Det känns märkligt!

Nu har jag haft min blogg låst ett par dagar och kan bestämt säga att det känns en aning märkligt att den är stängd för er andra. Jag har all anledning att stänga den, men jag har plötsligt inget att skriva i den. Jag tror det beror på att det känns märkligt att skriva i min väldigt gamla blogg om väldigt nya saker. Därför har jag idag funderat lite framåt och lite bakåt, lite hit och lite dit och kommit fram till att låsa upp den igen. Jag tänker som så att ni skall få fortsätta följa min kamp för att få må bra igen. Ni ska fortsätta få se att det går att ha bra dagar även mitt uppe i en djup och ganska mörk depression.

Eftersom jag är en ganska duktig ordvrängare kommer jag även i fortsättningen behöva få chans att skriva om mina tankar och funderingar, så därför tänker jag starta en ny blogg. Där i kommer jag skriva om det svåra. Om det mörka. Om det tunga. Och kanske också det mest förbjudna. Vem vet? Det förbjudna har jag fortfarande svårt att ta i ordform i min mun för så fort jag gör det kommer genast den riktiga panikångest automatiskt, därför kommer det vara svårt att våga skriva det i ordform. Någonstans i mitt jättedåliga mående så har jag ändå en fundering. Jag har alltid velat skriva en bok, eller ja, böcker. Jag gillar ord och få dem att flyta. Jag älskar dessutom att läsa och då helst självupplevda böcker. Det gör att det inte är helt omöjligt att jag en dag kommer skriva en bok om mitt självupplevda. Antingen som en biografi eller vad det kallas, eller en "påhittad" bok som grundar sig i mina egna upplevelser och erfarenheter. Jag säger inte att inga andra har gått igenom det jag går igenom just nu, jag vill inte försöka göra mig så unik och egen. Däremot kanske det inte är så många som har just de komponenter som finns i mitt bagage. Den bloggen kommer så klart att vara hemlig och låst, dit kommer ingen att få möjlighet att komma.

Jag hoppas att detta kommer bli en bra kombination för mig. Kanske det inte kommer fungera att ha två bloggar, men jag tänker testa. Skulle det vara som så att det inte är rimligt att skriva i två så kommer jag väl få ta till det gamla beprövade sättet, en dagbok. Har funderat på att skriva det i word i så fall, för att skriva allt detta för hand skulle döda mig redan innan jag startat.


Så, välkomna tillbaka till mitt känslomässiga helvete igen.

En kort sammanfattning av de senaste dagarna kan beskrivas så här:
I måndags bestämde mina läkare att jag skulle byta mina antidepressiva mot en annan sort. De skulle tas på kvällen så det gjorde att jag gick ca 36 timmar utan att ta någon antidepressiv medicin,  36 helvetiska timmar. Fast, å andra sidan så har de flesta senaste timmarna varit just helvetiska så jag kanske inte kan klandra tabletterna allt för mycket. I tisdags kväll började jag med den nya sorten. För att vara på den säkra sidan tog jag också en sömntablett för att få sova. Dagen efter var ju första psykologsamtalet. Det var en av de värsta nätterna jag varit med om. Ny medicin betyder ju med stor sannolikhet att jag måste uppleva massa nya biverkningar. De kom direkt. På natten vaknade jag och behövde gå på toaletten och när jag satte mig upp snurrade det till i hela huvudet. När jag vaknat till ordentligt kom känslan av fylla. Den känslan blev riktigt mycket starkare när jag ställde mig upp. Nätterna sen dess har varit ungefär likadana fram till idag. Dessutom har dagarna efter gått i bakfyllans tecken. Riktigt läskigt kan jag lova. Fortfarande är nätterna jobbiga. Sover 2-2,5 timma i stöten och nu vaknar jag allt som oftast av mardrömmar eller riktigt konstiga drömmar. Kan känna att de nya tabletterna kanske gör något positivt med mitt mående, men det krävs inte mycket för att jag skall falla ner. Som idag. Klockan 10 stod jag upp och startade igång tvätten. 10.20 var jag på Maxi och införskaffade mig en tvättställning. Sedan tvättade jag fram till 14-tiden. Strax innan 15 gick jag ner för att hämta upp den rena tvätten och konstaterade att jag inte hade någon energi kvar. Så jag la mig i soffan och kände genast ångestsymtomen komma krypande. Ryck i hela kroppen, klippande ögon, klappande hjärta, tung andning och kassa reflexer.

Så, efter lite upp så kommer mycket ner igen. Därför skall jag nu återgå till att inte göra något alls och försöka hitta lite energi till att baka dumlegrottor, imorgon.

På återseende!

En brottningsturnering avslutad.

Det trista med turneringen var att jag var ensam deltagare men förlorade hela rasket.

Nu finns det inte en gnista energi i kroppen. Dels för att jag varit på mitt första psykologsamtal, dels för att det jag var rädd skulle hända har hänt och dels för att jag var tvungen att åka in till Göteborg för att kunna sätta in kontanter på mitt bankkonto. Bussresan hem var bussresan från helvetet. Valde av säkerhetsskäl att inte ta bilen, på grund av den nya medicinen är jag en aning avslagen. Eller ja, helt avslagen för att vara exakt. Dessutom har jag ett illamående och en huvudvärk att dras med.

Vet visserligen med mig att idag startade mitt nya heltidsjobb. Det är nu dags att börja arbeta med saker som är extremt smärtsamma. Jag skall ta igenom mig igenom det, och jag vet att det kommer bli jobbigt. Därför kommer jag från och med ikväll låsa bloggen. Precis som jag tänkt göra en längre tid.


Innan det händer skall jag lägga mig i sängen och läsa. Hoppas på sömn, men någon sa att man inte skulle hoppas på för mycket på samma gång. Så, vi får väl se hur det blir med den saken.

På återseende!

I den bästa av världar...

Ett.
Två.
Tre.
Fyra.
Fem.
Sex.
Sju.
Åtta.
Nio.
Tio.

Nä, det blev inte bättre trots att jag räknade till tio. Jag går och lägger mig istället!

En dags arbete avklarat.

Det känns verkligen i kroppen att jag har behövt vara på hugget idag och fixat saker. Mycket har tagit emot och jag är trött. Huvudvärken finns med hela tiden som jag sa tidigare. Tänkt om jag fick en kväll utan huvudvärk. Hoppas på en lugnare dag imorgon, måste visserligen göra ett besök på banken, men det skall nog gå ganska fort om jag gör det på förmiddagen. Behöver ju verkligen inte gå dit på rusningstiden. Det enda som kan hindra är om lusten att gå upp ur sängen inte vill infinna sig.

