Alla behöver en klapp på axeln!

Ibland har man tuffare perioder och allt bara känns tungt. Då kan man behöva lätta upp sig själv, ge sig en klapp på axeln och liksom muntra upp sig själv. Eftersom jag länge funderat på en poncho bestämde jag mig för att ge mig en sådan igår. Jag hade sett att det fanns en på Gina Tricot, så jag åkte och kikade på den.
Dock föll den mig inte i smaken och det kändes så där kul då. Jag hittade dock ett par byxor i syntetskinn. Har alltid velat ha ett par såna, så jag testade ett par. Så klart!
De satt som en smäck, men jag kunde liksom inte säga att det var det jag ville ha. Så jag gick från affären och kände ändå att jag hade gett mig en present. Jag kände mig stärkt av tanken. Ni vet, det är tanken som räknas.

Ändå kunde jag inte släppa tanken på byxorna, så igårkväll när jag blev arg, ledsen, förbannad och irriterad bestämde jag mig för att jag verkligen förtjänade dem.
Hela dagen har jag gått och längtat efter att arbetsdagen skulle ta slut, så jag kunde åka raka vägen till affären och köpa dem. Att jag sen fick sällskap med Sandra var inte sämre, så istället för Backaplan träffades vi på Frölunda Torg. (Inte bara shopping stod på schemat, det blev det dessutom mat och lite prat)
Innan vi gick till Gina Tricot så tog vi en sväng på New Yorker också, och vad tror ni jag hittade där, när jag var på väg ut? PONCHON! Den fanns i flera färger - svart, grå, vit, orange och beige. Den begie var snyggast, men den fanns bara i strl L/XL. Testade den, och det bästa med det plagget är att det inte syns om den är 2-3 strl för stor. Så, den fick följa med hem innan jag köpte byxorna.

Jag var värd en present, men var jag värd två?
Vad tror ni svaret blev?
SJÄLVKLART var jag värd två presenter. Så jag hastade in på Gina, drog på mig ett par byxor i provrummet och lät Sandra fälla ett utlåtande. Hon hade inget att invända, så vips var jag ett par byxor rikare. I like!
Så, nu sitter jag här och är väldigt glad. Tanken räckte långt, men att nu ha fått så fina presenter av mig själv känns otroligt fint.



 

Att tvätta mängder med tvätt är helt okej för mig...

...där det tar emot är när det skall in i skåpen igen.


Därför har jag haft som taktik att alltid vika tvätten nere i tvättstugan och bära upp den i famnen. Lägger jag ner den i tvättpåsarna så blir den kvar där i tills det är smutsigt igen så att säga. Idag hade jag Sandra på besök under tiden jag tvättade så för att inte bli kvar nere i tvättstugan allt för länge hittade jag en ny taktik som jag tänkte testa.



Jag la all tvätt i sängen istället. Då måste jag ju se till att vika den innan jag kan gå och lägga mig. Einsteinpoäng till mig. Kruxet är att klockan är snart halv åtta och den är inte vikt än. Måste ta mig i kragen (som jag inte har på mig idag) och få det gjort. Efteråt är det ju så skönt, när det är klart liksom.
Nä, bäst taktik är nog den väl beprövade. Få det klart i tvättstugan och gå upp och lägg in det direkt efter.
Jag är en vän av ordning (läs rutiner) och jag mår bäst av att följa det som funkar. Med det inte sagt att jag inte vågar testa nya saker. Det är dock skönt att veta att man kan gå tillbaka till det som fungerar, om det nya är världelöst vill säga.

Nu ser ni i alla fall vad jag har att göra den kommande halvtimmen.
Suck!

Nike+ peppar!

Jag loggade just in för att kolla upp min statistik från gårdagens lopp. Jag har ju förstått att jag inte riktigt kan lita på mina egna bedrifter utan att titta på hur träningspass eller lopp gått i siffror för mig. Här nedan redovisas mina siffror från mätningen som tävlingsarrangörerna stod för.
Jag tyckte ju att andra delen av loppet gick bäst, men tydligen hade jag sämst tid där. Jag misstänker att det var för att det var mycket färre backar då...




Sen gick jag in och kollade min statistik på min egen mätning. Använder appen Nike+ GPS som jag tycker är väldigt säker i sin mätning. Det var dock lite roligt igår, för mellan 2-8 km så låg den hela tiden 0,11 km efter bansträckans km. Men så, på 9 kmmärket var den i kapp igen och när jag kom i mål stod den på 10.00 km. (Läste någonstans att det kan vara svårt för GPS:er att mäta inne bland höga hus och stökiga gator vilket låter relevant)
När jag tittar på de olika mätarnas siffror så är det tydligt att Nike+ GPS är relativt jättesäker i sin mätning. Så, den kommer absolut få följa med mig i fortsättningen också. (Jag fick inte med all mättadata när jag gjorde min skärmdump, vilket gör att ni inte kan jämföra på samma sätt som mig)




Det var ju ett tag sen jag var inne på min sida på Nike+ eftersom löpträningen legat nere. Så, döm av min förvåning när jag läste det här:

Congratulations on 250 kilometers. You're among the die-hards now. That's a feat worth bragging about. Our heartfelt congrats.

Detta är ett litet meddelande som dykt upp eftersom jag nu gått in på deras nästa nivå. Den gröna leveln. Jag har alltså i år lyckats samla ihop 263,15 löpta kilometer. That´s a big bedrift och jag är nöjd. Kan jag nu få behålla min löparglädje den här gången? Jag menar, jag fick inte ens ont i knäna igår. Visst, det känns lite i höfterna, men det är nog mest för att det var 2,5 km längre igår än i onsdags. (Den här veckan har jag samlat ihop 23,5 km)

Jag älskar att springa. Det är så oroligt befriande och roligt!
Dock låter jag det vara ett par dagar. Men på onsdag eller torsdag, då ger jag mig ut igen.
Tänkte köra kortare sträckor nu ett tag och köra snabbare istället. Är det en bra plan? Jag måste ju även träna den biten. Någon som skall med?


