Medicinbyte i depressionsfabriken.

Idag lider jag för beslutet jag tog igår. Jag bad min läkare att få byta medicin. Den antidepressiva medicinen jag tar har allt för jobbiga biverkningar fortfarande. Det mesta är på natten, men varenda morgon mår jag så illa att jag helst bara vill ligga kvar i sängen.

Så nu håller jag på med en överbyggning. Jag ska successivt trappa ner den gamla samtidigt som jag trappar upp den nya. Så, idag har jag haft en sjuk huvudvärk. Den kom exakt två timmar efter att jag tagit den nya tabletten och sedan har jag legat pall så gott som hela dagen och kvällen. Mår ruskigt kass och som vanligt när jag får sådan mastodonthuvudvärk så sätter det sig i nacke, rygg och axlar också.

Det tog mig en stund att förstå vad huvudvärken kunde bero på. För innan jag tog tabletten mådde jag rätt så bra. Anledningen till att jag kom på vad det berodde på var för att jag hade sådan här hemsk huvudvärk när jag började med medicinen första gången. Man kan säga att jag gått tillbaka till den första medicinen jag hade, dock är det ändå en ny sort. De har tydligen utvecklat Citalopramen. (Det märktes på priset kan jag tala om, och då fick jag ändå en kopia...)

Well. Nu ska jag försöka få lite sömn. Imorgon blir det en heldag med mitt hjärtas älskling, Felix. <3

Kram och god natt!

Att skapa på frihand!

Plastissyrran frågade snällt om det gick att virka en höna, för i så fall önskade hon sig en sån. Så, jag virkade en höna. Frida adopterade henne direkt och lovade att ge henne massor av kärlek.

Det är roligt att virka på frihand. Att själv utforma och bestämma hur figuren skall se ut. Visst letar jag upp tips och trix emellanåt och internet är en fantastisk inspirationskälla. Jag har fått en ny dröm, tänk att få öppna en egen garn- och pysselaffär. Där skulle jag i så fall à stickcafékvällar och kanske till och med hålla kurser. Fatta vad kul det hade varit.

En dröm till på högen...


Nu ska jag sova, för imorgon kommer Erika och Rune/Nils/Nataniel och då behöver ju jag vara pigg.

God natt!

Tänk vad livet kunde vara bra

Om jag fick lov att tillbrina all min tid i mitt soffhörn.

Psykologen gjorde det ganska tydigt i måndags, jag är fortfarande kvar i min depression. Inget snack om saken. Så det är väl bara att erkänna det för mig själv. Tänk den dagen när jag känner riktig glädje igen. Den där glädjen innifrån. Den där äkta glädjen. Tänk den dagen när jag gör saker för att jag verkligen vill göra det, och inte bara för att jag vet att det är bra för mig.

Well. Drömma om det kan jag ju göra i alla fall.

Ångest!

Ångesten kom på besök nu. Inget sånt där storbesök, men det är ändå jobbigt. Jobbigt i kroppen och jobbigt i knoppen. Känslan som är tydligast just nu är "nej, jag vill inte, jag flyr hellre".

Men jag ska inte fly idag. Jag ska i alla fall inte fly jag nu. Utan jag ska försöka rida ut stormen. Igen. Och igen. Och igen.

Fast egentligen vill jag helst bara ligga under en filt i mörkret, eller kanske sitta i mitt soffhörn och virka. Tydligen går det inte helt att fly från sitt liv. Det liksom är där hela tiden. Just nu känns mitt liv inte som ett liv, utan mer ett inteliv. Något som pågår, men som inte ger mig något. Meningslöshet liksom.

Men. Jag tar väl och gör saker nu då. Jag för det för att jag ska, och för att det sägs vara bra för mig.

Med förhoppning om att göra ett barn glad

I våras fick jag ju för mig att jag skulle lära mig att virka. Det gjorde jag genom att titta på Youtube, bloggar och på olika handarbetssidor på nätet. Inte en enda person har suttit intill mig, utan precis som allt jag vill lära mig (smycken, sticka efter diagram m.m.) så bara bestämde jag mig för att lära mig det. Punkt. En av de sidor jag surfade in på tidigt var den här: Hjärtekatten. Tidigt bestämde jag mig för att vara med och tillverka en sådan. Däremot kom jag fram till att skjuta lite på det, eftersom jag inte tyckte att jag var så bra på att sätta ihop delarna. Eller ja, mina höga krav motstod inte resultaten. Men så, i torsdags bestämde jag mig för att ge mig på projektet.
 