Fick med mig lite bökcer hem. Hoppas på att kunna läsa dem. Egentligen är ju biografier och böcker om verkliga händelser min favoritgenre, men tyvärr finns det inte ro eller koncentration att läsa dem just nu. Det räcker att jag läser första ordet av beskrivningen på baksidan så vill jag kasta den ifrån mig. Däremot har kriminalromaner funkat än så länge. Kan ju hoppas på att dessa också funkar att läsa.

Om jag skulle ta och gå och lägga mig med en av böckerna redan nu? Well, jag tror det kan vara en idé. Ska bara få den utförd först. Det är krångligare...

Man måste vara frisk för klara att vara sjuk.

Nu har jag ägnat 1,5 timme åt att försöka få ordning på min ekonomi denna månaden. Det kommer bli en aning krispigt kan jag väl säga. Kommer tydligen få gå en trollerikurs för att få det att gå ihop. Mat, läkarbesök och mediciner är då inte ens inräknat. Det är verkligen jättekul att vara långtidssjukskriven, inte nog med att jag skall tampas med mig själv, jag skall också tampas med allt annat. Hade jag en uns av energi när jag startade mitt ekonomiarbete idag så kan jag säga att det är helt bortblåst nu. Dessutom har det tillkommit en markant huvudvärk.

Jag hade läkarbesök idag. Det gick bra, men tyvärr är det också en ventil som färgar hela dagen. Visst att jag får ångest när jag själv tänker och funderar och grubblar, det är ju inga konstigheter. Däremot tycker jag att det är jobbigt att behöva prata om min sjukdom hela tiden. Det känns som att jag har blivit min sjukdom så att säga. Det är ungefär det jag har att prata om. Det är det som snurrar runt mig i detta nu. Jag vill inte bara prata om det, för det är sjukt jobbigt att göra. Men, har man inga andra samtalsämnen så har man inte. Well, åter till läkarbesöket. Det kommer bli en medicinförändring, jag har inte svarat på medicinen som jag borde ha gjort så därför kommer de antidepressiva bytas ut. Det kommer bli en sort som skall tas på kvällen som också gör mig trött, på så sätt kanske min sömn bättras på. Kan hoppas på det i alla fall. Kommer fortsätta kunna ta mina sömntabletter om sömnen fortsätter att utebli eller brytas så mycket som den gör. Det blev också klart idag vilken läkare som tar över efter att min nuvarande byter AT-tjänst. Ett byte jag är helt klart nöjd med. Det blev dessutom en liten förlängning av sjukskrivningen, ytterligare två veckor. Inget jag var med och petade i, utan det var läkarna som bestämde det gemensamt.


Sömn!
Har man aldrig upplevt dålig sömn så skall man vara väldigt glad för det. Som det är nu får jag vara glad om jag kommer till ro efter midnatt, och först då tar jag min tablett. Jag tar den alltså inte innan jag känner att kroppen är riktigt trött. Jag vill inte orsaka att tabletten inte verkar. Sedan sover jag i snitt 6 timmar per natt. Det vill säga, jag somnar sent och vaknar tidigt. Där emellan har jag tre, fyra kanske upp till fem uppvak per natt. Just nu när jag tar medicin för att sova så blir det inte så långa vakperioder, men det är riktigt jobbigt att aldrig få sova ordentligt. Bäst sover jag mellan 9 och elva på förmiddagen, om jag somnar vill säga. Sedan är jag vaken. Vaken men jag gäspar ofta och mycket. När jag försöker sova så brukar det oftast leda till att jag får mycket grubblerier och ligger och tänker på saker. Då och då somnar jag till, men kanske i 15-20 minuter. Då sover jag så ytligt också så att när jag vaknar igen så är det som att jag inte sovit, jag är kvar exakt i tanken som jag var innan jag somnade, oftast "Angelica, sov nu. Du får sova, det är inget farligt som kommer hända om du sover. Du kommer bli galen om du inte får lite extra sömn..."

Nu är jag skittrött, men jag borde ta mit till apoteket först och hämta ut mina nya mediciner. I alla fall mina sömntabletter så att jag kan sova ikväll. Senare ikväll måste jag återgå till ekonomistrulet, så kanske jag kan lätta en börda från min kropp. Det tar emot jättemycket att jag måste göra det, men det är väl bara att gilla läget och ta tag i sakerna. Som sagt, man måste vara frisk för att kunna vara sjuk. Annars tar man sig inte igenom det.

Illa!

Jag mår illa! Min mage har varit i uppror i över ett dygn nu. Huvudet gör ont precis som alla andra kvällar. Och jag har en hemsk bismak i munnen av medicinen.

Jag är ledsen. Jag må ha ögon som är färgade av mina deprimerade tankar men en del fakta går inte att bortse ifrån. Jag vet att mitt nätverk är på väg att krymp. Avsevärt! Det är inte det jag är ledsen för dock, det ser jag bara som en nödvändighet, och det faller sig helt naturligt när jag är igenom den här fasen, hur lång den än nu blir. Jag är ledsen för att jag har låtsats och försökt i så många år. Till vilken nytta?

Sen må det vara så att mitt tolkningsutrymme också är väldigt inskränkt på grund av min sjukdom, men "att ge tid" och "total radiotystnad" är inte samma sak. Besvikelse, kan man kanske säga.

Kanske ska fortsätta på samma spår som jag alltid gjort, ensam är stark. Eller? I alla fall är det lättare att slippa bli påverkad av andras val.

Well. Imorgon är det måndag. Det kanske blir en dag utan ångest? Eller en dag utan tårar? Hmm? Inte en dag utan tårar i alla fall, för jag har ett läkarbesök inbokat. 8.15 så det är bäst att medicinen kickar in nu.


På återseende!

2 år.

2 år och en dag. Det är en lång tid. Jag kommer ihåg exakt vad jag gjorde för två år och en dag sen. Jag kommer ihåg att min syster ringde mig och berättade en fasansfull sak. Jag vet att jag blev tom direkt på sekunden när hon berättade. Senare samma dag ringde jag pappa och pratade med honom. En ledsen och tom pappa. Han hade också fått nyheten. Det gjorde ont. Ont i hela mig, dels av nyheten men också av pappas smärta.

2 år har gått sedan en fin man lämnade livet. 2 år. Och en dag. Fortfarande idag gör set ont. Fortfarande minns jag med glasskärpa sista gången vi sågs. Fortfarande idag kan jag känna mig dum som inte hörde av mig till honom.

