Social samvaro = psykisk trötthet

Jävla konstig rubrik, men det är så det är.
 
Idag var jag på jobbet och käkade lunch med min kollega. Det gör mig ont att se hur mycket min sjukskrivning påverkar hennes arbete. Det är inte min sak att ta på mig, och jag kan inte påstå att jag tar med mig det hem. Men där och då, när hon berättade kändes det allt igenom förjävligt. Det var i alla fall en trevlig lunch och det jag hade tänkt skulle vara någon timma blev snabbt tre. Det var så många som kom fram och hälsade och gav mig kramar och önskade att jag snart var tillbaka. Tillbaka på fötterna alltså. Det är fantastiskt vad en kram och en kort pratstund kan göra. Jag var glad när jag åkte hemmåt. (Till och med bilen var på min sida just då.)
 
När jag svängde ut på E6:an så tänkte jag tanken att jag skulle hem och sätta mig med min stickning en stund innan jag åkte vidare för att göra lite inköp för helgen. För varje minut som passerade kände jag hur tröttheten kom smygande. Väl hemma fanns det bara en sak att göra. Hoppa i säng. Efter att ha spelat lite spel la jag mig tillrätta och väntade på att sömnen skulle komma. Bara för att jag är trött och försöker ta igen mig betyder det inte att sömnen kom. Jag tror jag låg och stirrade i taket en halvtimma innan jag somnade. Sedan vaknade jag av en hemsk dröm. Det kan nog inte kallas mardröm, men det jag drömde var följaden.
 
Jag satt och klappade Kattastrof och kände det lilla såret som blir efter ett fästingbett. Kattastrof rörde oroligt på sig, och jag tänkte att det hade hon gjort ända sedan jag plockat bort fästingen. Hon måste ha ont. Jag började undersöka såret och såg att det var infekterat. Jag lyckades riva sönder det utan att Kattastrof reagerade och ut kom det fyra eller fem döda fästingar och en levande som var sprängfylld med blod. Inte konstigt att hon hade haft ont tänkte jag förskräckt medan jag försökte samla ihop alla äckliga småkryp medan det rann massa blod från såret.
 
Jag vaknade med en jättekonstig känsla i kroppen och funderade först på att börja undersöka Kattastrof. Sedan insåg jag att det var en dröm, men det har följt med mig hela kvällen.
 
När jag vaknade var klockan halv sex. Ytterligare en eftermiddag bortsovd. Ytterligare en kväll där det skulle bli jättesen middag. Innan jag började med maten skulle jag bara åka till City Gross och handla lite. Jag parkerade utanför Specialen. Efter mina inköp där satte jag mig i bilen, av ren lathet skulle jag köra bort till mataffären. Gissa vad, bilen startade så klart inte. Det var bara att gå bort och ta god tid på mig i affären, i hopp om att bilen skulle starta när jag kom tillbaka. Det gjorde den inte. Så rustad med godis förberedde jag mig på ytterligare en tre timmar lång väntan. Efter kanske 20 minuter försökte jag och bilen gav inte ifrån sig något tecken på att starta. Jag vred tillbaka nyckeln till utgångsläget  och försökte igen. Svagt hostade bilen till och startade. Hurra, jag behövde i alla fall inte spendera tre timmar av min fredagskväll i bilen.
 
Tröttheten sitter fortfarande kvar, men jag lyckades laga middag och packa väskan inför helgens lilla utflykt. Vid 22-tiden satte jag mig för att sticka de varven på sjalen som jag plockade upp i onsdagsnatt. Det tog mig två och en halv timme eftersom mina maskor inte ville göra som jag ville. Men nu kan jag äntligen säga att de två sista varven är klara och jag får se om jag vågar mig på att börja med diagram B i helgen. Blir det regn lär vi sitta med handarbete medan vi skvallarar om allt och ingenting, och jag är rädd att jag kanske missar ett omslag eller ihopstickning mitt i pratet. Läste någonstans att man kunde sticka in en tråd i arbetet för att säkra sig om att inte tappa allt om något skulle gå fel. Kanske att jag använder mig av den tekniken i så fall.
 
 
Men, nu måste jag i säng. Jag skall upp senast klockan nio imorgon. Jag som inte brukar ställa klockan ens på veckorna nu för tiden...
 
 
Jag önskar er en trevlig helg. Kanske att jag kan lägga upp lite roliga bilder från helgen när jag kommer hem igen.
 
Kram

Natten efter...

Det är första kvällen (natten) på länge som jag kommit i säng innan midnatt. De föregående nätterna denna veckan har jag visserligen inte somnat förrän någon timma senare. Det har varit okej, för jag har kunnat blunda obehindrat. I natt är det värre. Det brukar vara så på kvällarna efter psykologbesök. Inte för att vi berört det svåra i behandlingssyfte. Utan för att vi rispat på det. Eller skakat lite lätt på det. En sån där skakning man gör för att försöka väcka någon, men där någon bara smackar lite lätt, vänder sig och somnar om. När jag blundar nu ikväll så är jobbigare. Så fort jag blundar är det som att det börjar vina och susa i huvudet samtidigt som bilder blixtrat snabbt innanför ögonlocken. I takt med detta kommer små ångestkänslor och hjärtklappningar.

Jag som ville sova.

Jag har varit nöjd denna veckan, inte en enda ångesttablett sedan i fredags. Funkar inte nattmedicinen nu får jag ta ner mig på jorden och ta just medicinen för ångesten. Den är till för att hjälpa mig. Jag behöver inte bli stursk och nochig för att jag sluppit ta medicin på fem dagar...

Well. Den som lever får se...

Fyrmästarens dotter

Vill bara säga...
 
Har ju hamnat i en ljudboksflow där en bok är slutslyssnad på dryga 24 oeffektiv tid. Senast i raden var Fyrmästarens dotter av Ann Rosman.Historien var helt okej, och rätt i jämfört med alla Stockholmsbaserade böcker så kände jag igen allt i berättelsen som utspelar sig på Marstrand. Jag gillar Stockholmsböckerna, där jag så fort någon plats nämns fundera ut vart det ligger geografiskt. I Fyrmästarens dotter behövde jag inte fundera, jag visste näst intill exakt vad författaren menar.
 