Men nu, nu skall jag äta friarlassange och dricka Coca-cola, för det är jag värd! 

En medalj till samlingen...


...och inte vilken medalj som helst.

När jag kom till Heden myllrade det av orangeklädda löparsugna människor över allt. Regnet öste ner ett tag, men eftersom alla andra var så taggade var det bara för mig att följa dem. Det blev dock ett otroligt jobbigt parti mellan 22:00 och ca. 22:32. Varför? Jo för polisen kunde inte ge tillstånd att starta loppet så alla grupper blev jätteförskjutna. Så först strax efter 22:30 ungefär fick min grupp starta.

Jag måste nog vara lite självgod och säga att jag har rätt mycket grundkondis, för löpningen var egentligen inte jättejobbig. Vissa kilometrer var ju tyngre än andra, men det som var jobbigast var att springa fram och tillbaka på smågator och korsa avenyn flera gånger. Det kändes hela tiden som man sprang på samma ställe och inte kom framåt. De två sista kilometrarna var lättast, det var den längsta raksträckan tror jag, hela avenyn upp till Götaplatsen. Orkade till och med en spurt på slutet.

Tiden blev (enligt min GPS app) 1:06:51.
11 minuter över anmälningsmålet. Kan inte gråta för det, eftersom förutsättningarna var som de var. Jag kan ju vara glad att det inte var så mycket mer tid än jag trott. Imorse kändes 75 minuter mer relevant.


Nu skall jag äta lite mer innan jag kommer somna gott i sängen. Det är sommarfest i Kode idag, men det finns faktiskt inte någon mer kraft till det.
Så jag säger pass på det, och tack för alla som skickat peppande sms och ringt och hejat på.

God natt!

Kläderna är på i alla fall



För tre månader sen deltog jag i Blodomloppet och direkt efter gick jag hem och anmälde mig till Midnattsloppet.
Eftersom jag då, i den stunden var jag rätt taggad och hade som mål att sänka min tid på milen avsevärt.
Därför var jag styv i korken och anmälde mig till grupp tre 51-55 minuter.

Sen gick sommaren och knäna bråkade. Träningslusten fanns inte. Försökte ett par gånger innan semestern, det gick att ta sig ut och springa, men tiderna var ju inget att skryta med.
Sedan kom semestern och jag gav mig ut mer på löprundor. Var på gång och gillade läget.
Vad händer då. Ja men det mest självklara i världen, jag blev förkyld och fick en elak hosta så träning var ju inte att tala om. Det längsta jag sprungit sen anmälan gjordes är 7,5 km på 54 minuter.

Idag är det dags. Är jag laddad?
Magen gör sitt bästa för att hjälpa till, genom att ha rasat fullständigt.
Motivationen för att springa är som bortblåst, och då behöver jag inte ens skylla på regnet. Det känns dock som ett enormt nederlag om jag inte tar mig in och försöker, så det skall jag allt göra.
Erika peppade genom att säga: Tänk inte på tiden, det är bara ett par siffror på ett papper.


Well well, sista uppladdningen nu.
Det blir lite keso med frukt och mer vatten.
Startskottet går 22.10 så där ifrån och 90 minuter (nu tar jag i så det skriker men så att ni vet när ni skall hålla tummarna) framåt hejar ni på mig. Comprende!


Imorgon är jag död!

Wordfeud

  

Nyaste beroendet, nyaste knarket, nyaste roliga!
Wordfeud. Alla tycks spela wordfeud. En kollega skulle till och med ta sig till en affär och skaffa sig en smartphone för att kunna spela. Han har inlett ett spel mot en annan kollega. Hm, inte alls en antydan på att spelet är beroendeframkallande...
I lördags förmiddag hade jag spelat klart 8 spel var av jag segrade i 6. Inte illa pinkat!
Det jag saknar i spelet är någon slags statistikmätare som visar hur mycket man vunnit, bästa poäng och så vidare. Det hade varit roligt att se sin utveckling.
Man har 72 timmar på sig att göra sitt lägg innan spelet läggs ner. Bra på ett sätt, då har du ingen jättepress på dig att lägga direkt. Dåligt på ett sätt för att spelar struntar i att lägga och man vinner på walk over.
En walk overvinst är inte lika rolig som en tillkämpad vinst.

Spelar du också? Sök upp Jelican i så fall.


Vi tittar på Allsångsfinalen ikväll! Zelme...

img_4873 (MMS)

Vi tittar på Allsångsfinalen ikväll! Zelmerlöw och Jöback, jag får säga att det gör min tisdag riktigt bra! Kattastrof ligger och gottar sig hon. Reagerade knappt när jag rörde mig. Nä, här blir vi kvar ikväll. På soffan alltså.

Då var det bara att rätta in sig i ledet igen.

Semestern är slut för länge sen...


Lika vemodigt varje år, och skall jag vara helt ärlig så går jag in i någon slags minidepression när något långvarit skall avslutas. Jag kände känslan redan i torsdags och helgen skall vi inte prata om. Men, idag var första arbetsdagen och den gick av bara farten. Efter ett par timmar på jobbet kändes det som att semestern var ett minne blott. Tur att jag bara haft tre veckor nu i sommar då, så att jag har lite ledigt att se fram emot i vinter.

Well. Hur har dagen sett ut idag då?

* Arbete 7:10-17:40 - Vad säger man. Börjar man jobba kan man göra det ordentligt. De arbetsuppgifter jag kunde göra idag, kunde jag lika gära strunta i att spara på mig till en annan dag. Så att säga.