Och fort gick det. Jag virkade kroppen under ett par timmar på torsdag natt, fredag förmiddag samt lördag förmiddag. Armar, ben och svans tillverkades under söndagen. Idag virkade jag hjärtat och sedan sattes delarna ihop.  Visst är hon ljuvlig? Tror faktiskt hon skall få namn efter min katt. Det känns merst naturligt.
 
Igår bestämdes det att jag fått i uppgift att virka en i Johannes namn. Han betalar garnet och jag virkar katten. Därför säger jag det här, är det någon mer som önskar att skänka en sådan här katt men inte har kunskap i virkning, säg till så kan jag bistå med lite hjälp. Det här är helt klart en liten verksamhet som är värd all hjälp den kan få!

You are lying!

Jag har sovit utan sömntabletter i två veckor. Jag valde att försöka sluta med det, för jag vill inte vara beroende av en kemisk substans för att sova. Och det har gått bra, jag har somnat. Däremot började jag fundera på nu vem jag ljuger för. "Jag sover bra.." Ja visst, jag somnar i alla fall. Men som i natt, jag somnade långt efter 1-tiden, vaknade ett par gånger men lyckades somna om. Sen klockan 5.45 vaknade jag igen. Efter ett toabesök la jag mig och läste lite i hopp om att kunna somna igen. Nu, när det gått långt över en timma insåg jag att det inte skulle gå att somna om. Så jag steg upp igen. Jag kan inte på något sätt påstå att jag är pigg. Jag mår illa och är ruggigt trött. Så planen med dagen är att se till att försöka sova ett par timmar runt lunchtid, så jag orkar med eftermiddagen och kvällen.

Well. Lika bra att få i sig lite frukost. Sedan blir det lite handarbetspyssel, allt för att trötta ut mig ännu mer så att jag somnar sen.

Hoppas du har sovit mer än mig!

Ordningen återställd!

I två månader har Kattastrof ratat mig när natten kommer. I två månader. Det är otroligt lång tid. Det började när hon kom hem efter första sommarkollot i juni. Hon har absolut sökt kel och mys när jag suttit i soffan, men hon har inte velat sällskapa på nätterna. Jag vet ju att hon brukar variera sig och bestämmer helt själv vart hon vill sova. Det får liksom i perioder. Men två månader utan nattsällskap, det är längre tid än vanligt. Så gissa om jag var överlycklig igår när hon hoppade upp i sängen och sen sov hos mig hela natten?! Jag sover helt klart bättre när hon ligger nära. Hon är en enorm trygghet för mig! Tror dock att vi var lite ovana för varandra i natt för jag vaknade stel och med kramp ett par gånger och det på grund av att jag förändrade min sovställning efter hennes.

I natt har hon också valt att joina mig i sängen. Lycka! Så nu ska jag nog försöka sova gott! Ett litet småsnarkande element ligger mitt i sängen och sover gott. Den värmen hon sänder ut är så otroligt sövande!

Så!
God natt!

När saknade nafsar i marginalerna...

...vissa dagar, men mest kvällar, så sliter saknaden i kroppen på mig. Nu gör den det. Väldigt påtagligt. Saknad kan vara svår att genomlida. Men det går alltid, på något sätt. Det är väl bara att bita ihop ikväll igen...

En intig dag!

Meningslöshet och hopplöshet!


Att hitta tillbaka till min glädje och energi hade suttit fint nu!


Men nä! Lite mer känsla av intighet...

Att hitta motivation...

...är verkligen inte alltid lätt. Idag kämpade jag länge och väl med att hitta en gnutta av den saken för att komma ut i promenadspåret. "Äsch, jag äter middag först." "Ska bara se klart på den här dokumentären." Varför lägga ner så mycket energi på slit när det inte märks någon förändring? Well. Förändringen kommer väl inte av sig själv. Så med ilska gav jag mig ut på en cykeltur. Det blev nästan två mil faktiskt och det kändes i hela kroppen. Mage och ben blev rejält trötta under vissa tuffare bitar av banan. Jädra massa uppförsbackar hittade jag. Mest ont gör det dock i det benet som man sitter på. Fy hundan alltså! Jag hoppas dock att det är en vanesak och att den smärtan är övergående. Annars måste jag köpa mig ett silikonöverdrag.