Det som solkade ner den här boken kunde inte författaren rå för. Utan det var uppläsaren som förstörde. Ett plus för att hon läste dialogerna med olika röster. Däremot får hon mängder med minuspoäng där så gott som all dialog lästes med snäsig och fisförnäm ton. Hennes göteborska lät rent utsagt hemsk. Så, en rekommendation är att läsa boken och inte lyssna på den.
 
 
Nu måste jag hitta något nytt att läsa eller lyssna på.

Du kommer inte återvända till det som varit.

Idag var jag på ventilationssamtal hos psykologen. Det var ett skönt samtal. Inte så där hysteriskt emotionellt, där bara tårar rann och jag hulkade våldsamt innan alla tankar som for igenom mitt huvud kom ur min mun. Visst, det rann tårar även idag, för allt som cirkulerar i mig är alltihop kopplat till känsla. Idag sa psykolgen det jag tänkt.
 
"Det finns ingen annan väg än den framåt. Den väg du har påbörjat.
Däremot skall du vara medveten om att du inte kommer återvända till det som varit.
Det jobbet du står redo för att påbörja och ska göra kommer påverka hela dig, på alla sätt du kan tänka dig."
 
Det skrämde mig dock inte. Eller rättare sagt, det skrämmer mig inte att jag kommer att förändra hela mig, mina tankar, mina sätt, mina rutiner. Som ni förstår, jag kommer ändras i mina grundvalar. Det som skrämmer är arbetet som jag skall göra. Eller, ytterligare en rättning, det skrämmer att det psykiska arbetet som skall utföras med stor säkerhet kommer kosta mig i fysisk styrka. Bara samtalet idag tog mer på krafterna än jag först trodde. Nio timmar efter avslutat samtal är jag fullkomligen slut och jag är också väldigt låg i sinnet. Tårarna bränner bakom ögonlocken och det är kanske inte helt rätt tillfälle att lyssna på andra människors livsöden. Samtidigt är det skönt att flytta tankarna från mig, till dem. Jag accepterar att tårarna rinner, men jag låter mig inte fastna i tankespiraler.
 
Psykologen kunde nog hålla med mig om att jag var på väg att ta på mig mina masker igen, men hon tyckte nog också att jag kunde tillåta det till en viss del, för att kunna få en bra sommarmånad. Skall se juli som min semester. Fram till idag har det varit riktigt tungt, och efter att juli är slut kommer det stora arbetet. Ja, jag blir trött bara jag tänker på det.
 
Jag tänker nog avsluta dagen ganska snart i all enkelhet.
Det är ju trots allt en dag imorgon också...

Alla har vi väl en mat och sovklocka?

Eller ja, jag verkar i alla fall inte ha det.
 
Däremot måste jag säga att jag börjat misstänka att de känslorna och det kaotiska inre som plågat mig sedan februari istället har satt sig i magen. Jag känner mig ganska avstängd för det svåra och det hemska, med undantag för att jag väldigt lätt åker ner känslomässigt när något blir svårt - ex. att intyg inte kommer in till försäkringskassan som det skall, att bilen inte startar eller när ensamhetskänslan kommer över mig. Med magen är det värre. Sedan två veckor tillbaka kan jag nästan ställa klockan efter min mage. Det känns som jag inte får behålla något av det jag äter. Ca. 20 minuter efter matintag får jag en enorm smärta i magen. En sån där smärta som verkar bli värre om man sätter sig ner. Efter att ha fått ut det som inte tycks vilja stanna i min kropp blir jag öm i magen och matsuget är som bortblåst ett par timmar.
 
Läkaren var ju orolig att min hunger skulle bli ännu större när jag ökade medicineringen. Får väl tacka min problemmage att den oron inte slagit in. Inte än i alla fall. Emellertid (jag sökte på synonym.se efter just en synonym på däremot... Emellertid känns inte som ett ord jag skulle använda. Känns, formellt och akademiskt.) har det blivit tydligt att mina magproblem just är ett symtom på psykiska besvär. Fungerar mitt psyke så är det något annat i kroppen som skall vara dysfunktionellt under tiden - magen, nacken och axlarna, huvudet.
 
Jag kan ju hoppas på att i takt med att mitt psyke får chans att läka, en chans att återställas, att mina fysiska åkommor också skall dra sig undan och sluta ställa till besvär för mig. Tänk, ett liv utan en mage som styr ens vardag. Det hade verkligen varit något det. Som det sett ut de tre senaste åren så har det varit perioder när jag tackat nej till saker för att jag inte litat på min egen mage. Det vore rena drömmen att kunna svara på inbjudingar beroende på om jag vill eller inte, och inte på om min mage skall hålla sig i form eller inte.
 
 
Nä. Det är en dag imorgon också. Jag säger det inte för att jag skall upp i ottan, eller för att jag råkar ha blivit lite vuxnare än tidigare. Imorgon har jag ett ventileringssamtal hos psykologen. Jag har funderat på att skippa det, men jag tror det kan vara bra att ha det. Jag skall ifrågasätta vad vårdgaranti innebär och jag skall också ventilera att jag känner mig högst avstängd och att det känns som att mina masker är påväg att krypa tillbaka till sina platser, där de suttit i så många år. Den tanken har faktiskt slagit mig en eller två gånger sen i söndags. Jag har ju varit så aktiv denna veckan och gjort något varje dag. I helgen som gick fick jag ju en känsla om att jag mådde lite bättre. Att jag skulle försöka göra mer saker. Ibland undrar jag om jag gör saker för att jag vill göra dem, eller om det är så att den där delen av mig, där jag antar att andra förväntar sig att jag gör saker som tar mer och mer utrymme.
 
