Jobbigt att vara ensam.

Svårare att vara fler!

Jävlar vad allt ska vara svårt. Ligger jag ensam hemma så kan jag bara umgås med mina tankar. Vilket är ett allt annat än roligt sällskap. Så försöker jag umgås, vara social liksom men vill inget annat än att försvinna från jordens yta då. Nä, det är inte alls svårt att ha mig i sin umgängeskrets.

Alla säger att det är svårt att hjälpa mig men när jag lyckats säga vad jag behöver för hjälp så kan ingen ta tummen ur och hjälpa mig.

Ensammast är starkast!!

Högkostnadskydd

Ett läkarbesök/psykologbesök kvar innan jag nåt högkostandsskyddet för läkarbesök/psykologbesök. Bra det med tanke på att det lär bli ett par sådana besök till.

Däremot tycker jag inte om förändringarna som gjort i högkostnadsskyddet vad gäller medicinuttag. Jag tycker inte jag gjort annat änn att hämta ut medicin och ändå är jag fortfarande nästan 500 kr från första rabattsteget i trappan. Verkar som att några av de mediciner jag hämtar ut inte ingår i högkostnadsskyddet. I lördags hämtade jag ut receptbelagd medicin för 304,50 och bara 105.50 var inom högkostnadsskyddet. Misstänker p-pillren men på apotekets hemsida står det att de skall ingå. Paranoia deluxe. För, egentligen skulle jag nog haft i alla fall 50%rabatt nu.

Det är jättekul att veta att jag än så länge lagt 30% av min totala ekonoimi för maj månad på läkarbesök och medicin. Efter lite matinköp och tankning av bil har jag hela 645 kronor kvar att spendera fritt på. Härligt med tanke på att man räknar att en vuxen människa äter för ca. 2000 kr/månad. Betänk att det skall till ett par läkarbesök också.

Yes box. Här lever vi som om livet vore en dans på rosor och det är svinlätt att kosta på sig...


Fucking not!

Trauma!

Saxat från SAOL:
trauma [-au'ma] s. -t -n • skada genom yttre våld; kvarstående skada efter psykisk chock

Jag har varit hos psykologen idag. Det gick bra. Men det var tufft, tungt och för jävligt! Frågade vad som händer om de på mottagningen inte kan ge mig behandling. På de fick jag veta att de skulle ge mig behandling, men att 1-3 samtal måste göras för att få en bild av mitt hjälpbehov. Mitt fall skall tas upp på konferens nästa tisdag igen. Psykologen menade på att hon fått mycket information av mig, en del av psykologen på vårdcentralen och en bild av att det fanns massa mer som ställer till det för mig. Därför slipper jag två lära-känna-samtal till.

Jag ska få något som heter traumaterapi tydligen. Det lät på henne som att jag kommer vara sjukskriven ett ganska bra tag till. För, när man inleder en en sådan behandling kan det komma att bli otroligt tufft och svårt igen. Massa mer mörker med andra ord. Dessutom fick hon ett tydligt exempel på en av mina masker. Hon frågade mig om mitt jobb och såg hur jag förvandlades till strikt professionell. Så hon sa tydligt, det kan komma att försvåra din behandling om du börjar jobba och där du går in i dina masker igen.

SKÖNT! Hon önskade att jag sa till min läkare om minst två veckors sjukskrivning fr.o.m onsdag så mitt ärende hinner dras på konferensen. Sen skulle jag nog få en läkare där istället som höll i sjukskrivning och medicinering.

Samtalet avslutades med att hon sa: jag märker lätt hur hård du är mot dig själv. Se nu till att ta hand om dig, och snälla, försöka att vara vänligare mot sig själv.

Jag ska försöka det. Men nu är jag vansinnigt trött. Sov mer eller mindre hela dagen igår och det var tur. Annars hade jag nog inte orkat dagens samtal. Nu skulle jag vilja sova ett dygn till.

Det är inte tröstlöst det här arbetet. Men det gör ont, förbannat ont! Idag fick jag för femte gången frågan om jag tänkt ta livet av mig eller funderat ut några planer för det. Tydligen måste alla fråga samma fråga, för de litar inte på föregående persons svar. Det är väl antagligen jätteviktigt att fråga det, men det gör också ont att svara på. För jag vill inte dö, jag är egentligen väldig levnadsglad. Men just nu hade det varit enklare att inte finnas, om ni förstår vad jag menar. Det hade varit skönt att kunna lämna ut sitt liv på entreprenad. Så att någon annan levde den här svarta delen.

Äsch! Jag sover istället!
Ihop om att kunna...

Jag ser det inte nu, men kan förstå att det kommer vara bra för mig i framtiden.

Kontrollerade och planerande Angelica mår inte bra nu. Hon får hela tiden nya sparkar på vristerna som leder till att hon faller ofta och hon faller hårt. Minsta lilla spark leder också till oskälig och stark ilska.

Idag gick jag ut för att ta en promenad, men jag valde att förbereda mig med en tablett mot min ångest. Kom förbi Kexfabriken och kände trots allt myrkryp i kroppen och mådde illa. Så jag valde att vända tillbaka, lite också för att jag bestämt med Martin att jag skulle åka och hämta skorna som jag lämnat i hans bil igår. Så när jag kommit förbi Kexen åt andra hållet igen blev jag omsprungen av en löpare. Jag höll på att sätta hjärtat i halsgropen och kände mig som ett hysteriskt nervvrak. Den där paranoian hade jag klarat mig utan, utan minsta problem.

När jag kommit hem skulle jag BARA hämta min plånbok så jag kunde åka och tanka innan jag åkte till Göteborg. Upp i lägenheten och fångade in handväskan. Där i hittade jag kameran och valde att titta på bilderna från igårkväll. Sedan skyndade jag mig iväg och åkte till OKQ8. Tankade bilen och skulle just gå in och betala när jag inser att plånboken inte är i fickan. Första tanken var; jag har tappat den. För jag hämtade ju den? Eller? Gick in och berättade för kassörskan som okejade att jag åkte hem för att leta efter plånboken. Gissa vart den låg? I min handväska. Aldrig för har jag varit så arg på mig själv. Därför blir jag dessutom arg för att jag blir arg. För, det är normalt och okej att glömma. Det skulle alla säga att det är. Men, det är INTE okej att glömma det enda man tänkt hämta.

Fy *valfria, starka ord som beskriver bokstavligen all ilksa du skulle kunna uppbåda att känna*.
Jag är uppriktigt otroligt less på det här.

Igår var en rätt så intensiv dag. Jag följde med Martin på hans matcher och var schyst att skjutsa hans lagkamrat så han kunde köpa en luftmadrass och därefter hämta upp Sandra för att sen åka vidare på nästa match. När sista matchen var klar så skjutsade jag hem killarna till skolan för att sen åka hem och göra mig i ordning för utgång och hjälpa Sandra med hennes hår. Sedan var det förfest på skolan. Deras partyhumor var i topp och fortsatte så hela natten. Jag var med ute och kom inte hem förrän strax efter fyra. Jag somnade nog inte förrän 5.30 så när jag väl sov, sov jag mest som en stock. När jag vaknade låg jag och lyssnade på musik eller spelade spel för att sen somna om en stund igen. Så höll jag på fram tills promenaden, kvart i sex. Underbart? Nej, inte alls. Det är ruskigt jobbigt att mina dagar blir fuckade för att jag gjort något kul. Det är som att energin tar helt slut och sedan tar det ruskigt lång tid att återskapa. Hemskt är ordet!


Imorgon är det dags för psykologsamtalet och jag känner mig helt opepp för det. Jag känner mig avstängd på känslor. Det enda som känns är just ilska och irritation. Dessutom känner jag mig väldigt stängd för att ta samtalet. Vad händer om de inte kan behandla mig? Då vill jag inte ha öppnat mig för ytterligare en person till. MÅSTE kunna säga det till dem imorgon. Sen har jag inte mitt läkarsamtal förrän 13.20 på onsdag. STRESS för att jag inte har en intygad förlängd sjukskrivning. Jag gillar det inte. Jag gillar det inte. Jag gillar det inte. Jag måste få allvarlig hjälp med mitt kontrollbehov.



SUCK!

Läkarbesök avklarat.

Idag var det ett läkarbesök inbokat. Sjukskrivningen går ju ut på söndag. Är väl inte helt nöjd med dagens läkarträff. Han ansåg att jag skulle vara sjukskriven längre, men ville inte sjukskriva mig. Han tyckte det var bättre att psykologen tog över den biten på måndag. Men, gör de inte det så fixar han sjukskrivningen på onsdag. Ifrågasatte det ett par vändor men an menade på att det går att göra så. Vem är jag att säga emot? Borde ha gjort det, för när jag kom hem insåg jag varför jag inte mådde bra idag, det var för att jag nu svävar i en viss ovisshet. Är det något som stressad mig så är det ovisshet. Men, det är väl bara att gilla läget? Tyvärr stressar ju psykologbesöket också, för vad händer om de inte kan ta emot mig? Om de inte kan ge mig behandling? Well. Jag kan lätt säga att stress- och ångestnivån ökat markant idag igen.

Dessutom blev det medicinhöjning. Tabletten jag tar ska jag ju ta till natten i hopp om att somna. En tablett har inte gett den effekten, så nu ska jag ta två. Men, två timmar efter att jag tagit min medicin är jag fortfarande vaken. Dessutom har jag hjärtklappning och myrkryp i benen. Just underbart det här!