Hoppas på en mer inspirerande motivation för promenader imorgon. Tror inte jag pallar en sådan cykelrunda redan imorgon igen. Förresten, imorgon får jag inte träna speciellt hårt, eftersom jag skall iväg och lämna blod. Well well, det är ett senare problem.

God natt!

Ännu en figur har tittat fram

Små grodorna, små grodorna...
 
Eller grodan som det är i det här fallet. Den här har tillverkats i expressfart vilket gjort att jag för tillfället har nedsatt känsel i högra långfingret. Varför? Jo, för min minsta virknål inte är speciellt ergonomisk och det krävs felställning på handen när jag virkar. Men, grodan blev klar. Den skall min vän Anniki få, eftersom hon varit så go och skickat mig vykort titt som tätt under våren och sommaren. Eftersom att vi ska ses på en lunch på torsdag bestämdes i måndags fick jag ju skynda på tillverkningen.
Hoppas hoppas att han får hänga med på hennes nyckelring.
 
 
2012-08-25
Mönster:
 
Huvud/Kropp - grönt ga
Virka 6fm i en magisk ring [sammanlagt 6m]
*2fm i varje fm* [sammanlagt 12m]
*fm i första fm, 2fm i nästa* upprepa varvet runt. [sammanlagt 18m]
*fm i nästa 2 fm, 2fm i nästa* upprepa varvet runt [sammanlagt 24m] 
*fm i nästa 3 fm, 2fm i nästa* upprepa varvet runt [sammanlagt 30m]
*fm i nästa 4fm, 2fm i nästa* upprepa varvet runt  [sammanlagt 36m] 
*fm i nästa 5fm, 2fm i nästa* upprepa varvet runt  [sammanlagt 42m]
Virka 3 v med en fm i varje fm. [sammanlagt 42m]
*fm i nästa 5fm, 2fm ihop* upprepa varvet runt [sammanlagt 36m]
*fm i nästa 4fm, 2fm ihop* upprepa varvet runt [sammanlagt 30m]
*fm i nästa 3fm, 2fm ihop* upprepa varvet runt [sammanlagt 24m]
*fm i nästa 2fm, 2fm ihop* upprepa varvet runt [sammanlagt 18m]
*fm i första fm, 2fm ihop* upprepa varvet runt [sammanlagt 12 m]
*fm i första fm, 2fm ihop* upprepa varvet runt [sammalagt 6 m]
 
Ögon - grönt garn * 2
Virka 4fm i magisk ring [sammanlagt 4m]
*2fm i varje fm* [sammanlagt 8m]
*fm i första fm, 2fm i nästa* upprepa varvet runt. [sammanlagt 12m]
Därefter virkade jag ett par varv med en fm i varje fm tills ögonen blev tillräckligt stora. Jag mätte under tiden tills det såg bra ut. Cirka 4-5 varv.
 
Virka 4 fm i magisk ring - vitt garn * 2
Virka 4 fm i magisk ring [sammanlagt 4m]
*2fm i varje fm [sammanlagt 8m]
 
Puppiller gjorde jag med franska knutar
 
Mage - ljusgrönt garn
Virka 6fm i en magisk ring [sammanlagt 6m]
*2fm i varje fm* [sammanlagt 12m]
*fm i första fm, 2fm i nästa* upprepa varvet runt. [sammanlagt 18m]
*fm i nästa 2 fm, 2fm i nästa* upprepa varvet runt [sammanlagt 24m] 
*fm i nästa 3 fm, 2fm i nästa* upprepa varvet runt [sammanlagt 30m]
*fm i nästa 4fm, 2fm i nästa* upprepa varvet runt  [sammanlagt 36m]
 
Snodden
Virka ca, 40 luftmaskor
Virka fasta maskor i varje lf
Trä på nyckelringen och sy ihop ändarna.
Fäst i det lilla hålet som blir i den magiska ringen.
Gör en knut så att inte snodden kan lossna.
 