 
Så mycket funderingar. Så lite svar. Det är frustrerande att kunna så mycket om krafterna som faktiskt härjar i mig och inte ha verktygen att hjälpa mig själv. Jag tror jag sätter punkt för funderingarna idag och hoppar i säng istället. Boken som jag påbörjade för 24 timmar sen är slut. Så, jag tror jag tar med mig Lasse i sängen nu. Lasse W alltså.
 
 
Fridens!
 

Gör om, gör rätt!

I eftermiddags var jag överlycklig för att äntligen ha tagit mig igenom första delen av sjalens mönster. De sista varven trilskades såklart med mig, men tillslut var jag klar! Glädje. Det var så att jag längtade hem till kvällen när jag skulle få sätta tänderna i det nya diagramet. Men vad tror ni händer ett halvt varv in i det nya? Jag inser att det föregående varvet på något sätt blivit felstickat. Så jag tog upp mitt halva varv och satte mig sen och filoferade lite. Allt jag kunde komma fram till var att det blivit helt fel någonstans, så det var bara att börja ta upp.
 
Döm av min förvåning, efter ett halvt varvs upptagning inser jag att jag lyckats vända arbetet mitt under stickningen och helt sonika stickat åt fel håll. Så, jag har ägnat kanske två timmar åt att ta upp gjort arbete. Kanske inte jättekul, eftersom varje varv nu är drygt 250 maskor. Det tar LÅNGT tid att ta upp dem, en maska i taget. Men, hade jag inte gjort upptagningen hade den avslutande bården blivit avig på sjalens framsida. Inte okej.
 
Det känns så där kul just nu.Det är inte dirket roligt att inse att arbetet varit förgäves och att jag måste göra om det. Men, jag vill ju att sjalen skall bli rätt. Så, det lutar åt att det blir ytterligare en stickkväll imorgon igen.
 
Försöker peppa mig med Erikas kloka ord: Vi stickar inte för att bli klara, vi stickar för att det är roligt. Tror mastodontprojektet får följa med till Allingsås i helgen. Jag kanske kan sticka lite på det, om det blir regn. Har jag lite tur skall jag ändå kunna börja på beställningsjobbet någon gång nästa vecka. Håll tummarna för mig!

En sjukskrivens vardag?

Imorse tog jag mig lite välförtjänt sovmorgon. Visserligen vaknade jag till vid sexsnåret en gång, men när jag upptäckte att Kattastrof låg raklång intill mig kunde jag inte med att röra mig utan somnade om gott. Tjugo minuter över elva vaknade jag igen och efter lite facebookande, smsande och annat slöaktigt steg jag upp. Allt jag hade för ögonen var att sticka. Däremot hade jag bestämt med Sandra att träffas ikväll, eftersom jag ändå tänkte åka till garn och stickbutiken i hennes område. Affären skulle stänga klockan 18 så jag siktade på att vara där till klockan 17. Inga problem att hinna det när man har, i runda slängar fem timmar på sig att göra sig i ordning och åka.
 
Men, ibland är det lätt att fastna i det man gör, och det är inte för intet jag kallar mig själv för att vara Alfons Åbergs onämnda storasyster. Klockan 17.03 lämnade jag min parkering, och självklart var det nödvändigt att göra ett nödstopp på Coop innan jag fortsatte mot Olskroken. För inte kunde jag ta Coop på vägen hem på kvällen... 17.20 lömnade jag Coops parkering och hamnade i en bilkö som Gud glömde. Typiskt. Tio minuter senare var jag i höjd med Stigs Center. I mitt stilla sinne satt jag och tänkte att jag får skylla mig själv, eftersom jag varit så seg i starten. Men, så började det rulla på och 17.45 körde jag av E6:an vid Olskoroksmotet (heter det så?). Tyvärr hittade jag ingen parkering där jag hade tänkt så jag körde ut mot en annan reservplan. Hamnade i Göteborgs, antagligen, sämst planerade korsning. Jag stod som bil nummer sex när det blev grönt, och knappt tre bilar hann igenom innan det slog om till rött igen. För skojs skull tittade jag på klockan för att se hur lång tid det tog innan det blev grönt. Nu stod jag som nummer tre och minuterna tickade på. En minut. En spårvagn komm på korsande leden. Två minuter.Den korsande biltrafiken fick grönt, gång på gång. Tre minuter. En spårvagn till körde förbi. Fyra minuter. Korsande biltrafik fick grönt. Efter fem minuter fick vi grönt, då hade korsande trafik haft grönt fyra eller fem gånger. När jag kom fram till linjen slog det om till gult. Klart att jag gasade på, men hur lång tid kunde det grönlyset lyst, 20 sekunder. Inte okej.
 
Hade jag inte hamnat i den hemskt dåligt planerade korsningen hade jag hunnit. Men nä, det gjorde jag inte. Istället blev jag arg på mig i allmänhet, och på den dåligt planerade trafiken i synnerhet. Så, det var bara att åka till Sandra där jag snabbt gnällde av mig över allt som gjorde mitt liv lite surare. Sedan hade vi en trevlig kväll med mat, mängder med intressant skvaller och lite god måndagsfika. Fyra timmar löpte dock väldigt snabbt och vid 22-tiden åkte jag hemåt. Efter ett långt telefonsamtal satte jag mig med min stickning. Som jag hoppades att bli klar med de sista åtta varven på diagram A. Men, en liten maska hade bestämt sig för att bråka med mig och i över en timma satt jag och räknade framåt och bakåt, hitåt och ditåt, uppåt och neråt och höll faktiskt på att bli galen på kuppen. Felet stod inte att finna. Tillslut, när jag höll på att ge upp och kasta stickningen åt fanders kom jag så på systemet. Tänk att det skulle ta dryga 90 varv innan jag såg ett mönster för att hitta när det blev fel. Fast, vem säger att det kommer vara så enkelt imorgon nä'r jag tar vid igen? En sak är i alla fall säker, jag har lagt ner mycket kvalitetstid på den här stickningen. Även om det tycks bli fel hela tiden så kan jag inte annat än att hålla med alla andra bloggare som stickat en Haruni. När mönstret väl sitter i händerna, då är det jättekul. Säg inget än, men när jag är klar med de två planerade sjalarna kanske ni kan våga er på att beställa en. Då kanske jag mer än gärna sätter tänderna i ytterligare ett mastodontstickprojekt.
 