* Lagat en lyxmiddag - De sa på radion idag att man skulle unna sig lite lyx även om jobbet dragit igång igen. Liksom för att spara semesterkänslan lite till. Vad det blev? Ryggbiff med bakad potatis och beasås! LOVELY!

* Pratat med Sandra en timma
i telefonen - I girl have to do what a girl have to do! Det var en del viktiga saker vi var tvugna att prata igenom, efter att inte ha haft jättemycket kontakt i helgen. Men, helgen som kommer ser redan bokad ut. Jag menar, jag måste ju paxa Sandra vissa dagar!

* Spelat Zuma Blitz på fejsbok - Ett beroendeframkallande spel. Minst sagt. Vad man skall göra? Skjuta färgglada bollar på andra färgglada bollar och undvika att bollarna åker ner i gapet på en orm. Simpelt? Hell yeah! Det är då spel är som bäst om du frågar mig. Inga svåra, invecklade regler utan bara en enda sak. Skjut bollarna, och bli jävligt bra på det!

* Diska upp disken efter middagen. Det är trist att göra det, men imorgon känns det så myckiet bättre om det är gjort. (Skall genast sätta igång med den, ska bara blogga klart.)

* Sista punkten är inte gjord än, men den skall påbörjas så fort jag är klar med disken. Det blir en liten tvstund med tillhörande smyckepyssel. Därefter blir det en dejt med Ozzy Osbourne innan jag somnar.


Det var väl inte en helt kass första dag efter semestern? Inte om du frågar mig i alla fall. Men då så, då tar jag tag i disken! (Dessutom har jag ju bloggat också...)



God natt!

Här är du redan störst!


Jag vet precis vad du känner
fast du aldrig sagt ett ord
du har viljan att bli större
här är du redan stor

Tapper och stark in i det sista.



Gammelmannen Panik har idag fått somna in lungt och stilla.

Han har varit hängig och i början av veckan ville han inte äta. Men, på onsdagskvällen började han äta igen så jag tänkte att det hade vänt. Ack vad fel jag hade. Igår kväll kollade jag till honom och tyckte att han var väldigt mager. Ett marsvin väger ju inte mycket i sig, men på bara ett par dagar hade han tappat all hull.
I natt har han levt runt i sin bur, och vid 4-tiden i morse såg jag att han försökte dricka vatten. "Han är tillbaka igen" tänkte jag snabbt för mig själv. Något som inte tänktes när jag några timmar senare vaknade igen.
Han gjorde allt för att bli ett med hörnet i buren och pälsen hade han ruggat upp ordentligt.
Vad mer fanns att göra än att ringa till veterinären och be om en tid?
Snälla Tina kom hit och höll mig sällskap fram tills det var dags att bege sig till Göteborg och Smådjursakuten. Aldrig förr har en bilresa varit så svår. Panik låg och stötte ut kvidningar och tycktes inte hitta något bra sätt att ligga på i sitt hö. Allt jag kunde göra var att hålla handen på honom och säga att jag var på väg för att hjälpa honom.
10 minuter fick jag stå utanför klinkiken innna jag blev insläppt. Det kändes som en evighet, och jag hade inga medel för att lindra Paniks stress, eller lidande heller för den delen.

Veterinären Tobias såg att han var illa där an, så det fanns ingen behandling att sätta in. Så medan jag satt och hade Panik intill mig gick han för att hämta lite sömnmedel.
Om det var en evighet att stå utanför kliniken så var Paniks sista andetag längre än det. Han ville liksom inte ge upp kändes det som. Jag stod där intill honom och klappade honom på nosen, så där som han alltid har älskat att bli klappad. Jag pratade med honom och sa att han fick släppa taget och springa iväg till brosan Skrik.

Tillslut kom det ett sista suck och allt var lungt och stilla.
Panik var gammal, han skulle fylla sex år till vintern. Det visade sig att han hade någon tumör i magen. Veterinären förklarade att det inte alls var konstigt att jag inte uppfattat att han varit så dålig, för marsvin skall inte visa att de är sjuka när de lever vilt. Men ändå kändes det där och då som att jag var den sämsta matten i hela världen, som inte sett åt vilket håll det höll på att gå.
Fast, å andra sidan har jag ju gjort det. Jag vet ju att han levt länge och att det snart skulle komma. Ibland har jag kommit på mig och tänkt hur det skulle vara utan honom.
Att det skulle göra så här ont, hade jag inte en enda tanke på. För, jag jämför ju med när Skrik försvann från oss. Antar att den smärtan som fanns då kunde lindras med att Panik var kvar, att allt kutter och krafsande i buren inte försvann. Men nu är det otroligt tyst här hemma. Inte ett enda ljud kommer, eftersom den lilla krabaten inte är där. Alldeles nyss såg jag Kattastrof hoppa ner och lägga sig i buren. Jag stod på håll och observerade henne och det såg verkligen ut som hon låg där och tänkte att något var väldigt fel. Så, buren får nog stå en dag eller två till, så att hon också får chans att vänja sig att brosan är borta.


Tänk att saknaden redan kan vara så stor, trots att det bara är fyra timmar sedan han tog sitt sista andetag.
Den som säger att husdjur inte är familjemedlemmar har fel. För, det gör lika ont att förlora dem.
Att dessutom vara den som tar ett så svårt beslut, att låta dem somna, det är näst intill omöjligt även om all vett och logik talar för det.

Panik, hälsa till brosan från oss!