Men, Willy sällskapar mig nu och snart kommer Martin också. Så, det är bäst att jag håller ihop. Hur jag nu ska lyckas med det. Antagligen på samma sätt som alltid. Bita ihop och köra på.

Hujedamig vad livet kal vara svårt att leva och överleva!

Stackars kissekatten

Detta är delar till en smått miserabel katt. Inte av samma orsak som med åsnan, för nu är jag riktigt nöjd med delarna jag än så länge har virkat ihop. Den här katten är miserabel utifrån dess utseende när den är färdig. Ska nog lyckas pilla ihop den på f.m imorgon. I alla fall så lång jag kan. Helt färdig kan den bli först på fredag när jag har råd att köpa garn till nos och öron. Men armar, ben och svans skall nog kunna göras färdigt imorgon innan jag åker på lekplatsbus med Felix och Willy.

God natt!

Den lilla miserabla åsnan.



Här är han, den lilla miserabla åsnan.
Anledningen till att jag kallar honom just miserabel är att kroppen inte blev helt jämn och benen är väldigt ojämna. Men, lite söt är han i alla fall. Han speglar nog min känsla just nu. Mitt liv käns aningens miserabelt.

Undra vad jag skall virka härnäst? Jag har inte så mycket virkgarn hemma och eftersom jag inte har pengar kan jag inte skaffa nytt för tillfället. Det lutar åt en svart, liten katt. Ska bara hitta ett mönster först. Eller i alla fall en bild som jag kan gå efter. Det återstår att se vad det blir. Beställde faktiskt tre böcker på biblioteket för att få lite inspiration.

När jag har blivit lite säkrare och duktigare på att få det helt jämt skall jag virka två Musse Pigg-figurer till mina gulliganer Lind. Största idolen är just Musse Pigg och då kan jag nog ordna så att det blir två relativt jättelika dockor. Bra va?

Stickar du en poncho? Det blir många varv...



Här har ni den, min färdigstickade poncho. För den som blir sugen på att sticka en likadan kan jag lungt säga att den var mycket lätt att göra. Det enda som är tidskrävande är att just sticka den. Det kräver en hel del varv rätstickning innan den är klar.

Mönstret:

Sticka två rektanglar á 45*70 cm i rätstickning.
Jag använde ett ullgarn från Marks&Kattens och stickor strl 8. Mitt ullgarn var rätt grovt så jag la upp 51 maskor.
Vilken stickstorleken du ska välja beror ju på garnets grovlek, likaså även antalet maskor för att kortsidan skall bli 45 cm.

Därefter sätts de ihop så att det bildas ett håll för huvudet. Tänk er att Kortsida A placeras kant i kant med Långsida B. Därefter viker du ner och placerar Kortsida B kant i kant med Långsida A. Det är svårt att förklara med ord, men du ser lätt hur du skall sy ihop delarna

Jag valde också att sticka en polokrage till min poncho. Där har jag inget exakt mått.
Tror jag la upp 40 maskor och stickade rätstickning tills arbetet mätte 60 sm. Jag satte sedan ihop den kant i kant med hålet för huvudet. Den är inte helt färdig, jag skall också skaffa tryckknappar och tre stora plastknappar så att polon går att knäppa till om det är kallt.


Helnöjd med den här. Det tog mig drygt två dagar (och då inte 48 timmar) att göra klart den. Eftersom jag är sjukskriven så har jag kunnat sitta med det här arbetet under längre stunder.
Skulle jag nu bli fortsatt sjukskriven så skulle det inte vara omöjligt att jag kunde sticka en poncho till om någon vill ha det.

Berg-och-dalbanadeluxe!

Har du vaknat på morgonen och känt dig glad, så där glad rakt ner i magen? Det gjorde jag imorse. Jag kände av det när jag steg upp och då hade jag ändå pratat med Arne mellan uppvaket och uppstigningen och det var ett allt annat än roligt samtal. När jag kände efter lite mer så kände jag också av känslan av att vara mig. Det var MIN vanliga glädje. Mitt spralliga och finurliga jag tittade in på ett besök. Vilken känsla det var. Därför bestämde jag mig snabbt för att inte rota i varför jag kände så just idag. Det var lika bra att njuta av det som bjöds mig.

Efter en lyxig frukost - turkisk yoghurt med färska jordgubbar, hallon från frysen, hackad mandel, kokosflingor, russin och honung och färskpressad apelsinjuice (Vad fort man kan få i sig 8 stora apelsiner, pressa dem bara till juice så går det på ett kick) - spelade jag ett par meningslösa men ack så underhållande spel, lyssnade klart på Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann och fixade in en ny ljudbok i luren.

När jag nu kände mig så där glad som jag gjorde och hade lite extraenergi, varför inte ta en promenad i vårsolen? Tja, för att jag sen tidigare vet med mig att jag oftast blir mentalt trött av ett sådant påhitt? Well. Jag tänkte att jag gör det i alla fall. Jag rustade mig med ett par hörlurar som inte bara ramlar ut ur öronen hela tiden, ångesttabletter om utifall att... och en flaska juice - just om utifall att skulle ske. Dessutom, mina stora solglasögon åkte på. Lagom till att jag gått förbi Kexen, vad kan det vara en halv kilomter hemifrån, fick jag ta min tablett för att slippa vara avvikande längs promenaden via vattnet. Förföljelsemanin satte in och jag gick och kastade blickar bakom axlen flera gånger. Paranoian fortsatte förfölja mig och det var smått obehagligt att gå där såpass många andra gick. Tog därför vägen upp till Kärleksstigen och där insåg jag att jag kan skryta om min dåliga form. Backarna upp mot Fontin var sjukligt hemska och jag fick helt klart säga till mig att sakta ner och hålla ett lågt tempo. Väl hemma igen hade jag tillryggalagt undefär 3,5 km på si då där 50 minuter. Inte okej om du frågar tävlings/träningsfixerade Angelica. Men jag fick säga att det var det.

Efter att ha fått i mig en smoothie fick jag gå och lägga mig. Tröttheten var ett faktum och så även det dåliga måendet kom som på beställning. I takt med det kommer också självföraktet. - Varför skall du bli så glad för att du är glad när du vaknar? Vad är det för speciellt med det? Varför klarar du inte ens en lite promenad ute bland folk utan att klappa ihop? Vad är du för ett mähä? Tja, kan väl säga att kvällen blev ungefär lika dålig som morgonen var bra. Sjukt trist att åka upp och ner i den här berg-och-dalbanan. Jag vill ha något stabilt.

Jag har suttit i min soffa hela kvällen och fick tillslut tummen ur och virkade klart en liten åsna som blev miserabelt ful. Benen var ojämna och kroppen var för liten så huvudet får honom att ramla hela tiden. Men, det var skönt att fokusera på något som inte  är tungt på sånt sätt som allt annat i mitt huvud är. Visserligen svor jag kraftigt i början innan de magiska ringarna ville göra som jag tyckte. Det finns nätter när jag ligger och funderar på vad och hur jag skall virka/sticka härnäst. Skitbra sak att fundera över när känslor och tankar är utanpå kroppen under nattens långa timmar. Det skall erkännas att jag sover kanske en aningens bättre nu, men fortfarande inte bra. Inte en godkänd sömn om du frågar mig. Vaknar flertalet gånger varje natt. Nu när jag inte har någon sömnmedicin så är jag mycket tröttar på dagarna än innan. Även om jag vaknar lika många gånger på natten när jag tagit sömntabletten så upplever jag att sömnen blir mycket bättre den tiden jag sover. Imorse vaknade jag första gången klockan 6 och låg vaken en hemskans lång stund innan jag kunde somna om igen.


Det finns de som säger att jag måste ha ett normalt dygn och jag måste säga att jag har det. Oftast försöker jag gå och lägga mig runt 23-tiden men sedan ligger jag ju och tittar i taket en timma eller två innan jag somnar helt och hållet. Sedan sover jag minst sagt ryckigt fram till någonstans mellan sex och åtta. Därefter ligger jag vaken och försöker be Herr Ångest att försvinna någon timma eller så tills jag somnar och sover som bäst i en och en halv till två timmar. Jag vaknar oftast mellan tio eller elva, men då är jag så trött att det blir en timma eller två i sängen innan jag orkar gå upp. När jag nu skriver om min nattsömn så låter det kanske inte så normalt. Dock kan jag verkligen inte säga att jag vänt på dygnet.

Nu skall jag hoppa i säng i alla fall. Skall lyssna på min nya ljudbok - Trasdocka - och hoppas på riktigt mycket sömn. För jag vill bli av med huvudvärken som jag tillskansade mig efter promenaden. Och det sägs att promenader i vårsolen skall vara stärkande och gott för sinnet. Skitsnack...!

Kattastrof känner på sig.

Gick och la mig för över en halvtimme sen men någon sömn gör sig inte påmind. Det är natt och jag har ingen sömnmedicin. Kattastrof kom och la sig intill mig direkt när jag la mig och hon lär inte flytta sig många mm ifrån min sida under natten. Hon visar tydligt att hon vet att min natt kan komma att bli jobbig. Min fantastiska lilla fyrbenting.

Men. Det får bli lite ljudbok nu och så får vi väl se hur jag mår imorgon. Helt enkelt. God natt!

En helg är överstökad!

Helgen är så gott som avklarad och jag har fått gjort en hel del. Får se om det blir en lång eller kort resumé.


