Sol, en plats i lä och musik i öronen. Bal...

img_3397 (MMS)

Sol, en plats i lä och musik i öronen. Balsam gör själen! Idag njuter jag helt enkelt!

En öppen bok...




Willys första natt hos moster

Då kanske det var dags att bjuda på de utlovade bilderna från Willys första natt hos moster. Som jag tidigare hintat om så är det rätt många bilder, så därför låter jag dem visa hur helgen var, istället för att berätta med massa onödiga ord. Håll till godo!
Och kom ihåg, alla små bilder är klickbara!



Kattastrof och Willy - kanske inte bästa kompisar?


  
En liten kille som inte var helt sugen på middagsvila.



- Vem har lagt den här prylen i min säng?

 
- Ah, en sovande bebis! Då behövs det en vaktkatt!


Strax innan Willy somnade fick jag mitt ryggskott. Så, för att röra på mig och för att få lite hjälp med att försöka bota smärtan åkte vi på visit hos Malin, Martin och Tim.



- Usch, du är lite läskig.

 
- Fast, du är ju mindre än mig. Jag kanske kan skrämma bort dig?



Med stora ögon intog Tim de nya intrycken som kom i och med besöket.

  
Willy ville bonda med Tim, men att försöka sno Tims napp var kanske inte helt genomtänkt?



- Titta där Willy. Det där är min mamma, hon är faktiskt helt okej. Hon spelar hårdrock för mig och hon kan sno ihop god banangröt på bara ett par minuter. - Åh, what? Vilken grej. Kan man köpa såna på blocket?


  
Bastian gick förbi och retade upp Willy som genast satte av efter. Bastian må ha varit mindre i storlek, men han var snabbare och stack iväg. Men, vad är det att hänga läpp för? Det var bara att hitta på något nytt bus...


   
- Ett, tu, tre... Skam den som ger sig. Skåpsdörrar är rätt lätta att knäcka. Och vilka roliga saker man kan hitta innanför en sådan dörr!

 
Om blickar kunde döda... det är tur att de inte kan det. Men Willys blick kan få en att smälta!


 
Ett charmigt litet monster som busar högt och lågt!
(Mamma upp i dagen. Eller?)


  
- MOSTER, GE MIG MAT!




Ny dag, (nya smärtor) nya möjligheter.

 
I väntan på fruskotvällingen och smörgås är det lika bra att göra slut på lite nyuppladdad energi bland skålar, karotter och annat kul som gick att hitta i mosters skåp.

  
Om man tittar tillräckligt djupt i skålen kanske man kan hitta något ätbart? Kanske kommer man till en parallellvärld? Eller så är jag bara lättroad och fascinerad av ljudet man kan skapa när man sätter skåle på huvudet.



Frukostvälling i all ära, men smörgås. Det är grejer det.

  
Varför äta smörgåsen på samma sätt som alla andra? Det är ju godare att först äta upp smöret och liksom mjuka upp mackan, så att den bara är att svälja. Genom att äta smöret först får man till en sådan snygg maskering också. Det skall synas att man ätit gott!


 
- Hallå där uppe! Hallå katten! Hör du mig eller? Jag pratar meeeed dig. SVARA!
- Ursäkta mig, ville du något?


   
- Titta hit, titta dit. Du ser inte ett skit, moster. Jag är överallt, och ingenstans. Snabb som vinden helt enkelt!
Bäst att upptäcka så mycket jag bara kan, jag vill verkligen inte dö nyfiken!




 
Första mötet med lillkillen Panik. Willy var mäkta intresserad. Men, eftersom Panik mest tjattrade på, tyckte Willy att det var bäst att stänga in honom...



Oj, jag och Willy hade en rätt intensiv 24-timmarsperiod. Mellan allt bus blev det en hel del vila också. Sötast var han nog runt 10-tiden på söndagen. Weronica hade glömt att informera att han brukade sova en liten stund vid 9-tiden varje dag... Det slutade med att han satt och sov i mitt knä, så vad göra mer än att lägga honom ner och låta honom hämta energi? Det var en glad och god liten kille som sen blev hämtad av lilla familjen. Felix hade kanske inte saknat lillebror så mycket, men Willys bilbarnstol var han noga att påpeka, att den skulle minsann tillbaka.
Jag hoppas att han snart kommer på besök igen!

Jag känner mig fet, ful och fäcklig!

Lagom tills att jag vaknar och känner att knät är bra igen, så är det väl självklart att någon annan kroppsdel skall bryta ihop och ha ont. Jag har inte rört mig något nämnvärt på fyra dagar. Gissa om jag är rastlös? Gissa om jag dessutom känner mig precis som rubriken säger. Ibland måste man gilla läget, och det gör jag. Klart jag accepterar när kroppen säger ifrån. Det jag inte gillar är att kroppen skall leva sitt eget liv och göra att jag känner som jag gör. Så jag får väl försöka ta mig ut på en promenad idag. Man skall ju röra på sig när man får ryggskott.

Dessutom borde jag ta tag i en allsidigare träning. Det vill säga, lägga till lite bodypump/core och kanske yoga. Antar att jag nästan ber om skador om jag bara skall kuta runt och knipa åt mig bättre och bättre bästatider. FÅr väl börja med detta efter påsk helt enkelt!

