Kattboll!

Lycka just nu är att vakna upp intill min lilla sköldpadskatt!

Det går upp, det går ner...

...det går runt en liten bit!


Det är nu nästan en vecka sen jag påbörjade en ny kamp, kampen om mig själv och mitt mående. Jag sökte läkarhjälp för att min mage har fortsatt krångla och kom hem med mediciner mot något helt annat. Jag har vägt fram och tillbaka om jag skall berätta hur allt funkar nu, och tror bestämt att det bara är en fördel att våga berätta. Våga berätta att ensam är inte alltid stark. Förra veckan började jag äta antidepressiva tabletter. För ja, man skulle kunna säga att jag är diagnostiserad med depression. Enligt underlaget som jag och läkaren fyllde i så var det risk att jag hade en depression, men med tanke på längden av mitt mående så menade hon på att jag faktiskt var just deprimerad. Förutom medicin så skall jag också få samtalshjälp vilket känns helt fantastiskt. För, utan att lägga ut allt för mycket så kan jag säga att jag har mycket i mitt bagage.

Någonstans måste man dock börja och eftersom det antagligen kommer ta ett tag innan jag får tid hos psykologerna så är medicinerna igångsatta redan nu. Jag förstår om några av er börjar tänka att jag inte är den person som är deprimerad. Hon som alltid är glad, hon som alltid fixar, hon som alltid är aktiv, hon som alltid har ett projekt. Hon som alltid... Det här blir väl inte så mycket tydligare för er, men jag vill inte hänga ut allt som rört sig i mitt huvud fram till nu. Kan bara säga att min kropp äntligen sa ifrån. Vilket jag är tacksam för.

Egentligen har jag försökt få hjälp för det här flera gånger. Senaste försöket gjorde jag dock för tre år sen och det försöket slutade inte som jag ville. Jag upplevde inte att de lyssnade på mig och därför tolkade jag det som att mitt dåliga mående antagligen inte var något att gnälla över. Antagligen var mitt inte i någon paritet med andra som hade riktiga problem. Så, jag la på locket en gång till och struntade i det. Lite mindre en ett halvår senare kom min IBS-diagnos. Som ett brev på postet, kan jag säga så här i efterhand. För, någonstans inom mig har jag ändå vetat att mitt mående inte är normalt och att jag faktiskt har rätt att få hjälp för det. Men, det är så svårt att försöka en gång till när man en gång redan fått ett nej.

Dagen efter att jag varit hos läkaren gick jag till jobbet som vanligt. Jag gjorde som jag alltid gjort, jag tog mig samman och tog mig dit och trodde att jag var rustad för att klara av dagen. Men, det var jag inte så det slutade med att jag gick hem efter 2,5 timma. Sedan hade jag en förjävlig kväll men tänkte att jag nog skulle kunna jobba på måndag igen. Idag kan jag säga att jag inte kommer jobba igen förrän jag har mått bra flera dagar i sträck. Jag har upplevt en riktigt tung vecka. Jag har haft mina första ångestattacker, och det är nog det värsta jag någonsin har upplevt. Min kropp, mina tankar och min andning levde ett eget liv. Jag kunde inte på något sätt styra mig själv och mitt i hyperventileringen var jag livrädd för vad som hände trots att jag inte kunde handla. Mitt i kunde jag dock ringa ett telefonsamtal och fick under en timma lugnande coaching i att andas. Jag är grymt tacksam för det stödet kan jag lova! Dagen efter hade jag ytterligare några mindre attacker vilket gjorde att jag beställde en ny läkartid och sjukskrev mig. Därefter har jag varit trött. Trött hela tiden men jag sover mer uselt nu än tidigare. Jag somnar jättesent, för det är verkligen jätteläskigt att sova. Jag vet inte alls vad mitt undermedvetna har förberett för mig. Därefter sover jag som mest två timmar i rad för att sedan vakna och behöva gå igenom samma våga ligga kvar och blunda för att somna om igenrutin. Oftast vaknar jag sedan runt 7 eller 7.30 och då kan jag oftast inte somna om. Jag försöker ta mig ut en liten stund varje dag, men det slutar oftast med att jag sitter och gäspar med dem jag då umgås med. Det är något som är otroligt påfrestande och jag vet att jag måste öva på det. Därför ser jag till att umgås med personer som jag vet accepterar att jag sitter och gäspar eller halvsover. Det är i trygghet man kan göra så. Annars hade jag nog blivit isolerad snabbt.