Lördag:
Åkte till Arne och fick då både lunch och fika. Hade tänkt tajma det med att åka till syrran därefter, men det blir ju nästan aldrig som man tänkt sig. Så, efter det åkte jag hem och la mig i sängen en stund. Därefter var jag ute hos pappa en stund. Innan jag åkte till syrran åkte jag och hämtade Kristian och Anders på Åby. Kvällen avslutade jag då hos Weronica och Mattias med mat, läggning av huliganer och filmmys.'

Söndag:
Startade dagen med städning och bakning. Sedan kom Johanna och Noah och fikade med mig. Riktigt jättemysigt! Avslutade allt med att laga en champinjonsoppa som åts ihop med Erika. Hon lånade symaskinen och sedan blev det mer fika.


Allt jag kan säga är att jag har ovanligt mycket energi kvar. TROTS att helgens sömn har varit riktigt usel. Fredagsnatten var väl en aning bättre, medans lördagsnatten var hemsk. Jag gick och lag mig klockan 23 och somnade inte. Jag låg och lyssnade på min ljudbok och tittade i taket. Visst, jag somnade till i det, men max 15-20 minuter. Vid halvtvå tiden vaknade jag i av en väldigt läskig dröm med paniken väldigt nära. Insåg där och då att två nätter med störd sömn så är galenskapen väldigt nära. Det slutade med medicin för ångesten och sedan samtal med Martin mellan halv tre och 5. Jätteskönt att prata så länge med honom och när klockan nästan närmade sig 5 var jag trött. Det tog ytterligare en timma innan jag somnade helt. Sedan sov jag relativt gott mellan 5 och 11.30 med ett uppvak vid 10-tiden. En natt till så här, så får vi väl se hur det går. Misstänker åt helvete, men det är ju alltid intressant och se hur en natt artar sig.


Hopp. Det blev inte så långt i alla fall. Får se, imorgon kanske jag visar upp min färdigstickade poncho.

Köpt lycka!



Jag är utblottad som en kyrkråtta, eller ja. Kanske inte utblottad. Men att säga att jag lever fett nu är att ljuga som en islandshäst töltar fram över isen på Island. Visst, räkningarna för förra månaden klarades av, så då kunde jag ju använda upp det lilla jag hade. Till mat typ. Men nu är det en vecka kvar till lön (sjukpenningsutbetalning) och jag har en hemsk känsla i magen. Jag tycker inte om den alls. För, det är fan inte roligt att veta att det kommer att bli penningvänderi igen. Inte nog med att jag inte får lön som vanligt, dessutom har det kommit ett oroväckande brev från mitt fackförbund. Har varken haft kraft eller lust att öppna såna där fönsterkuvertt, så de får ligga. Jag vet med mig att inget av det skall vara betalat innan den 27:e så jag går gärna och tror på att det blir en bättre månad som kommer. Anar att fackförbundet vill ha sin betalning för förra månaden, det dras ju automatiskt på lönen, men jag fick ju inget från jobbet förra månaden. Så, då vet vi ju också att nästa månad kommer ytterligare ett brev från fackförbundet också.

Helvet. Usch. Jävlar.
(Jag svär mer än någonsin nu, gillar det inte alls, men jag hittar inga andra ord som förklarar så bra som just svordomar. Jag ber om ursäkt för det och hoppas att ni har förståelse för det. Annars, som jag sagt förut, sluta beöka min blogg och läs någons annans som är mer rumsren istälelt.)
Är det inte det ena, så är det verkligen det andra. Har haft en ganska bra vecka, men nu stör verkligen pengafrågan allt och ingenting. Snart blir jag väl helt blasé inför pengar.
Hade hoppats på att jag skulle kunna unna mig något nästa månad men just nu ser det verkligen inte ut som det skall gå. Kommer jag ens att klara mig på utbetalningen från försäkringskassan eller kommer jag behöva gå med mössan i handen och be om mer lån?


I alla fall.
Jag struntade lite i det eknomiska träsket igår och köpte mig ett riktigt neongult nagellack för 25 riskdaler. Jag går kanske i konkurs, men då gör jag det i alla fall med snygga naglar...
Tänk vad snyggt det kommer vara till riktigt solbrun hud. Nästan så att jag läntar till sommaren.



Förlåt!
Hade tänkt att detta skulle vara ett sånt där enkelt, kanske rent av superglättigt inlägg om mitt nya nagellack och inget om det negativa. Det jobbiga. Det gick så där bra med den saken.
Och när jag ändå är igång. Jag funderar. Jag har en sömntablett kvar, och skall inte till läkaren förrän nästa fredag. Skall jag ta den idag, eller skall jag ta den en annan dag, när nattsömnen varit frånvarande ett tag? Svåra frågor. Svåra beslut.

Svårt. Svårt. Svårt!

För att jag kan!

Har ni sett reklamen med karln som står i typ snöstorn och gastar om varför han valt att bosätta sig mitt i det där eländet och svarar på det genom att konstatera - "För att jag kan"?

Skulle vilja använda den devisen nu. För jag kom just på att det var alldeles för länge sen jag läste min absoluta favoritbok. Ganska oväntat så är det  Ro utan åror av Ulla-Carin Lindquist. Jag misstänker att jag kan ha nämnt det i andra inlägg tidigare men det tåls att nämna igen. Kom och tänka på detta ikväll när jag stod och borstade tänderna. Eldvittnet är utläst (utlyssnad?) och jag behöver något, eeehm, mindre hemskt? Fast, det går inte att mäta de böckernas innehåll utifrån skalan hemsk - hemskare. För båda böckerna är hemska. Men deras hemskhet ligger i helt olika saker. Och åter igen märker jag att jag svävar ut och går ifrån det jag tänkte skriva. Vad är det jag kan när jag pratar om den här boken? Jo, jag kan stäckläsa den. Jag har läst den fyra gånger sen den kom ut och varje gång jag har påbörjat den har jag också avslutat den innan ett dygn har gått. Oftast handlar det om åtta till tio timmar. Här skulle säkert någon rasa och säga "varför sitter hon hemma och sträckläser böcker om andras helvete på jorden när hon skall ta hand om sig och sin sjukdom och se till att komma tillbaka till arbetet istället?". Rasa då. För jag skiter i det.

Idag slog det mig, eller i natt när jag satt och skrev mitt inlägg så insåg jag att jag på något sätt nästan alltid hamnar som terapeuten i ett samtal. Och alltid går därifrån med känslan att ha fått ta emot och härbergera andras tillkortakommanden eller problem. Hur kommer det sig. Finns det något skrivet i världsordningen att Angelica Jonsson alltid skall förvandlas till bollplank när något är svårt? I så fall vill jag skriva om världsordningen. För det behövs en omskrivning, för annars kommer inte jag förändra mig. Antar jag.

Idag fick jag också berättat för mig om händelser som en bekant har mycket mer kvar i minnet än vad jag har. När hon pratade om det så trillade små tårar ner från mina ögonfransar. Allt jag kunde säga var: Jag minns inte det där. Det där är öar som är blockerade i mitt minne som jag inte viljat komma ihåg. Det är hemskt att hitta nya såna där bortglömda och hemliga öar. För när jag äntligen har slickat rent ett sår och fått det att sluta blöda så dyker det upp ett nytt sår som måste tas om hand. Om varje sådant ärr hade satts utanpå, på kroppen istället så skulle jag vara ett vandrande ärr.


Men, om jag skulle ta och gå och lägga mig istället. I natt blev det ju en väldigt sen sänggång. Först efter tre somnade jag, och strax innan sju vaknade jag igen. Visst att jag sov mellan 7.45 och 10 också, men med två uppvak där emellan gör inte att kroppen egentligen orkar runt. Nä! Jävla nätter!

Nattens vakna timmar!

Har suttit i soffan ett par timmar och lyssnat på Eldvittnet och stickat på min poncho och för att inte skrämmas allt för mycket av boken, som är ruskigt läskig, satt jag och funderade. Funderade på mig och mina egna tankar. I måndags var jag ganska nöjd med mig själv, för jag kunde säga saker som jag inte trodde jag kunde säga. Jag kunde be om den hjälp jag önskar och jag trodde att det blev hörsammat. Nu i natt känns det som det var helt fel känsla. För i natt känns det som att jag inte kunde göra annat än att tolka fel. Med mittpåbörjade Angelicafacit kan jag väl se att just kvällen inte är rätt tid för mig att börja tolka och fundera, för det är då de jobbiga känslorna väcks till liv. Då ångesten dansar vid mina fötter och smyger bakom mig för att under ett lägligt tillfälle ansätta mig. Hårt. Brutalt. Där jag är helt utan chans att värja mig.

Varje dag testar jag nya grepp för att få någon slag form på mig och min sjukdom. Jag tar till mig vad andra säger och tänker och försöker sedan dreja om det för att se om det stämmer. Andra säger till mig att be om hjälp, att jag absolut inte behöver vara ensam. Ändå så slutar det alltid på samma sätt. Att jag står där, helt ensam i alla fall. Säkerligen inget medvetet från någons håll men jag försöker verkligen, men det spricker hela tiden. Lyckas jag be om hjälp så tystar allt. Försöker jag anpassa mig så brister det i någon annan ände. Ligger jag kvar i sängen med täcket högt uppdraget över huvudet så får jag dåligt samvete för att jag ligger där och låter livet rusa bort och förbi mig.