Jag saknar dig Dennis, oerhört mycket!

Jag förundras!

Människor får mig att förundras! Och det leder ofta till att tankar och funderingar blir en aning förvrängda. Jag erkänner det. Men, ibland gör det mig också en aning arg. Jag vill kunna säga det, men får så dåligt samvete att jag tänkt arga tankar för något jag tolkat och försökt gissa mig till.

Det svåraste jag vet är kommunikation! Kommunikation kräver att man använder samma sätt att prata. En person kan prata länge och målande om en sak och få det att liksom blomstra utan att för den delen använda omskrivningar eller få det att låta annorlunda mot vad verkligheten egentligen är. En annan säger det den har att säga, rakt och enkelt. Kort och koncist. Inget sätt är mer rätt eller mer fel. Det kräver bara att om de personerna pratar med varandra, att de har förståelse för det, utan att för den salens skull konstaterat det högt först.

Jag har testat det här med kommunikation ett tag, försökt och gjort observationer och dragit slutledningar. Alla vet att jag tycker om att prata. Det gör jag! Men, då ska ni veta vilken energi det tar av mig. Andra har sagt det och jag ser själv nu, jag pratar gärna kort och koncist om en sak när jag ska berätta. Försöker jag utveckla blir det bara fel och ingen förstår. Fler utropstecken blir till frågetecken än tvärtom. Ju mer ord jag använder, desto fler frågor får jag. Tyvärr är det dock så att alla uppskattar inte rakhet i allt. Man ska t.ex. när man ringer ett telefonsamtal för att fråga något brådskande så ska man småprata innan man kommer till det viktiga. Jag försöker, men det blir bara fel. Forcerat och konstlat. Jag börjar dock se att mitt sätt att prata beror på känslan av att jag inte vill ta plats. Så, om jag berättar snabbt så slipper de andra tycka jag tar allt utrymme. Dessutom har jag många gånger fått känslan av att andra lyssnar på mig för att vara trevliga, men skyndar sig sen att ta plats själva. Jag VET att det är mina hjärnspöken som orsakat detta för mig. Mina grå demoner som säger att jag duger bara till när alla andra alternativ är strukna. Verkligheten är inte sådan. Jag vet det. Eller ja, för att vara exakt, jag hoppas att det inte är så.

Well. Ni ser. Jag är sjuk. På riktigt. Jag tillåter mig inte ens tro att jag är lika viktig som någon annan. Dessutom, igår försökte jag ta mig över ett av mina hinder, be om hjälp, och fick väl inget superbra svar på det. Så, tillbaka på ruta ett igen, vilket innebär ytterligare en veckas hårt jobb och ansträngning innan jag ber om hjälp igen. Kvällarna är inte roliga. Då blir det mesta svart i takt med att mörkret faller där ute. Trots stor trötthet i kroppen kommer jag inte i säng i tid och somnar sent gör jag, om jag har tur vill säga. Sov uselt i natt, så nu ska jag göra ett nytt försöka till god sömn.

God natt!!

En bra dag!

Wow!

Idag har jag faktiskt haft en bra dag, nästan helt igenom. Jag kom upp vid 10:20 vilket är rekordtidigt näst intill. (Bara de dagarna när jag haft möten eller läkarbesök har jag gått upp tidigare.)

Skulle städa idag, så jag gjorde det innan frukosten. Ville inte hamna i situationen att fastna i soffa igen. Hade trots allt en tid att passa. Två skulle jag hämta Felix på dagis. Insåg dock att jag är snurrigare än vanligt. Bytte jag rum för att t.ex lägga en sak till rätta slutade det med att jag började på något helt annat. Som när jag dukat fram min frukost, så hamnade jag i badrummet och hängde upp rena handdukar. Bra jobbat!!

Affären är ingen rolig plats dock. Skulle upp och fixa växel till parkeringsautomaten och kände pulsen rusa och hjärtat klappa som en stånghammare. Men på med pokerfacet och le, le, le så går det att ta sig ur det jobbiga också.

Sen 14-tiden har jag varit fullt sysselsatt av Felix. Han är verkligen en helt underbar liten person. Har de senaste veckorna sett mer och mer hur mycket han är lik mig. I sätt och personlighet. Inget, verkligen inget kommer få skilja oss två! Hoppas verkligen att moster kommer få ha en lika stor och betydande roll i hans liv även efter tonåren. Håll tummarna!

Låg och tjuvligans på honom ikväll när han skulle somna. Hur ljuvligt är inte det? Han låg och kämpade för att hålla sig vaken och vips så klippte ögonlocken till en sista gång för dagen. En djup suck kom från honom och han sov tryggt. Fick dock lösgöra honom från varma kläder och täcken en timma senare då han var varm som en vedeldad bastu. Jag är lycklig för att få lägga mig i en varm säng.

Men, nu ska jag nog se till att somna så att dagen slutar utan allt får mycket ångestpåslag. Good idea va?


Vi var ute hos morfar och Anna-Karin en sväng ikväll. Felix visade mojfaj hur man spelar Toca Doctor. Mojfaj lärde sig till och med hur det fungerade och sa att det var kul. Att mobilspel är kul, det hör man inte ofta från den gubben.

May the force be with me

Idag gjorde jag något läskigt. Jag gick till affären. Visst låter det humoristiskt? Sen när blev det läskigt att gå till affären?

Svaret på den frågan är: Idag.

När jag steg upp ur sängen idag vid 12-tiden (jag vaknade första gången klockan 7 och kunde inte somna om förrän runt 9.30 igen) bestämde jag mig för att idag skulle jag ta en promenad och i samband med den skulle jag också slinka förbi affären och köpa huvudvärkstabletter. Jag har nämligen haft feber (andra säger förhöjd temp) och huvudvärk de två senaste dagarna och mina Ipren tog slut igår. (Egentligen i måndags trodde jag, men när Kattastrof välte ner en skål från skåpet tittade tre tabletter fram.)

Efter att ha fixat i ordning och ätit lite frukost fastnade jag i soffan. Inte för att tvn erbjöd mig speciellt mycket att titta på, utan för att all energi tog slut. Så istället för att gå till affären la jag mig till rätta på soffan och tänkte att om jag vilade lite först så skulle jag orka gå till affären senare. Det var ingen bra idé, för när jag är totalt slut på energi och försöker vila kommer först ångest och det går lätt över i panikångest. Så även idag. Det finns inget annat än att andas sig ur det. Har länge använt uttrycket andas i fyrkant när det blir jobbigt, men det var först i en ångestattack som jag förstod metoden. Det var bara att ligga där och andas. Andas in och andas ut och låta alla delar ta tre sekunder var. Andas in. Andas ut. Bara tänka på att andas in och andas ut. När kroppen sedan började lyssna på mig såg jag till att tänka på annat en stund.