En kaffe på det?

Eyes to die for...?



Jag kunde inte låta bli, jag skulle ju lägga upp ett bildbombsinlägg när jag blev bättre i ryggen. Jag skulle ju inte fresta på den mer än nödvändigt. Min envishet kommer antagligen ta död på mig. Eller så är det så enkelt att det inte funnits något av värde på TV att se på.
Jag hittade dessa bilderna på min kamera ikväll. De var så mörka att de först ratades. Sedan öppnade jag dem med Adobe Bridge och lekta med dem i Camera Rawredigeraren och tyckte väl själv att de blev rätt charmiga som gammaldagsa bilder. Så, jag kunde helt enkelt inte låta bli att låta er få ta del av dem här och nu.
För den nyfikne (läs mamma Weronica) så finns det 48 redigerade bilder som kommer att dyka upp i ett kommande inlägg. Spännande va?
En sak är säker, Willy är otroligt fotogenisk. Han har tid att sitta stilla, något hans storebror inte alltid har! För den som inte förstår, jag håller på att samla på mig bilder på min gulligan.

Två små bär från samma buske

En sak slog mig i lördagsförmiddag när Willy drog igång med sitt bus i min säng. Jag fick en rejäl flashback. Det kändes som september 2008. Det kunde lika gärna varit Felix som satt där i min säng och flirtade med mig.

Fast, den här gången var det då Willy som hade invaderat det Angelicanska hemmet. Men, det vara samma skratt, det var samma plirande ögon och det var näst intill samma energi! De har samma energi, men Willy är lite lugnare! Dessutom bara älskar han att ligga och mysa innan han skall somna.

Oj, det var ett mycket mysigt dygn som jag och Willy camperade ihop. En hel del nya bilder togs idag. Så jag skall redigera även dem, så kommer det en bildbomb sen när jag är mer F F F - fit for fight. Så, hang on! Det kommer snart hoppas jag!

Smärta, en högre form av njutning...

... i så fall njuter jag nog för en hel befolkning just nu!


Ja men visst, här går det bra. Jag fick ryggskott igår, men det verkar som om kroppen valde att vara snäll mot mig under tiden jag hade Willy. Visst, det har huggt till när jag rört mig och så, det kan jag inte förneka. Jag kunde sova bra i natt och dagens WIllytimmar flöt på bra. Däremot slog det till med orkanstyrka ungefär en halvtimma efter att Weronica, Mattias och Felix hämtat Willy. Jag gick och jag gick och la mig på sängen, men kom knappt upp. Det enda som finns att tillgå här hemma nu är Diklofenak. En helt värdelös tablett om du frågar mig. Det händer inget alls när jag tar den.

Känner mig ungefär sjukt stressad för mitt ryggskott. Hade ett par viktiga saker på jobbet att göra, men jag kan ju inte röra mig, så vad har jag där att göra? Nä, det är ju bättre att jag ligger här hemma och blir stressad för det istället...

Att smärta kan göra en illamående då?! Det känns som jag skulle vilja gå och spy, men jag vet att det inte kommer att komma något. Utan det är nog bara kroppen som försöker avleda på något märkligt sätt. Skall försöka ta mig ut till Arne nu för att hämta lite tabletter som kan stänga av smärtan så jag kan börja röra mig fritt igen. Fy, jag har varit mer sjuk bara i år, än de fem senaste jobbåren. Illa värre! Det är väl dock bara att gilla läget...?


Barnpassning och ryggskott


Vem är jag lik?

Nu har snart en hel dag gått, och jag och Willy har haft en bra dag.
Det enda som har förstört lite av dagen var väl att jag fick ryggskott si så där 30 minuter efter att han anlände. Det var bara att bita ihop och gilla läget. Det är tur att en har en och annan smärtstillande tablett att ta till.
Tyvärr är jag alldeles för trött i ryggen för att skriva ett längre inlägg, det får jag helt enkelt ta en imorgon eller så. Jag har dock haft kameran med mig hela dagen, så en och annan bild blir det, det lovar jag.

Willy sover som en stock borta i min säng och jag skall snart joina honom.
Jag skall bara se veckans avsnitt av Sveriges mästerkock.
Sen blir det sängen, tillsammans med den lånade yantramattan.
TACK KRISTIAN!
(hoppas bara att den hjälper...)

God natt på er!

Även krigare måste hämta krafter ibland!

img_7949 (MMS)

Även krigare måste hämta krafter ibland! Och har man varit på besök och härjat så är sömn bästa knepet!

Du är så envis Angelica!

- Du är så envis Angelica.
- Jag bär den där Angelica.
- Skall du inte sitta Angelica?
- Vill du låna sympatikryckan Angelica?

Jag kom upp för trappan på jobbet idag och Birgitta utbrister "Men vad är det med henne nu då?". Det var bara att berätta för henne, och för alla andra som sett mig halta runt idag, att jag försökte härma Anja Persons segergest sälen igår. Bara det att jag gjorde det på en skogsstig i fukk fart. Birgitta tyckte nog egentligen att jag skulle ha stannat hemma idag, för som hon sa, ditt ben är svullet. Javisst, det var svullet. Och ja, jag kanske inte skulle ha gått så mycket som jag gjort. Men, jag är ju inte döende! Så, åsneenvis som jag är jobbade jag på. Ändå. Igår funderade jag på om jag skulle ha tre träningsfria dagar. Lisa på jobbet sa att jag minst skulle unna mig fyra dagar utan träning. Tycker väl visserligen att svullnade minskar lite i taget! Men jag får väl vika mig nu, jag får ta det lite lugnt framöver!