Livet gör mig just nu livrädd. När det är som mest jobbigt tänker jag tankar som att jag och min sjukdom kommer skrämma bort dem som går vid min sida. Att mina känslor kommer göra dem rädda. När jag sedan för bekräftelse att så är det inte, så bygger jag upp en känsla att jag skulle kunna berätta. Skulle kunna öppna mig. Jag känner starkt att jag skall kunna berätta och sätta ord på hur mitt alldeles för röriga och kaotiska inre förgör mig. Så fort jag tänkt så kommer smällen. "Nu tog du för stora steg igen Angelica, du måste tänka på att de andra skall hänga med. De vet inte vad du går igenom, du måste gå varligare fram. De måste få ta det här i sin takt."

Jag har alltid uppskattat egentid och att umgås bara med mig. Har känt en stor befrielse när jag kommer hem efter en fullspäckad dag och känna att jag behöver inte tillfredställa någon annan än mig själv de kommande timmarna. Jag har bara mig själv, och katten då förstås, att rå om och jag är inte speciellt svår att tillfredsställa. Nu har jag gjort det i nio veckor och det börjar bli riktigt tärande. Ensamhet när den inte är självvald är hemskt. Hur jag än vänder och vrider och fyller dagen med innehåll så vet jag att det ändå kommer sluta med att jag går och lägger mig själv i min kalla säng. Eller vänta, inte helt ensam. Han följer också med. Han, ångesten. För när kvällen kommer så är Någon bortblåst, hon har väl antagligen en annan person att hjälpa på andra sidan jordklotet där det är dagstid. Och ju mer ensam jag känner mig, desto närmare kryper Kattastrof. Hon är ett tydligt tecken på att min ångest och mitt dåliga mående är skrämmade påtagligt.

Någon som har en quickfix för mig så säg till, för jag tycker det börjar bli riktigt jobbigt att börja om på nytt varje dag och slutar på samma sätt varje ny kväll. Varje kväll finns det en känsla av att ge upp. Att säga upp sig från det här och förklara att det här uppdraget är inte för mig. Jag klarar det inte. För jag är svag, och för att orka ta sig upp ur det här klibbiga och jobbiga krävs styrka och mod.


Måste säga som Melissa Horn sjunger i sin låt Mardrömmar:
Jag drömmar drömmar om att alla försvinner en efter en. Min äldsta bror och min bästa vän. Och alla dom som jag inte har än...

Det gör jag faktiskt. Sjukt mycket drömmar om verkligen nära personer som försvinner eller går bort sig och förloras. Och allt jag kan göra är att vakna gråtandes och undra vad den senaste drömmen försöker säga mig. För visst har känsla slagit mig att det skulle vara enkelt om alla sa upp kontakten med mig nu. Då kunde jag bearbeta det på samma gång som allt annat skall bearbetas och behandlas och så kan jag vakna upp till en ny dag där jag är ensam och stark. Sen inser jag att det inte är möjligt. För någon finns där som har hoppet om mig.

Jag hoppas i alla fall!




Jag gillar't!

Kattastrof har tagit plats på det färdiga ponchostycket och lär väl ligga kvar där resten av kvällen. Vi trivs gott båda två!

Jag tycker att fönsterrutor är fina med regndroppar på.



Intetsägande rubrik om ett, kanske, intetsägande inlägg i en intetsägande blogg på ett icke intetsägande internet. Idag har varit en bra dag. Visst, jag kom upp sent som vanligt men jag har ändå kunnat göra saker idag. På ett vanligt Angelicasätt. Om jag inte visste bättre så skulle det kunna ha varit en vanlig lördag eller söndag då jag snurrar runt i min lägenhet och fixar lite där, sitter i soffan och stickar lite där eller står i köket och fixar lite mat så där. Men, det är inte en vanlig lördag eller söndag. Det är onsdag och jag har haft en okej sjukdag. Jag har handlat för pengar jag inte har, jag har planterat om blommor som strävar efter det ljust utanför fönstret som inte jag kan se och jag har stickat på min poncho som gärna vill bli klar att användas innan våren helt är förbi.
Jag insåg nyss, eller ja, nu när jag tittar på klockan igen, att det är kväll. För 44 minuter sedan förstod jag att klockan var sju. Då undrar jag stilla, vart fasiken tog de där minutrarna vägen? (Här efter blev det paus i inläggsskrivandet då min sister i law ringde.)

Eller som en vän av ordning skulle säga, på fredag är det nio veckor sen jag blev sjukskriven. Nio veckor? Vart tusan har den tiden tagit vägen? Nio veckor brukar ju faktiskt ta tid att ta sig igenom. Men inte för mig nu när jag är sjukskriven. Nio veckor har förlupit av mitt liv medan jag går runt i en grå och klibbig dimma och försöker vända rätt på mitt liv igen. Jag uppskattar dagar som den här, när jag får gå här hemma och skrota och jag orkar göra saker som är meningsfulla för mig. Där jag efter en stund förstår att jag orkar koncentrera mig på en sak utan att bli mentalt trött efter en kort stund. Jag har idag vandrat runt här hemma med mobilen med mig överallt. Inte för att någon kanske ringer, för det är väldigt få som faktiskt gör det. Och inte för att jag väntar sms eller för att jag skall vara uppdaterad med vad som händer på facebook. Nä, jag har lyssnat på ljudboken Eldvittnet av Lars Keppler och har snart har jag hunnit igenom halva boken.

Well. Jag hade nog egentligen en annan tanke med det här inlägget men dit kom jag inte medan jag aktivt skrev och nu efter telefonsamtal, lite spelande och smsmande med Jasmine så hittar jag inte tråden igen. Jag får helt enkelt återkomma med mina meningslösa inlägg om meningslösa saker när jag jag hittat rätt igen.

Jag tror jag älskar den här faktatidningen!



På nätterna när jag vaknar upp och inte kan somna om så brukar jag antingen spela Rumble, (om någon av mina motspelar har gjort sina drag,) eller så läser jag igenom nattens skörd av intressanta artiklar på Aftonbladets app. Sällan finns det något intressant, som ni nog alla vet.
På morgonen när jag vaknar har jag oftast bara minnen av att jag varit vaken, och ungefär vad klockan varit vid de olika uppvaken. Ibland kan ett minnesfragment av en spelomgång dröja sig kvar, eller minnen av en läskig dröm. Därför blev jag rätt förvånad när jag tittade i min bildmapp idag och hittade den här bilden. Jag var tvungen att läsa igenom de olika raderna för att förstå vad det var. Det är en undersökning Aftonbladet har på sin hemsida. Är det verkligen det här som är viktigt? Visst att de aktivt rapporterar från rättegången i Oslo också, men efter att ha läst tre olika artiklar med exakt samma innehåll samt ögnat igenom livechatten direkt från rättssalen så är det väl klent att säga att det är någon slags nyhetsrapportering. Deltagarna i livechatten frågade reporten mest om hur det kändes att sitta i samma sal som en massmördare och om han forttfarande var upprörd eller inte...
Oj, tillbaka till inlägget. Får väl i och för sig säga att jag blir mer upprörd över sådana här fåniga undersökningar än över en torftig rapportering från en av vår tids mest bevakade rättegångar. Sedan måste jag tänka att det handlar om en tidning som gör allt för att sälja lösnummer och som vill öka sin upplaga lite för varje dag som går. Tragiskt så det förslår, men deras app är perfekt att ha på natten när sömnen håller sig borta eller när mardrömmarna håller sig tätt under huden.




Matte är bra...

...matte är toppen. Matte får det är spritta i kroppen...

Titta vad matte gör till mig. En stor, rengbågsfärgad filt. Hon stickar och stickar för att den ska bli klar. Den är så fin och frågar du mig så tycker jag att den är klar redan.

Kanske någon centimeter till på längden, skadar ju aldrig att filtar är stora menar jag.

Hon kanske blir klar med den imorgon?

Jag målar hellre fan på vägen än att hoppas i förväg



Jag har fått en kallelse till nästa psykologmottagning och det är bokat redan till 30/4.
Det tog således mindre än en månad från att remissen skickades.
Men, det är ju klart att jag mer fokuserar på andra raden. Det kan ta 1-2 besök för att ta ställning om vi kan erbjuda dig behandling. Om nu inte de kan det, vem kan det då?
Visst finns det väl en privat väg att gå, men hur skall jag ens ha råd med det på min sjukpenning?

Well.
Jag tar de funderingarna en annan dag!

Det var bara det jag ville säga!

Idag har jag följt rättegången som startades mot Anders Behring Breivik. (är det ett i-landsproblem när SVT inte kan tillhandahålla svensk textning på direktsänd norsk tv?) Är jag dum i huvudet som tycker att det är intressant? Fick dock ha faktatidningen Aftonbladet uppslagen på datorn emellanåt då norskan blev för svår. Märkligt hur en människa kan utveckla så mycket ondska skulle jag vilja säga. Men å andra sidan, vem vet vad det finns för bakomliggande orsaker i hans bagage? Alltså, inte för att han skulle utföra sitt dåd (eller operation som han själv kallar det) utan vad som orsakat hans narcissism och hans psykoser.

Well. De beräknar att om tio veckor vara klara. Då kanske man kan förstå mer? Eller så förstår man mindre.

Jag ska i alla fall följa det så gott jag kan!