Stoppa huvudet/kroppen med stoppning, dra ihop och fäst sedan delarna.
Jag har lärt mig att resultatet blir mycket bättre om jag först ihop nålar alla delarna först, då ser man om något behövs ändras.
 
 

En serie skallror

 
Dessa söta skallrorna virkade jag i expressfart i maj, då de skulle vara en present till mitt kusinbarn, tillika fadderbarn när hon döptes. Mönstrena är helt egna och jag måste säga att jag är väldigt nöjd med hur de blev. Kerstin har berättat för mig att Fanny älskar dem. Det är riktigt kul att få höra.
 
 

Min lilla nyckelgömma!

 
Förra veckan virkade jag ihop den här lilla söta grisen. Det är en s.k nyckelgömma. Man fäster sina nycklar i nyckelringen och drar in dem i grisen. På så sätt ligger de inte i väskan och skaver. Anledningen till att jag gjorde den som en gris är för att det är en present till min kollega Susan. Hon älskar grisar och vad är väl inte bättre än att ge henne en gris till, till sin samling? Hoppas hon gillar den!
 
Mitt nya projekt i virkverkstaden är en ny presentserie. Hur de ser är tänkta att se ut säger jag inte. Det kommer jag visa senare.

En mil!

Har tagit en promenad idag, precis som jag ska göra varje dag. Varierar mig och går olika vägar för att inte tröttna på grund av bristande vägval. Pluggade in Sommar i P1 och knallade på. Eftersom jag har mina knäskydd kan jag gå längre. Så idag blev det en mil och i takt med att kilometrar tillrygglades sprack det trista grå regnmolnen upp i en härlig solig eftermiddag. Hoppas att solen är tillbaka imorgon efter en grå och regntung helg.

Runkeeper håller reda på mina promenerade kilometrar.

En dag på soffan!

Vissa dagar behöver man bara ligga still på soffan och bara slappa. Vissa av de dagarna är det också tillåtet att handla hem en påse godis trots strikt GI. Min arma kropp är trött! Jag känner mig liksom trött i nack- och axelpartier och huvudet ska vi inte prata om. Jag mår fortfarande inte helt 100, utan den där förkylningen spökar. Dessutom känner jag mig inte helt glad. Visst finns det gladare stunder och jag uppskattar stunder när jag kan vrålgarva. Skratt är förlösande och endorfinerna spritter i kroppen då. Men vrålgarv åt något som är roligt är inte samma sak som att känna den där äkta glädjen som kommer från djupet av ens inre. Den glädjen är väldigt svår att finna och ännu svårare att hålla kvar.

Klockan är redan halv åtta, när kunde den blivit så mycket? Jag är förbi av tröttheten, så jag tänkte vila en stund här och nu. Kanske dumt, men det skiter jag i nu! Är jag trött så är jag och då får jag försöka åtgärda det. Kanske vaknar jag med känslan av att vara vara överkörd sedan, men den risken får jag ta.

Underbaraste katten min ligger med mig här på soffan och har gjort så hela dagen. Hon är fullkomligt fenomenal på att sällskapa när det behövs.

Kärlek!

Vilken skön kombo!

Denna veckan innehöll ju då andra besöket hos psykologen. Det är fantastiskt vad trött man kan bli efter 45 minuters samtal. En liten plan bestämdes i tisdags, vi ska gå lugnt fram, några mål och delmål är väl satta och vi ska köra någon slags uppföljning vid jul. Det känns otroligt skönt med så lång planering. Det finns inget som stressar och pressar mig att skynda på processen. Jag menar, det är bara svårt att försöka berätta om mig och det som ställer förtret för mig.

Idag är femte dagen på sträng GI och det går faktiskt bra. Har förberett och fyllt kylen mycket keso, yoghurt, Kesella och ägg. Allt för att ha något att äta när jag blir sugen. Det är lätt att göra typ glass med Kesella och frusta bär och kanske lite banan för sötman. Mums säger jag.