Två timmar efter att jag gick upp ur sängen kastade jag mig upp ur soffan. Resolut skulle man kanske kunna säga. Jag tvingade mig att byta om och sätta på mig ytterkläderna. Jag skulle inte ta bilen till affären, utan jag skulle ta en promenad i solen. Så därför plockade jag fram ryggsäcken och gick ut. Innan jag kom fram till soprummet som ligger, låt säga, 10 meter från ytterdörren var jag på väg att gå in igen. Det liksom kröp i benen och jag kände mig skakig i kroppen. Jag vägrade lyssna på min kropp och gick vidare. När jag kommit ytterligare 50 meter skrek kroppen: VÄND HEM FÖR HELVETE, DU KOMMER INTE KLARA DET. Tårarna brände bakom solglasögonen och jag kände deras väta mot kinden. Varför blev det plötsligt så svårt att gå till affären. Sex minuter hemifrån tog jag upp telefonen och försökte ringa min Weronica. På första försöket hände inget annat än att luren las på, så jag försökte igen. Efter en signal lades det på igen. Hon jobbade. Typiskt för mig, för jag tror jag hade haft det lättare genom att prata med henne på vägen.

Jag fortsatte dock min påbörjade kamp. Hela vägen fick jag tänka: gå lugnt Angelica, du har inte bråttom någonstans. Du behöver inte tävla med gubben som går 10 meter framför dig. Ingen stress idag. Livet är ingen tävling. När du handlat får du gå lugnt hem igen och sedan får du vila i soffan resten av dagen om du vill.
Handlingen gick ganska snabbt, jag plockade till mig de varorna som jag trodde jag behövde. Jag smilade och hjälpte andra i affären och kände mig falsk, falsk, falsk. Som en kollega sa förra veckan: Du står här och ler samtidigt som du berättar att du är sjuk, det skrämmer mig lite faktiskt. Och det skrämmer mig också. Att kunna stå och prata om sin depression och samtidigt le med världens största pokerface är skrämmande. I alla fall, handlingen blev gjord, jag kom hem hel och resten av dagen/kvällen har spenderats i soffan. Idag har jag inte försökt vila på e.m/kvällen som jag försökt de andra dagarna och andledningen till det är att jag inte kan. Jag lovar, galenskap kommer av utebliven sömn!


Det svåraste som varit de senaste dagarna har varit att erkänna att det är mänskligt att glömma. Jag tror inte att jag är speciellt känd för att just glömma. Jag brukar hålla reda på det mesta som händer runt omkring mig, och då menar jag inte bara mina egna saker. Jag lyckas också hålla koll på andras saker också. Det är inget som stressar mig, utan det som sägs kommer jag ihåg. Det bara är så. Jag vet att jag har ett ganska bra minne, för jag skapar liksom en mental händelsekedja och på så sätt kommer jag ihåg saker. T.ex kan jag koppla ihop en plats, en situation, en persons kläder och mitt humör med vad en tredje person säger. Hänger ni med? Det blir som pussel som gör att jag kommer ihåg otroligt små och kanske i många fall oviktiga detaljer. Därför är det svårt att erkänna att jag glömmer saker. Speciellt inte när det handlar om få dagar emellan det bestäms. Gissa om jag därför var riktig arg på mig själv i söndags. Weronican min påminde fick påminna mig om två olika saker på mindre än ett par timmar. FRUSTRATION. Där och då märkte jag också vad som hände i mig. Jag blev arg och irriterad på mig själv. Riktigt förbannad. Och för att lösa situationen försökte jag deala med mig själv. Jag orkar ändå inte göra det, så det gör inget att jag glömt. Jag hinner inte. Nu har jag påbörjat detta istället. Jag är ingen övermänniska, jag kan inte komma ihåg allt. Eller? Jag slog mig hårt i ansiktet och sa: Nej, du är ingen övermänniska men nu har du sagt att du skall göra det. Sluta upp och fåna dig och ta tag i situationen. Allt hinns med! Alla sakerna blev gjorda, både de oplanerade och planerade. Söndagen slutade i alla fall bra, men måndagen slutade kanske inte lika bra. Dock var det en erfarenhet och även om inte allt var lyckat så blev det i alla fall ett resultat av mitt tänkande och handlande. Allt går att göra bättre. Vad det lider.


I onsdags ringde en psykolog från vårdcentralen. Hon undrade om jag hade några möjliga tider för att komma till henne på ett första besök. Jag svarade något i stil med: Jag har all tid i världen eftersom jag är sjukskriven. Jag fick ett helskönt svar tillbaka: Ja, det är ju bra för tiderna. Men för dig är det sämre. Visst är det sämre, men nu tänker jag bli frisk från den här sjukdomen. Jag orkar inte må dåligt. Så, det är väl bara att ta tjuren vid hornen och gå på samtalet. Nu skall all skit ur. Speciellt en sak som har följt med mig i många år. När jag säger många år menar jag många år också, en si så där 22-23 år. Allt annat som cirkulerar skall också ut. Så, nästa onsdag klockan 10 blir det första samtalet. Spännande. Skrämmande. Svårt. Intressant. LÄSKIGT!


Nä, om jag inte skulle ta och ta min tablett och somna, hmmmm, tidigt idag? Jo, så får det nog bli. Huvudet är trött. Hoppas på att slippa känslan av fight och krig i kroppen ikväll. En önskedröm kan tänkas...

God natt!

Mina busungar.

Mina hjältar. Mina idoler. Mina ögonstenar. Mina solar på nattsvart himmel.

Igår somnade Willy med sin näsa inborrad i min nacke och med sina armar om min arm. Hans snusade gott där och hade inte min kropp varit redo för fight och krig så hade jag säckar snabbt efter honom. Orkar jag ska jag därför ha Felix här på torsdagnatt.

Vet inte om ni vet det, så är mina tre syskonbarn verkligen betyder otroligt mycket om mig. Så, jag antar att de omedvetet kommer att se till att jag tar mig upp från botten igen.

Kärlek till dem och mina nära kära!