Aldrig förr har jag varit så här lugn som jag faktiskt är nu. Visst att det funnits dagar när jag bagatelliserat mina egna problem och trott att jag visst kan gå och jobba. Lagom när den tanken är tänkt kommer något som gör att jag inser att jag inte alls är redo för det. Oro, ångest, krypningar i kroppen, klappande hjärta, utebliven sömn, dålig matlust och så vidare säger mig att jobbet finns kvar när jag mår bra. Innan dess gör jag ingen nytta där. Jag har min chef i ryggen och jag vet att jag snart kommer att bli bra igen. Men, vägen dit kommer antagligen bli väldigt lång, den kommer vara krokig och jag antar att förutom alla mina egna medvetna hinder så kommer det också att finnas massa dolda taggbuskar som kommer ställa till problem för mig. De senaste dagarna har mitt grubblande och funderande liksom stannat av. Efter ångestnatten känns det som att jag liksom stängt dörrar igen och det är nog lika bra. De dörrarna skall öppnas först när jag är helt rustad att klara det, och det skall vara tillsammans med en kunnig person som kan hjälpa mig att lirka mig ur det.

Så där, nu vet ni lite mer om mig och vad som händer nu. Jag har inte skrivit det här inlägget för att jag vill att ni skall tycka synd om mig eller något annat i den stilen. Utan jag har gjort det för att det är ett lätt sätt att förmedla vad som händer. Gör vad du vill med den här informationen. Jag har funderat vidare på det där med att låsa bloggen. Jag får se hur det blir med det, kanske att jag fortsätter med den olåst, eller så gör jag det inte. Det får framtiden utvisa.


Hoppas att du har en härlig tisdagskväll, min är i alla fall helt okej just nu.
Kram till er!

Aldrig förr har jag varit så trött!

De senaste dagarna har jag gjort allt för att sova, sova mycket. Bäst sover jag mellan 14 och 16 på eftermiddagen. De två timmarna är väldigt värdefulla eftersom resten av kvällen ägnas åt att gäspa. Jag gäspar, gäspar och gäspar. Min hjärna känns som en enda mosig svamp. Nätterna är mer eller mindre hemska. Konstiga drömmar gästar mig vilket gör att jag sover som mest två timmar i sträck. När jag sedan vaknar tar det lång tid att somna om igen, för så fort jag vaknar så slår tankarna till. Och det är inga roliga tankar. När jag tröttnar på tankarna och försöker somna om så blir jag ofta rädd. För då slår fasansfulla bilder till innanför ögonlocken. Jag är alltså rädd för att sova då. Ni som inte har känt den känslan, det är HEMSKT att vara rädd för sömnen. Under sömnen kan man inte påverka något. Då kör ens undermedvetna sitt eget spel och du kan inte värja dig.

Jag inbillar mig att jag hade klarat av den här tröttheten om jag slapp min huvudvärk. Det är ingen sån där våldsam huvudvärk utan det är en sån där molnande huvudvärk som hela tiden ligger och drar i bakgrunden. Det har också satt sig bakom ögonen. När det sätter sig så vill jag helst bara ligga och blunda, men det blir svårt eftersom de hemska bilderna gärna vill spelas upp då.

Jag fick höra idag Du är så trött nu för din kropp har förstått att du är ledig och inte skall till arbetet på ett långt tag. Och det kan nog stämma. Efter att jag fick min sjukskrivning igår har jag varit lugnare. Det är väl inte heller så konstigt, eftersom jag varit i sällskap. Då är det lättare att stänga av det jobbiga. Att dölja det och skjuta det framför mig. En gång till.

Nu skall jag forstätta försöka sova för jag är inte med på många punkter. Jag vet att jag sagt att jag skall låsa bloggen, och det kommer. Jag tror det blir nästa vecka. Ville bara skriva det här först, det här är nämligen inget av det jättejobbiga som bråkar med mig.