Inatt hade jag nog en liten släng av feber. Somnade med en enorm frossa och vaknade i svettbad. Kroppen var nog i en chock som jag själv inte märkte av. Anniki på jobbet förklarade att min kropp var jättechockad, eftersom den insett att det inte blir träning på ett tag. Suck och stön! Jag vill träna...


Jag försökte ta kort på mitt knä, för att visa upp den snygga svullnaden. Tyvärr var det svårt att göra själv. Knän har en förmåga att vara knöliga och dana i sin natur, så det är just så det ser ut på bild. Knöligt! Däremot såg jag en sak, mina ben. Alltså, jag har sett dem i spegeln flera gånger men inte gjort den reflektion som jag gjorde ikväll. Mina ben är inte mina ben. Eller jo, det är de ju så klart. Bara det att de är i flera storlekar mindre. Hade gärna visat upp det, om jag hade haft en bra "förebild". Så ikväll går jag helt enkelt och lägger mig och njuter av mina försvunna ben!


God natt!

För mycket löpning kan ge skador.



Idag har jag dragit på mig min första löparskada. En faktisk skada. Visst har jag haft ont i knän och lår, men det är mer träningsvärk och kanske en släng av överansträngning. Idag gjorde jag marksyn. Tänk er Anja Persons "sälen". En sån gjorde jag, i lite nedförslut, på en skogsstig. Erika som var med mig blev så klart orolig och undrade hur det gick, jag såg till att göra hennes oro kort. Så jag skuttade upp och fortsatte springa. Ja visst dunkade det fint i knät, men det gick att avsluta rundan. Väl borta vid mål satte jag mig ner och gjorde en översyn på mina skador. Inga skrapsår i händerna konstigt nog. Men en vänsterknoge åkte på stryk. Höger armbåge pryddes också med en snygg reva. Sen såg jag att mina byxor hade fått ett litet hål på knät. (Undra om det gör så mycket, det kanske är så att de snart är för stora...) Under hålet fanns ett större hål. Ett hål som blödde! Aj aj aj! Men, vilken tur jag hade som inte fått i massa grus och sånt i det. Då hade det inte var så kul alls!
Hade tänkt köra ett varv intervaller, men den tanken ströks ganska så omgående efter knäinspektionen. Den får bli en annan dag. Istället tog vi oss hem, och märkligt nog gjorde det inte ont i knät och inte heller i mina träningvärksansatta lår. I alla fall inte förrens vi kom till den långa nerförsbacken.

Väl hemma kunde jag plåstra om mig själv, det är tur att jag har mina syskonbarn. Jag har nämligen köpt hem fina plåster till dem.
Och, då är det väl inte mer än rätt att jag också använder dem när jag skadar mig så här allvarligt?


Lilla My tar hand om mitt blödande knä!

Imorgon blir det träningsfri dag. Vilket det också kommer bli på fredag och lördag. Tre dagar behöver jag nog. Hoppas bara att jag kan köra på söndag igen! Och så till en fråga:

Jag har lite ont i knäna när jag springer, vilket gör att det tar emot lite att gå ut och göra det. Det är först när jag verkligen sprungit en stund, låt säga mellan 3-5 km som det släpper. Vad skall jag göra åt det? Jag värmer upp genom att gå raskt en kvart och sen startar jag löpningen långsamt. Någon som har något tips på hur jag skall göra istället? För, jag vill ju inte åka på massa skador nu!
So, tell me please!


Tack för dagens uppmärksamhet, nu skall jag duscha och hoppa i säng.
Eftersom jag och Erika hade det så trevligt missade jag Sveriges mästerkock. Tur att det finns repriser!

GOD NATT!

Yohanna får kanske stryka på foten?

ÄNTLIGEN!
Äntligen har Sara Vargas album kommit in på Spotify. Ända sedan melodifestivalen har jag väntat och väntat på att just detta album skulle bli tillgängligt. Samma sekund som jag hörde Spring för livet har jag velat ha mer av henne! Jag gillar hennes röst, och jag gillar de enkla låtarna, där texterna är de viktigaste. Hon må ha ett enkelt språk, men ett språk som jag tar till mig lätt. Jag hittade hennes album i söndagsnatt, så det var först igår som jag började lyssna på låtarna. Idag lyssnade jag klart på albumbets första genomlyssning och det är verkligen en bra blandning! Yohanna får kanske läggas åt sidan redan nu, trots allt. Nu blir det Varga för hela slanten ett tag fram över!

Har du Spotify? Då har du här en länk till min favorit på hennes skiva just nu. Den heter Mitt hjärta tillhör dig.

Lakritskräjvings!



En godismissbrukares väg mot ett liv utan socker...
...thats my life right now!

