Det är okej att leva i 190 knyck...

...om slapp att få såna bakslag när jag väl slappnar av.
 
Nu är det så där igen. Jag får inte ur mig orden. Men jag skall försöka. Det känns verkligen som jag har levt i 190 knyck idag. Det hela började md att jag snoozade i en halvtimme eftersom sömnen valt att börja krångla igen. Låg vaken långa stunder i natt. Då är jag inte speciellt fräck när jag vaknar. Likt en zombie tog jag mig till mötet på FK. Mötet kantades av känslostormar eftersom jag gått och oroat mig för vad som skulle avhandlas. Handläggaren var trevlig och gav mig god information hur det kan komma att bli med min sjukskrivning. Hon lugnade mig och sa att det finns utrymme att vara sjukskriven. Det var ett bra möte, men som vanligt var jag helt slut när jag tog mig där ifrån.
 
Väl hemma i Kungälv åkte jag förbi pizzerian och köpte en kebabsallad. När jag sedan startade bilen började det pipa och i informationsdisplayen stod det AIRBAG FAULT. Det känns ju ganska oroande att få ett sådant meddelande så jag stängde av bilen för att starta den igen. Då började bilen bårka och ville först inte starta. PANIK! Så jag åkte ut till pappa, stängde av bilen och återigen ville den först inte starta. Efter lite trilskande så startar den igen och fortfarande lyser airbaglampan. Jag stänger av och ringer bilverkstaden. Dock var klockan strax efter 12 så de hade nog lunchstängt, för ingen ville bevärdiga sig med att svara. Jag suckade tungt och startade bilen igen. Lampan hade slocknat.
 
Åkte raka vägen ut till Rörtången och blev ruskigt förvånad över att det var så mycket bilar på parkerigen. Trodde att semestrarna var slut. Bytte om och satte mig och åt min sallad och observerade de andra på berget. När maten var slut la jag mig till rätta på min strandmadrass men varken orken eller lusten fanns att ligga där. Vädret var dessutom mulet så jag återvände hem.
 
Jag gav mig ut på en promenad som varade i en timma och fyrtio minuter och jag tillryggalade 1 mil. Det var en skön mil, för jag liksom pausade mitt tänkande och lyssnade istället på andra människors funderingar. Först berättade Martina Haag om sin bakgrund och återkommande drömmar och sedan fick jag ta del av Shima Niavarani berätta om sin flykt från Iran till Sverige och om hennes slit att bli skådespelare, regissör och artist. Visst, ibland berättade de något som påminde om mitt egna bakomflutna och jag kände både ett och två stygn i hjärtat. 
 
Hemma igen och nu fanns inte en enda energicell kvar i min kropp så jag la mig på soffan för att sova en stund Klockan var då strax efter fyra och jag tänkte inte sova allt för länge eftersom jag ville bli klar med handling och middag innan klockan blev allt för sent. Väl där på soffan startade dagens svåraste jobb. När jag är förbi av trötthet kommer alla jobbiga känslor och allt blir bara en jävlatankesoppa utan någon utväg. Jag ägnade lite mer än en halvtimma för att försöka sova. Men sömnen kom inte. Istället grät jag mer och mer. Där kom jag och tänka på att jag de dagar där jag gör mycket oftast slutar på exakt samma sätt. I känslostormar och kaos. När jag inte kunde somna bytte jag soffan mot sängen och tog två ångesttabletter. Då brukar jag somna tillslut. Jag kände tröttheten komma och känslorna ebbade sakta ut. Eller ja, de försvann ju inte helt, men nu var huvudet så att säga avdomnat och sömnen kom lagom tills klockan slog 18.
 
När jag vaknade låg jag först och tänkte att jag inte ville vakna. Det kändes i kroppen att jag inte fått tillräckligt med vila från mig själv och mina tankar. Jag låg helt enkelt och fortsatte blunda och vägrade titta på klockan. Sen slog det mig att jag antagligen inte skulle hinna åka och handla, vilket jag egentligen behövde få gjort. Därför sträckte jag ut armen, snappade upp mobilen och tittade på klockan. 18.32. Jag hade sovit knappt en halvtimma. Inte alls konstigt att jag fortfarande var dödstrött. Skyndade mig dock att gå upp och tillaga lite mat. Där och då kom lilla Någon fram. Mat, handling, besök på återvinning samt rengöring av kattlåda avhandlades på knappa timman. Det är skönt när Någon kommer och fixar när jag själv inte orkar.
 
 
Nu sitter jag här. Förbi av trötthet. Varför skall jag göra så mycket varje dag? Tja, det finns ju dagar när jag inte gör annat än att sitta i soffan och sticka också. En god dag hade varit resultatet av en kombination av de båda. Hur fan skall jag lyckas med det? Well. Jag har mycket frågor, men väldigt få svar. De kanske kommer. Eller så gör de det inte. Den som lever får se...
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0