För att orka vara sprudlande glad måste man också ha skitdagar

Vet inte, men ibland, vissa dagar, så har jag en inneboende känsla i kroppen som inte alls är behaglig att bära. Jag känner mig snarstucken och irriterad på allt och ingenting. Under visa stunder vill jag slå hårt och i andra stunder vill jag bara tjuta i krokodiltårar. Så klart beror det på något och i dagens fall beror det på tre saker som lyckats kombineras ihop bra. Eller ja, resultatet av deras kombination blev ju inte bra, men arg är jag. Eller arg. Det är fel ord. Jag känner mig mer ledsen idag faktiskt.

Därför har jag valt att vara hemma i min rövarkula idag. Göra ingenting, umgås med ingen och sitta här i min ensamhet. Då kan jag i alla fall inte smitta av mina hemska känslor på någon annan. Fast det är klart, skulle jag umgås med någon nu skulle jag antagligen vara miss happyface och ingen skulle förstå att jag egentligen skulle vilja slita av huvudet på första bästa som säger något korka.

Gissar på att det är bättre att jag bäddar ner mig under en filt i soffan så varken jag syns eller jag ser något annat än rakt fram på tvn. I takt med att fredagens sista timmar går kan jag ju försöka hoppas på att inte hela helgen går i de här trista svarta mönstren. Det hade varit en mycket trist avslutning på semestern.


Fast, jag mår som en rutten sill så det är egentligen inte konstigt att jag har den här ledsena känslan i kroppen. Jag brukar bli sån då.. Well. Det kommer en morgondag när jag är på glatt humör igen. Jag kan väl längta fram tills dess i så fall.


Bokmaraton 2011 - Tjugoförsta boken

Armlös, benlös men inte hopplös
Bild lånad på
Bokia.se


Armlös, benlös men inte hopplös - Mikael Andersson

Boken är skriven av och handlar om Mikael Andersson. Han är en kille som föddes på mitten av 60-talet och dömdes snabbt ut av läkarexpertisen, och borde stanna på institution resten av sitt liv. Varför? För att han föddes utan varken armar eller ben, och han skulle inte komma att klara sig själv, och hans föräldrar skulle inte orka med att ta hand om honom. Sa man. Hans föräldrar och morföräldrar ville något annat.

Boken handlar om hur Mikael har tagit sig an världen och gjort den till sin, även om han har stora funktionsnedsättningar och världen inte alltid är anpassad för honom. Han berättar om hur han valt att göra sin egen grej, vart och hur han hämtat sin kraft och hur han faktiskt vågat göra det han gör.


Det här var, enligt mig, ingen sidvändare. Det tog tid att läsa boken. Första delen var intressant och höll mig lite mer fångad än slutet. Även om slutet kanske skulle vara den delen av boken som kan vara en stor inspirationskälla för mig. Jag har sett en dokumentär om Mikael och då vart jag riktigt fångad av honom. Jag har hört flera som varit på föreläsning med honom som tycker att han är oerhört duktig på det han gör. Tyvärr kommer det inte riktigt fram i skriven form. Boken i sig är jättebra, men sättet den är skriven på, språkbruket och den röda tråden är inte jättebra. Dock är den helt klart läsvärd, eftersom den faktiskt sprider otroligt mycket livsglädje och jävlar anamma.


22:a boken däremot är riktigt bra. Det är en bok med flera historier i ett som vävs samman. Halva boken är redan läst. Skall se om jag inte kan sno med mig en eller annan bok från syrran idag också. Nu när hösten ändå är på väg. Semestertid är bokläsningstid. Men hösten, ojojoj! Då får man verkligen kura ihop sig i soffan med filt och te och bok. Det är grejer det!

GodzillyWilly!



Om en timma skall jag ta mitt pick och pack och åka upp till syrran en stund. Försökte ju bjuda in mig på lunch hos vänner igår, men det slutade med att jag fick fixa lunch åt en bakfull killkompis. Weronica svarade inte, men hon ringde upp senare, så då passade jag på att bjuda in mig där idag istället. Därför kommer jag försöka sno lite kvalitetstid med Willy också. Killen som är mammig/pappig till tusen. Det märks tydligt att han är lillebror (och son till Weronica). Får han inte som han vill så gnäller han högt och tydligt och visar sitt missnöje. Kanske är det lättare att umgås med honom om brosan inte är där och pockar på uppmärksamhet samtidigt? Vid två skall vi hämta brosan på dagis sen. Undra om inte Felix kan visa upp sina cykelfärdigheter i så fall. Han har ju pratat länge om dem.
Men innan jag åker får jag väl fixa i ordning raset Angelica. Hostan har hållt mig vaken stora delar av natten, när jag sen väl somnat och sov gott skulle den så klart väcka mig igen och hindra mig från att somna om. Därav raskänslan. Inget som en dusch inte kan råda bot på. Hoppas jag!

Det blev ingen trubadur ikväll



Så istället sitter jag här i mitt kök med en ansiktsmask och väntar på att mitt te skall bli klart. Hur jag fördrivit tiden? Jag har spelat spel, pratat lite i telefon och läst Kissies blogg. Ja ni ser, när jag börjar läsa Kissies blogg så är jag uttråkad å det grövsta. No more word needs!
När jag druckit upp mitt te och ätit ett par Turkisk pepparglassar skall jag lägga mig tillrätta i sängen och ge Kattastrof den stora äran att joina mig på en exklusiv filmvisning.
Eftersom jag är allena så är det jag som får välja film, och då blir det en sån där märklig film som andra skulle kalla det. Beautiful Boy heter den.

Så!
God natt och på återseende!

Det är ynka 16 dagar kvar till loppet

Och jag passar på att ladda upp inför det med en förkylning. Känns verkligen hur bra som helst, träningen går ju framåt då så att säga. Redan i onsdags när jag tog ett varv ute i löpspåret så kände jag av i kroppen att något var på gång att rota sig. Ack vad rätt jag hade, igår mådde jag som en vingklippt kråka. Visserligen har jag inte mått som en prinsessa, men lite bättre har det varit i alla fall.