Ha en underbar lördag!

En boll är i rullning



Om gårdagen var tung så skall jag inte nämna den här dagen. 16 februari 2012, jävlar vad tungt det har varit. Det har varit tungt på ett jobbigt sätt, men också på ett mycket bra sätt även om det inte kan vara eller verka logiskt. Jag gick hem från jobbet idag med förhoppningen att orka ta tag i det här djupa på ett bra sätt. Jag är långt ifrån redo att ta det med er alla som finns i min direkta närhet eller där ute på kanterna. Alla ni som finns är viktiga för mig på ett eller annat sätt, men jag orkar inte dela med mig av allt för er. Ännu.
Det här som kommer nu är djupt rotat i mig och det måste jag få en chans att bearbeta, en chans att få hjälp och igår vågade jag ropa på den, efter att en person såg. Hon såg mig och det jag hela tiden vetat, men inte fått hjälp med. Hon sa till mig; det är inte konstigt att du har ont i magen och det är inte konstigt att du har ont i nacke/axlar/rygg. Sedan sa hon också, du är värd att få hjälp och jag vill vara en del av det!

Därför har jag nu under kvällen beslutat mig för att låsa bloggen för ett tag fram över med start nästa vecka eller vad det nu blir när jag orkar ta tag i det. Jag vet inte hur länge den kommer bli stängd, det kan vara en vecka, en månad eller kanske för resten av mitt liv. Jag måste tillåta mig att ha något slags hål i verkligenheten där bara jag har tillträde. Jag ska hitta mitt språk igen, jag skall hitta ett sätt att våga ta tag i allt det som bara flyter runt och är jobbigt. Jag vet själv med mig att jag inte kommer sätta mig med papper och penna för det kräver alldeles för mycket energi av mig. Jag kommer spänna armen och det i sin tur kommer orsaka mer ont i nacke och axlar och plötsligt har jag ingen ventil längre. Jag har under en längre tid känt av att jag håller på att tappa mitt språk. Jag startade den här bloggen i april/maj -06 för att hitta ett sätt att skriva ur mig det som fanns. (Det första inlägg som finns är skrivet i juli, de första är nämligen raderade.) Och jag hade bloggen väldigt länge utan att någon visste om den och det var skönt. Det var skönt att bara få skriva om det jag tänkte på. I början var det mycket svart, och det visar en god bild av hur jag känner idag. Det är många år sen bloggen startade, och det har inte blivit ljusare egentligen. Visst, abslute. Jag har haft bra perioder också, och jag vet hur jag skall hantera det svåra just för stunden. Men inget har tyckts hjälpa i längden.

Därför stänger jag här snart, för jag behöver få ta hand om mig själv och jag måste våga sätta ord på det jag känner. Jag vill inte skriva det offentligt och jag vet inte om jag någonsin kommer att göra det. Det jag är rädd för är att mina ord skall göra onytta för någon annan och det vill jag inte vara orsaken till. Jag kommer finnas på alla andra social medier och jag har min telefon närmast mig hela tiden, så jag kommer finnas kvar. Det enda som inte kommer finnas just nu är mitt skrivna ord och jag hoppas att det finns förståelse för det.

Tack!

Jag gick till köket för att hitta något att äta...

...men hamnade i soffan med datorn i mitt knä.

Idag har varit en jobbig dag för mig. Jag gick till läkaren för mina magsmärtor och kom hem med helt annan medicin. En del prover är tagna också, så det ska bli intressant att se va det blir av det här.

Det är fyra timmar sen jag kom hem och jag är fullkomligt slut trots att jag försökt återhämta kraft. Hoppas att nattsömnen blir bra helt enkelt.

Här trivs jag!

Spelar ingen roll hur matte ligger, bara jag får ligga tätt intill!

Efter en mindre strikt helg blir det fortsatt sockerfritt!

