Hur mycket energi kan man tanka i lyckobatterier?

Idag har jag varit med Felix mycket, länge och intensivt!


Eftersom jag försov mig lite imorse fick jag ringa Weronica och berätta det. Då säger hon: Felix har stått i fönstret en timma nu, och tittat efter dig. Den ungen kan alla knep för att få mitt hjärta att smälta... Så jag fick skynda mig allt jag kunde för att komma ut till honom så fort det bara gick.

Väl där satte vi oss till bords för att äta lunch. Då berättar Weronica: Igår när Felix skulle sova berättade jag för honom att du skulle komma hit och leka när han vaknade. Han sa då: Hem moster Licka, sova Lickas säng!

Därför undrar jag nu, efter en hel dag med massor av skratt, charm, pussar och bus. Kan man tanka lyckobatterier mer än att de bara blir fulla? Jag menar, ju mer lycka man får, desto mer kan man dela med sig av. Jag tror verkligen att lyckobatterier aldrig är fulladdade. Utan, ju mer du puttar in, desto mer utvidgas de.

Ett plus i kanten med dagen var att jag fick ett moment med Willy också. Vi busade, skrattade och lekte. Och sen somnade han i min famn och hade det inte varit så att vi skulle iväg hade jag nog kunnat sitta kvar där än med honom i famnen. Eller nä, det hade jag nog inte gjort. För han har blivit en riktig liten klimp med god tyngd i baken.


Båda killarna hade somnat när jag åkte där ifrån. Så det var med trötta steg jag lämnade dem. Men, vad gör trötta steg när hjärtat bara tar extraskutt av glädje inne i bröstet på en? Frågar du mig, då gör det inget alls. Då går det bara att njuta av stunden och längta till nästa bus- och lyckostund!

Kan lyckan bara komma...

...bara så där menar jag?

Just nu kommer jag ofta på mig själv att sitta och le. Alltså, ibland ler jag stort när jag lyssnar på Rivstart i mina hörlurar på morgonen. Och det är också ett underbart leende att få sprida! Det andra leendet jag kommer på mig själv med är ett sånt där leende som helt plötsligt dyker upp på mina läppar och jag vet inte vart det kommer ifrån. Visst, ibland vet jag också varför leendet kommer. Men, det är inte det jag vill få fram, det är inte det viktiga. Utan, det bästa med det hela är att jag då också känner hur mina ögon glittrar, hur magen pirrar och hur jag flyger fram utan att behöva sätta ner fötterna i marken.

Någon har någon gång sagt att det går att välja lycka. I de svartaste perioderna har jag idiotförklarat den tönten! Att välja lycka när allt är nattsvart, dimmigt och när allt man tar vid faller dött ner på grund av giftet i fingrarna, då går det inte att välja någon jävla lycka. Då tar man sig upp på morgonen för att man måste. Man tar sig igenom dagen för att man måste. Man träffar nära och kära, för att man måste. När världen inte innehåller något ljus, då finns det bara måsten. Trodde jag.

Nu ikväll fullkomligen SKUTTADE jag av bussen och sedan fortsatte jag med det hela vägen hem. Jag vet, 27 år och skutta på vägen hem från bussen. Det låter helt absurt i mångas öron. Men, man är aldrig äldre än man gör sig. Och under hela tiden tänkte jag: Det går att välja glädje. DET GÅR! Klyschor i all ära, men vaknar man och tänker att världen är helvetet på jorden, ja då är det så! Alla självhjälpsböcker säger det. Ni skulle kunna säga att jag snott det. Det kanske jag har. Till mitt lilla försvar kan jag dock säga att jag har testat på det, många gånger. Beväpnad med en leende mask, har jag just tagit mig igenom mina måsten. Ivrigt leende. Det enda är att ingen sett hur jag gråtit under min mask. Därför vet jag nu också att det går att välja den andra stigen. Detta efter att ha haft riktigt bra dagar. Jag menar inte bara bra som i bra. Det jag menar är verkligen fantastiska dagar. 

Imorse slog jag huvudet på spiken. Med en riktig lyckoträff, så spiken for rakt ner med ett enda slag. Det jag märkte då var att jag inte behövde kraften, jag behövde bara känslan. När jag satt på bussen till jobbet hade jag en mysko känsla i kroppen. Ni vet, en sån där känsla som säger att något är inte som det skall, något är fel. Det kanske var lite magknip. Vad vet jag? Jag valde att inte fundera vidare på den känslan. Istället plockade jag upp gårdagens otroliga händelser och lät dem smitta mitt sinne som var på väg mot det mörka. Jag valde lyckan och glädjen.