Alltså. Jag har haft den här bloggen sedan våren/sommaren 2006, och ni som har följt den under en längre tid borde veta att jag i omgångar försökt att sluta trycka i mig förädlat och raffinerade skitprodukter, där ibland godis. I januari klarade jag tre veckor utan godis, och tanken var att jag skulle vara sockerfri i minst två månader. Den tanken gick i stöpet! Nu har det gått tre månader och tolv dagar och ja, jag äter godis ett par dagar i veckan. Lyckligtvis handlar det inte om några större mängder varje gång. Jag åt godis hela helgen. Det började med att jag på fredagen fick världens största cravings efter lakrits. Varför? I första hand för att PMS:en satte igång, men också för att lakrist är ungefär det godaste som finns! Däremot är det också det godis du inte kan äta allt för stora mängder av på en gång. Så, i fredags köpte jag hem en påse för 30 kr. Den räckte i tre dagar.

Nu är det vardag igen, i alla fall i två dagar till. (Fredagar räknas väk inte som vardag, det är ju helgstart). Och tanken är att jag skall försöka hålla mig från sötsaker under veckan i alla fall. Två dagar har gått utan att jag har lagt en femma i colaautomaten i lunchrummet. Suget har inte visat sig. Inte ännu i alla fall. Någon hade ställt en skål med Ahlgrens lakritsbilar i lunchrummet idag, den gick jag förbi flera gånger. Inte en enda gång hamnade min hand i skålen.

Att bli av med ett godissug och samtidigt slåss med elaka cravings är inte lätt. Det är väl ett livslångt arbete!  Det finns ju forskning på attt sockerberoende kan vara lika svårt att bryta som alkoholism. (Nej, socker och alkohol är inte samma sak, men ett beroende är ett beroende.) Så, det är väl bara att inse, att jag kommer vara en nykter godismissbrukare. Äntligen kan jag dock känna att jag kan äta lite godis, tycka att det är underbart gott och därefter sluta äta. Det är en vinst!


Undra om jag skall gå ut och leta upp lite karameller i mitt skafferi...?
...Nä det blir en stor kopp te!

En ny klubb startad?

Sandra sladdade in här vid 19-tiden och vi gjorde oss snabbt i ordning för att ta oss upp till Fontin. När vi skulle gå ringde Johan och efter ett par övertygande argument visade det sig att han ville följa med. Tror dock att det var den utlovade middagen efter som lockade mest. Sandra hade gett mig fria händer att välja spår idag, så jag valde 5:an baklänges. För, jag ville slippa mördarbackarna i slutet. Sandra muttrade lite, men båda hängde på. Vi gick ut rätt hårt, Johan såg till att få rätten om taktpinnen. Men, vi lät honom hållas. Efter ett par kilometer utbrister Sandra: Nu börjar backarna och de slutar inte förrän vi är framme. Johan kontrade snabbt: Men det gör väl inte vi heller?

Tillslut tröttnade han väl på vår takt och kutade på i förväg. Sandra och jag envisade oss fram. Väl i mål erkände Sandra att det nog faktiskt varit lättare, det hade ju funnits ett par andhämtningsplatåer. Lite stretch blev det och ett varv runt dammen för att varva ner. Johan tyckte det var trist, så han föreslog intervaller. Vinnarskallen Angelica var på, och slutförde det! Fy vad jobbigt. Men effektivt! Mer sånt!

Därefter åkte vi hem till mig och fixade chili och ingefäralax inbakt i smördeg och wokade grönsaker. Sandra och jag har ju redan bestämt att en dag i veckan ska vi springa och äta middag ihop, och varannan gång hos varandra. Nu kanske vi startar något större. Johan kanske joinar. Kanske Peter också? Fast det är klart. Johan undrade om han slapp springa, bara han lagade mat. Oväntad fråga från en kille?! Vi får väl se hur det går med det här projektet. 

Peter ringde för övrigt till Johan. Det lät så här: Peter, vet du vad jag har gjort idag? Jag har sprungit. Och nu äter jag nyttig mat med Angelica och Sandra. Det är sant. Jag har vittnen. 

Tänka sig. Jag fick blixthuvudvärk när jag kom hem. La mig för att vila och trodde inte riktigt att jag skulle komma ut. Men jojomen. Och nu mår jag kanon. Fast det är klart. Jag är vansinnigt pigg ikväll igen... Får se när det blir sömn inatt då! God natt alla godingar!!

Fy vilken trist blogg...

Nu måste jag fråga:

Håller min blogg på att utvecklas åt att bli en tråkig och ensidig blogg? En blogg som bara handlar om min träning och mina framgångar. Är det, det minsta intressant? Jag får känslan av att jag är grymt självgod som bara bablar på om det här. Kanske skulle starta en ren träningsblogg istället? Angelicas väg mot New York-marathon eller något sånt där klatchigt?

Well! Säg vad ni tycker!

Jag trodde det inte riktigt själv.



