En tanken från en tidig morgon efter en lång natts bröllopsfest.



Vad mycket man hinner tänka på under en 425 m lång promenad.
En promenad på den väg där jag lärt mig cykla, den väg där jag skrapat upp knäna.
Min barndoms älskade och hatade grusväg...
Jag önskar så att allt varit som det var förr, ändå vet jag att livet måste vidare och framåt.
Mitt i all dåtid såg jag nämligen också en morgondag som jag hoppas kommer mycket snart!

Maybe I was born to run...?


Nike+ GPS - Antagligen min favoritapp just nu!

Maybe i was born to run...
Alltså, det är ju en enorm frihet att få ge sig ut på löprundor och plocka kilometer efter kilometer. Jag är inte alls i samma form som innan knäskadan. Jag hade ju förhoppningar att vara uppe och nosa på stäckor som två mil, men det är jag alltså inte. Ett tag sprang jag ju 3-4 gånger/vecka. Nu är jag, om jag har tur, ute två rundor i veckan.
Eftersom jag har sett att jag utvecklas genom att jag får se data över mina löprundor så har jag det senaste muttrat lite över min Nike+ app. Jag har nämligen jämfört den med RunKeeper-appen. De funkar lite olika. Nike+ fungerar genom att man har en liten sensor i skon som skickar signaler till min i-phone och på så sätt mäts sträckan. RunKeeper fungerar via GPS och mäter alltså via sateliter om jag inte tar helt fel?
När jag promenerar så mäter de så gott som lika mycket, det kunde skilja på 100 eller 200 meter. När jag sprang så skiljde det rätt mycket mer, upp till 1,5 kilometer faktiskt.
Idag tog irritationen över, varför jag sökte efter nya Nike-appar och hittade just Nike+ GPS.
Den mäter på samma sätt som RunKeeper, men med den fördelen att den är direktkopplad till min profil på Nike+ hemsida. Det intressanta med den är att den sparar min löprunda i en animering, vilket gör att jag efteråt kan se hur fort jag sprungit varje kilometer tillexempel.


Igår var jag sjukligt avundsjuk på de som fick springa Göteborgsvarvet. Jag menar, hur skulle jag i Januari veta att jag skulle kommit in i ett sådant löparflow att jag hade kunnat delta i varvet 4,5 månad senare? Jag trodde det absolut inte! Och gissa om jag var arg i onsdags när jag fick erbjudande att köpa andras platser som de inte skulle kunna utnyttja?
Den 1 juni öppnas anmälningarna till nästa års varv. Jag skall anmäla mig. Sanna mina ord. SANNA MINA ORD!


Om en vecka är det dags för första loppet i milklassen. Riktigt spännande!
Kommer jag palla eller kommer jag ramla på mållinjen?
Om en vecka får vi se!

Älskade trollunge!


Bild: Världens bästa vägerska Hanna

Igår hade jag den stora äran att få hämta min ena trollunge på dagis. Jag kom dit och hittade honom inte först. Jag var inne på hans avdelning Igelkotten men där var det rent ut sagt folktomt. Så vad gör jag, jag ställer mig på gården och försöker få tag på mamma/pappa men även det gick åt skogen. Som tur var kom det en personal tillslut och frågade vem jag var.
In på nästa avdelning och när sen Neo får syn på mig galopperar han i full karriär rakt in i famnen på mig. Att hjärtat inte stannade på grund av alla trippelslag det slog. Sedan deklarerade han för dagisfröken att vi skall gå hem till honom och busa! Eller kanske till lekparken!
Vi gick hem och hämtade vagnen och sandleksakerna, till min bil och satte ihop bälteskudden och sen tog vi stormsteg mot lekparken på Fastlagsgatan. Neo har full koll på olika adresser och ställen. Helt fantastiskt för att inte ens vara tre år.
Tyvärr var tiden lite knapp, men vi hann leka i sandlådan och baka sandkakor och till Neos irritation lånade jag ut hans spadar till de andra barnen. Men, han är en gentlekille och lät dem ha dem. Vi åkte också lite rutschkana innan det var dags att gå tillbaka till bilen. Vi hade lovat att åka och hämta Hanna på jobbet.
På väg dit småpratade vi om vad han skulle göra i helgen. Han var bestämd med att han och Hanna skulle gå på bio. När jag frågade om pappa också skulle med svarar han:
- Nej, det ska han inte. Han ska vara hemma och dona och fixa.
Att man inte smäller av när han kommer med så klockrena svar.
Innan vi hämtade Hanna så köpte vi lite glass. Neo vet vad han vill ha och hade inte tid att stå och fundera utan pekade direkt på en Sandwich och så fort vi kom till bilen påbörjades kalaset. Jag fick ju köra för att hämta upp Hanna först och när jag råkar köra fel hör jag bakifrån baksätet: Men fastej, du köj fel. Ja trollungen har alltså också koll på vart mamma jobbar. Gissa om jag är impad!