Japp, det har varit väldigt ostrikt i helgen vad gäller maten faktiskt. Mest för att min kyl gapade ganska tom och det inte funnits tid att handla till den. Eftersom det inte fanns tid att handla till den så har det helt enkelt funnits annat att göra. Igår vankades det bröllop i Kärna och jag var tillfrågad att vara barnvakt åt barnen. Så min frukost igår bestod av välsockrad yoghurt med mandel, solrosfrön och russin. Något jag då inte har ätit på tre veckor. Det satt som gjutet! På kvällen fixade jag och ungarna en rejäl fest även för oss, så det var bakelser, godis, chips och COLA som gällde. Jag hade ägnat flera stunder under dagen och övervägt om jag skulle festa till det med dem eller inte. Det slutade med att jag gjorde det. Ett halvt glas cola och en bakelse blev det. Och godis. En näve, kanske en och en halv. Det var gott, men inte så gott att jag fastnade i skålen när barnen lagt sig. Det var snarare så att det var gott att hälla upp ett stort glas kallt vatten!

Idag när jag vaknade så var kylen fortfarande inte fylld, så jag åt frukost på det som fanns. Det blev samma yoghurt som igår och varma mackor. Mmm! Massor av kolhydrater tänker ni. Och det tänker jag också. Min mage är inte helt med på det som åts. Den gör ont. Igen. Så jag skall ligga och vila en stund till på soffan och sen ta tag i disken. Därefter blir det kanske promenad ut till pappa. Orkar jag inte promenera så blir det bilen ut till pappa. Måste låna tvättstugan hos dem, eftersom jag inte fick tid förrän på onsdag här hemma. Det är tur att jag kan låna pappas då.


Men då så, då lutar jag mig tillbaka och mår illa en stund.
(Fast, vågen sa -0,6 kg från igår. Kanske var bra att ladda kroppen med lite kolhydrater så att förbränningen fick sig en törn?)

Det finns dagar och det finns dagar.

Vissa av de dagarna orkar jag inte. Jag blir konfunderad och en aning ledsen. Eller ja, arg med för den delen. Och när jag blir arg är lättaste sättet att bli av med den obekväma känslan att bara skita i det som fått mig på dåligt humör. Det kom en sådan pust idag. Och en stund trodde jag att det skulle få förstöra min dag. Som tur var har jag varit fullt sysselsatt med fyra ljuvliga ungar, (nåja, de var ljuvliga så gott som hela tiden) så jag har inte haft en enda sekund över för att tänka på annat! Nu är jag för trött för att göra det. Så jag skjuter på det till morgondagen. Eller den dagen jag orkar visa mitt intresse igen. Det är nämligen på skrämmande låg nivå nu.

God natt!!

Ren. Skär. Kärlek.

No word needs!

Med risk för att verka gnällig

Tänker att det är lika bra att varna för ett gnälligt inlägg så att du som vill kan bläddra förbi om det inte intresserad dig det minsta. Jag känner att jag måste gnälla ur mig lite grann nu för jag är extremt trött på min mage nu.

En sak är säker, att leva med så gott som ständiga smärtor är väldigt tärande på kropp och psyke. Det går inte att tänka klart och det går inte att hålla sig fokuserad längre stunder för allt du kan tänka på är smärtan eller oroa dig för att smärtan snart slår till igen. Jag har ju levt med min diagnostiserade IBS sedan våren 2009 och har väl mer eller mindre lärt mig att leva med de problemen som den för med sig. Jag har dessutom märkt att de problemen lindrats under tiden jag ätit läkemedel/p-piller mot min akne. Nu har problemen förändrats till något helt nytt. Tidigare har jag ju berättat att jag har upplevt diffus och lågmäld smärta under tre av fyra veckor i månaden och jag kopplade det till min menscykel. Nu har jag börjat med den nya p-pillersorten och jag upplever att den smärtan har mer eller mindre försvunnit. Nu är det mer att jag varje morgon vaknar med smärta i magen. När jag varit uppe en stund övergår smärtan till illamående istället. Har jag tur stannar det där, har jag otur kommer kramper i magen och de lyckas nästan alltid komma lagom tills det är dags att gå utanför dörren.