Den 21 mars satte jag målet att ha sprungit 9 mil på fyra veckor. Jag räkade lite på hur långt jag sprungit per vecka fram till den dagen och så gjorde jag ett överslag på det. Det slutade med en medelsträcka på 22,5 km/vecka. Min grundtanke var då att springa ett pass på en mil och två pass på 6-6,5 km varje vecka. Redan efter första veckan var jag beredd att ta bort målet. För det var en usel löpningsvecka! Visserligen hade jag klarat milen på 56 minuter, och det var ju en liten miniseger. Däremot hade jag bara gjort ett pass på knappt 6 km och ett pass på knappt 4 km. Nu är jag glad att jag valde att spara målet och fortsätta kämpa. I hopp om att just klara det jag satt upp. Min envishet gör ju att jag inte tycker om att misslyckas.
Det är 8 dagar kvar tills målet skall vara klart, och som bilden visar så har jag 11 km kvar tills det är klart. Egentligen är det bara ett löppass, för nu snittar jag milen på varje pass. När detta målet är klart är det dags att sätta upp ett nytt, och då blir det till att öka medelsträckan/vecka. Det gäller bara att inte springa i förväg, jag måste först slutföra det här målet. Sedan fokusera på nästa. Typiskt att jag alltid skall ligga 10 steg i förväg.

Här om dagen skrev jag inlägget att jag snart klarat av tre marathon sammanlagt. Vet ni, jag har denna veckan lyckats springa 38 km på 4 löppass. Det är alltså nästan ett marathon på en vecka. För ett par månader sen tyckte jag faktiskt att det var näst intill en pina att gå ut och springa. Det tog emot, och råkade jag vila innan jag fick på mig löpdojorna så var det kört, då blev det ingen löpning. Nu går jag ut och kör passet och tänker "blir det inte en bra tid eller en lång sträcka, so what. Jag är trött och jag är inte mer än människa." Det jag har sett när träningen är avklarad är att jag har grymt mycket mer energi efter än vad jag hade innan jag gick ut. Förbrukad energi skapar ny energi! Dessutom blir löpning en drog. De dagar när jag inte kör ett pass klättrar jag nästan på väggarna. Det har resulterat i att jag denna veckan sprungit fyra pass, jag misstänker att det kommer att öka de kommande veckorna. Stockholm halvmara kommer inte bli något krux, som det känns nu.

Imorgon skall jag köra veckans Sandrapass. Det skall bli skönt, löpning och givande samtal med en fin vän på samma gång, vilken kombo. Ni borde testa!
Skulle solen lysa på oss, så hade det varit pricken över i:et!


Hoppas att DU haft en lika givande träningsvecka!
Stor söndagskram till DIG!

Det är genom andra...








Ibland önskar jag att du skäller ut mig....

...eller i alla fall ryter till och säger att jag gjort fel!

Det händer titt som tätt att jag får höra att jag låter glad. Och det där titt som tätt betyder egentligen att det har hänt hela mitt liv. Så länge jag kan minnas så har jag varit en glad liten skit. Jag har nog alltid försökt skratta mig igenom det mesta! Jag skulle vilja säga att jag har haft perioder när jag varit gnällig och lättirriterad, men när jag hör vad folk har att säga om mig så är det ALDRIG någon som tar upp de sakerna. På en anställningsintervju frågade de om jag var en sån som gnällde på jobbet, och just då var jag inne i en sån där period när allt bara var skit. Så jag sa som jag tyckte att det var, ja jag kan vara gnällig. Efter insiderinformation så var det raka motsatsen de fått till sig när de hade ringt min referens. Raka motsatsen!

Den här veckan har jag blivit sjukt boostad, jag får nog nästan säga att jag till och med blivit väldigt bortskämd med fina komplimanger. Det är flera som sagt till mig, när vi pratat i telefon, att jag låter så glad och att de inte kan fortsätta vara irriterad för det de var irriterad för. För, bara min glada röst smittar igenom luren. Någon frågade också hur jag kunde vara så positiv till allt. Hela tiden! "Det är nästan så att jag blir irriterad av att du är så otroligt positiv, kan du inte bli lite arg?"

Jo, jag kan bli arg. Jag kan bli fruktansvärt arg. Jag kan bli vrång och irriterad och framförallt ledsen och besviken! Tyvärr har jag inte riktigt lärt mig att få det ur mig bara. Jag tycker verkligen inte om att ryta ifrån och säga till, och det för att jag trivs inte med att berätta att jag är arg. Varför? Jag vet inte, kan det ha att göra med att jag inte vill såra? För det är det jag trott att jag gör. När jag är arg eller besviken är det lätt att jag anväder fel ord och så blir allt bara så misslyckat och konstigt. Vad är nackdelen att inte våga säga till att man blivit sårad eller förbisedd? Jo, det vänds lätt mot en själv och så går man och mår dåligt, utan att egentligen lista ut varför. I det långa loppet blir det bara en ond cirkel och mitt i allt så är det bara jag själv som mår dåligt av det! Så, det är dags för förändring!

Jag skall absolut inte förändra något i mitt glada humör, för det tror jag inte att jag är kapabel till. Har jag varit en glad skit i 28 år och 4 månader kan jag lika gärna fortsätta vara det. Genom att ge energi till andra så får jag lika mycket tillbaka. Visst, om någon är sur och vresig tillbaka så kan också jag smittas av det. Jag tycker faktiskt om att vara positiv och glad, jag tycker om att se det bra istället för det dåliga och jag trivs med mitt soliga humör. Däremot skall jag försöka säga till när jag blir arg, när jag känner mig orättvist behandlad eller när något inte är bra. Tror att jag har hittat en kanal till det. Det räcker inte att tänka tankarna när det händer, utan jag måste få ur mig det. Vill jag kasta någon ut från en balkong för att han/hon är helt jälva rubbad så skall jag våga säga det. Det betyder inte att jag VILL eller SKALL göra det på riktigt. Det handlar bara om att våga få ur sig det, och inte fortsätta bära på den känslan inom mig. För den känslan är inte det minsta skön att bära med sig.