Jag måste till botten...

http://open.spotify.com/track/53m5ncFMnAG70DzOMIPagg

Verkligheten berättar - rond 2

Imorse vaknade jag av att det blåste. Det blåste utanför, men det blåste också i mig. Det kändes bra. Jag kände något annat än vad jag känt de senaste morgnar när jag vaknat. Tanken slog mig, var det denna gråtrista måndag som skulle innebära förändring för mig? Skulle det äntligen vända?

Svaret är blankt nej!

Innan jag ens kommit till gränsen mellan Kungälv och Ytterby var det gamla invanda tillbaka. De grå, konturlösa demonerna var efter mig igen. Dessutom kom ett elakt hjärnspöke förbi och orsakade en panikattack vid middagsvilan. Spöken finns inte säger de flesta, men det här spöket är i allra högsta grad verkligt. Dels finns det faktiskt i verkligheten, och dela för att det lamslår hela min kropp. Allt sätta ut funktion. Jag vandrar på en slak lina till galenskap skulle jag kunna förklara det som också.

Räddningen idag har till stora delar varit Willy. Jag har passat honom idag, och under hans vakna tid var jag fullt sysselsatt. Fick dock lyckats ringa ett samtal där Martin åter igen fick prata bort det som skrämde och gjorde ont. När Willy hade blivit hämtad la jag mig i sängen för vila. Vilat har jag inte gjort, kroppen är fortfarande på helspänn efter dagens attack. Dessutom har jag fått feber. Fullt påklädd ligger jag på duntäcket och över mig har jag värmefilten. Ändå fryser jag. Creepy!

Klockan är mycket, men jag ska ändå fortsätta försöken med lite sömn. Jag har inte ett uns energi att utföra en enda syssla. Imorse rev jag ur sängkläderna för tvätt, det ska bli intressant och se hur sängen gör för att bli renbäddad igen...

FU*K!



Vissa dagar är bra, dagar som fylls med glada saker och där tunga tankar obefintliga.
Dock är de dagarna väldigt få.
För oftast slutar de med en enda känsla.
FU*K!


God natt och annat sånt där trams!

Jag vill inte glorifiera medicinen.

Men en sak är säker. Det är otroligt skönt när kroppen och huvudet är trötta samtidigt. Dessutom är det en befriande känsla att veta att jag snart kommer somna.

Insåg just att det ibland är lättare att gå och förutsätta att dumma tankar är sanna, än att ställa frågor och kanske få svaret att tankarna just är just det, sanna. Jävla dumt ekorrhjul!


God natt!

För att jag inte bara...

...ska förpesta cyber space med mina gråsvarta dagar lägger jag in en bild på världens mest kärleksfullaste och mysigaste individ.

...och där kom ännu ett mount everesthinder att ta sig över.

SJUKSKRIVEN.

Att vara sjukskriven innebär att man av en eller annan anledning inte kan jobba. I mitt fall handlar det om nedsatt arbetsförmåga inom alla områden. Den första veckan tänkte jag, jag har inte råd. För det kostar ju att vara sjuk, i form av förlorad arbetsinkomst. Ett par veckor in i det hela hade jag kommit in i någon slags andning där jag tänkte, jag måste tillåta mig att vara sjuk och därför får jag ta den smällen att förlora den inkomsten.

Idag kom smällen. Jag inser att vara sjuk är ett heltidsjobb. Papper skall skickas hit och blanketter skall skickas dit. Läkarbesök skall göras där och trepartssamtal skall göras här. Och för att kunna genomföra det så måste man ju komma upp ur sängen. Om det inte finns motivation att gå upp för att äta, varför skulle det finnas motivation att gå upp och försöka sig förstå hur papprena skall fyllas i.

Det är väl dumt att gå och vänta på en bättre dag, för ingen dag är stabil som jag sagt innan. Dessutom försöker jag ta bara en halv sömntablett på kvällen. Ska göra det i natt också, men blir det samma resultat som de tre andra dagarna så kommer jag återgå till hela tabletten. Som det varit de tre senaste nätterna har jag vaknat 3-5 gånger och jag vaknar klockan 7 ungefär. Visst, nu sover jag visserligen, men jag behöver långt mer sömn för att kunna börja ta itu med allt det svåra. Det känns som att för varje dag som går mår jag sämre och sämre. Jag trodde att det skulle börja stabilisera sig nu. Får väl fortsätta i min deppgegga och hoppas på en ljusning.

Som jag sa idag, jag ser ingen ljusning just nu men jag ser inte att hela apparaten är tröstlös. Så. imorgon blir kanske en bättre dag?

Jag väntar, väntar och väntar...

...men det känns som att jag fastnat i någon slags gegga. Tiden rullar på men jag upplever att inget händer. Försöker jag planera något så hinner jag tröttna på det innan jag ens bestämt mig för att göra det. Därför slutför det inte. Fast ska jag vara krass så beror det på att jag inte ens påbörjar det. Bäst är när jag gör saker i samma sekund som det bestäms. För då måste jag kasta mig iväg på samma gång och hinner inte fundera på hur trött jag kommer bli efteråt.

Idag har jag varit med syrran och Felix på IKEA, Mc Donald´s och Coop Forum. Det blev en heldag och jag landade i min soffa runt 16-tiden. Då tittade jag på två avsnitt Lyxfällan tillsammans med Strof. Därefter hoppade jag ner i sängen i hopp om att kunna vila någon timma. Vad hände? Tja, huvudvärken var ju markant och tröttheten ett så tydligt faktum att ångest och hyperventilation som följd. Tillslut, efter en timma eller så, lyckades jag somna på en tårblöt kudde. När jag vaknade upp var det mörkt och klockan hade redan passerat 20-tiden. Lyckat Angelica, lyckat!

Klockan är strax efter 22 och jag tänker faktsikt ta och gå och lägga mig. Skall träffa min chef imorgon så jag behöver ju komma upp i tid. Eller ja, just det, jag vaknar ju klockan 7 varje morgon så det kommer väl inte bli något problem att vakna i tid... Och efter imorgon skall jag se till att ha INGA förväntningar på mig i helgen. Jag måste se till att våga ligga still nu, det har jag inte gjort denna vecka.


Men då så, sängen ja...

God natt!

Världens tråkigaste moster

Igår åkte jag och hämtade upp Felix från dagis då han hade feber och var ledsen. Men när moster kom försvann det mesta av det och han ville inte vila när vi kom hem. Dock syntes det att han inte var helt kry den lille. Senare försökte jag vila med honom igen, men det slutade med att vi bara läste böcker. Han är inte dum, så han såg till att få fördelar när moster ändå erbjöd sig att läsa. Willy däremot väntade och väntade på att moster skulle busa med honom. Och när hon väl kom var hon så trött så hon ville vila på soffan.