Vissa dagar är bra dagar, då är det mest molnande värk i magen. Andra dagar tycks vara bra, men så plötsligt, från ingenstans kommer skärande, stickande smärta i vänster nedre del av magen. Vissa dagar gör det ont i magen när jag bara sitter ner. När sedan kvällen kommer återkommer illamåendet och ihållande smärta. Lägg därtill att mycket energi har gått åt att ta sig igenom dagen, och oftast är det lätt att gnälla över problemen vilket också tar på energinivåerna. Det är lätt att åka hem och lägga sig på soffan och strunta i allt vad hem och vänner heter. Men, jag råkar ju tycka om att umgås, egentligen så många gånger är jag fullbokad alla veckans kvällar så när jag kommer hem brukar jag känna mig rätt retlig och vill helst bara gömma mig från allt och alla.

Att ha smärta är jobbigt men det är nästan lika jobbigt att söka hjälp. Det tycker jag för det är lite skrämmande vad som kan komma att hittas. Så, istället för att söka vetenskapligt baserad hjälp på en vårdcentral är det lätt att slå upp google och söka på symtomen och smärtorna och få upp olika åkommor och den ena är värre än den andre. De senaste diagnoserna jag satt på mig själv är Tarmcancer och Endometrios. Och för du som brukar sitta och googla på läskiga och svåra sjukdomar vet du att det där är inga så jätteroliga diagnoser att dras med. Då kommer nästa skrämmande tanke, bara för att man får en diagnos behöver det inte betyda att den går att behandla bort. I många diagnoser kan det istället handla om vad man kan göra för att smärtalindra. Smärtalindra?! Det kan ju lika gärna betyda att man ändå alltid har ont, inte i samma starka nivår, men ändå smärta. Känns deprimerande!

Kan tänka mig att många av er nu tänker, varför i hela vida världen sitter du och googlar fram så svåra sjukdomar? Det kan jag också undra ibland, och många gånger läser jag igenom beskrivningarna och sedan stänger jag ner och blundar för dem. Jag vill ju helst vara helt frisk. Men, förutom de symtom jag har nämnt här ikväll så finns det flera som jag inte gärna beskriver här. Det gör att jag känner mig som en komplex och svår nöt att knäcka.


En sak är i alla fall väldigt säker, jag är trött på smärtan och illamåendet så på onsdag skall jag gå till läkaren. Jag hade två önskningar om läkare att komma till, men det är de bästa på hela min vårdcentral, så det kunde jag ju se mig in i himmelen om. Men, då kan väl den här läkaren få starta det här och så får jag väl be om en av de andra sen om det skulle bli utredningar och djupgrävningar i mina magproblem. Nu skall det bort i alla fall. För det vill jag. Jag vill ha bort det, jag vill inte bara ha smärtlindring som behandling. Så det så.



Så, nu har jag gnällt om det här problemet en gång till. Nu skall jag lägga mig ner och hoppas att illamåendet går över så att jag kan sova gott i natt.


God natt!

Kattastrof myser

Jag vet att det ofta blir inlägg om Strof, och det är av en enkel anledning, hon är och förblir mitt hjärtas dam. Ikväll har vi haft besök av Josse, Victoria och Rebecca och det vet väl alla att social samvaro tar på krafterna i första hand för att sen ge nya krafter. Så, när tjejerna gått hem la sig Strof så här gott på mig. Nu har jag inte hjärta att röra mig så det får bli 4:an för hela slanten. Jag når nämligen inte kontrollen. (Drog just ett djupt andetag varpå hon knorrade lite). Fortsatt med mys här hos oss med andra ord.

Måsten undanbedes

Idag är en sån där intigdag. Tiden har gått relativt snabbt, kan ha att göra med att jag lyckades sova bort 1,5 timma ungefär. Jag hade tränat, duschat och ätit när jag la mig under min filt. Det tog inte många minuter innan sömnen tyngde ner mina ögonlock. Idag har jag haft en egendag. Bara gjort det jag vill göra för stunden. Det har inte blivit så mycket gjort. Slängde ihop en cheescake till imorgon och lagade lite mat. Sen har det bara blivit soffhäng med tvn som sällskap. Telefonen har legat på ljudlös och kommer fortsätta göra. Datorn är avstängd och de olika sociala medierna besöks väldigt lite. Ensamhet när den är som bäst. Kattastrof har sällskapat mig mycket idag, men just nu tröttnade hon nog lite, så hon la sig på en stol i köket. Hon lär komma tillbaka om jag känner henne rätt!