Däremot känns det i kroppen. Terapistart och kolhydratutdrivning. Hmm? Huvudvärk och spänningsvärk i axlar/nacke håller mig sällskap. Dessutom håller en förkylning på att slå rot i mig. Jag mår som ett krackelerat äggskal. Därför skall jag ta och lägga mig nu på en gång och få mig lite sömn.


Galenskap är väl att försöka vänja sig av med sömnmedicin på samma gång som terapistart och kolhydratutdrivning. Nätter med dåligt sömn ger zombielika dagar efteråt. Funkar det inte får jag väl gå tillbaka till medicinen. Sömn är nämligen verkligen jätteviktigt!

Filmmys!

Joinade matte i soffan. Vi ser på Batman begins. Gissa om jag mår som katt ska?

Fast det är klart...

När mitt hjärtas dam kommer och lägger sig så här intill mig i soffan känns det väldigt bra!

Det är okej att leva i 190 knyck...

...om slapp att få såna bakslag när jag väl slappnar av.
 
Nu är det så där igen. Jag får inte ur mig orden. Men jag skall försöka. Det känns verkligen som jag har levt i 190 knyck idag. Det hela började md att jag snoozade i en halvtimme eftersom sömnen valt att börja krångla igen. Låg vaken långa stunder i natt. Då är jag inte speciellt fräck när jag vaknar. Likt en zombie tog jag mig till mötet på FK. Mötet kantades av känslostormar eftersom jag gått och oroat mig för vad som skulle avhandlas. Handläggaren var trevlig och gav mig god information hur det kan komma att bli med min sjukskrivning. Hon lugnade mig och sa att det finns utrymme att vara sjukskriven. Det var ett bra möte, men som vanligt var jag helt slut när jag tog mig där ifrån.
 
Väl hemma i Kungälv åkte jag förbi pizzerian och köpte en kebabsallad. När jag sedan startade bilen började det pipa och i informationsdisplayen stod det AIRBAG FAULT. Det känns ju ganska oroande att få ett sådant meddelande så jag stängde av bilen för att starta den igen. Då började bilen bårka och ville först inte starta. PANIK! Så jag åkte ut till pappa, stängde av bilen och återigen ville den först inte starta. Efter lite trilskande så startar den igen och fortfarande lyser airbaglampan. Jag stänger av och ringer bilverkstaden. Dock var klockan strax efter 12 så de hade nog lunchstängt, för ingen ville bevärdiga sig med att svara. Jag suckade tungt och startade bilen igen. Lampan hade slocknat.
 
Åkte raka vägen ut till Rörtången och blev ruskigt förvånad över att det var så mycket bilar på parkerigen. Trodde att semestrarna var slut. Bytte om och satte mig och åt min sallad och observerade de andra på berget. När maten var slut la jag mig till rätta på min strandmadrass men varken orken eller lusten fanns att ligga där. Vädret var dessutom mulet så jag återvände hem.
 
Jag gav mig ut på en promenad som varade i en timma och fyrtio minuter och jag tillryggalade 1 mil. Det var en skön mil, för jag liksom pausade mitt tänkande och lyssnade istället på andra människors funderingar. Först berättade Martina Haag om sin bakgrund och återkommande drömmar och sedan fick jag ta del av Shima Niavarani berätta om sin flykt från Iran till Sverige och om hennes slit att bli skådespelare, regissör och artist. Visst, ibland berättade de något som påminde om mitt egna bakomflutna och jag kände både ett och två stygn i hjärtat. 
 
Hemma igen och nu fanns inte en enda energicell kvar i min kropp så jag la mig på soffan för att sova en stund Klockan var då strax efter fyra och jag tänkte inte sova allt för länge eftersom jag ville bli klar med handling och middag innan klockan blev allt för sent. Väl där på soffan startade dagens svåraste jobb. När jag är förbi av trötthet kommer alla jobbiga känslor och allt blir bara en jävlatankesoppa utan någon utväg. Jag ägnade lite mer än en halvtimma för att försöka sova. Men sömnen kom inte. Istället grät jag mer och mer. Där kom jag och tänka på att jag de dagar där jag gör mycket oftast slutar på exakt samma sätt. I känslostormar och kaos. När jag inte kunde somna bytte jag soffan mot sängen och tog två ångesttabletter. Då brukar jag somna tillslut. Jag kände tröttheten komma och känslorna ebbade sakta ut. Eller ja, de försvann ju inte helt, men nu var huvudet så att säga avdomnat och sömnen kom lagom tills klockan slog 18.
 