Vardagsförvirring

Ibland strukturerar jag om bland min telefons appar. Jag har de flesta i olika mappar och när jag hittar en ny att ladda hem måste jag ju hitta en plats för det. Då får jag också inspiration att flytta om. Det resulterar i att jag ibland inte hittar i min egen telefon. Märklig känsla.

Här är i alla fall mina favoriter just nu. Mappen är omstrukturerad dagen till ära.

Kärleksstrof

Soffa. Ljudbok i öronen. Rumblespel. Kattastrof på magen.

Funkar för stunden i alla fall.

En läsvärd bokserie



Bokmal som jag är så försöker jag fördriva tiden med att läsa, det är dock synd att säga att det skulle gå så där bra med den saken. Har läst tre böcker totalt, och har flera böcker som skulle vilja bli lästa. Jag kommer dock inte igång bara. Tänkte här om dagen att ljudböcker skulle kunna vara en sak att testa. Ligga still och lyssna på någon som läser, vad kan vara lättare?
Tusen miljarder saker kan tydligen vara lättare säger jag då...

Men i alla fall. Jag vill tipsa om en helt okej bokserie. Det är en svensk deckarserie av Kristina Ohlsson. Böckerna som har utkommit är: Askungar, Tusenskönor, Änglavakter och Paradisoffer.
Böckerna är lättlästa och det finns hela tiden en spänning med. Syrran och jag har visserligen lite olika uppfattning om böckernas upplägg. Om jag förstod henne rätt så tycker hon att det inte händer något alls, och vips så händer allt på sista sidorna. Jag håller inte helt med där, jag tycker nog att det finns små tvistar som för berättelsen framåt.
När jag läst klart en bok vill jag helst att det skall finnas flera böcker med samma karaktärer på en gång efter. Därför kan just serier vara bra för det. (Även om jag oftast får vänta mellan böckerna eftersom författaren tar god tid på sig att skriva nästa del.) Har du samma problem som mig så är den här serien perfekt att börja med, förutsatt att du inte redan läst den då.

Trevlig lässtund.

Mail är en otroligt bra uppfinning!

Har skjutit upp en sak i allt för många veckor nu, och idag var sista dagen. Som jag dragit mig, och så såg jag att jag kunde göra det enkelt för mig genom att skicka ett mail. Fantastiskt!

Det var bara det jag ville ha sagt!

Limitless



De senaste söndagarna har jag varit hos syrran och svågern och sett på film. Perfekt avslutning på helgen. Dessutom har jag oftast lite energi över just den dagen. Men igår bröt vi lite och såg på film redan då. Jag hade tipsat om A Dangerous Method men det blev istället Limitless.
När det var ca. 10 minuter kvar av filmen så sågade jag den ganska så totalt. Tyckte att det fattades lite i filmens tråd. Däremot hämtade den upp sig en aning i de sista minuterna och slutade rätt okej.
Det är således en ganska okej film som jag skulle rekommendera om du har lite tid över och ingen annan film att se.

En tomhet byts ut mot en annan tomhet

...

Jag tar nya tag imorgon.

Glättighet när den är som bäst!

Torra och trista naglar som skivar sig hela tiden? Naglar som är sköra och aldrig vill växa ut? Skral kassa så du inte kan lägga ut förmögenheter för att få de där fina naglarna du drömmer om? Då skulle jag rekommendera Depends Nagelserum!

Visserligen är mina naglar inte de vackraste som fångats på ett fotografi kanske. Men nu är de i alla fall starka och mycket mer tåliga. Jag målar naglarna med serumet i alla fall ett par gånger i veckan. Märker direkt på dem om jag glömmer av det. Tror den stora flaskan kostar under hundralappen och den räcker i flera månader. Så köp om du inte är nöjd med dina naglar.

Visst är glättighet underbart?

Ska det vara så ska det.

Någon kom och gjorde kaffe till mig idag. Också. Skummad mjölk är ju så gott på kaffet!

Jag byter nog ut ledorden redan nu.

Jag har hört att det skulle vara bra för en själ att bli lite arg ibland. Lite ren och skär ilska skall tydligen kunna användas för att rena sig själv. (Kanske måste man dock ge utlopp för den också, inför den eller det som orsaker ilskan, men jag behöver inte ta för stora kliv på en gång.)

Idag har jag funderat på meningen: Jag önskar att jag kunde göra mer för dig när du mår så där dåligt.


En enkel tanke, om man tänker den meninge, då kanske man också skulle försöka göra något överhuvudtaget. Det finns ingen som vinner på att bara säga det. Hela tiden. Vecka ut. Vecka in. Nej, kan man inte komm på ett endaste sätt att hjälpa, att stötta, då kan man lika gärna skita i det. Jag mår verkligen inte bättre av att ha dåligt samvete inför någon annans maktlöshet. Är man maktlös inför min sjukdom då kanske man skall börja fundera på sin egen duglighet lite. För, min sjukdom är inte smittsam, den är inte dödande. Den är bara svår. Och man behöver inte sitta och hålla mig i handen, man behöver inte prata och försöka förstå. Man behöver inte fråga hur jag mår. Det räcker med att bara finnas för mig. Och visa det på ett eller annat sätt.

Jag vet med mig att ju längre jag fortsätter att vara sjuk, desto fler kommer tappa hoppet om mig som vän. För gångerna jag kommer föreslå en träff eller ringa kommer vara lätträkneliga. Och det är inte för att jag inte vill. Utan för att jag inte orkar. För jag kan inte förmå mig att ringa. Ibland har jag till och med ångest i en halvtimma innan jag skall ringa. Och för att i alla fall slippa den ångesten är det alltså lättast att inte ringa. Jag kommer fortsätta slingra mig, för det är jobbigt att umgås. JAG VET att det är bra för mig, och att batterierna laddas. I alla fall batterierna för framtiden. Men så fort jag kommer hem från ett besök/eller blir ensam hemma efter ett besök så kommer den förlamande, mentala tröttheten. Så det är precis som med telefonsamtalen, det är lättatre att undvika det för att slippa det negativa.

Fy fan vad jag känner mig svag när jag sitter här och skriver, och jag nästan höra hur någon skulle tänka:
Hon sitter där hemma hos sig och vill bli uppassad, bli ringd till, bli omhändertagen. Väldans vad hon skall vara speciell och unik. Så visst, det har en jävla negativ effekt också att skriva det här. Men, så är det inte. Det här är min ventil för att få ut lite skit. Läs här om du vill, eller skit i det. Du är helt fri att välja själv.



Så där, nu har jag gråtit och skrivit bort lite ångest. Så nu kan jag nog gå och lägga mig istället.

Fridens!

Nya ledord inför helgen.

Större delen av veckan har ledordet varit ensamhet. Även om jag vet att jag har många omkring mig som jag egentligen skulle kunna åka till. Det är bara det att det är SÅ svårt att ta sig för det och att bjuda hem någon känns än mer jobbigare. Men idag bjöd jag hit Carro, mest för att jag lyckades diska igår och för att jag då kände mig nöjd i alla fall ett par minuter. Dessutom visste jag att Carro är sjukskriven för samma sak så vi kunde väl sitta och älta en stund ihop. Hon åkte för ungefär en timma sen och nu insåg jag att jag är fullständigt slutkörd mentalt sett även om vi bara suttit och pratat. Fast, det är inte "så bara" när man pratar om allt det jobbiga. Jag kunde till viss del berätta om en del saker för Carro och hon fick hålla min hand när panikattackerna låg och lurade under ytan. Därför skall jag med jävligt gott samvete gå och lägga mig.

Satt dock här i min ganska så miserabla sinnesstämning och kom på att nya ledord inför helgen växt upp. Det är faktiskt tre ledord på samma gång: Fet, ful, och äcklig!
Om det fanns någon bra biverkning med den förra sortens antidepressiva så var det att jag inte var hungrig eller hade någon aptit/sug. Negativt kanske, men vikten ökade inte. Snarare tvärt om. Men, en biverkning med den nya sorten är att jag näst intill ständigt är hungrig. Vill inte säga sugen, för jag satt och tänkte över det igår. Nej, det är inte ett sug jag har och verkligen inten aptit. Utan kroppen är liksom hungrig hela tiden. Det om något är psykiskt påfrestande. För, det är så jävla lätt att öka i vikt då... Dessutom är tycker jag inte att de nya p-pillren hjälper mot min akne. Visst, det är lite bättre. Men ytterst lite. Och i mensperioden så ökar det lavinartat. (Ingen skulle antagligen påpeka det, eller ens märka det. Men jag ser det HELA tiden.)
Alltså går jag bara och känner mig fet, ful och äcklig. Min härligt förvrängda självbild!

Usch nä! Det är väl lika bra att se till att få en riktigt jävla kass helg som kronan på verket efter en riktigt sugig vecka! Jag tar min dagvilla kropp och drar något gammalt över mig. Antar att det inte finns någon energi att göra lite helgfint och renbädda sängen heller.

SUCK!

Att somna som en stock och vakna med förlamande smärta i ryggen.

Igår vart det ingen bra dag/kväll. Datorn bråkade med mig. Johannes lyckades i alla fall hjälpa mig till viss del. Jag lämnade honom sen med ett problem han behövde diskutera med en vän.