Däremot kan jag säga att jag blev utknuffad ur soffa medan jag sov. Kattastrof är fenomenal på att ta plats, mest plats!

Ful. Fulare. Angelica!

Jag. Hatar. Min. Akne. Fulperiod, fulperiod, fulperiod!

Saken blir inte bättre av att jag just nu inte har något att se fram emot. Något sånt där planerat, roligt och egagerande. Nej, det är bara hjulspår, hjulspår och hjulspår. Och om det skulle vara något småplanerat så blir det ändå instället eller inte av. Skittrist! Visst, jag började med mina nya piller igår, så det kanske kommer någon slags uppsving snart? Om jag inte hade varit så fullkomligt neggo just nu så hade jag varit jätteglad för en insikt igår. Fler och fler kläder som kommer hem till mig (nu betyder det inte att jag köpt mängder med kläder) är i storlek small. JA! Jag behöver verkligen inte köpa medium eller large. Jag är inte så stor. Så i den bästa av oneggovärldar hade jag varit glad nu.

Men, nu skall jag fortsätta vara neggo en stund. Efter det skall jag i alla fall sätta på mig my smily face on, och åka till gymmet. Nu får kroppen allt ta del av träning också. Inte bara kostomläggning.


Yepp! Tjipp och fucking hej!

Pyssel och fix

I väntan på middagen så passade jag och Neo på att testa de nyinköpta pärlorna och pärlplattorna. Neo gjorde en konstnärlig platta medan jag körde på en figurplatta. Varför är det så roligt med pärlor, modellera, pennor, saxar och annat pysselmaterial? Det är jättelätt att få med mig på sådana lekar. Idag var det faktiskt jag som initierade leken. Hade jag legat kvar i soffan och filmen så hade jag somnat. Jag är därför glad att Neo valde att pyssla med mig. Visst blev våra plattor fina?

Hurra! Äntligen!

Jag trodde aldrig att jag skulle bli så glad för att få månadens menstruation. Som jag väntat! Varför? Jo för jag ska äntligen få börja med en ny p-pillersort i och med det. Min akne är HEMSK nu! Ingen annan skulle säga att det är något att klaga över, för det är inga inflammationer att prata om. Men jag säger: inte ännu. Jag märker hur det ploppar upp mer och mer kvisslor på kroppen. För mitt problem sitter inte bara i ansiktet. Nej, rygg, axlar, nacke, bröstkorg, hals och hårbotten är också ansatta av problemet. Nu är det tre månader sen jag slutade med Diane och jag hatar min hud just nu. Därför är jag jätteglad för den här omgången hormonrokad. Håll tummarna att akneproblemen snabbt går tillbaka.

Det blir aldrig...

...som man tänkt sig hoppats på!
Inget har varit bestämt, men jag har så klart ägnat veckan åt att verkligen hoppas och trott att det skulle bli av. Nu fick jag veta att så blir det inte. I alla fall inte i helgen. Trist tycker jag, för jag hade behövt det! Vill. Vill. VILL!!
Well. Det blir väl en annan gång istället.
God natt!!

Det stod Angelica på det med stora bokstäver på!

Igår var det bokad stickkväll hos Sonia och jag hade bestämt mig för att inte sticka. Det känns som jag har någon slags inflammation i axlarna och då är stickning inte helt optimalt att syssla med. Innan jag åkte till Sonia tog jag en sväng på Klädkällaren för att fördriva tiden. Tittade lite på gardiner till köket. Det hittade jag inte, men jag hittade garn. Ett superläckert regnbågsfärgat, tjock garn, perfekt till en tilltänkt poncho. Så, det blev stickkväll igår i alla fall. Och ikväll också. Kan behöva köpa lite mer av garnet, för jag tänkte nog göra en mysig polokrage till ponchon också, fast det inte finns i beskrivningen. Ponchon stickas i två delar och jag har kommit nästan halvvägs med ena delen redan. Så, den är nog klar innan helgen.

Axelinflammationen lär ju också vara mumsig då... Men, vill man göra nå't fin får man lida pin.

RSS 2.0