Så, jag låg på soffan och killarna kom och underhöll mig. Skönt att veta att de har lite tålamod i sina kroppar. Felix satt och spelade spel på min telefon och Willy läste en Bamsesaga för mig. Nog för att jag var än mer trött när jag gick därifrån, men just under tiden jag är med killarna så mår jag bra, det känns varmt och skönt i kroppen och det dåliga måendet försvinner för en stund. Jag är otroligt glad att jag kan vara uppe hos syrran så mycket nu, även om jag är den tristaste att umgås med. Kärlek till henne!!

Allvarliga sömnproblem

Alla som någon gång har somnat/nattat ett barn bör veta att det är näst intill omöjligt att inte somna själv. Jag vet, för jag har somnat många barn de senaste åren. Jag vet speciellt hur det var att somna Felix när han var riktigt liten. Jag brukade ligga intill honom och tre sekunder efter att han somnat, somnade även jag. När jag har mina killar hemma så brukar jag lägga mig tidigt, för det finns inget mysigare än att somna intill ett sovande barn.

Idag passar jag Tim ett par timmar så Malin kunde gå på seminarium. Tim har vattkoppor men kör på i 110 km/h ändå. Fast, mitt skarpa öga såg att han var jättetrött så jag fångade in honom och somnade honom i min famn. Självklart kände jag den där tröttheten som kommer i takt med att ett barn somnar. Jag tänkte direkt, yes! Somna naturligt, som jag längtat efter det. Tror ni att det gick? Haha! Det skulle vara ett skämt eller? Jag somnade inte, så det var bara att titta på tvn och mysa med hans snosningar i örat. Lilla hjärtat!

Om det finns lycka så är det när jag är med barn. När jag kom hit i f.m så satte jag mig direkt på huk och hälsade på Tim. Han sken upp som en sol och var överlycklig att jag kom på besök. Ärligt. Naturligt. Uppskattande. Älskade ungar, de gör mig hel igen.

En härlig förkylning...

Igår vaknade jag med en irriterad hals och sänkt allmäntillstånd. (Eller ja, mitt allmäntillstånd var är egentligen redan sänkt.) Hoppades på att det bara var tillfälligt och skulle gå över med en (god) natts sömn.

Natten har väl varit så där. Visserligen har jag fått kontakt med mina drömmar igen (vilket jag inte haft under starten med sömnmedicinen), men det var mardrömmar. Drömmarna väckte mig och när jag vaknade var det mardrömstankarna som cirkulerade i huvudet på mig vilket gjorde att jag bara slumrade mellan fyra och sju.

Nu är jag vaken och halsen är riktigt irriterad, hostan har vaknat till liv och huvudet gör ont. Näsan rinner också. Visst är det underbart att det händer något i min vardag, men en förkylning? Nä, det har jag ingen lust med. Också.

Ska lyssna på morgongänget en stund och hoppas på att jag somnar om igen.

Önskar er en härlig måndag.

Lite make up och en betald biljett.

Måste bara säga en sak, min vän Sandra är fantastisk. Trots att jag mår som jag gör och inte har energi till något så finns hon där vid min sida hela tiden. Hon ringer, hon smsar, hon kommer hit och umgås, hon lyssnar och vågar prata om de svåra sakerna som kommer upp emellanåt. Hon står kvar, trots att jag tackar nej eller är allmänt trist.

Idag bestämde vi att vi skulle gå på bio. Det är bekvämt att beställa biljetter och betala dem redan via nätet. Det är så smidigt. I min situation är det dessutom en räddare i nöden! Och då hade jag redan en planerad aktivitet där emellan. Jag skulle hjälpa min kusin att fixa hennes hår. När det var klart var jag tvungen att lägga mig och vila, och vilken vila sen. Det är ta mig tusan det svåraste som finns. Hade jag tur så sov jag kanske en kvart. När det sedan var dags att göra sig i ordning för bion. Någon energi till det fanns inte och jag var riktigt glad att biljetten redan var betald. Vem vill förlora pengar liksom? På med make up och kläder, eller jag menar skal och iväg.

Filmen var bra och det var skönt att komma hemifrån. Tyvärr var det inte helt lätt att koncentrera sig och ångesten ville tydligen inte stanna kvar ensam hemma så han var och tjuvnöp mig emellanåt. Jävla fucking ångest! Jag orkar inte med dig mer. Kan du inte bara dra någonstans där du passar bättre? Under en sten i urskogen eller så?


Jag upplevde dock en bra sak idag. Något oväntat. Sedan i höstas har jag varit sjukt osäker när jag kört bil. Höll på att bli mos under en DHL-lastbil som kom från ingenstans och efter det har jag varit nojig. Ännu värre upplevde jag problemet i början av min medicinering. Det var spöken överallt i trafiken. Men så ikväll kände jag plötsligt att min säkerhet i bilkörningen var tillbaka. Jag var laidback och lugn och kände inte den stress som tidigare ansatt mig när jag satt mig i min bil. SKÖNT! Något går i alla fall rätt riktning.

Nu är jag fullkomligt slut i kroppen, men hjärnan går som vanligt på högvarv. Så, nu ska jag runda av kvällen och hoppas på riktigt bra sömn. Wish me luck!



God natt!!

Min katt...

Min katt hon är fantastisk, fantastisk är min katt. Och är hon ej fantastisk, så är hon ej min katt!

Jag är förvånad!

Jag är en ganska rastlös själ. Att ligga i sängen längre än 10 finns inte på kartan en lördag. Lyckas jag med det är det för att jag tvingar mig till det, men det gör ont i mig kan jag lova. Vet ni när jag gick upp idag? Jag gick upp klockan 14.00. Och jag gick upp bara för att lägga mig i soffan. Kan detta vara nyttigt? Allt detta slappande? Jag menar, snart lär jag väl också få liggsår som förvärrar allt ännu mer.

Det konstig i det hela är att all rastlöshet är borta. Jag har inget dåligt samvete för att dagarna bara passerar. Eller jo, lite kanske. Med det handlar inte om att jag slappar bort dem, det handlar om att jag är på mig själv för att jag fått den här förbaskade sjukdomen. Igår sa min läkare det till mig: Du är sjuk Angelica. Det var först då jag själv kunde säga det. Hon sa också: hade du brutit ett ben och hoppat på kryckor hade andra sett och förstått din trötthet. Nu ser de inte den aktivitet som pågår i dig hela tiden så det blir svårare att förstå.