Nu skall jag låta den här lyckan bo här hos mig. Säg till om ni vill dela den med mig, för jag delar gärna med mig. Jag kan inte säga att jag har gjort fel, men jag har heller inte gjort rätt. Det har gjort att jag haft ett par riktigt värdelösa år bakom mig. Men, nu kan jag inte säga det längre. Förra året var ett kanonår, tyckte jag på nyårsafton. Jag skall inte förringa det, men 2010 kickar så mycket högre! Det är dags att fokusera på det jag har fått chansen att ha i mitt liv. Det som ger mig kraft och nytändning, och låta det göra det varje dag. Det jag inte har, har jag inte. Vill jag ha det, så kommer det. Det tror jag vem som helst kan lova mig. Ett felsteg, och man hamnar i taggiga buskar, och där är det inte lätt att ta sig ifrån. För man kanske trampar snett över en rot eller så fastnar man med jackan i en stor tagg. Då är det bättre att hålla sig till en lugn och fin liten stig, som kantas av blommor och fågelkvitter. Visst, det är svårt att gå på den stigen också. Men, det är lättare att se det svåra, om man har ett öppet sinne.


Kom nu, ta mig i handen och gå med mig!









P.s Jag behöver inte åka till Italien för att hitta andra människor, jag behöver inte åka till någon guru i Indien för att hitta mig själv och jag behöver definitivt inte åka till Bali för att blanda ihop mina nya kunskaper till en ny kunskap. Allt jag behöver göra är att säga: våga välj lyckan och ha ett öppet sinne. Det kan fortfarande vara tungt, men det är lättare att le på vägen.

Jag, en riktig Slösa...

...eller så har jag blivit omvänd och blivit Spara!

Ja, det är ingen större osanning att jag varit en duktig Slösa genom mitt liv.
Och, jag kan väl inte säga att jag har blivit någon större Spara ännu.
Fast, nu försöker jag verkligen!

Därför såg jag till att göra en egen sparbössa i somras.
Jag tog en pet-flaska och gjorde ett mynt-(sedel)hål i botten på den.
Det går inte att pilla ut pengarna, utan jag får gott vänta till flaskan är full.
För det är kruxet jag satt.
Inga pengauttag ur flaskan förrän den är proppfull!
Tanken var att jag bara skulle lägga i mynt först,
fast det tyckte jag var lite fånigt.
Så nu lägger jag i sedlar också. På så sätt växer summan fortare.
Men, de tar ju inte plats på samma sätt som mynten.

Kanske skulle ha en gissningslek sen när den är full.


Så här ser det ut nu i alla fall:



Det ser inte ut att vara mycket ännu,
men jag får nog säga att det ändå är en försvarlig summa redan

Ett löfte...

...är ett löfte är ett löfte är ett löfte är ett löfte.

I alla fall är det lätt att tro det!
Löften är lätta att ge.
Tänk, vad lätt det är att ge bort guld, gröna skogar och varför inte, hela evigheten.
Ett par ord, och plötsligt har man gett bort något stort.

Men, vad är ännu lättare att göra?
Hur lätt är det att hålla de där enorma löftena?
Hur många gånger har DU fått guldet?
Hur många gånger har DU fått de gröna skogarna?
Och hur många gånger har DU fått hela evigheten?

Nä, det är lätt att ge ett löfte, men det är ännu lättare att bryta det.


Min gamla juridiklärare må ha varit en cynisk man men han gav mycket av sin visdom.
En gång sa han:
- Ger någon dig ett löfte, be personen att skriva ner det. Det är lättare att få ut löftet!
Jag tror han har rätt,
i alla fall när han pratar om avtal.

Men denne vise lärare uttalade också dessa kloka ord:
- Inom juridiken finns inga känslor!


Antar därför att man inte skall be att få löften gällande känslor på papper...

Har jag rätt?

Det är inte bara jag...

...det är faktiskt hela ledningsgruppens önskan!
Att du kommer tillbaka till oss!

- Hoppas att Angelica säger ja. Hoppas Angelica säger ja!


Ja, jag hann vara borta från förra jobbet i knappt två dagar.
Sen kom förfrågan om jag kunde tänkta mig at komma och hjälpa dem lite till.

Och jag sa ja.
Och alla skall tydligen ha jublat för mitt ja.



Kanske dags att börja inse vissa saker.
Samt att det är dags att lära sig ta komplimanger?
Men, när det kommer i sådan massiv mängd är det verkligen, verkligen svårt!


Men, nu kör vi!
2 månader fram över skall jag jobba på två stolar.
Så att säga!

Hellre tio strutshuvuden i sanden...

...än ett i sängen!

RSS 2.0