När jag vaknade låg jag först och tänkte att jag inte ville vakna. Det kändes i kroppen att jag inte fått tillräckligt med vila från mig själv och mina tankar. Jag låg helt enkelt och fortsatte blunda och vägrade titta på klockan. Sen slog det mig att jag antagligen inte skulle hinna åka och handla, vilket jag egentligen behövde få gjort. Därför sträckte jag ut armen, snappade upp mobilen och tittade på klockan. 18.32. Jag hade sovit knappt en halvtimma. Inte alls konstigt att jag fortfarande var dödstrött. Skyndade mig dock att gå upp och tillaga lite mat. Där och då kom lilla Någon fram. Mat, handling, besök på återvinning samt rengöring av kattlåda avhandlades på knappa timman. Det är skönt när Någon kommer och fixar när jag själv inte orkar.
 
 
Nu sitter jag här. Förbi av trötthet. Varför skall jag göra så mycket varje dag? Tja, det finns ju dagar när jag inte gör annat än att sitta i soffan och sticka också. En god dag hade varit resultatet av en kombination av de båda. Hur fan skall jag lyckas med det? Well. Jag har mycket frågor, men väldigt få svar. De kanske kommer. Eller så gör de det inte. Den som lever får se...
 
 
 

Det smakar pest och kolera.

Imovane i all ära! Men fy bubblan vilken äcklig tablett. Eftersmak som är groteskt äcklig. Ikväll satte jag den dessutom i vrångstrupen. Blä och usch! Håller på att testa mig fram vilket sätt som är bäst att ta tabletten på. Jag vill ju hitta ett sätt där jag inte ska märka av smaken. Men, missar jag och inte får svalt den i första försöket så smakar det beskt och vidrig i munnen sen.

Det är tur att den har viss effekt i alla fall. Medicinen alltså. Hade effekten inte kommit hade jag struntar blankt i tabletten.

Men. Nu ska den få göra sitt jobb.
God natt!

Så här jobbar jag nu

Efter att ha suttit med samma monstruösa stickprojekt har jag kommit på att köra tre projekt samtidigt. På så sätt blir det inte enformigt. Det rosa längst fram i bild ska bli en Bird's eye shawl. Det vitblå skall tids nog bli en Pippitröja, eller som det egentligen heter en gotländsk fisketröja. Det är för övrigt en present. Det sista projektet, det rosa längst bak i bilden är också en present. Det skall bli en lite nyckelgömma med grisutseende.

Den stora, ljuvligt fina, bruna sjalen är färdig och ivägskickad. Hoppas att den blir lika mycket omtyckt av mottagaren som den kom att bli av mig. Bilder på det kommer en annan dag.


Nu ska jag bege mig ut i svampskogen. Önska mig lycka till!

Det stockar sig

Igår ringde det i min telefon och när jag först såg namnet så reagerade kroppen genom att stänga av ringsignalen. Ett kval gick igenom mig, skulle jag orka prata? Men så lät jag hjärtat välja och drog för att svara. Det var en gammal kollega, eller ja, gammal är hon inte, men vi jobbar inte ihop längre. Samtalet började stakande, hon pratade om sin semester mest. Långsamt gled vi dock in på mig och varför jag är sjukskriven. För att gå händelserna i förväg kan jag berätta att samtalet pågick nästan i tre timmar. Helt osjälviskt vågade hon fråga och bemöta mig i det jag sa, hon tillät mig att sitta och gråta medan hon på en helt otroligt sätt berättade om vilka intryck hon fått av mig och hur hon trodde att jag var. Allt hon sa satt mitt i prick. Samtidigt vävde hon in hur hennes liv varit och vad hon gått igenom och på så sätt insåg jag att varje gång hon utryckte frasen "jag förstår vad du menar Angelica" så mednade hon verkligen det. Det var så skönt att sitta där ute på verandan i skogsbrynet och få chans att prata om vad jag känner. Efteråt var jag fullkomligt slut, hade inte en enda kraft kvar i min stackars kropp. Samtidigt så kände jag en styrka i mig själv som jag inte känt av på väldigt länge.
 