Får man säga att man är avundsjuk på de som sitter i samma sjukdomstillstånd som mig men kan sova bort sin tid? Jag sover endast den tiden när min medicin verkar. Visst att jag kan vara så trött att jag gäspar stort som ett bergtroll, men så fort jag landar i sängen så är alla celler i mig på vakt och fulla med ny energi. En energi jag själv inte får trots att jag vilar hela dagar i sträck.

Min läkare berättade att jag stod på köplats fem till psykologerna. Hon hade prata lite med dem och fått mig flyttad till nummer ett. Jag har verkligen en toppenläkare!

Näää. Om jag skulle ta mig utanför dörren i alla fall en kort stund idag. Det är melodifestival trots allt. För sjätte veckan i rad. Ska köpa något att tugga på, ihop om att något slags sug ska dyka upp. Hoppas hoppas!

Och de säger...

...just nu ska du bara tänka på dig själv och sätta dig själv i främsta rummet.

Och säger någon så till mig, så får jag väl göra det. Även om det innebär att den någon hamnar längst ner på min prioritetslista. Ska jag tänka på mig själv, då ska jag inte dra alla tunga relationslass själv!

En mycket klok vän sa till mig: det är en sak att du inte känner dig prioriterad, men en helt annan sak är att du SKA vara just prioriterad. Min vän är klok. Hon sätter bra ord på saker och ting. Att jag gråter är för att det värmer, att någon annan säger till mig att våga be om prioritet. Det lär ta ett tag, men det ska komma. Så länge ska jag försöka våga prioritera mig själv!


God natt!

Superduktiga Superjelican har varit i farten....

...igen!

Förlängd sjukskrivning - check!
Ytterligare fyra veckor blev det idag. Varför då tänker ni? Jo för att jag åker berg-och-dalbana hela mina dagar. Upp med solen och ner med pannkakan. Varenda gång, flera gånger om dagen. Det finns vissa triggare och sen finns det undermedvetna och borttryckta tankar som slår ner mig. Det tar liksom 2-3 timmar att ta mig upp ur sängen på morgonen om inget är planerat. Så nu har jag försökt planera in en sak om dagen, för att komma upp. För det finns en rastlös del i mig som tycker det är svårt att ligga kvar i sängen allt för länge. Även om den delen blir allt mer osynlig just nu.

Sandra kommer ikväll. Det skall bli trevligt. Berättade för henne att mitt hem var ett bombnedslag och hon sa att hon inte tänkte tänka på det. Men, för att inte spä på alla elaka känslor som hoppar runt gjorde jag ett ryck. För, är det på någon punkt jag är dum i huvudet så är det mitt hem. Jag vantrivs big time om jag har kompisar hemma och det är världskrig. Att Kattastrof dessutom är mitt i fällperioden gör ju inte saken bättre. Så, nu har jag gjort slut på de små reserverna energi jag hade. Mat är lagad och jag hoppas kunna få ner lite. Har också gjort en våffelsmet, för det har jag varit sugen på i flera dagar. Är man sugen på något är det lättare att äta.

Blev just arg på en inte ont anande människa också. Orkar inte ta det med personen i fråga, för jag vet inte vad jag skall säga. Jag kommer inte med ord kunna förklara vad jag tänker och känner. Därför kommer det bara sluta i att jag sitter och mår dåligt i alla fall. Så, det är bättre att jag sitter och mår dåligt i ensamhet än att människan får reda på det och reagerar fel.


Har jag någon gång sagt att livet är hårt och det är ta mig tusan en kamp att ta sig igenom det? Har jag inte dagt det förr så har jag sagt det nu. Om det varit så enkelt att byta bort det genom att byta skor så hade någon gladeligen fått ta över alla mina par!


Men, nu skall jag inte gnälla mer. Nu skall jag försöka hitta lite energi.

Ett litet ord...

...men ett jättestort tack!

Jag vill bara säga TACK till er alla som på ett eller annat sätt hört av er till mig de senaste veckorna. Jag vill av hela mitt hjärta berätta hur värmande det har varit att få en liten hälsning, en klapp på axeln eller ett gott ord om att livet kommer bli bättre. Livet kommer bli det, jag vet det egentligen. När det är så grumligt och jobbigt så är söder svårt att se att det kommer bli det. Men sakta och väldigt långsamt kan jag se att grundstämningen blir lite bättre. Önskar bara att det kunde bli stabilt snart. För jag orkar inte åka känslomässiga berg-och-dalbanor.

Det spelar ingen roll om mina ångestattacker varar i 15 sekunder eller 15 minuter. Sviterna av dem lika jobbiga. Jag kan inte värja mig från dem, de liksom bara kommer. Däremot har jag i alla fall lärt mig att andas mig igenom dem så jag kommer ur ganska snabbt. Tänk om man kunde operera ut det som orsakar själslig smärta, precis som man kan operera bort vissa cancersorter eller laga ett brutet ben, vad lätt psykvården skulle få det. Istället behövs det tid, tid, tid och åter tid för att ta sig igenom det. En vän ringde ikväll och hennes ord värmde som en varm kopp choklad en kall morgon på Island. Hon sa uttryckligen: jag får förhålla mig till ditt mående just nu, jag måste våga ge dig tid. Du ska tänka på dig själv och jag ska finnas för dig, när du orkar och vill. Det är vad jag och dina vänner ska göra nu! Så du vet det!

Vänner, familj och bekanta som finns där med värmande ord och tankar, det är ni som får mig att tro på en ljusare morgondag! Det är ni som är mina hjältar. Jag hoppas ni vet det, även om jag kanske inte är fullt så bra på att visa det!

I <3 U

Ju mer jag funderar...

Jag ska inte ägna mig åt funderingar för tillfället. Funderingar för nämligen att mitt mående inte blir bättre. Funderingarna skall göras tillsammans med kunniga personer vad det lider. Men tankar är väl det sista man kan stoppa, så därför kommer de ibland. Som jag nämnde igår så tyckte jag att det var ett intressant fenomen att mina besökare var så många nu när jag inte är på topp. Skulle jag ge mig den på att klura ut vilka alla är så tror jag att jag skulle kunna namnge flera av dem. På ett ungefär vet jag vilka som är här och läser. Det är märkligt att alla vill ta del av mitt liv, men inte vill vara delaktig i det. Det smärtar och känns! Fast, som de flesta som jag prata med som gått igenom det jag går igenom har sagt att det är i dessa tuffa motgångar man inser vilka som alltid kommer stå vid ens sida.