Om jag skulle ta och gå och lägga mig nu, så jag orkar stråla som en liten ettrig solstråle imorgon?

What To Say?

För ett par timma sen tänkte jag att jag skulle göra ett par olika blogginlägg. Ett om skratt, ett om lakrits och ett om vanligt bubblande vatten med hallon i. Jag kom inte så långt med inläggen, inte för stunden. Jag lovar, de kommer. Även om de inte är ens i närheten att vara lika roliga som det här inlägget. Men, de är intressanta. För, det handlar om ett par ganska tydliga förändringar i mitt tänk.

...men nu skall jag sluta svamla om inlägg jag tänker skriva. Jag skall ju förklara vad jag vill här och nu. Fast, det sitter en bild här till vänster. Den bilden är rätt tydlig. En bild skall tydligen säga mer än tusen ord, och eftersom bilden innehåller två bör den alltså säga mer än tvåtusen ord...

Anledningen till att jag gled in på det här inlägget var för att jag letade efter en bild på mig där jag log och vips hade jag snurrat in på bilderna från nyårsafton. Veckan innan nyårsafton var jag inte speciellt glad, av den enkla anledningen att min tilltänkta nyårsklänning inte gick på. Fast, där är inte hela sanningen. Jag fick på mig den, problemet kom sen. Det var näst intill så att jag inte fick av mig den. Räddningen var att ge sig ut på stan och hitta en klänning för kvällen, och som tur var hittade jag en på Lindex för en inte allt för dyr penning. Vem vill lägga ut större summor pengar på en kropp som inte tillhör sig själv, en kropp man vantrivs med? För vantrivdes gjorde jag, men någon motivation hade jag inte hittat innan. Behöver jag säga att den kom i samband med den här händelsen?

Så fort jag vaknade upp på nyårsdagen åkte allt vad karameller, chips och annat snacks ut ur mitt hem! Kostomläggning. Kolhydratfattigt! Försökte ta mig in i GI:andet igen och det gick väl till en viss del. Tror jag klarade 21 dagar utan godis. Vissa av de dagarna var de hemskaste i mitt liv. Vissa var helt fantastiska. Nu har jag släppt lite på det, jag är inte nitisk. Och jag äter pizza ibland. Men jag har hört att det skall vara bra att unna sig goda saker då och då. Jag skall erkänna att det funnits veckor när jag druckit Coca cola flera dagar i rad och jag har fått dåligt samvete när jag till och med klämt i mig två burkar. Perioden utan godis var otroligt givande, för jag hittade riktigt elaka fällor som gjorde att jag lätt stoppade i mig godis och annat skit.

Fast, vad gör det när man tänker efter? Jag menar. Det går veckor när jag inte äter en enda godisbit heller. Så vad gör colan då? Ingenting! Absolut ingenting. För i det långa loppet är det pissar i Mississippi! Så länge jag rör mer på mig än jag trycker i mig onyttigt så kommer inte någon att skälla på mig, jag kommer inte öka flera kilo i vikt och jag kommer inte få tillbaka mitt gamla midjemått! Jag har kommit in så bra i min träning att jag vill ut och springa var och varannan dag. Genom att springa en gång genereras energi till att vilja springa igen, igen och igen. Att gå ut och löpa längs vägarna är frihet. Det är tid för reflektion. Det är tid för återhämtning. Det är tid för egentid! Min löptid är min absolut helt egna tid, men jag delar den gärna med dig, dig och dig! För tillsammans är man mindre ensam!

Titta på bilderna här ovan. Hur många kilo tror du att det skiljer. Stanna upp och gissa en gång är du snäll, och sen kan du läsa vidare. Det är lite roligt, det skiljer ENDAST 2-3 kilo. 2-3 kilo?! Bara genom att titta på bilderna hade jag kunnat gissa på i alla fall 5-6 kilo. Så är inte fallet, utan det handlar om ett par futtiga kilo. Istället har jag omfördelat rätt kraftigt. Jag har förvandlat de elaka fettkilona till muskelkilo istället. Idag är det en fröjd att titta mig i spegeln. Idag är det härligt att längta till sommaren! För, i sommar skall jag verkligen se till att trivas på stranden! Det gjorde jag INTE förra sommaren!

Så för att avrunda; är det värt att inte stoppa i sig godis varje dag? Är det värt att hoppa över lite läsk mitt i veckan och spara det till helgen? Svaret är rätt enkelt. Det är helt klart värt det. Dels för kroppen och energin! Men tänk, dessutom blir det extra gott när jag unnar mig det!