Så här ser min sjal ut just nu:
 
Jag vill VERKLIGEN bli klar med alla varven nu, så jag får blocka den. Det skall bli så spännade att testa på den tekniken faktiskt. Även om jag är lite lätt skraj inför det. När jag bara lärt mig hur bården skall stickas så lutar det åt att jag skall sticka en sådan här till beställaren. Det som talar för den varianten är att det är slätstickning fram till varv 97 och alla ökningar görs efter de tre första kantmaskorna, före mittmaskan, efter mittmaskan samt innan de tre sista kantmaskorna. Eftersom det sedan handlar om slätstickning kommer jag DIREKT kunna se vart det blivit fel. Sedan är det bara att göra bården när jag nått 249 maskor. Eller ja, jag gissar att det är så än så länge. Det är kanske en aning tur att jag har dryga två månader på mig inna beställningssjalen skall vara klar.
 
 
Till allt skall det också tilläggas att jag snart lyssnat klart på en bok till. En bok jag haft liggande sedan i början av april tror jag, som jag inte kommit mig för att lyssna på. Arto Paasilinna heter författaren och boken heter Den ljuvliga giftkokerskan. Jag ska helt klart leta upp fler böcker av honom. Skulle jag klassa boken på något sätt så kan jag säga att den går i samma form som Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. (Läste i någon bitter bokslukares recenssion att Jonas Jonasson bara kopierat Paasilinna, och visst, de är väldigt lika. Men, ingen författare kan väl ha patent på ett skrivsätt? Det skulle möjligtvis vara Ranelid i så fall...) Jag har en cd kvar, så den skall jag ta med mig ner i sängen nu och påbörja. Kanske lyssnar jag klart på den innan jag somnar. Kanske jag inte gör det
 
En annan sak som är värd att nämna är att jag vaknade med en annan känsla i kroppen idag. Det var som om jag bytt inställning till allt som är tungt och jobbigt. Som jag sa till Martin, det är inte säkert att den här känslan är kvar nästa vecka, men jag hoppas det verkligen. Dessutom, när jag gick till sängs igår hade jag bara en enda sak planerad denna veckan, ett vetileringsamtal hos psykologen. Nu när jag går och lägger mig ser det ut som jag har bokat in något varje dag istället. Jag vet inte om det är rätt eller fel, det får tiden utvisa. Det är just det som är så spännade (säger jag idag när jag har en god känsla i kroppen) att det när som helst kan braka och jag ligger där på botten och kravlar igen. Jag kanske skall våga påstå att det är lite spännande att vara mitt uppe i en depression? Ja, idag vågar jag påstå det. Fråga mig gärna igen om några veckor.
 
 
Har du orkat läsa ända hit antar jag att du också har en lika märklig vardag som mig, eller så är du bara genuint intresserad av min virriga hjärna. Du är i alla fall nästan värd ett pris. Säg till om du tagit dig ända hit så skall du få en kontrollfråga. Kan du svaret så virkar jag något fint till dig. Deal?
 
 
Well. Nu skall jag i alla fall avsluta den här måndagen. Jag har ju inte gått och lagt mig än...
 
På återskrivande!
.

En känsla av tomhet...

Imorse vaknade jag med en känsla av tomhet som jag inte upplevt på länge. Den känsla har slagit mer och mer rot i mig under dagen som gått. Ena stunden upplever jag ändå en lättnad i den känslan. Som att något gäckande har lämnat mig och givit plats för något nytt. Något varaktigt. Något sant. I andra stunden har jag en så stor övergivenhetskänsla att jag tvingat mig själv att inte fundera inåt, på det som hela tiden lurar i mitt allt för sabbade psyke. I stället har jag lyssnat på bok och stickat och förbannat att verkligheten en stund.
 
Verkligheten är svår. Inte alltid, men jag tror att alla någon gång i livet får ett eller annat problem som kommer uppta all ens vakna tid, kanske till och med all sovande tid. Något som gör det svårt för en. Det går inte att leva ett liv med inställningen "jag vill ha ett problemfritt liv", för det kommer alltid finnas problem. Är det inte bilen som går sönder så kan det handla om någons allt för hastiga bortgång, eller något så trivialt att en nära vän som man stått upp för i vått och torrt plötsligt en dag avsäger sig sin del att stötta och finnas för en själv.
 
När den där tryggheten rycks bort från ens fötter gör det ont. Ont på ett sånt där sätt som inte går att beskriva. Men mitt i den där smärtan finns det ändå ett tydligt budskap - den som väljer att lämna i en vän i ett sådant utsatt läge är egentligen den som förlorar mest i slutänden. Det är nog egentligen den som har störst problem.
 
 
Något har slagit rot i mig idag. Idag har jag fått känslan - jag är stark och jag skall övervinna mina plågoandar. Jag skall bara hitta en person som vågar stå kvar när jag berättar om det som gör mitt liv svårt.
 
 
Men jag skall erkänna, jag känner mig arg och sviken. Jag känner mig lurad och tillintegjord. Jag känner mig krossad. Och det är en riktigt jobbig känsla att känna att någon annan kan få mig att känna mig sån. Att det är klart att jag inte är snäll mot mig själv är en sak jag kan leva med, men att andra är det...
 
Virrigt inlägg.
Jag känner mig virrig, så det är väl inte så konstigt alls...

Bokmaraton 2012

Det skall dock tilläggas, innan jag börjar redovisa årets skörd böcker, att några av förra årets sista inte är redovisade. De kommer jag dock inte ihåg så det får vara.
 