När klockan närmade sig ett gick jag till sängs. (Big Bang Theory är nog en serie jag skulle kunna gilla. Tyvärr har jag inte full fokus bara just nu.) Tog mina mediciner och spelade sen ett par rundor Rumble innan jag la mig till rätta. Vet Inte vad som hände sen när jag lagt mig skönt och omstoppad. Men en timma senare vaknade jag igen. Då orkade jag inte sätta igång den planerade ljudboken. Har vaknat flera gånger som vanligt och drömt mycket märkliga drömmar. Nyss vaknade jag av en hemsk smärta i ryggen. Den sitter i revbenshöjd och det kändes redan i drömmen. Tog två Ipren och hoppas kunna somna om en stund till. En vän kommer hit idag. Det var lätt att bjuda hit henne just för att hon sitter i exakt samma båt som jag. Därför känns det också inte konstigt om jag behöver ställa in i sista sekund. Hon kommer en stund vid lunch. Så, sova lite nu kanske.

Och aldrig förr har jag varit så positiv.

Det kom in ett spökprogram på min dator och genast fylldes irritationsmätaren till brädden och mer där till. Dessutom kom en stor sur uppstötning alldeles nyss, och lägg till allt jag skrev i tidigare inlägg.


Är det någon som har koll på vad det är för en jävla dag idag?!


Det är torsdag.



Jag går och gömmer mig från livet och verkligenheten.


Fuck!

Krokodiltårar. Glömskan. Sugande dagar.

Hur fan gör man för att hitta ljuset? Hur tar man sig ur den här täta, grå och ganska klibbiga dimman? Ska det alltid vara så här jobbigt i fortsättningen? Skall jag aldrig veta hur morgondagen blir känslomässigt? Är det rätt att tappa fattningen för att någon annan säger något som inte ingår i min plan för stunden? Ska mitt liv bara vara frågor? Kommer det någonsin gå att hitta alla svaren?

Det har ärligt talat varit en riktig skitvecka. Allt suger så att säga. Jag är tillbaka på den där jävla första rutan och jag fattar inte alls varför, för det var bättre dagar förra veckan. Det kändes ändå som att jag hade klättrat upp, om inte ett helt så i alla fall ett halvt steg. Ett riktigt hårt slag i ansiktet det här, och jag vet inte åt vilket håll jag skall luta mig åt för att slippa fler slag. Hela kroppen är i uppror. Ena stunden känner jag en enorm ilska för att det finns en sådan skenhelighet och att jag spelar med i den. I andra stunder kommer den där lilla, lilla Angelica fram och rycker mig i kjolkanten och vill att jag ska kramas med henne. Vet ni hur läskigt det är att vara ute och t.ex. köra bil och känna hur stora krokodiltårar börjar falla. Just i den sekunden är stora solglasögon den bästa uppfinningen sen någon tjomme kom på hjulet.

Ännu mer dåligt mår jag när jag får höra om andras maktlöshet inför mig och min sjukdom, att de inte vet vad de skall göra för att hjälpa mig. Det är omöjligt att hjälpa någon som inte vill ha hjälp, men det är inte så i mitt fall. Jag vill ha hjälp. Hemskt mycket hjälp, men jag är så otroligt dålig på att be om det. Förra torsdagen bad jag om hjälp tre gånger för praktiska saker, det gick rätt bra men jag kan säga att jag sköt upp frågorna in i det längsta för att slippa göra det. Hur ber man om hjälp när man inte vet vad för hjälp man vill ha? Men du kanske bara vill prata? Ja, jag vill prata, men jag vet inte vad jag skall säga. Jag vet inte hur jag skall uttrycka mig. Jag vet inte hur jag ska göra för att någon annan skall förstå de här konstiga, motstridiga, absurda och helt vrickade känslorna jag är fylld av. För jag vet inte själv vad det är. I de de svåraste stunderna kan jag ju själv sitta och trycka ner mig och försöka få mig själv att inse att jag inte är värd den där hjälpen. "Duktiga, jävla, pissfuckingpositiva Angelica har inte rätt att må dåligt. Hon är ju så jävla redig på allt och lite till."

Jag har till viss del hittat orsaker till varför jag känner/tänker/tycker så här:
* Varför jag aldrig för min egen talan.
* Varför jag hela tiden har en önskan att förändra min kropp
* Varför jag känner abnorma mängder skuld inför allt och alla, att jag alltid sätter alla andra först och att jag tycker att jag tar upp all plats och allt syre.
* Varför jag känner en enorm skam och ett enormt äckel och avsky mest hela tiden
* Varför jag har ett bekräftelsebehov större än avståndet till den närmast beläga stjärnan

Vad spelar det för roll när jag inte hur jag skall göra för att härbergera det? Hur skall jag få bort det negativa? Hur skall jag kunna göra upp med det förflutna? Hur gör man för att hitta de där små öarna av lycka? Och hur gör man för att komma till de öarna så man kan få vila från det jobbiga? Visst hjälper det att berätta om det hemska, men i det här fallet har jag bara berättat det för två, där den ena är psykologen, och jag tänker inte berätta om det för flera förrän jag vågar prata om det utan en rädsla för en panikattack. Jag tror inte att jag någonsin kommer kunna prata om det utan att gråta, och det är okej. Men att känna att förlamningen är nära jag försöker prata om det är inte okej. Då är det bättre att skjuta undan.


Jag vill bara säga TACK till er som lämnar små kommentarer här, jag är glad för dem och tänker på dem när det är jobbigt. För, det är skönt att veta att det finns några av er som tror på mig och min styrka när jag själv inte gör det. Jag vet att för att kunna vara stark måste man också vara svag. Men jag är så jäkla dålig på att vara det, för i så många år har det varit lättare att vara stark utåt. Att sätta på sig masken och gilla läget. Jag har accepterat att jag är sjuk och att jag kommer vara sjukskriven till den dagen när jag mår bra igen och kan leva stabilt. Det som är omöjligt att acceptera är att jag glömmer så mycket, att jag skjuter saker på framtiden, att jag inte orkar göra, att jag inte kommer upp ur sängen. Det kommer jag aldrig kunna gå med på. Även om det kommer ta lång tid så skall jag tillbaka till den där Angelica som bara gör, som får sakerna gjorda och som har kontroll. Jag må ha ett sjukligt kontrollbehov, men hellre ett sjukligt sådant än att inte ha någon kontroll alls. Faktiskt.

Visste ni att ett par dagar efter att jag sjukskrivit mig kom jag på en sak som borde gett mig klara signaler om att något var fel. Jag har aldrig haft problem att gå upp på morgonen. Jag har aldrig riktigt förtått tjusningen med att ligga och snooza bort massa tid. Jag blev rastlös av det när jag försökte. Men någonstans i vintras, noveber någon gång kanske började mina morgonar att vara svårare och svårare att starta. Trots att jag ställde klockan en halvtimma tidigare var det svårt att gå upp. Tillslut, nu någon gång strax innan läkarbesöket, ställde jag klockan på halv sex för att gå upp klockan sex men blev liggande kvar i sängen fram till i sämsta fall 7.00. Och jag behöver åker hemifrån senast klockan 7.10. Jag såg det inte då. Men nu kan jag med mina tårfyllda ögon se det tydliga depressionstecknet.


En annan sak, i slutet av Januari var jag på en tvådagarsutbildning som Suicidprevention väst annordnade. Kursen hette Första Hjälpen i Psykisk Ohälsa. Får du någonsin chans att gå den, gör det! Tveka inte. Den var jättebra. Redan första dagen, innan vi ens hade kommit till lunchuppehållet hade jag diagnostiserat mig med depression. Jag vet att jag till och med skrev ett sms till en vän och berättade det, som att jag inte trodde det själv. Jag hade ju faktan rakt framför mig. Flera av symtomen stämde in på mig och jag kan säga att det var riktigt svårt att ta sig igenom resten av den första utbildningsdagen efter det. Jag har nog aldrig känt mig så tom som jag kände mig då. Jag vet att jag satt på bussen på väg hem och tänkte: Jaha, hur gör jag nu då för att gå vidare? Jag kan ju inte söka läkarhjälp och själv säga min diagnos. De kommer ju vilja göra någon slags undersökning. Men, jag behövde ju inte göra så mycket mer sen. Jag gick till läkaren med min mage och kom hem med mitt sjukintyg för depression. Jag diagnostiserade mig med lindrig depression i slutet av januari. I mitten av februari sa läkaren att med tanke på att jag mått så här så länge så låg jag inte bara i riskzonen för depression utan var mitt uppe i den. I slutet av mars hade den fördjupats och två dagar efter det var den ganska grav. Det går tydligen fort där. Självdiagnostiserad, men jag tänker inte ta till självmedicinering. Det kan jag lova efter att ha testat på ett par glas vin i helgen. Basta!


Oj. Långt inlägg. Antar att ingen orkat läsa igenom den här rappakaljan. När jag började hade jag gråten i halsen och vissa delar av texten har varit svår att skriva för jag har inte sett tangenterna eller vilka teckan som kommit upp på skärmen på grund av alla tårar. Det är lite lättare nu. Det blir lättare när jag har fått skriva av mig. Konstigt nog. Dessutom skall jag nog våga mig på att skicka ett sånt där fanmail nu också, i alla fall påbörja det. För det finns i alla fall en jag skulle vilja försöka skriva till. Well. Vi får se hur det blir med den saken. Varför skulle en kändis vilja ha ett mail av mig...?

Och så var det där med minnet

...mitt minne är verkligen inte som det skall vara. Det fanns egentligen bara två anledningar till att jag gick ut en snabbis idag.