Hoppas på att tillfriskna snabbt under helgen så att jag nästa veckan kan ladda upp riktigt ordentligt inför loppet.

På måndag är det dessutom dags att ta tag i min kost igen. Semester innebär som alla vet lite mer alkohol på lite mer obestämda tider än i vanliga fall. Dessutom blir det lätt lite mer snabbmat när man är "on the go" hela tiden. Det kanske funkar för andra, men för mig gör det inte det. All skitmat och snabba kolhydrater förstör för mig (för andra också) och min mage. Så, rensa bort godis, läsk, snabbmat, smörgåsar, pasta och massa annat som jag vet inte funkar för mig. Det är snart höst, men det är ingen anledning till att slappna av mer. Det kommer en beachsäsong till, och det är väl dumt att släppa på allt nu och behöva göra om hela rasket nästa år igen. Tycker nog att det är en mycket bättre idé att hålla mig i trim under hösten/vintern i stället.

För att göra det så hittade jag en bild från förra helgen som kanske kan hjälpa lite.



Men tänker ni nu, det är ju en stylad Angelica på bilden. Och precis det är det. Anledningen till att bilden peppar mig är för att jag är otroligt nöjd med mina ben. Så därför blir det dem som kommer få vara min motivation nu i höst. Magen är inte lika fin just nu, som den var i våras, fast lite kan jag tyvärr tacka kosten för det. (Funderat på om det kanske är någon glutenöverkänslighet eller så som bråkar med mig.) Så, med snygga ben kan jag kanske komma på bättre tankar med de andra kroppsdelarna som inte gör mig nöjd. Löpning kommer det bli så länge det funkar, jag sprang ju på som en tok i januari och februari, så varför skulle inte oktober och november funka? Sen får det bli gymmet. Jag betalar ju ändå för det, så jag skall ta och börja utnyttja det igen! Hell yeah! Fram mot en härlig träningshöst! Någon som skall med?


Men, innan det blir mer träning skall jag alltså ta hand om min förkylning. Så därför skall jag se till att göra en stor kopp med kokoste nu med en gång!

Kom ihåg vart ni såg det första gången...



Jag gillar mojito och jag gillar daiquiris. Det är de godaste drinkarna om du frågar mig.
Därför var det inte en helt konstig tanke vi fick förra veckan, Sandra och jag. "Vi gör om mojiton till en daiquiri". Gissa om drinken blev en succé! Mycket myntasmak och läskande god! Det var bara att surpla i sig. (Om man inte som jag skulle ha i passionsfrukt också, då satte sig kärnorna gärna på tvären.)

Skall snabbt blanda mig en sådan här efter att jag duschat. Nåt måste jag väl dricka om jag skall till Hatten.
Men, kom ihåg vart ni såg den här drinken först!

Avsluta semestern med fanan i topp...



...eller nerbäddad i soffan?
Just nu mår jag faktiskt inte alls bra, jag har hosta och är irriterad i halsen. Huvudet spränger och magen är ur funktion (det är ju i och för sig inget ovanligt.)
Jag hoppas att det bara är något slags svar på allt roligt jag gjort under semestern och att det är borta imorgon när jag vaknar och skuttar upp ur sängen.
Skall ta och koka upp vatten till en kopp te till och så skall jag äta en Turkisk Pepparglass. Har hört att både te och glass är bra om man vill mota bort elaka virus som försöker sätta sig fast i ens kropp.

Håll tummarna att jag slipper avsluta min underbara semester med att vara sjuk!

Alla skall till Hatten!



Märkligt!
I torsdags funkade min kamera som den skulle, men jag glömde tydligen att ta bilder. De här hittade jag i alla fall, och som vanligt blev jag nu sugen på en Hatten-kväll. Vilken tur att det är torsdag imorgon så att vi kan gå dit igen. Det verkar vara fler som joninar imorgon dessutom.
Det skall bli riktigt roligt!


Nu märks det att semestern är på väg mot sitt slut. Ledsamt, men helt sant! Känner att jag är riktigt bra på att ha semester, så det är med ett tungt hjärta jag inser att det inte blir fler sena nätter och långa sovmorgnar mitt i veckan. TUR att jag då sparat lite dagar som jag kan ta i höst eller vinter i stället!
Vem vet, jag kanske kan göra en resa då. Dubai har åkt upp högt på önskelistan på resmål...

Men, nu skall vi inte ta ut sorgen i förskott. Det är två semesterdagar, och en helg kvar innan arbetsbojan åker på igen. Let´s have (some) a lot fun!

Sent om sider skall syndaren vakna...

...eller i alla fall orka lägga ut lite bilder från helgen.

Sandra ringde mig förra måndagen och frågade om jag ville följa med ner till Halmstad under helgen 5-7 augusti. Det skulle vara avslutning på Tall Ship race där, och i samband med det var det lite festival i stan. "Tove Styrke och September spelar..." Sandra hade laddat upp med argument, för att jag inte skulle tacka nej. "Vi bor hos Linda så klart..." Ja, det var ju bara att säga ja och invänta att helgen kom.

Fredagen kom och tanken hade väl från början varit att vi skulle åka relativt tidigt. Men, en hangover från torsdagens Hatten-besök hindrade mig att gå upp jättetidigt, och Sandra råkade buda in en lägenhet. Så, när hon kom till mig vid 12-tiden var hon eld och lågor och bad mig att skynda på. Och jag som inte hade packat... Så det var bara att slänga ner lite kläder på måfå och hoppas på det bästa. Sedan körde vi en snabb tur till Ytterby för att lämna grejer till min mamma och hämta Sandras packning.
Därefter blev det kontraktsskrivning på Vasagatan 26. Innan bläcket sen hade torkat kastade vi oss i väg till MAX för att köpa oss varsin Lyxshake, för på något sätt måste man ju fira att en lägenhet är bärgad.