 
Jag vet att jag skulle må väldigt bra av att släppa in andra i mitt tänkande. Våga släppa på mina höga och rigida murar. Men någonstans tar det stopp. Jag känner så mycket, men har inte ord att förklara vad som händer i mig. Ibland är det bara känslor, märkliga känslor, som härjar i min kropp och jag vet inte vad det är och kan inte få ur mig det. Det är lika dant när jag får en idé om ett blogginlägg. Jag kan sitta och formulera långa texter i huvudet, men när jag sedan startar webläsaren så är alla ord borta. Det är tomt och jag låser mig. Det är jättefrustrerande, för jag vill verkligen hitta någon kanal där det bara flyter. Kanske kommer det, kanske kommer det inte.
 
 
I måndags hade jag i alla fall mitt första möte med psykologen jag väntat på så länge. Hon var ung och jag tyckte nästan att hon påminde lite om mig själv. Hoppas att det intrycket kvarstår. Då kanske det blir lättare att ha samtalen. Måndagens samtal var svårt. För även där har jag svårt att sätta ord på det som måste bearbetas, det som måste få lov att komma ut. En gång i veckan skall vi träffas, i alla fall till en början. Och hon lovade att jag skulle få komma och sitta tyst om det var så. Ingen press på att allt skall lösas i ett knyck. Det kommer få ta tid och det är jag som är viktigast. När jag nu skriver detta så rinnger tårarna. För det här är så fruktansvärt jobbigt för mig. I så många år har jag använt mig av min höga energi, mitt glada humör och min enorma flexibilitet för att göra andra människor nöjda. Är inte andra nöjda, är inte jag nöjd. Jävla dum cirkel kan jag lova. Allt hade varit så mycket enklare om det bara gick att bryta.
 
 
Mitt i allt det här svåra tror jag dock på att allt detta har en mening. Det finns en mening med att jag går igenom det här svåra. Jag vet också att det kommer bli så mycket bättre när jag kommit igenom en bit av det. För färdig, det kommer jag inte bli i en handvändning. Jag vet också att jag har den styrka som krävs och jag vet att jag kan. Det sägs ju faktiskt att vissa människor får en hel del mer svårigheter än andra just för att det står skrivet att de klarar av alla de tuffa prövningarna. När jag tänker tillbaka så har jag tagit mig helskinnad genom mängder med prövningar och se, jag lever fortfarande. Visst, många av de prövningarna har också gjort mig till den jag är i dag, och som jag sa i början av stycket, antagligen fanns det en mening med att jag skulle komma just till den här punkten i mitt liv.
 
Jag beundrar de i mitt liv som så osjälviskt har förklarat för mig hur mycket jag är värd, hur grym jag är som människa och hur fantastiskt fin jag är. Jag sparar alla de kommentarerna nära mitt hjärta och låter dem hålla mig uppe när jag själv inte orkar tro på min egen styrka.

Kroppen laddar

På måndag börjar det. Terapin. Det som jag gått och väntat på i ett halvår. Kan inte på något sätt påstå att jag ser fram emot det. Jag har, med god hjälp av mina fantastiska masker, haft en riktigt bra månad. Jag mår bra just nu. På ytan i alla fall. Med hjälp av medicinen sover jag också relativt bra på nätterna. Anledningen till att jag tvekar nu är att psykologen jag träffade i våras berättade att det med stor sannolikhet kommer bli tungt när jag påbörjar arbetet med mig själv och mina trauman. Jag vill helst inte må så dåligt igen. Någonstans är det lättare att skjuta problemen åt sidan och må bra för stunden. Även om mitt mående till stor del beror på att medicinen är i rätt dos nu. Men. Det är väl dags att få hjälpen nu som jag väntat på så länge.

Ytterligare en tydlig vink...

Här har jag suttit och stickat i rekordlångsam fart ikväll. Hittade inget flyt, utan var mest trött. Vill ju inte ha något fel nu, så det får gå långsamt. Kattastrof tyckte att vi skulle avsluta för kvällen. Det gjorde hon genom att lägga sig raklång över beskrivningen. Så, det blir sömn nu. God natt!

RSS 2.0