1. Köpa ett frimärke och posta ett brev
2. Hämta ut sömntabletterna på apoteket.

Nu måste jag alltså hitta ny energi för att ta mig ut. Jag tror jag kommer göra det i sista stund ikväll, för att på så sätt slippa den största risken att träffa på någon jag känner på affären.


Nu skall jag dock lägga mig i sängen och lyssna klart på Avig Maria och hoppas på lite sömn. För nu finns det återigen INTE.NÅGON.ENERGI.KVAR.


Fyra timmar senare; det kanske skall tilläggas att det är apoteket som missades förut. Nu stänger det om 53 minuter, kanske skulle skynda mig lite. Men som Skalman säger, jag tycker inte om att skynda...

En vanlig dag i en deprimerads värld?

Fast, idag är ingen vanlig dag om man tittar på vad jag faktiskt gjort. Jag kom upp ur sängen runt ettiden, bara det är smått fantastiskt. Tror visserligen att besöket hos Arne igår gjorde att jag kom upp idag. Varför? Jo, för jag fick kopierat mitt sjukintyg och ett problem var således löst. Därför behövde ju jag bara komma upp ur sängen och iväg till affären för att skaffa ett frimärke idag. BARA. Lyssna på det ordet. Bara?! Det tog mig ytterligare två timmar innan jag kom utanför dörren. Jag fick ringt försäkringsbolaget också, och insåg att mitt fackförbund hade telefontid på måndagar. (Läste dock lite på deras sida och kunde nog dra en egen slutsats vilket gör att jag nog inte behöver ringa dem. (Däremot kom tanken att byta fackförbund igen.) Jag fick också ringt min chef. Bokade in en träff nästa vecka. Oj, produktiv dag får jag säga. Men disken står och skriker ut sin ångest i diskhon fortfarande.

Ångest ja. Vad är ångest? En hel vetenskap om du frågar mig, och det är svårt att berätta om den även om jag lever den nära mig dag ut och dag in.


Info hämtad på Vårdguiden samt ur kursboken Första Hjälpen Vid Psykisk Ohälsa av MHFA-Sverige vid Karolinska institutet

Ångest är ju något helt naturligt egentligen, det är ett system som är inprogramerat i våra kroppar och kan vara en reaktion vid hot om fara, en överlevnadsfunktion med andra ord. En del känner ju också av ångest inför föredrag eller när de skall på anställningsintervju. Det vill säga, vardaglig ångest. Sedan finns det ångest som dyker upp helt utan synliga skäl. Känner man av flera olika symtom talar man om ångestsyndrom.

Ångestreaktioner är väldigt olika från person till person:
* Andnöd och kvävningskänslor
* Hjärtklappningar
* Svindel, svettningar, frossa, värmevallningar, darrningar, stickande känsla i kroppen, domningskänslor
* Torrhet i munnen, svårighet att svälja
* Magsmärtor, illamående, diarré
* Muskelvärk och smärtor (särskilt i axlar, skuldror och rygg)
* Rädsla att dö

Olika ångestsjukdomar
* Specefik fobi - stor rädsla för någpot t.ex. ormforbi eller spindelfobi
* Paniksyndrom - plötsliga ångestattacker där känslan är präglad av skräck och intensiv ångest. (Minst fyra av ovanstående symtom skall uppkomma hastigt där kulmen nås inom 10 minuter) Panikattack och panikångest är dock inte samma sak.
* Social fobi
* Generaliserat ångestsyndrom - ständig oro som kan påverka ens vardag. Oftast livslångt med skiftande förlopp.
* PTSD - kan vara en följd av svåra livshändelser
* Tvångssyndrom - tvångstankar och tvångshandlingar


Den här faktan säger ju egentligen inget annat än just fakta. Jag har de senaste veckorna konstaterat att jag levt med ångest i väldigt många år utan att veta att det varit just ångest. De flesta pratar ju om söndags/måndagsångest men jag kan ärligt säga att jag ALDRIG upplevt ångest för att helgen börjar ta slut eller för att en ny vecka startar. Däremot har jag upplevt ångest i många andra situationer, utan att just veta om det. En av de vanligaste symtomen jag har är hjärtklappningar. Jag kan få det när som helst, för ingenting. Ibland har jag förklarat bort det med att jag rört mig hastigt eller ansträngt mig. Att ha en förklaring på varför just ett ångestsymtom uppkommer är en räddning i stunden. "Då är jag i alla fall inte galen..." Andra vanliga symtom jag har är hyperventilering, frossa/svettningar, kroppsförlamning och mängder med gråt. Gråten kommer ofta ganska snabbt och blir väldigt intensiv för att sen klinga av bli långsamt trillande tårar och en känsla av enorm tomhet.

Jag har de senaste veckorna upplevt ett par panikattacker och det är något av det värsta jag varit med om. Om någon hade sett mig vid de tillfällena hade de aldrig kunnat säga vad orsaken var. Däremot vet jag med stor sannolikhet vad det varit. En känsla, en tanke ett minne av händelser långt bak i tiden. Panikattacker har kunnat uppstå när jag åkt förbi platser som är förknippade med det gamla. I natt höll jag på att gå in i den medan jag lyssnade på en ljudbok men jag bad den mentala bilden försvinna och sedan blockerade jag det själv för jag hade inte ork eller kraft att gå in i det. Jag har en liten förvarning när ångesten är påväg att öka i styrka. Då får jag ryckningar i kroppen. Antingen i bara huvudet eller i hela kroppen. Jag har vaknat upp av att jag ligger och rycker och hyperventilerar och har egentligen ingen aning om vad det beror på. Det är bara en känsla av något jobbigt. Något svårt.

Jag har känt av att ångesten blir mer påtaglig i vardagliga situationer, att gå och handla, att gå ut och promenera, att ringa ett samtal till en person som står mig väldigt nära och är rätt så insatt i mitt mående, när jag skall köra bil. Ibland vaknar jag på morgonen och vet att ångestkänslan kommer sitta i hela dagen, ibland kommer den krypande med dygnets vakna timmar. Ibland vill jag inte gå och lägga mig för natten är jobbig.

Ibland får jag nog ångest för att jag har mycket ångest i kroppen. Det är som ett moment 22.


Jag har valt att benämna min ständiga följeslagare ångesten vid namnet Han. Jag vet inte varför det blev just det, men det känns på något sätt lättare att kalla den vid ett namn. För jag är inte min ångest, jag är alltid Angelica. Ångesten är en del av mig nu (och lär så alltid förbli om jag förstått generaliserat ångestsyndrom rätt) och därför blir det helt klart lättare att den får ett namn, för jag hoppas att jag skall kunna hitta ett levnadssätt där inte ångesten blir jag. Igår lämnade jag Han och Någon hemma och åkte ut till Arne. Jag trodde att jag genom det skulle kunna få lite avlastning. På vissa sätt fick jag väl det också, men så fort jag stängt bakom mig rämnade allt vad murar och masker heter och jag fick söka tröst i Arnes varma, trygga famn. (Bara jag skriver om det kommer gråten fram och jag kan inget annat säga än att jag känner mig svag. Svag för allt vad ångesten och paniken kan göra med mig. Bryta ner mig liksom, som ingenting.)


Well. Här fick ni en liten men förhoppningsvis mer ingående bild av min ångest som jag lever med ständigt och jämt. Får se, har jag ork imorgon kanske jag orkar följa med chefs råd att ringa och puscha på min remiss mot fortsatt samtalshjälp. Hade tänkt skriva i den låsta bloggen idag också. Men orkar jag?

Jävla duktiga någon!

14:30 Uppstigning

14:45-17:00 Frukost, Älskling, funkar blivit fet, Lyxfällan, Sveriges fulaste hem och stora mängder ångest.

17:00-18:15 Jag skulle gå på toaletten men fick kattlådan rengjord, vikt tvätten, städat i ordning i köket och vattnat växterna. Det enda som inte gjorts är att fixa bort diskberget.

18:30 till nu: Suttit i soffan och sett dum ut. Kraften är slut och jag önskar att Någon kunde fixat disken också. Men, nu skulle jag ju kunna motiveras att gå upp imorgon...


Dagens ledord: ensamhet.


Just ja!

I torsdags fick jag ett brev från min vårdcentral. Brevet var från psykologen och det berättade att en remiss är skickad till en större psykologmottagning. Det stod också: om du inte hört något inom två månader, var god kontakta dem i första hand och vårdcentralen i andra hand. Happy joy, joy. Två månader. Kan det alltså ta två månader innan de ens kontaktar mig? Det är en rätt lång tid om du frågar vad jag tycker.

Visst, jag har mått lite bättre de senaste dagarna. Såpass bra att jag orkade med en bilresa till Stockholm med Sandra. Dessutom drack jag en drink och lite vin. Fasansfullt gott! (Men med blixtrar och små hallucinationer som följd, alkoholen får helt klart stå tillbaka i fortsättningen.) Det var fantastiskt skönt att komma hemifrån mina trista och välkända väggar. Men, tro inte att lyckan kommer helt ensam. För igår och idag har jag liksom inte kommit upp ur sängen. Klockan är 14 och jag ligger kvar. Kul liv liksom. Om jag vill och orkar har jag tvätt att ta hand om (den har hängt på ställningen 1,5 vecka och jag blir irriterad på Kattastrof som välter den, ändå får jag inte kraft att ta bort den,) en kattlåda att rengöra och disk att ta hand om. Hmmm?! Märkligt att ingen inspiration och motivation vaknar...