Yohanna - I miss you


Yohanna - I miss you

Tänkte säga att jag har en ny favorit i musikvärlden. Det händer ofta att jag hör en låt på radion och strax därefter söker jag upp artisten på Spotify. Har artisten då bra låtar så blir det lätt en ny favorit. Ibland för evigt, ibland bara för en kort stund. Melissa Horn är ett starkt exempel på det. Henne fann jag på Spotify när jag egentligen lyssnade på Winnerbäck. Jag har gjort det igen! I veckan hörde jag Yohannas monsterhit Is it true. Det är inte det att jag inte hört den förut, men det har inte slått mig att jag borde lyssna mer på henne. Varför undrar jag verkligen nu. För oj, vad många bra låtar hon har.
Jag kan ju inte idag säga om hon kommer bli en sådan artist som kommer ligga kvar för evigt, men just nu är det henne jag sätter på när jag sätter mig i bilen.
Har du inte lyssnat på hennes låtar, gör det!

3 marathon är snart avklarade...

Tänka sig, sen den 28 februari har jag pinnat på bra. Förbättringarna kommer varje dag, idag slog jag tydligen något personbästa på 5 km eller om det var 1 mi eller vad det hette.

Jag kommer antagligen vara lika förvånad över att de 5-6 första km är dödligt jobbiga och det kommer nog alltid förbli ett smärre under att jag tar mig igenom dem. Idag upplevde jag något nytt, jag upplevde att jag hade egentligen kunnat fortsätta en stund till, för när jag väl var hemma så var benen pigga och jag var på tårna. Jag fortsatte inte idag, tänkte att det får bli nästa veckas största utmaning.

När jag hade synkat in dagens löpdata på Nike+ hemsida såg jag att jag tillryggalagt 108 km. Om 18 km har jag sprungit 126 km. 126 km det är samma sak som 3 marathon. Tänka sig, det är jättekul att kunna titta på statistiken och dra egna slutsatser, men framför allt se att det verkligen går framåt. Idag t.ex. noterade jag en ny bästatid på kilometern. 4,28 minuter tog snabbaste kilometern. Håller jag det kan jag sänka ytterligare 7 minuter. Troligt? Kanske? Däremot bestämde jag mig idag, för ett nytt mål till. (Ja, du får börja tvivla. Hur skall jag orka slutföra alla målen?) Jag tänker anmäla mig till Stockholm Halvmarathon som går av stapeln den 17 september.

Hade jag inte haft en sådan sjuklig träningsvärk nu, så hade jag nog gett mig ut på ett pass imorgon. Det får vänta till på söndag, när Victoria kommer hit. Dessutom ringa pappa för ett par timmar sen och sa att det är däckbytardag ute i Guddeby imorgon. Det är service i toppklass! Härligt med en träningsfri dag imorgon..

Matte, du får inte missa mig nu!

img_4933 (MMS)

Matte, du får inte missa mig nu!  Och där stod jag och lutade mig mot köksbänken när Strof hoppade upp bakom ryggen på mig. Strax därefter kände jag vassa klor på axeln och snart hade hon klättrat upp! Gud nåde om jag inte hälsar kungligt när jag kommer hem efter en arbetsdag. Sedan fick jag tjäna som utsiktstorn ett tag! Tänk, hon kunde ju missat något viktigt. Min lilla kattsnurpa! <3

En vanlig söndagsmorgon...

I söndags när jag låg i sängen och surfade planlöst kom syrran online på msn. Genast frågade jag om det inte kunde finnas chans till ett litet webcamsamtal med Felix. Det tog inte många sekunder innan han dök upp på min skärm. Sen tog det inte heller många sekunder innan han tappat intresset och ville fortsätta med sina teckenövningar. Willy däremot stod nedanför och ynkade lite, han ville se vad som hände. Gissa om jag fick stora, vackra ögon mitt emot mig när Weronica vred ner kameran. Tror jag skall ta mig ett par videosamtal med honom vad det lider, han verkade ha tid att uppskatta det.

Men, moster får skylla sig själv! Undra om jag inte kan få lite kvalitetstid med dem i helgen, mina två små hulliganer?

Men, det räcker att jag tar upp den här bilden när jag behöver lite boost. För, jag blir glad ända in i benmärgen när jag ser den! Underbara ungar!

Nöjd eller onöjd med min personbästatangering?

Idag var det tänkt att jag och Erika skulle köra vårt andra gemensamma löpträningspass, men hon kände sig yr och illamående så jag fick ge mig ut på egen hand. Jag har dragits med ont i benen de senaste dagarna, och det var inte bättre idag när jag gav mig ut. Det konstiga med det onda är att det gör ont när jag ställer mig upp elller när jag tar första steget efter att ha stått still. När jag springer känner jag oftast ingenting. Fast, där ljuger jag lite. För just idag gjorde det ont i benhinnorna och vaderna. I alla fall till en början.

Det var tungt och det regnade och jag hade ingen lust att avsluta det jag hade påbörjat. Hade i tankarna "jag springer mot Ytterby, och tröttnar jag så får jag väl be pappa köra hem mig". Lika snabbt som den tanken kom, gensköts den av en ny tanke "Pappa kommer bara säga: det du försatt dig i, får du avsluta själv". Visst, jag hade kunnat vända eftersom jag inte sprungit så långt. Det enda som hindrade mig är att jag inte gillar att gå tillbaka. Så, det var bara att fortsätta kämpa framåt. Lite lättare blev det när jag tog mig förbi någon promenerare eller mötte någon annan löpare.