Sedan lämnade jag av dem på Kortedala torg. En övertrött Neo hade blivit hållen vaken för att inte somna i bilen... Inget en faster inte vet bot på. Så vi hade ett rejält pusskalas först och sedan körde vi lite snygga dansmoves på parkeringen. Neo skrattade med hela kroppen och ville inte sluta! Men, ibland tar det roliga slut lite för snabbt. Så nästa gång när jag får chansen att ha hand om hämtningen på dagis så kommer vi hitta på mer bus!

Men, Hanna hann ta en bild på oss.
Det är den här ovan.
När jag ser den blir jag glad i hela kroppen. Den signalerar verkligen lycka och glädje! För är det något han kan bjuda på, den lille mannen, så är det just lycka och glädje.
Den tröttaste zombie skulle inte kunna motstå hans otroliga energi!

Det är lätt att ta till skryt...

img_1374 (MMS)

Det är lätt att ta till skryt när man får hybris. Men jag kan inte rå för att jag råkar leva med den mest underbara katten i världshistorien!!

En liten tjuvkik




Jag har hittat dem, skorna som jag vill ha! De är jättefina!
Frågan är bara, kommer jag att kunna gå i dem? Eller kommer jag bli tvungen att sitta på en stol hela kvällen när de är tänkta att användas? Och, eftersom jag har hittat dem på nätet, kommer jag kunna ha dem?
Tänk om de är för stora? Eller för små? De kommer i slutet av maj, så det blir tajt med tid.
Håll tummarna att de passar! Snälla! Annars måste jag ut och panikleta!
Om allt går som jag vill så kommer min outfit bli så lyckad!

Ni får bara se små delar av min outfit som jag skall ha på det ena bröllopet! Längre fram kommer det så klart en bild på hela alltet!
Nyfikna?

Fotoshoot!




Jag vet inte, men jag är en sucker för fina foton och fotografering. Jag är väl inte någon kung på området, men jag tycker det är roligt att pyssla med det. Att sedan få pilla med bilder i fotoprogram är lika roligt.
Har man inget annat att fotografera får man väl fotografera sig själv! Lite väl egenkärt kanske, men nöden har ingen lag! Dessutom blev jag sjukt nöjd med bilden jag tog igår.

Kanske skulle ta och förstora denna och ha på väggen också?
Lever man singellivet kan man lika gärna ha stora bilder på sig själv?
Eller är det to mutch?


Well, den som lever, den får se resultatet.
Kanske?!

Ibland hittar man plötsligt det man inte visste att man behövde.


Bild: Pärlgrossisten.se

I söndags satt jag och Sofia och pratade om hur vi tänker klä oss på det bröllop vi båda är bjudna på. Vi båda har i alla fall klänningarna. Det som saknas är smycken och skor. Sofias klänning går lite i 50-talsstil så hon önskade ett pärlhalsband till det. Självklart erbjöd jag mig att undersöka hemma i mina pärlgömmor och se vad jag hade. Tyvärr var det inte så mycket som jag trodde, så jag fick surfa runt på de sidor där jag förr har köpt hem pärlor och tillbehör. Då hittade jag in på sidan Pärlgrossisten och efter ha bläddrat runt i deras kategorier hittade jag dem. PÄRLORNA. Som behövdes till mitt halsband som jag inte ens tänkt att göra.
Ja men så är det, ibland hittar man det man inte visste att man behövde. På bilden ovan så är det pärlmixen till höger (rosa, turkos, blå och vit). Den kommer passa PERFEKT till min klänning. La till en påse av den andra grön/blå mixen också då de metallblå pärlorna kommer passa utmärkt med halsbandet.
Nu var det ju så att jag skulle hitta pärlor till Sofia också. Efter lite mer bläddrande hittade jag också dem. Men, efter att ha gjort en liten statusuppdatering skulle en vän titta hemma hos sin mamma om hon kanske hade sådant till försäljning också. Så, jag väntar med min beställning för en stund. Imorgon beställer jag istället.

Halsbandsmodeller?
Ja, jag vet inte riktigt än. Det lutar åt enkla modeller i alla fall.
Sofia önskade också ett par matchande örhängen och ett armband. Så, ni vet ju vad jag har att göra framöver!