Jag kommer inte riktigt ihåg alla jag plöjt igenom fram till idag, och många av dem har varit ljudböcker. Men jag skall försöka att minnas så många som möjligt.
 
Livet Deluxe - Jens Lappidus
Paradisoffer - Christina Ohlsson
Helgonet - Carin Gerhardsen
Avig Maria - Mia Skäringer (ljudbok)
Eldvittnet - Lars Keppler (ljudbok)
Trasdocka - Yvonne Domeij (ljudbok)
Gustavsson grabb - Leif GW Persson (ljudbok)
Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann - Jonas Jonasson (ljudbok)
Kalle och chokladfabriken - Roald Dahl (ljudbok)
Två Soldater - Rodslund och Hellström (ljudbok)
I de lugnaste vattnen - Viveca Sten
I den innersta kretsen - Viveca Sten (ljudbok)
I grunden utan skuld - VIveca Sten (ljudbok)
I natt är du död - Viveca Sten (ljudbok)
Det fördolda - Hjort och Rosenfeldt (ljudbok)
Lärljungen - Hjort och Rosenfeldt (ljudbok)
Kråkflickan - Eriksson och Sundquist (ljudbok)
 
Just nu lyssnar jag på Hungerelden av Eriksson och Sundquist.
 
När jag läser igenom listan så känns det som att det fattast ett par böcker. Jag menar, en del veckor har jag ju lyckats att plöja igenom 4 ljudböcker. Visserligen går det "fortare" att läsa böckerna genom att lyssna på dem, och det för att jag lyssnar nästan konstant på böckerna samtidigt som jag gör annat. Får se om jag kommer på fler. I så fall lovar jag att återkomma med det. Om ni vill ha rekommendationer så får jag säga att Hjort och Rosenfeldts böcker samt Eriksson och Sundquist böcker är riktiga nagelbitare. Det samma med Kepplers Eldvittnet. Däremot kan jag inte rekommendera er att läsa VIveca Stens böcker. De är inte speciellt utmanande och det är lätt att hitta mördarna ganska tidigt in i böckerna. Två böcker som är feelgoodböcker är Avig Maria och Hundra åringen som klev ut geom fönstret och försvann.
 
Börjar få lite torka i bokuppslag, så har du någon bra att rekommendera, gör det hemskt gärna.
 

Det skall tilläggas....

 ...att min lila sjal kanske inte kommer bli lika skir och lätt som den lila från orginalmönstret. Det beror helt enkelt på att jag använder ett acrylgarn som blivit över. Det är ju trots allt bara en provsjal. Den kan väl funka som vardagssjal när den är klar. När jag är klar med beställningssjalen skall jag göra en i mohair till mig. Gissa vilken färg?
 
Nu har jag "bara" 30 varv kvar innan det är dags för diagram B. Jag SKALL vara klar med den biten innan natten tar vid. Eller ja, jag ska köra ett kort löppass innan natten också. Så, det är bara att fortsätta och köra på. Hoppas på att det blir mindre fel nu än det förra varvet. Jävla maskor som vill bråka med mig då och då. Men, jag skall inte vika för deras bråkighet!

En fasligt massa sticktimmar senare...

Idag är jag:
 
Oerhört tacksam att jag har fått turen att bo med Sveriges charmigaste katt.
 
Uppriktigt på det klara med varför jag drar mig för att berätta om mina innersta tankar och känslor. - De används ändå alltid emot en när man som minst klarar av det.
 
Jävligt bestämd på att ensam kanske alltid är lite starkare.
 
Att jag ska ta mig igenom den här helvetesjävlaskitkrisen som jag hamnat i, även om det kommer innebära att en eller annan tappar många pinnar i rank.
 
 
Dessutom;
Det är fullt möjligt att lyssna klart på en ljudbok samtidigt som man räknar maskor som blivit fel. När jag spolat tillbaka för att jag trott jag missat har jag insett att jag hört varenda ord.
Det är dags att sova, jag skall i alla fall försöka...

En knäpp på näsan

Ibland kommer jag på saker.
 
Idag kom jag på varför jag inte alltid litar på andra människor. Det är väldigt logiskt, det är för att människor alltid kan svika. Inte alltid stort, men med små, till synes osynliga små detaljer.
 
 
Det gör ont att komma på saker. Det gör ont när jag ser att andra människors handlande har påvkerat mig så mycket så att jag har ett par ganska svåra issues att brottas med.
 
 
Äsch, det är väl ingen idé att grubbla över sådana triviala saker. Jag fortsätter med min stickning. Den vållar mig också stora grubblerier ibland, men jag kan själv lösa. Varje gång jag kommer på en felande liten maska så kan jag själv reparera och göra det fint. Synd att jag inte kan använda den kunskapen på det som rör sig i mitt inre. Tänk om det hade varit så lätt att bara repa upp till det stället där det en gång blev fel och bara vända det rätt igen. Enkelhet.
 
 
Tänk om det kunde få finnas lite enkelhet i mitt liv också. Jag hade uppskattat det. Big time.

Vem kan tro?

 Vem kan tro att den här lilla garntampen en dag skall se ut som en stor och härlig sjal? Frågade du mig förra lördagen hade jag antagligen inte trott på det själv, även om jag nu gett mig in på att sticka en (eller två, för det här är bara en övningssjal så att den jag skall leverera till beställaren inte blir fel.) I lördags satt jag kanske i 10 timmar delat på två omgångar och försökte förstå mig på mönstret. Efter de fyra första timmarna gav jag upp och struntade i projektet ett par timmar. Sedan kom natten och min kreativa del av hjärna fick sig ett uppsving. Vips hade jag stickat 32 av sammanlagt 123 varv. Jag var dock inte helt nöjd, för jag hade ett par maskor för mycket när jag la ner för stunden. Fram tills ikväll, (jag räknar det fortfarande som fredag, eftersom jag inte gjort natten ännu) har arbetet gäckat mig och lusten att reda i felet har inte funnits. Kan väl inte påstå att lusten fanns ikväll heller, men eftersom jag inget hade att göra och jag redan hade sovit bort stora delar av dagen så kunde jag väl ändå fundera ut felet, tänkte jag.
 