Men vad hände sen? Efter fem kilometer visade det sig att jag hade en riktigt bra miltid på gång. De fem första avklarade på 25 minuter. Så, då vaknade äntligen löpjävulen i mig och jag sprang och sprang och sprang. Varför skall det alltid vara så, att det är först efter fem-sex km som det blir lätt att löpa på? Det slutade med ett nytt personbästa. Jag tangerade mitt personbästa med 7.02 minuter. Alltså, från 56.12 till 49.10. Hur stor sannolikhet är det att fixa det? Jag menar, min första mil sprang jag ju den 28 februari. Det är fem veckor och två dagar sen. Sänker man sina tider så snabbt? Eller kommer jag nu se att det inte kommer gå så bra? Att jag inte kommer bli bortskämd med nya säkningar framöver?

Blir det inga nya säkningar får jag ta till ett annat knep. Jag får helt enkelt springa längre istället. Nya utmaningar, nya mål!!


Och när jag ändå pratar om mål, om 12 dagar skall jag ha klarat av mitt 9 mil på fyra veckorsmål. För att klara det behöver jag springa 2,4 mil till. Jag springer ju minste 2 mil i veckan. Blir det lätt att klara av det sista, eller kommer benen strejka? Den som lever får se!

Jag upptäckte just en sak...

Eller ja, jag har vetat om den. Men eftersom jag inte har mätt och haft mig innan så var det först nu när jag tog på mig mina äldsta baggyjeans som jag insåg att min rumpa har krympt. Lite irriterad är jag att jag inte mätt alla kroppsdelar, fatta vad jag måste ha tappat när det börjar synas på rumpan. Det som görbryllar mig är att jag känner mig fastare än på många år, men vikten står och tuggar på samma ställe. Märkligt. Jag vet ju visserligen att muskler väger en hel del, men jag har ju bara tränat löpning. Ger det så mycket muskler?
Well, en skall inte klaga. Vikten kommer väl att trappa ner vad det lider. Jag får inte ha det som måttstock. Stod här i mitt kök och gjorde en sagolik reflektion idag, det är en vecka sen jag åt smågodis. EN VECKA SEN. Och jag har verkligen inte sug efter det. När jag väl har ätit ett par bitar tappar jag lusten helt att äta det. Det mina vänner, det är en verklig seger. Nu är det bara coca-colan som skall bort. Men, ett glas i veckan, det är väl inte mycket?

Nä, om jag skulle ta och äta upp min frukost så jag kan gå ut och slåss med de andra bilisterna sen?

Ha en fantastiskt skön onsdag. (Onsdag, var det inte helg alldeles nyss?)


Bilden är lånad här: Body Shape Gold

And the winner is...?

 Ni som läser här i bloggen, minns ni det här inlägget?

Den första april har passerat med råge och tävlingen är avslutad. Det var en perfekt dag att avsluta en sådan prestigefylld tävling måsta jag säga, eftersom det var en fredag! Min gode motståndare har varit bergsäker på vinst, och eftersom jag har dragits med IBS-symtom de senaste veckorna så hade jag tappat vinstsuget lite grann. Men så, i fredags var det alltså dags att mäta oss, och det gjordes på samma sätt som startmåttet. I enskildhet. Just eftersom Kristian var så säker på vinst fick han också äran att redovisa minskningen först, och när han hade mätt sig kom ett sms med den enkla texten: Nu är jag inte lika säker på vinst längre...

Kristian hade minskat 3 cm i midjan.
Angelica hade minskat 6 cm i midjan.

What to say about that? Det finns bara en sak att säga, jag gick ut som segrare i tävlingen. En vinst är alltid skön, men med Kristians självutspådda vinst och mina IBS-problem i bakgrunden så kom en enorm segersötma som förgylde min kväll otroligt!

Så, nu har han bestämt att vi skall tävla igen. Han är säker på att han skall få välja gren, men det var han som satte tävlingsreglerna i midjemåttsminskningstävlingen, så nu skall han få ställa upp i en Angelica-gren. Jag har föreslagit flest sprungna mil på fyra veckor, men den är han inte så sugen på. Vilket jag tycker är extremt märkligt! Han föreslog flest tränade timmar... Och det gick jag med på, på en gång. Av den enkla anledningen att jag vinner en sådan tävling med hästlängder framför honom! Vi får helt enkelt se vad det blir för tävling härnäst.


Men, nog pratat om tävlingsresultaten. Nu skall jag gå ut och ta ett varv i Fontin. Jag kan ju inte sluta träna nu, jag har ett midjemått som måste bevaras. Eller det har jag inte alls, jag tänkte fila lite till på det. Det jag kan säga är dock att jag faktiskt lätt skulle kunna promenera på en beach nu, för jag är riktigt nöjd med min kropp! Kommer sommaren snart?



Någon som vill komma med förslag på en restaurang jag skall välja som pris i tävlinge? Jag funderar på Sjömagasinet eller Thörnströms. Är de tillräckligt dyra?

Morgonmys med bästa matten!

img_3432 (MMS)

Morgonmys med bästa matten! Tänk att det kan ta så lång tid innan hon vaknar!? En hel natt och lite till. Tur att jag älskar henne så, så jag har överseende med det! Nä, om jag skulle ta och köra hardcoremys med henne nu? Ja det gör jag. Ha en bra söndag!

RSS 2.0