Fadderverksamhet - Perfect Peace



Jag har blivit fadder. Fadder till lilla Awuah Benjamin som är fyra år.
Så här beskrivs han:
"En jättesöt kille som verkar ha mycket att fundera på.
En utav de vänligaste barnen på PP som vill andra väl, hela tiden.
Charmig och snäll, helt enkelt."

Nu undrar du kanske vilken organisation som står för fadderverksamheten.
Det är en, vad skall jag kalla det, en idell verksamhet som två drivna tjejer från Kungälv startat.
För mer information kan ni gå in och läsa på http://oyeghana.blogg.se/ eller http://liinneak.blogg.se/.
Ju fler vi är, desto bättre kan det bli för barnen nere i Gahna.

Är träningsJelican tillbaka?



Sen jag ramlade i löpspåret har jag kanske inte varit den mest frekventa löperskan får väl erkännas. Det har ärligt talat varit rätt tungt att komma igång igen, och detta eftersom jag inte var kapabel att träna på nästan två veckor. Fattar ni vad mycket man tappar i motivationen?
Jag har varit ute tre, fyra gånger men jag har inte känt någon superlycka efteråt. Så som jag kände innan. Det har bara varit jobbigt, svårt och tungt. Det finns dagar när jag till och med struntat i att gå ut och köra mitt pass trots att jag hade bestämt.
Igår gick jag ut, som bestämt. Om det var bra gjort av mig? Ja, det var det. Även om det var ett smärre självmordsförsök. Det var kanske en aning för varmt, när jag tänker efter så här i efterhand. Det roliga var dock att kroppen svarade bra på aktiviteten. Ingen smärta någonstans, knän och ben var lätta och flåset fanns kvar. Däremot var det 24 grader varmt, gassande solsken och nästan vindstilla. Bra löpningsförhållanden? Nä, inte riktigt. Men, jag hade bestämt mig och då var det bara att köra på. 7 kilometer löpta och lite mer än 3 km promenerade. På en sluttid som jag är otroligt nöjd med!
Om tre veckor springer jag mitt första millopp. Ett lopp på en mil. Kommer jag palla eller faller jag på mållinjen tro?
Vet ni, det vet vi om tre veckor. Håll era tassar för mig.


Imorgon skall jag ut igen.
Hänger du med?

Jag vill moderera i min blogg!

Gaaaaah! Jag hatar söndagar, när blogg.se väljer att inte funka som det ska. Jag vill kunna godkänna kommentarer och jag vill kunna lägga in bilder. Men, inget går just nu. Trist! Dessutom verkar det vara mer fel än så, för mina mobilinlägg som jag skickade vid 18-tiden idag tycks inte ha kommit fram. TRIST! Hoppas att det blir bättre imorgon! Jag behöver skriva av mig om min träning idag, som gick så bra! Är jag i gång igen? Jag kan bara hoppas. Om 3 veckor är det Blodomloppet, mitt första millopp. Där efter skall jag anmäla mig till Midnattsloppet. Jag vill bara se vad jag kan prestera i ett långlopp först, så jag vet till vilken startgrupp jag skall anmäla mig. Hoppas bara inte att de grupperna jag funderat på är fulla.

Men, när jag klarat av Blodomloppet så skall jag ju också anmäla mig till Sthlms halvmara i september. Någon som är sugen på att följa med. Stockholm är ju så vackert, så bara det kanske kan locka dig att hänga med mig? Hmm, jag skall nog tjata lite på Lisa om det här, när jag tänker efter!


Well, jag tror du måste vänja dig vid att det blir lite av en träningsblogg igen. för jäklar vad bra passet gick idag. Jag riktigt njöt, trots den enorma hettan!


Men, just det!
Jag var arg, eftersom sidan krånglar. Så, det blir ett bildfritt inlägg. SUCK!



God natt!!

Gårdagen må ha varit en på 1000...

...men tillsammans med mina fantastiskt underbara syskonbarn blir det lätt en oförglömlig dag!

Om det hände något speciellt? Nä, det kan jag inte påstå. Men med kloka ord, glada tillrop och mängder med skratt behöver det inte till något stort eller händelserikt. Det räcker gott med kärlek, skratt och glädje!


Därför tänkte jag visa ett axplock av små händelser från gårdagen:


Felix och Willy väntar på att mamma skall komma hem från jobbet, så att de kan åka ut och hälsa på hos morfar.



Neo var faccinerad av gräset och det var roligt att blåsa det på faster.



Visst är det helt fantastiskt att se på när två små pojkar leker sina lekar i godan ro? Utan att bry sig om det som händer runt omkring dem? "Titta Felix, man kan julla dom..."



Två små herrar leker rövare på farfarmorfars altan.



Willy Finsmakaren - oj vad arg man kan bli när russinpaketet tar slut! Men, är man så charmig som Willy så gör det inget alls!