Well. Imorgon kanske det blir en bättre dag? Skall dock tilläggas att jag vaknat flera gånger tidigt imorse och idag med känslan av att det skulle vara något viktigt idag. Det var det inte. Det enda "viktiga" som är inplanerat är läkarsamtal/läkarbesök. Skulle behöva ringa facket och försäkringsbolaget också. Orka börja med det nu, mitt på dagen när alla andra också gör det. Nä. Jag ser väl till att få i mig något ätbart och bosätter mig i soffan igen.

Arrivederci!!

Just nu är jag arg.

Arg för att jag upptäckte en sak för ungefär en månad sen. Fast, upptäckten är inte bekräftad, vilket gör att jag inte vet om det är sant eller om jag tolkat in något mycket märkligt i det. Jag har haft lust att kontrollera det på något sätt, men lyckades med bedriften att ens försöka göra det när jag hade läge. Alltså, inte ett konfrontationsläge, utan mest ett kontrolläge för att kolla mina egna tolkningar.

Hur ska jag kunna få veta när jag verkligen inte vill ställa några frågor?

Nä. Jag skjuter på det en gång till. Och hoppas på att det kommer fram.


Nu skiter jag i allihop en gång till.

I lördags lärde jag mig virka

Och här är de tre första figurerna jag tillverkat helt på egen hand. Allt jag nu kan har jag lärt mig via youtube och olika bloggar. Jag har således sökt upp bilder, beskrivningar och mönster på nätet och försökt och testat mig fram. I lördags gick jag och la mig klockan 3.30, eftersom jag hade bestämt mig för att lära mig handarbetet.  Det första jag gav mig på var den mörkrosa grisen. (Den som är kunnig virkare skulle direkt säga att det är ett par fel och brister på den stackarn kanske men jag gillar den). I natt gick jag till sängs först vid 2-tiden bara för att jag ville göra kroppen till den ljusa grisen. Jag blev klar med kroppen men fick ge upp efter att ena örat var klart, för jag bara gjorde fel.

Visst är de gulliga?
Här finns mönstret jag utgått från, har fått frilansa lite för att pilla ihop dem dock.




Efter att ha virkat klart alla smådelar till den ljusa grisen så påbörjade jag ett hjärta också. På två timmar var det klart dessutom. Det är första grejen jag gjort där man skall virka ihop olika delar. Topparna på hjärtat är olika storan, men fullstoppad och tillknycklad så blev det ett ganska fint hjärta tycker jag.

Lilla hjärtat
Här finns mönstret jag utgått från och precis som med griasarna har jag frilansat lite.




Mönstren till mina skapelser hittade jag på sidan Stjenfalls blogg. Det är också hennes beskrivningar som jag har haft störst använding av när jag lärt mig den här handarbetskonsten.


Lite annat mitt i allt mitt svarta. Jag har fått höra att jag skall göra precis det jag känner för, när jag vill. På så sätt kan jag ta vara på den bra tiden. Och så är det, får jag sitta i min soffa och sysselsätta mig med lite handarbete så brukar jag må ganska bra. Jag ägnar mig åt något jag verkligen vill göra och tiden knallar på utan att jag behöver tänka på det. Undra vad jag skall virka ihop här näst?

Winnerbäck sjunger: Jag hugger i sten...

Jag hugger i sten.
Men jag tror att jag sakta börjar se en kontur.
Några armar och ben.
Jag jobbar mig inåt så jag ser en figur.

Den som kan sin Winnerbäck kan såklart den här texten och så även jag. Men, så har min Winnerbäck betytt väldigt mycket för mig sen den dagen jag valde att lyssna på hans texter. (Innan hade jag ratat honom, för jag tyckte att hans texter var för deppiga.) Just den här refrängen kan jag idag verkligen relatera till, och det blev väldigt tydligt idag när jag var hos psykologen. Jag håller också på att hugga i sten, men kanske inte samma stensort som Lasse. För han har ju redan börjat se konturer, armar och ben och påbörjat jobbet för att kunna se figuren. Om han hugger i en mer porös stenart så hugger jag för fulla muggar i en mycket hård stenart. Kanske till och med i diamant. Om det är i det senare fallet hoppas jag på att jag skall hitta en såpass stor mängd så jag kan slipa till den till en riktigt fin diamant vad det lider.

Jag håller på att ta reda på vem Någon är. Den där figuren som dyker upp när jag själv inte har ork till det. När jag helst bara hade legat kvar i soffan för att energi, lust eller motivation inte finns. Den där äckelduktiga som minsann ser till att göra lite mer, lite extra varje gång, för att liksom få bekräftelse att hon duger som hon är, när hon just det där lite extra. Idag fick hon lite mer form, för ja, det är en hon. (Min ångest är ju en Han.) Psykologen satte andra ord på det jag berättade för henne, och när hon säger dem så känner jag: Ja, det är jag, men jag vill inte använde de hårda, skambelagda och otroligt hårda orden. Det räcker att jag tänker dem så kommer ångesten liksom. Men, efter att jag berättat om Någon för henne så uttryckte hon något som fick mig att tänka till. "Någon kommer fram de stunder där du behöver någon som ser till att du överlever det tunga." Och javisst, så är det. För, har jag inte diskat så mår jag automatiskt lite sämre när det kommer hem folk till mig. Därför har jag Någon. Någon kan se till att jag kommer förbi och vidare och motar bort Han. Däremot vet inte Någon att när hon går så kommer Han dyka upp igen, 100-tals gånger starkare än innan hon körde bort honom. Hänger ni med i det här svamlet?

Jag har idag funderat mycket på Någon, och jag ska låta henne få ta den form som hon är värd. Jag skall ge henne sitt ansikte och jag skall också acceptera henne fullt ut. Det kommer dock vara svårt, för hon är egentligen född i något mycket fult. Men, Någon skall få en upprättelse. En dag kommer hon få stå upphöjd och få den bekräftelse just hon är värd. Den framväxten hoppas jag kommer komma i mina texter här och i den andra, låsta bloggen. Jag hoppas verkligen att hon en dag kan bli lika glad för mig, som jag är för henne.


När jag nu läser den här texten så kan jag själv uppleva att jag skriver om en helt annan människa. Men det är mig. Vill dock inte påstå att jag har skilda personligheter, däremot måste jag acceptera att det finns starka försvarsmekanismer i mig nu som slåss för att jag skall få må bra. Ångesten har legat precis under huden på mig sedan i söndags, och igår var det till och med så jobbigt att jag inte orkade prata i telefon. Bara frågan: Hur mår du? fick mig att gråta och jag orkade verkligen inte gråta mer inför någon annan.


Just nu, i skrivandets stund mår jag rätt bra. Sen mår jag rätt bra mesta tiden hemma. Det är först när jag kommer ut från min trygga svär som jag känner mig oskyddad och försvarslös. Jag körde hem från psykologen med ångest i drivor och kunde inget annat göra än skynda mig hem till soffan. Sedan vet jag ju själv att efter att ha haft ett par bra dagar så kommer de dåliga med stor kraft. Då är ju min energi slut och det jobbiga får nya tag. Ekorrhjul med andra ord. Idag var det ju dessutom andra samtalet hos psykolog, och också det sista hos henne. Mina hjärnspöken och demoner är för många för att hon skall kunna behandla mig på ett bra sätt på sina 10 tillfällen. (Bara två gick ju till för att hon skulle få någon slags bild av mig och när jag kom hem idag hittade jag flera punkter som jag inte ens nämnt.) Därför kommer hon att remittera mig vidare till någon som kommer kunna ge mig en längre tids behandling. Ja, det är tungt att jag måste börja om, men jag förstår hennes tänkt. Det är jäkligt mycket tyngre att behöva börja om med min historia en gång till med en ny behandlare. Däremot känns det en aning tröstlöst just nu. För det tog ju sex veckor att komma till den första psykologen, något säger mig att det inte kommer gå så mycket fortare hos nästa. Remissen måste ju för det första skickas.


Well, det är helt enkelt ganska grått och grumligt just nu. Och det tänker jag låta det vara till det själv vill vända igen. Så det så.


God natt!

Igår var en riktigt jobbig dag.

Finns inte så mycket att säga om den än att jag tyckte jag var värdelös som inte orkade med det jag i vanliga fall orkar. Dagen avslutades med massor av ångest och en känsla av att jag stängde av just mina känslor med medicinen. Natten har varit svår. Massa vaket och många konstiga, läskiga drömmar. Klockan är snart två och jag har liksom inte kommit upp ut sängen ens. Det betyder alltså att denna dagen har börjat som gårdagen slutade. Med ångest.

Dessutom, jag börjar tro att jag tillskrivit en eller ett par personer alldeles för fina ord. Speciellt en. Men, det är att fundera över det än att fråga. Precis som jag sagt förut. Hellre nå dåligt över ett hjärnspöke än att få reda på fakta och sanning.

Igår träffade jag en släkting som gått igenom ett par vändor depression. Han vet således vad jag går igenom. Han avslutade vårt korta samtal på ett roligt sätt:
- Du ska se att det blir bättre nu när våren kommer.
- Jag ser inte våren.
- Inte nu nä, den verkar ha tagit paus, men det kommer!


Den som har mod att göra fel gör med stor sannolikhet väldigt många rätt. Tänk på det!

RSS 2.0