen (vet inte vad man kan kalla den delen) och kragen. Tanken är att manchetterna och övre ryggdelen skall vara i samma tyg och kragen skall vara det gamla jeanstyget. Sen tänkte jag köpa lite rosa och skira blommor och utsmyckningsdelar och sy på, kanske lite blingbling också.
Vi får se vad det blir av det, kanske att jag köper en nya jacka i alla fall, om jag skulle få mer pengar.

Ska försöka hålla er uppdaterade i det här projektet.

Kraken har flyttat in



Här är han, den lilla kissekatten som jag virkade förra veckan. Två dagar tog det ungefär. (Då menar jag inte 48 timmar, utan jag satt kanske 5-6 timmar på onsdagen och sedan 4 timmar på torsdagen.) Han fick namnet Kraken eftersom han har skadat ögat och är allmänt sned. Men, söt är han. Han sitter och vaktar på mig i fönstret varje dag.

Vill ni göra en likadan finns mönstret gratis på Drops hemsida.
Jag har inte använt samma sorts garn eller storlek på virknål, så därför är min katt inte lika stor som den i beskrivningen. Men antalet maskor skall stämma.
Lycka till!

Inatt kom jag på det!

Natten till idag kom jag på en anledning till varför jag helst inte ber om saker. Jag vill inte ha ett nej, ett nekande. Det gör gör för ont att lämna ut sig till någon annan som säger nej. Då är det mycket lättare att gå och hoppas i min ensamhet istället.

En annan anledning är att det inte alltid ska behöva finnas ord från mig om det önskade. Jag menar att det istället kunde gärna få vara så att andra förstod vad jag helst av allt önskade utan att jag ska behöva fråga, behöva begära.

Läget är som det är. Det är för svårt att be om hjälp. Det kräver att jag tar steg utanför mig själv. Dessutom måste jag ibland gå utanför mina invanda masker och det är sjukligt läskigt. Flera gånger i helgen som gått har jag sett hur jag går in och ut ut maskerna för att rädda mig själv. Det är bara för vissa, väl utvalda som jag kan säga att livet bara är, varken bra eller dåligt. I nästa stund måste jag skratta och säga att allt är bra och spela den där glada Angelica för att inte sätta mig själv ute på ett isflak på väg mot stupet.

Virrigt inlägg. Det är svårt att vara helt sammanhängande när huvudet är trött och kroppen är beredd på fight. Mina hemska minnen har börjat florera i mitt undermedvetna igen i och med gårdagens samtal. Flashbacks spelas upp och äcklar mig. Förstör för mig. Just ikväll känner jag hellre för att vara mitt avstänga jag igen. Det gör förbannat ont att gå ner i träsket igen. Dessutom skriver jag inlägget i blogg.ses app så det är svårt att ha en god överblick. Dessutom börjar jag få kramp i armarna.

Ska försöka starta ned att bygga rutiner nu. Ska försöka med att komma i säng mellan 22 och 23 på kvällen och försöka komma upp mellan 9 och 10 på morgonen. Ska dessutom försöka mig på en promenad runt lunchtid också. Sedan ska jag bygga på med regelbundna måltider på det. Usch! Jag blir trött bara jag tänker på nya rutinmål! Ska därför återgå till min ljudbok och hoppas på en natt utan flera uppvak.

God natt!!

I just have to say...

Det är stor skillnad på person och person!

Det kan vara bra att veta inför kommande kriser fram över i tiden!

RSS 2.0