Efter många om och men kunde vi sen styra kosan mot Halmstad och vilket väder vi fick sen. Regn, regn och mer ösregn. För en stund kändes det mer som att hösten gjort sitt intåg och att det skulle bli filmkvällar hela helgen.
Men, säg den sol som kan motstå att sticka fram, när Sandra och jag är ute på äventyr.

Helgen blev kanonbra. På fredagen såg vi Timbuktu, och det var bra drag kan jag säga. Tycker kanske att han hade lite väl hög volym på scen, men i övrigt var det bra drag. Han har ett par bra låtar, men inget jag lyssnar på i vanliga fall. Däremot passade han utmärkt på ett festivalområde! Lördagen spenderades länge i sängen, har man semester så har man. Därefter gjorde vi en tur på stan och handlade lite småsaker. Kvällen skulle egentligen ha bjudit på Kingen, tyvärr blev det inte så då tre tjejer skulle göra sig klara samtidigt som mat lagades. Det var tydligen lite mycket på en gång där. Däremot blev vi klara så vi kunde se September. Henne gillar jag mer än Timbuktu. Volymen var lägre och det var åter igen packat med folk. September spelade i dryga 45 minuter, vilket jag tyckte var lite kort. Hade önskat ett par låtar till. Bra var hon i alla fall, även om draget inte kom igång riktigt.

Regnet kom lagom till att konserten slutade. Så vi gick in mot stan för att ta en sväng på lokala festställen. Där spenderade jag och Sandra åtskilliga timmar till att dansa oss varma innan vi gick hem och fullkomligt däckade efter en dags strapatser och bravader!




Det fanns ett Pariserhjul, med det passande namnet Moulin Rouge.



Efter den färden som innehöll skräckblandad förtjusning gick vi hem, och tur var väl det för det började regna.



Random bilder från vår promenad till festivalområdet på lördagen

 



Det var så roligt, vi måste skutta...


Någon som vet hur glada fyra töser kan bli när de fått köpa popcorn?

Svaret är så här glada!
Vi var egentligen 4 kr för kort för att få köpa, men killen i popcornståndet fixade det för oss genom att vi bara fick lite mindre i burken.




Sedan öste det på, på scenen när September spelade. Jag och Sandra valde att köpa mer cider, så vi fick stå vid öltältet under en stund. Sedan knödde vi oss också in i publikhavet.




Cider och och shots blev det och Sandra knäckte en av sina oförglömliga kommentarer:
Hur många killar har vi avvisat under de senaste 30 minuterna?
(Och som vanligt har killen på bilden inget med saken att göra, han råkade bara sticka in sitt ansikte när Sandra skulle ta en bild på mig.)


Så där ja, ännu en helg sammanfattad!
Ikväll kommer nog någon Hattenbild upp, för att liksom ladda inför imorgon!

Vaknade till för några minuter sen, och kä...

img_4829 (MMS)

Vaknade till för några minuter sen, och kände mig bevakad av Strof. Hon låg på sin plats på soffans ryggstöd, och hon hade full pejl på mig. När hon såg att jag vaknat hoppade hon upp snabbt som attan hos mig i sängen, kurade ihop sig tätt intill mig och somnade. Jag som ska ut på löprunda... ;-)

Bus med buspojkarna



Åkte upp och hälsade på hos Felix och Willy idag. Två killar som kanske inte är de bästa lekkamraterna. Jisses. Den ena ville bygga tågbana medan den andre stormade fram som Godzilla. Så, det är inte helt lätt att vara den tredje i deras lek. Det är svårt att hitta på lekar som båda uppskattar samtidigt. Hade Felix fått som han önskat hade vi suttit med näsorna i böcker hela kvällen. Hade Willy fått leka det han ville hade vi bara studsat i sängen.
Puh!
Men, medan Felix var på toaletten försökte jag och Willy oss på att läsa bok. Hur det gick? Om du frågar mig så gick det kanske inte jättebra eftersom han stängde den mest hela tiden. Men, han låg gott där i soffan och fånade sig. Innan jag skulle åka hem hade jag lovat Felix att vi skulle läsa bok. Tyvärr blev det lite stressigt, men vi hann. Tyvärr var det en mycket ledsen liten kille efter bokläsningen. "Mostej, läsa tje böckej". Som tur var kom han snabbt på andra tankar. Han hade ju fått veta att jag skulle få besök av två kompisar, så han sa åt mig att skynda mig att åka hem och hälsa på dem, och sen skulle jag sova! Ord och inga visor.

Puh igen!

Ska nog ta och lägga mig nu, det har varit en rätt lång dag. Sängen är nybäddad och boken vill läsas ut. Bäst att göra slut på denna måndag och se framåt mot imorgon!


Natti Natti!

...

Hem kom jag, och ut på en löprunda dessutom. Löprundan var visserligen satt redan i onsdags när jag hade klarat av den rundan. Dock var det inte speciellt motiverande att genomföra den när jag väl kom hem efter helgens fullspäckade dagar.

Därför var jag väl värd filmmys i sängen efter att jag ätit och duschat. Valde mellan filmerna Trust och Blue Valentine. Valet föll på den senare filmen och anledningen till det var att den handlade om ett par som kämpade med sin relation som barkat åt fel håll. Trust handlade om en 14-årig flicka som fått kontakt med en kille på nätet, som visar sig vara pedofil. Tanken var nog egentligen att jag skulle sett den. När det sen väl gällde kände jag att jag inte ville se en sån hemsk film. Därför tog jag den andra, i hopp om att den skulle vara mer lättsmält.