Det var inte så svårt att fundera ut felet och när det var gjort kunde jag ju lika gärna fortsätta med stickningen. Diagrammet var bara att följa och de kommande 16 varven gick av bara farten. Men, eftersom det ökar i maskor hela tiden så tar ju varje nytt varv längre tid än det föregående. Nu har jag 47 varv kvar av diagram A. Efter det är det dags att gå över på diagram B och det verkar inte bättre än att jag får ta stöd av den engelska beskrivningen. Den är nämligen mer detaljerad och förklarar varv för varv på ett sätt som inte den svenska beskrvingen gör. Dock har jag suttit och filurat lite på det och just nu känns det som hebreiska. Vet inte alls hur jag skall göra. Dock känner jag mig ändå säker nu, eftersom jag har klarat av första diagramet, som tidigare vållade mig stor vånda.
 
(10 minuters paus då jag fastnade i mönstret igen. Jag kan ha hittat en länk till en person som kanske kan hjälpa mig med mina bryderier. Det får jag fortsätta rota i imorgon.)
 
 
 
Här till höger har ni det färdiga resultatet av arbetet. Som jag sa vem kan tro
att min lilla tamp skall bli så här stor och fin? För att den skall bli det kommer det krävas ett moment som kallas blockning. Det har jag aldrig gjort förut, därför är det nog rent ut sagt jäkligt bra genomtänkt att först sticka en provsjal innan jag stickar den som skall levereras. Om det finns något negativt med att göra en provsjal så är det väl i så fall att det tar massor av tid. Men, vad gör det i slutändan? Huvudsaken är ju att det blir något fint producerat.
 
Jag ska försöka hålla er uppdaterade med hur det går med det här projektet. Jag lägger i alla fall ner för kvällen genom att vara nöjd med det jag åstakommit än så länge.
 
 
(Bilden till höger är lånad från den svenska beskrivningen som ni finner här.)
 
 
God natt och på återseende,
 
 

...

Nersparkad i intigheten.

Det är ett par olika meningar som loopar runt i skallen på mig. Meningar som andra sagt till mig, som jag inte får ihop med verkligheten. Utan där ord inte stämmer överens med det som faktiskt görs eller skall göras. Det stör mig något fruktansvärt.

Jag försöker jobba på det där "att bli frisk" i min egen takt, men det är jättesvårt. Jag förstår att mina up's and downs inte passar in andras scheman, att de inte kan i förtid ställa sig in på när de kommer. Men vet ni vad, jag vet inte heller när de kommer. Därför går jag hela tiden och känner mig som en börda för andra, att jag liksom är i vägen. Och jag känner av att andra har dåligt samvete inför mig.


Det är väl en förjävla tur jag har som bor ensam och inte behöver vara beroende av andra. Jag kan sitta här i min lägenhet och trivas för mig själv. För den bästa dagen är när jag kan sitta kvar hemma och inte göra något alls. Jag har ingen ork att umgås. Jag har ingen lust att umgås. Jag orkar inte alls. Jag vill inte alls.


Jag hatar att jag drabbats av en depression, och jag hatar den som orsakat mig det här. Det är så otroligt många år sen, och personen i fråga har säkerligen inga svårigheter i sitt liv. Men jag har, och vissa dagar gör det så ont att veta att den här personen har fritt tillträde till mina tankar och mina känslor, helt utan att veta om det. Min sjukdom är fullständigt i vägen. Och jag vill inte ha det så här. Det är bara tungt och jobbigt och jävligt svårt.


Äh.

Att den nya doktorn som jag träffade för två veckor och som bad mig skyndsamt lämna in en kopia på gamla sjukskrivningen fortfarande inte har skickat in nya intyg till FK och AFA gör mig förbannad. Arg. Ledsen. Och jävligt trött. Hela tiden gnager pengafrågan i mitt inre och det är förbannat trist att tacka nej till saker med motiveringen "jag har inte råd".



För er som inte insett det, livet suger. Stenhårt!

Fake fake fake!

Jag är irriterad. Okej?

Jag är ta mig fan jävligt irriterad. Okej?!

Dessutom försökte jag säga ifrån, men det lyssnades inte på det. Vilket gör mig än mer irriterad. Okej?!

Äääh!

Tur och retur till Älvsjö

Jag ska byta syre. Jag ska byta till ett bättre syre. Löpning! Jag älskar ju löpning. Mina löparpjux och Ralph är en superbra kombination för att få mig att springa lite till. Så, minst varannan dag skall jag göra det. Minst!

Det bästa med löpning är att ilska och aggressioner blir bortsprungna.

Idag är jag irriterad för att det tydligen inte går att säga saker rakt ut till mig, utan det skall lindas in i massa kassa ursäkter. Det får mig att vilja spy! Så, om det skall vara så kassa ursäkter så får det vara. Då skiter jag i det och ger upp. Lite till.

Äsch! Tydligen försvann inte all irritation och ilska...

En bra idé kan falla så fort!

Igår var jag inne i stan för att kolla efter lite nya kläder som jag kan känna mig bekväm i. Det slutade dock inte på det sätt jag ville. De nya kilona som bestämt sig för att sitta på just min kropp har orsakat att jag behöver köpa kläder i minst två storlekar större än vanligt. Det vill jag inte veta av. För jag tänker verkligen inte släpa runt dem så länge att jag behöver så mycket större kläder. Dumt om de blir liggande i min garderob, oanvända.

Så när jag kom hem käkade jag lite för att sedan kunna gå ut och springa. Jag älskar löpning, det är verkligen ett sätt för mig att liksom andas. Medan jag sprang tänkte jag "varje gång jag hamnar i självförakt så går jag ut och springer. Det går inte att vänta på motivation. Det är bara att gå ut!"