För 5 år sen berättade jag för en psykolog att jag kände mig som en öppen bok. Han svarade snabbt på det och berättade för mig att jag var allt annat än öppen. Tidigare hade jag berättat att jag tyckte om serien House och han sa att jag var lik honom. Detta sa han efter bara en kort stunds samtal. Då tog jag det som en riktigt negativ sak. Dock har det funnits med mig under alla år och jag har förlikat mig med det. För ju mer jag tänker på det så ser jag det. Därför var dagens avsnitt extra intressant. House bästa vän sa till honom på skarpen att han inte längre kan leva som han gör, utan han måste medverka till förändring varpå House svarade: Kan jag få kissa först? Är det en ren tillfällighet att både jag och House nu är i en situation där vi båda måste våga be om hjälp och faktiskt göra det? Jag tror faktiskt inte det.

Vid femtiden la jag mig i sängen i hopp om en liten tupplur. Somnade jag? Tre timmar senare hade ångesten hälsat på och jag hade fördrivit tiden med Draw Something samt ett par telefonsamtal. Behöver jag säga att min hjärna är trött nu? Min kropp däremot kämpar emot, som vanligt. Ska dock försöka lägga mig nu, för jag har faktiskt vågat planera en sak imorgon. Wish me luck!

God natt!

Just talk...

Förra inlägget hette just FRUSTRATION och just det ordet är nog det som beskriver mitt liv just nu. Nästan allt och alla situationer skapar väldigt mycket frustrerande känslor som stormar upp i kroppen på mig. Jag kan visserligen se lite ljusare på tillvaron i korta glimtar. Jag kan komma på mig själv att känna glädje och till och med låta glad på min röst. Idag tog jag nog också ett litet hoppsasteg. Strax efter att jag känt en positiv känsla så kommer en stor boxhandske svingande genom luften och slår mig till marken på knock out. "Man ska inte vara glad när man är sjukskriven för depression".

För er som inte känt av den känslan som uppstår då kan jag be och få tala om att det är en högst obekväm känsla. För, precis som alla andra sjukdomstillstånd så skall ju jag bli frisk. För ja, jag är i ett tillstånd som går att tillfriskna ifrån. Tyvärr jobbar inte jag och min kropp ihop, utan motverkar varandra för varje nytt drag som görs. Igår vaknade jag med ångest i drivor. Ångest är läskigt alla gånger. Men t.ex. söndagsångest kan inte jämföras med depressionsångest. Den ångest jag upplever just nu går inte att förklara. Det är bara starka känslor i kroppen. Kroppen lever sitt eget liv och rycker både under sömn som i vaket tillstånd. Det som hjälper under de stunderna är djupa andetag. Självklart försöker jag tänka på bra saker också, men det är svårt att tänka bort tankar som inte går att beskriva.

Jag får hela tiden höra "du får gärna komma och prata med mig, jag lyssnar på dig..." Och ja, det värmer att höra men det blir isande kallt när jag försöker prata och istället för att bli lyssnad på få massa smarta tips och lösningar på saker. Tack för lösningarna, men det är inte det steget jag skall ta än. Lösningar och fakta kommer senare. Först måste känsla och tankar få utrymme. De får inte bli nedtryckta. Jag är full av känslor, och väldigt många av dem är ologiska, oproportionerliga och konstiga, jag vet det. Det är dock de känslorna som fått gro i mig i så många år att det är det enda jag har att hänga upp mina handlingar och beteenden på. Så, först måste jag kunna förklara känslorna innan jag kan hitta nya strategier och lösningar. Görs inte det nu, kommer jag bara trycka ner allt igen. Det vill jag INTE!

Tänka sig, jag skriver inlägg med flera dagar mellanrum och ändå ligger besöken högt. Mellan 20 och 30 unika läsare/dag. Det är nästan fler läsare nu än när jag skrev flera inlägg varje dag. Får väl säga att jag tycker att det är ett intressant fenomen. Tycker ni inte?!


Nu ska jag göra det bästa jag vet. Mysa med min pälsboll!

Frustration!

Nu har det gått exakt två veckor sen jag började den här kampen och det har gått mycket upp men nästan mer ner. De bra dagarna klandrar jag mig själv för att jag är hemma. Fick slängt i ansiktet att jag var en latmask. Det kändes kan jag säga, samtidigt som jag fick tänka tanken att den personen inte har någon insikt i min sjukskrivning. Han visste således inte vad hans kommentar skapade. De dåliga dagarna får jag tvinga mig att äta. Sömnen skall vi inte prata om. Den här veckan har det funnits nätter när jag sovit sammanlagt fyra timmar medan andra nätter innehållit nada sömn. Så var det i natt. Att jag dessutom ansattes av ångestpåslag gjorde det inte lättare. Just denna veckan har jag kunnat härda ut nätterna för jag har legat tätt intill Martin. Martin är otroligt bra, han drar in mig tätt intill sig flera gånger varje natt. Trygghet och värme, precis det jag behöver. Det är också skönt att kunna sitta intill honom i soffan och inte ha press på att prata. Han finns där, med ton av omtänksamhet och det tar jag fram när det är tungt.

Det mest frustrerande är att inte ha koll på min kropp. Just nu gör jag bara det jag vill. Har varit ute ett par gånger, igår städade och fixade jag lite, idag hälsade jag på min kusin. Spelar ingen roll hur rolig aktiviteten är, när den är över är jag helt tömd på energi och huvudet spränger av smärta. Alltså, jag bestämmer inte över hur min energi disponeras, jag kan aldrig förutse när hungern kommer, det kan gå åtskilliga timmar mellan målen och jag kan inte få min kropp att sova. Jag är trött hela tiden, men så fort det är dags för sängen vaknar min kropp och ligger på helspänn. Blundar jag rycker det i mig och ögonen öppnas. Tvingar jag mig att blunda ökar ångesten och pulsen slår hårt. Läskigt hur jag än gör alltså. Bäst sover jag mellan 8 och 11 på förmiddagen, då lyckas jag sova sammanlagt två timmar kanske. Jag vet inte hur jag orkar mig igenom dagarna.

Men, jag ska ta mig igenom detta. Imorgon ska jag prata med min läkare och hoppas på ett bra samtal. Nu ska jag ägna min ofokuserade uppmärksamhet åt tvn en stund till innan det blir sängen. Sen är det bara att vänta på att Martin kommer hem.

God natt alla!

RSS 2.0