Kattastrof joinade mig och har inte lämnat min sida. Filmen är slut, och den var allt annat än lättsmält. En märklig känsla dröjer sig kvar i mig, eller ni vet en sån där fadd eftersmak som inte vill lämna gomen. Det är inte det att filmen var bra, för det var den verkligen. Allt känns verkligt. Det som får mig att känna det konstiga är att det nog är lätt att hamna där, i det som filmen handlar om. Tänk vad lätt det är att hamna fel på livets vägar, för att ett val som upplevs vara rätt när det görs, senare visar sig vara helt fel val. Det finns scener där jag bara vill ta mig in i skärmen och stötta och hjälpa till. I andra scener blir jag arg och förbannad. Alla har vi ett ansvar att följa upp våra egna val. Fortsätta kämpa och våga gå tillbaka till känslan som gjorde att vi tog det avsteget från vägen för att leva efter ett val som var rätt då. Alla val kan inte vara rätt, det är fullkomligt omöjligt. Men, vi måste våga gå vidare, förändra om det behövs, prata och reda ut saker som blivit fel och sedan våga tro på att det går att fortsätta igen.


Än så länge finns det bara ett val som jag gjort, som blivit fel. Och, det kämpar jag fortfarande med, fyra år senare. Det kanske är lite väl i överkant, att kämpa i fyra år. Men, nu tror jag att det snart är klart. Jag vågar hoppas att jag gjort rätt som har kämpat så hårt för att få det valet omgjort. Det är aldrig för sent. Bara man tar tag i saken och försöker göra det rätta!


Min underbara katt ligger kvar tätt intill mig och jag tror att det är dags att släcka ner datorn och göra henne sällskap i drömmarnas underbara värld. Ikväll vill jag drömma om den bästa jag vet! God natt!


P.s det kanske kommer några bilder från helgen snart...

Bye bye Halmstad



Nu lämnar jag och Sandra strax Halmstad för den här gången.
På vägen hem skall vi visserligen se till att få lite mat i magen på MAX. Eftersom Linda skall med så tar det nog ytterligare en timma eller så.
Hegen här nere har varit rolig. Bra spelningar, gott sällskap, mycket gott att förtära och mängder med roliga bilder som följer med hem.

Stockholm, Köpenhamn och Halmstad avverkat, undra vart vi styr vår kosa nästa gång?
Den som lever, den får se!

I en säng för två, väntar jag på mitt natt...

img_8478 (MMS)

I en säng för två, väntar jag på mitt nattsällskap. Sandra och jag kom till Halmstad i eftermiddags och vi valde att köra en rätt lugn kväll. Gissar att det blir mer röj imorgon. Men, nu kommer hon strax till sängen så jag säger over and out!

Trubadurkväll på Hatten och vi hade platse...

img_5499 (MMS)

Trubadurkväll på Hatten och vi hade platser på första parkett fram tills andra tjejer kom. Men, vi sitter bra och vi hat fått tecken på att kvällen kommer bli en grymt bra kväll. Nu kör vi!!

Mot milen - igen!



23 dagar kvar till Midnattsloppet

Midnattsloppet ja, det är ju bara 10000 meter som skall löpas. Det är faktiskt nästan ingenting. Plättlätt skulle jag kunna säga. Om jag hade tränat lika intensivt nu som i våras.
Innan kvällens pass har jag kört ett sedan Blodomloppet. Loppet gick den 30 maj i år. Senaste passet var 11 juli.
Ni förstår, jag har rätt mycket att ta igen.
Dessutom var jag så otroligt kaxig efter loppet så jag anmälde mig till en startgrupp som skall klara på milen på 55-59 minuter. Skratta bäst, som skrattar sist. Jag antar att det bara är att bita i det där jäkligt sura äpplet och ge sig ut på löppass efter löppass.
Vill sig Midnattsloppet väl kanske jag skall fortsätta i min extremt kaxiga stil och anmäla mig till det där lilla fjuttloppet i Stockholm den 17 september. Jag menar, det är minst lika plättlätt då det bara är 2,1 mil.

Det tåls att tänkas på! Och, eftersom jag nu varit så duktig skall jag ägna mig åt nöjen som belöning. Hittade ett alldeles jättekul spel på fejjan innan jag gav mig ut. (Det är väl rena turen att jag inte fastnade där och missade min löpning...)

Imorgon ska vi dit igen!

Förra torsdagen gjorde jag min debut på Trubaduren på Hatten. De kvällarna har annordnats sedan urminnes tider, och jag har aldrig haft möjlighet att gå. Så, gissa om jag var glad att jag kunde förra veckan? Imorgon är det igen, och vi skall såklart dit! Den här gången beställer vi inte bord, vi skippar helt enkelt buffén och kommer lagom tills det drar igång istället.

Ett par bilder från förra veckan kommer här, som en uppladdning inför imorgon!

 





 

Någon som är sugen på en ny tur till Hatten imorgon efter att ha sett bilderna?
Jag är om inte annat!

Borås Djurpark

 

Vi spanande in djuren från den svenska bondgården. Minigrisar, getter och kaniner spatserade mer eller mindre fritt i en större inhängnad. Vi skojade om att det nog var grisen Pyret från "Hotell Gyllene Knorren" som Neo kunde klappa.




Sedan tog vi oss en tur med Djurparkståget också. Vi tyckte att det var bra för att vi skulle undkomma regnet, men ack vad vi bedrog oss. Under turen regnade det in på oss, eftersom vi satt i främre delen av vagnen. Men, vi fick i alla fall höra information om olika djurraser. Turligt nog blev vi i alla fall inte dränkta.