Idag blev en kass dag. Efter att jag drivit mitt förra inlägg somnade jag om och sov till 13-tiden. Då använde jag all min energi till att gå och handla. På väg över torget tänkte jag hela tiden "Inte gråta nu. Du får gråta när du kommer hem." Väl hemma åt jag lite och efter det låg jag på soffan och halvsov resten av dagen. Den idiotiska tanken från gårdagen att ta mig ut i löpspåret häcklade mig en stund. Men tillslut tröttnade jag på den och erkände mig svag. Jävlar vad lätt det är att bara lägga sig ner och erkänna sig svag.

Imorgon är en ny dag. Då kanske jag orkar springa...

Varför ska vissa dagar behöva finnas?

Vissa dagar är bättre. Andra är inget att ha. Idag är en sån, jag orkar och vill inte göra något alls. Mår skit och har en kropp som strejkar. Då är det bara att ligga still tänker du. Om det var så enkelt, för även om kroppen strejkar så gör inte tankarna det.

Men, jag hoppas att ångestmedicinen skall ge mig chans att sova lite till.

Tror inte det är möjligt att lära en gammal hund att sitta...

Och i det vill jag mena att det är jag som är den gamla byrackan. Åter igen har jag fyllt dagen till bristningsgränsen och återvänder hem tröttare än när jag gick och la mig senast. Inte för att dagens aktiviteter har varit tröttande i sig, det är bara det att min kropp inte pallar. Men, jag får väl egentligen tacka en högre makt att jag kom hem så sent. Annars hade det inte förvånat mig om jag också lyckats knö in en löprunda också.

Istället avslutar jag den här veckan och den här helgen med soffmys med världens bästa. Köpte med mig massor av godis hem, och vi har knappt rört det. Trots att vi båda konstaterade att det var riktigt gott.

Imorgon är det en nu vecka och jag tror faktiskt att jag ska ta välförtjänt sovmorgon!

God natt!


Bilden är tagen nere vid älven på nationaldagen. Triss i lycka! <3

Det gör ont att se på nytagna bilder av mig.



Så här kan en medicinpåverkad kropp se ut.
Stor. Pluffsig. Avskyvärd.
Det gör ont i mig att jag gått upp så mycket i vikt, och jag kan bara skylla på tabletterna.
Tabletterna gör mig nästan konstant hungrig.
Och det som till en början var lite som en belöning till mig har nu blivit en bestraffning.
Den första månaden åt jag ju nästan ingenting, även det berodde på medicin. Om jag någon gång var sugen på något så var det en liten karamell eller så.
Men nu tänker min medicinproppade hjärna att när du ändå ser ut som du gör kan du lika gärna förvärra eländet än mer genom att proppa i dig sötsaker.

Nu får det vara nog på den här skiten. Jag skall fortsätta med mina tabletter, det måste jag. Men nu får det ta mig fan vara nog på sötsaker. Och nu måste jag ta mig ut på promenader. När jag skall tillbaka till läkaren i höst så skall jag inte ha gått upp ett uns i vikt. Jag skall ha gått ner!
Som psykologen sa igår, jag kan inte vänta på att kroppen skall finna motivation till att gå ut. Nu skall jag göra det till en jävla helvetesrutin. Basta!

Angelica. Gå och lägg dig.

For iväg på nationaldagsfirande på Fästningsholmen tillsammans med Hanna och Neo. När vi väl kommit dit ringde Weronica och berättade att hon och alla hennes killar var på väg. Efter att ha fått stå i en enormt lång glasskö, ätit glass och killarna ratat underhållningen på scenen kom så äntligen dagens höjdpunkt. Sean Banan. Vi stod på gott avstånd och dansade lite.

När jag kom hem strax efter 16 så var det bara "Angelica, gå direkt och lägg dig i sängen, utan att passera gå". Bröt ett dåligt tänkande med sömn. Bra gjort av mig då. Kan tyvärr inte påstå att jag är helt schyst i tanken nu, men jag försöker att inte tänka på det just nu.

Fy jäklar. Jag önskar att det fanns lite energi kvar efter att ha aktiverat mig. Det är riktigt trist att behöva gå hem och sova.

Utanförskap

Utanförskap, utslagning eller marginalisering innebär att en individ befinner sig utanför och känner sig vara utanför en grupp som det ses som önskvärt tillhöra. (saxat från Wikipedia)

Idag fick jag den sista, tydliga piken att i och med min sjukskrivning så står jag helt utanför min arbetsgrupp. Det var tydligen slutseminarium i fredags men jag fick inte ens information om att det var. Jag fick alltså inte själv bestämma om jag ville få vara med och ta del av det vi gjort. Och det gör jävligt och förbannat ont. Plötsligt känns min del i arbetet inte de minsta värdefullt. Utan jag är en utbytbar som inte får vara med och tycka till.

Igår sa psykologen till mig:
Att inse att de man trodde skulle finnas vid ens sida när man blir sjuk inte gör det, gör ont och du får vara leden för det. Du får sörja, för det är en jobbig sak att inse. Däremot tycker jag att du skall försöka fokusera på de som faktiskt står vid din sida. Var glad för att du har dem, så blir andra svåra saker lite lättare att ta sig igenom.

Det är jättesvårt att acceptera det här. Jag vet ju att alla har sina orsaker till varför de valt sin väg genom min sjukdom. Men, de orsakerna gör inte min smärta mindre. Däremot måste jag ta ett steg fram nu, vissa delar får jag ta och sörja färdigt när jag är starkare.

TACK! till er som ringer, smsar eller på annat sätt visar att jag får komma som jag är, och som fortsätter trots att jag inte alltid svart tillbaka. Ni vet vilka ni är!

Jag känner mig hånad!

Läste på AFA´s hemsida nu att de beviljat mig pengar från min 91:a sjukdag. Helt storsinnt har de beviljat mig 395 kr för en halv månads sjukskrivning. Skall bli jävligt intressant och se hur de beräknat min rätt till ersättning. Ta skatt på 395 kr så inser ni att det blir 276 kr. Det skall ju täcka upp 10% av min lön. För en halv månad får jag ut 12000 om jag hade varit frisk. Alltså bör 10% av det vara 1200 kr åtminstonne vilket efter skatt bör vara 840 kr.