Morfarfarfar fick lite mys med de två äldsta, men tro inte att det gick att få en bild när alla tittade in i kameran. Nej nej, varför sitta still när man kan vara i full gång hela tiden?



Min kära pappa sammanfattade dagen på ett mycket bra sätt:
"Det är inte bara Neo som kommer somna när han lägger sig, det kommer även farfar göra."
Jag tror inte de två var ensamma om att somna som en stock igår. Det gjorde även jag! Misstänker att även Felix och Willy däckade gott på sina huvudkuddar igårkväll också!
Det var helt enkelt en otrolig dag igår!

Me, my hair and I.



Äntligen har jag fått fixa till barret igen. Tänka sig, efter 6-8 veckor så är mitt hår verkligen en smärre katastrof. Det är långt och trassligt och fult.
Men så, det som behövs är bara ett par timmar hos min frisör Jennie och vips är jag som ny igen.
 När jag berättar att jag skall klippa mig brukar jag få frågan "Skall du klippa dig ännu kortare?" Vad svaret är på den frågan beror på. Just nu är det inte så. Nä, det skall inte bli kortare. Men, i framtiden kanske det blir helrakat. Det får vi se då.
Eftersom jag är i ett läge där håret mer eller mindre är väldigt kort, så finns det inte så mycket att göra med det. Jag har helt enkelt hamnat i ett mellanläge. Jag sparar ut håret på högersidan, så att jag får en sida med långt hår. Drömmen är att få sånt där riktigt svall ni vet, men det lär aldrig hända. Så till vida jag inte sätter in lite extensions. Vänstersidan skall fortsätta vara riktigt kortsnaggad.
Nu har jag ju haft ungefär samma frisyr ett bra tag, så därför bestämde vi igår att skoja till det med en ny färg till. Ni vet, jag råkar ju tycka om förändring.

Och, gissa om det blev bra!
Jag är otroligt jättenöjd!
Som alltid när Jennie fått trassla in sina fingrar i mitt hår.

Mitt 2580:e inlägg kommer bli ett tips



På mitt jobb kan man få chansen att smaka på än det ena nya och än det andra nya. Tror nästan att det kommer upp minst en ny produkt till lunchrummet varje vecka och det för att det blir otroligt mycket krossvaror i en butik. Istället för att slänga det helt i onödan försöker de ta tillvara på det som faktiskt går att äta.
Men, det var ju inte detta jag skulle tipsa om egentligen. Utan jag skulle tipsa om en produkt som jag testat och som jag fattat tycke för. Produkten är en tesort från Twinings.

Twinings Cleanse
Ett härligt örtte med smak av Pepparmynta, Nässlor och Mariatistel.
Pepparmynta sägs ha en positiv effekt på matsmältningen.
Nässlor lär ha en utrensande effekt.
Mariatistel är en bra källa till antioxidanter.
(saxat från twinings.se)

Jag är ju vanligtvis en sucker för goda löstesorter, men just den här sorten är riktigt god. Den är uppfriskande och det känns faktiskt som att den faktiskt har renande effekter.
Det här teet är gott när som helst på dagen, till frukosten eller till tvn på kvällen.
Jag gillar´t!

...vissa dagar är man ett med alla människor i parken

...eller så vill man inte ens befatta sig med dem överhuvudtaget. Människorna alltså.

Idag går jag och oroar mig för problem som inte uppstått än. Problem som jag inte på något sätt orsakat själv. Utan som andra så fint sett till att de kan komma. Visst, någon av alla de andra har också försökt att förhindra problemen, men idag visade det sig att det gått fatalt åt skogen. FATALT! Och då tyckte de att jag var arg första gången det skedde. Detta är andra gången, på en vecka, och det som hänt nu är att de har gjort en pissig situation än värre.

Det roliga i hela kråksången att personen med huvudansvaret sammanfattade situationen med: Jag är ledsen att det blev en så olycklig situation.


Ja men vad fint att du är ledsen för att situationen blev olycklig. Det hjälper ju verkligen mig mitt i alltihop. Jag blir ju mindre olycklig då. Nä, inte ett jota!



Jag gick och klippte mig efter jobbet och frisören lyckades få mig på gott humör samtidigt som hon fixade mitt hår. Någon minut efter att jag lämnade salongen dök en annan liten obetydlig händelse upp, och mitt humör åkte jävligt långt ner. Så, idag har jag avsagt mig allt sällskap, och sitter här i mörket. Eller ja, det finns någon som får hålla mig sällskap. Hon heter Kattastrof. VÄRLDENS BÄSTA KATT!


God natt suckers!
RSS 2.0