 

Unge herr Neo lekte och hade sig runt om i parken. Han var högt och han var lågt och han tittade och han skojade! Efter ett tag tappade jag räkningen hur många kommentarer han fick för sin frisyr. Vissa djur var mer intressanta än andra, det var häftigt att titta på när tigrar fick mat. Aporna var också lite roliga när de svingade sig mellan lianerna. Tillslut tröttnade dock Neo och ville ha glass. Så, vi fick locka honom runt Savannen med det. "Går vi inte runt Savannen, blir det ingen glass..." Och han gick och han gick. Det var tur att det kom en och annan elefantrumpa att titta på...


Jag har miljoner bilder på djuren också men det orkar jag inte redigera ikväll. Får se om de kommer upp en annan dag. Nu skall jag nog ta och göra något annat istället för att blogga.
Men, tack brosan och Neo för en härlig heldag!

God natt!

Bokmaraton 2011 - Böcker 18-20

Nu är det minsann fart under galoscherna! Bok efter bok avverkas. En gång fick jag höra av någon att jag läste för snabbt och att jag på så sätt inte tog till mig böckerna. Förklara då för mig hur det kommer sig att en av böckerna kan jag recitera i åtskilliga timmar efteråt? Well, om den personen störde sig på att jag läste för snabbt får det vara ett problem för just honom. Jag störs inte alls av det, utan vill såklart bara få ägna timmar åt att läsa vad andra har att berätta. Så, här kommmer korta beskrivningar av böckerna 18 till 20.

Bok 18: Hundraåringen som klev ut genom ett fönster och försvann - Jonas Jonasson

Om jag bara får möjlighet att rekommendera en bok så är det denna boken som får den platsen av mig. För, roligare bok har jag aldrig läst. De första sidorna var jag kanske en aning irriterad, på sättet författaren skrev på. Sen förstod jag att det var just på grund av hur författarens sätt att förmedla en historia som gjorde boken så bra. Upprepningar, märkliga händelser och väldigt skumma sammanträffanden fick boken att löpa. Dessutom får man ta del av alla stora händelser som skett under hela 1900-talet. Allt från världskrig, kommunismens framfart, diktatorer och presidentval i USA. Allt jag nu kan hoppas på är att 100-åringen a.k.a Allan Karlsson inte går och dör, utan att han får återkomma i ytterligare en bok.
Skynda! Läs! Det är nästan ett måste att ha läst boken innan man ser filmen. Som tur är verkar det som att filmandet startar nästa sommar. Så, än hinner DU, DU och DU läsa färdigt boken!


Bok 19: Jag älskar dig inte - Christina Stielli

Det här är verkligen en bra bok. Jag har inte kunnat släppa den många timmar mellan lässtunderna. Den handlar om hur en familj i kris. Mannen i familjen annonserar att han inte längre älskar kvinnan och han lämnar henne utan närmare förklaring. När hon försöker få svar vänder han på hennes frågor och får henne till att vara boven. Långsamt trycker han henne under vattenytan och en smärre katastrof är ett faktum. Barnen påverkas också, och det är väl inte helt ovanligt att de på något sätt hamnar i skottlinjen mellan sina föräldrar. Boken är skriven ur kvinnans perspektiv, så man får följa hennes kamp. Man är med när hon bryts ner och sedan får man då vara med i alla faser som kommer.
När jag läser den här boken är jag stundom så arg på mannen i fråga men också på kvinnan som bara står och tar emot käftsmäll efter käftsmäll. I nästa stund gråter jag mer och mer för var sida jag tillryggalägger. Det är dock inte i gråt jag avslutar boken, utan det är i ett skede där värmen sprider sig i magen och insikten åter kommer: det som inte dödar, det härdar! Och, vad stark man kan bli av kriser. Läs boken! (Även om jag redan förverkat min rekommendationsrätt med förra boken)


Bok 20 - Bree Tanners andra liv - Stephenie Meyer

Det här är en fristående novell till Twiglightserien. I den får man följa en pånyttfödd vampyr, Bree, och hur hon skolas till att bli det hemska monstret som hon skapats till. Det är ett helt annat perspektiv än själva serien, där man får följa Bella som är en människa som umgås med vampyrer. Novellen är enkelt skriven och eftersom den bara är drygt 170 sidor lång är det inte svårt att läsa ut den på en dag. Anledningen till att jag läste boken är för att jag har läst de andra böckerna, men jag inte säga att jag imponeras av språket. Visserligen läser jag den på svenska. Antar att den är bättre skriven på orginalspråket. Kanske att jag en dag läser den på det språket också. Det är dock lite intressant att läsa boken, för att den behandlar en sekvens från bok nummer tre i serien (tror jag mig veta). Det är ju ur två olika perspektiv man får den sekvensen förklarad för sig.
Därför var det här en helt lagom bok att ha med sig på stranden!


Traumatiserad



Alldeles nyss var min mynta traumatiserad. Jag hittade nämligen en stor kolloni med löss som satt och gnagde i sig det goda. Hur jag reagerade? Med äckel och avsky. Är det något jag inte tycker om, så är det småkryp. Det kliar ju på hela kroppen en bra stund efter att man upptäckt sådant.
Så, det var bara för mig att bära in krukan till duschen och göra mitt bästa för att skölja bort småkrypen.
Nu ser den allmänt vissen ut och inte alls så där buskig och fin som den var innan. Hoppas bara att den klarar sig, och att inte lössen kommer tillbaka.
Själv sitter jag ungefär lika traumatiserad, för min mynta skulle ju användas till goda drinkar och inte vara lusmat.
Känslan efter att ha hittat löss sitter kvar och nyss kändes det som att en arme löss kröp upp för min rygg. Äckel!

RSS 2.0