Men jag kanske har fattat jävligt fel.


Hur som helst, det skall bli riktigt intressant och läsa deras bedömning av min sjukdom. I värsta fall får jag väl ringa och förnedra mig inför dem också.




HELVETE!

Det sticker väl i ögonen på folk...

Sedan jag började med den nya antidepressiva medicinen - Mirtazapin, har jag gått upp väldigt mycket i vikt. Detta är något jag verkligen ogillar, ogillar mycket starkt. Redan sedan innan hade jag en väldigt skev självbild och många gånger tycker jag att jag är tjock. Att andra säger till mig att jag inte är det hjälper föga, eftersom min känsla sitter i mitt huvud. Att gå upp mycket i vikt på kort tid märks kanske inte utåt, men det märks varenda gång jag skall ta på mig kläder. Inget sitter bra, nästan alla mina kläder är för små. När jag inte får på mig mina favoritshorts så kommer också det där irriterande självföraktet på en gång. Att inte vara bekväm i sina egna kläder gör att allt som redan är svårt, blir ännu svårare att utföra. Som att gå ut på en promenad till exempel.

Några har försökt att trösta - "ja men du har ju gått upp i vikt på grund av medicinerna, det kan ju inte du hjälpa". Nej, kanske inte. Men betänk att jag skall äta den jävla medicinen en lång tid framöver. Alltså är det okej att jag går upp ytterligare i vikt då? För det är ändå inte mitt fel? Finns ju inget logiskt i det resonemanget. För hur skall jag kunna tappa i vikt när jag inte kommer ut på promenad eftersom kläderna är för små? Att köpa nya kläder är inget allternativ eftersom jag inte har några pengar.

Det var prat om medicinhöjning idag, eftersom jag själv anser att min sinnesstämning är mycket lägre nu än för ett par veckor sen. Doktorn blev dock lite orolig eftersom jag nämnt min viktuppgång. Ökar jag dosen kan det komma att bli mer viktökning också. Eftersom semstertiderna hägrar framför oss ville hon att psykologen skulle ta min vikt så de kan göra en uppföljning nästa gång för att se vad som händer. Fortsätter jag upp i vikt så behövs en förändring.

Jag vet att jag gått upp i vikt. Jag vet också att jag gått upp mycket i vikt men jag har inte förmått mig att ställa mig på min våg här hemma.  Eftersom läkaren ville ha koll på min vikt fram igenom så behövde jag kolla upp vikten hos dem idag, det visade sig att jag har ökat 10 kilo. Fortsätter det så här är jag snart uppe och förbi min högsta vikt någonsin vilket skrämmer mig. För varje gång jag går i bott vad gäller energin kommer också självföraktet med stormsteg. Jag vet det, och kan till viss del häva det. Men, för varje gång jag tillåter att hatet mot mig själv tittar fram så hugger jag bort en bit av mina gjorda framsteg. Det tar ytterligare tid att komma ikapp med energin igen. Jag måste sova lite mer, jag måste stänga in mig lite mer, jag isolerar mig lite mer.


Dessutom fick jag en jävligt hård spark i magen idag. När jag skulle betala mitt läkarbesök så visade det sig att de har höjt egenavgiften med ytterligare tvåhundra kronor. Inte speciellt mycket pengar, men jag tappade allt vad vett och sans heter. Hade jag bara fått mitt läkarbesök när jag skulle haft det, det vill säga innan den 20 maj så hade jag rott i land det där jävla högkostnadsskyddet. Men nä, så enkelt får det inte vara. Självklart skall alla avgifter som finns som har med vård att göra höjas det året som jag går och blir riktigt långtidssjukskriven. Jag antar att det är alldeles för mycket begärt att be om lite tur.

Jag vet att jag inte skall ta ut någon oro i förväg, men det är nästan lättare att oroa sig färdigt för det innan det sker. Jag blev sjukskriven till sista oktober nu. Men, från och med 13 eller 15 agusti kommer FK att behöva göra en ny bedömning om jag får fortsätta med sjukpenning. Då har mina 180 dagar gått och jag kan komma att behöva börja jobba viss tid. Eftersom jag inte haft någon tur i den här helvetessoppan ännu så skulle det inte förvåna mig om de kommer gå emot mig.

Precis som alla andra hoppas jag på att få tillbaka på skatten den här veckan. Jag hade hoppats på att kunna spara dem, och det verkar inte bättre än att jag kommer kunna göra det. Med värdelösa räntesatser. För går allt rätt till så skulle tydligen belopp som understiger 2000 kr inte betalas ut, utan sitta kvar på skattekontot till nästa år. Varför räkna med något när jag vet att jag är sjukligt otursförföljd?


Jag förstår att folk ger upp, när det bara hopar sig med problem och otur. Jag förstår att folk inte orkar strida och kämpa när allt i ens vardag bara är ren kamp om överlevnad. Fy helvete säger jag bara. Fy helvete!

Självförakt!

Det är lättare att förakta än att ge en klapp på axeln och säga: Du är bra Angelica. Jag jobbar dock på det. Eller ja, jag försöker jobba på det. Vad är det man säger, ett steg fram och två steg tillbaka...

Arg!

Idag är jag arg på myndigheter och deras system. Jävligt arg. Men mest ledsen. Kan jag inte få ha lite tur i alla fall. Bara ett liter uns?!

Less!

Ekonomi gör mig spyfärdig.
Pengar får mig att gråta.
Eller ja, fullständig brist på pengar får mig att gråta.

Inte nog med att jag hela tiden slåss med mig själv, dessutom skall jag leva på ingenting.
Det är fan inte konstigt att folk blir deprimerade.

Jag orkar inte!
Jag vill inte mer!

Jag kastar ta mig fan in handduken snart!

RSS 2.0