I can work it out!

De senaste veckorna har jag fått så mycket beröm så jag vet inte vad. Fasiken, det senaste året har i alla fall inneburit en sak för mig. Framsteg inom kariärsstegen. Och visst, jag har tagit många steg själv, men det är tack vare underbara, finaste Wiveca om jag tänker efter. Hade inte hon sagt till mig att söka jobbet förra vintern så hade jag nog varit kvar i samma gamla hjulspår fortfarande.

Måste säga att den här senaste månaden har varit högst turbulent! Hoppat in här och fixat där och försökt göra uppgifterna som skall göras. Jag har inte uppfattat att jag gjort så mycket, men med alla de fina orden jag fått höra så inser jag att jag tydligen gjort ett bra intryck. "Du kom in här och blev satt i arbete på en gång, och vi alla tycker att du smält in bra. Du har liksom glidit in och gjort intryck på oss alla." Idag insåg jag att det finns människor som gör sitt arbete för att de skall göra sitt arbete. Att deras enda anledning till att göra det är för att de behöver tjäna pengar till sitt dagliga liv. Tänk att gå till ett jobb, bara med den anledningen. Om man sen inte känner att man får höra att man är bra, omtyckt och eller rent av saknad. Hur motiverar man sig då till att gå och försöka ta sig igenom en dags arbetsuppgifter igen? Den här månaden har jag verkligen njutit av. Även om jag varit så trött att jag ibland stupat i säng. (Hoppas att det blir bättre snart, när jag får ordning på alla tiderna.) Men, jag ser att det finns möjligheter. Just nu plockar jag in så mycket erfarenhet som jag bara kan. Och förundras och fascineras av de som kan så mycket fantastiska saker. På något sätt känner jag att min dröm inte är så långt borta trots allt. På något sätt skall det gå att hämta in ALL den kunskap som kommer behövas och en dag kanske jag står där, på exakt just den där lilla fläcken som jag vill stå på.

Tack alla underbara, fantastiska, vackra, begåvade, fina människor som ser mig och min kunskap när jag själv inte vågar lita på den. Ni har verkligen gjort mig lite mer sporrad! Jag kan inte räkna på mina fingrar hur många gånger jag tvivlat på mig själv och min kunskap. Om jag skulle gissa så ligger det i stil med antalet stjärnor på himmelen. Många gånger är det, och än har väl inte sista tvivlet gått mig förbi. Men, just nu säger jag till mig att "Nä, jag kan inte den uppgiften nu. Men, så är det för att du aldrig har jobbat med det förut. Däremot, om de bara visar mig den, så kommer jag också kunna den sen."


Jag tackar ödmjukast för allt jag fått lära mig. Och för det jag kommer få lära mig.
Jag är oändligt tacksam!


NU skall jag ta min trötta lekamen och hoppa i säng. Det är en ny arbetsdag imorgon och sen ytterligare en på fredag. Men, därefter blir det också en välförtjänt After Work med töserna! Som jag ser fram emot det! (Vem vet, en och annan klack kanske slår i taket också?)

Jag orkar inte skriva...

...så bilderna får tala för sig själv.


Igår åkte jag ut till systeryster och Felix och spenderade lite tid med dem. Vi var ute och lekte, som rövare minsann. Vi jagade/kastade/sparkade boll och vi sprang upp och rullade ner för slänten och skrattade massor. Sedan gick jag och Felix ner till Stora Lekparken (som den hette när vi var små i alla fall) och klättrade i klätternät, gungade gunga och sen snurrade Felix runtrunt i snurrgungan. Snacka om att bli trött därefter.




Jag mötte upp Hanna idag för att följa med och hämta Neo på dagis. Därefter styrde vi kosan mot Barn Palatset i Gamle stan. Där åkte vi ruschbana, klättrade i klätterställningar och skrattade i mängder. Neo ville INTE äta mellis, han ville bara leka. Och, han försökte visa sina enorma kunskaper i förhandling genom att hävda att han bara skulle åka "en sista gång". Neo fick en liten present av faster också, en såpbubbleblåsare. Gissa om han var fascinerad!


Igår somnade jag lätt som en plätt när jag gick och la mig. Något som kommer ske även idag. Det är tur att man har småknattar som kan köra slut på en. Och det där med lediga dagar... haha!

Mmm! Dagen absoluta höjdpunkt.

dsc08284 (MMS)

Mmm! Dagen absoluta höjdpunkt. En Mc Flurry marängswisch. Den satt som en smäck kan jag lova. Undra om det finns någon att utmana? Vem äter flest såna glassar i sommar? Säg till om du vill utmana mig.

Jag gillar inte läget alls.

Dags att sova...

...ska upp 4.30 imorgon eftersom jag har jobbdag. Underbart att vakna innan fan har fått på sig tofflorna, vara ute på resande fot i 1,5 timma (där 40 minuter är väntetid mellan två bussar) samt komma 45 minuter för tidigt till jobbet. Bara den där biten är ett arbetspass. Utöver det skall jag också jobba 13 timmar (där 1,5 timma är rast)...


Någon som kan gissa hur Angelica mår imorgonkväll?

Här sitter jag och baddar såren...

dsc08280 (MMS)

Här sitter jag och baddar såren... Det gör jag då rakt inte. De sägs väl vara så att när det går uselt på ett område så går det bättre på ett annat. Jag tycker om människor som ser potentialer och stöttar mot utveckling. Som förstår och utmanar på samma gång. Håll tummarna för mig idag. Bara gör det! Tack!

Mhm, träna på. Ett och två!



Som ni vet har jag ju fått för mig att en dag genomföra tjejklassikern!
I den ingår 10 min cykling, 3 mil längdskidåkning, 1 mil löpning och 1 km simning.
För det kommer det att krävas en hel del träning. Naturligtvis!
Simning har jag ju kört på ordentligt med under tiden jag bodde i Märsta.
(Tanken är att jag skall dra igång med den så fort ekonomin har rättat till sig igen.)
Vad gäller cyklingen har jag hört på flera ställen att man skall ha ca. 50 mil i benen.
Så, idag fick jag för mig att köra ett långpass.

Tanken var att cykla ut till Ytterby och sen vidare utmot Marstrand,
för att sen fortsätta mot Kareby, Rommelanda och sen tillbaka till Kungälv.
Enligt Eniro skulle det bli en sträcka på 2,8 mil.
Men, när jag kommit ett par km så började det yra snöblandat regn.
TRIST!
Så jag valde att cykla upp mot Rollsbo, där jag kunde vända hemåt om det fortsatte regna.
Väl där så kom det inte mer regn så jag vände ut mot Kareby och resten av den planerade rundan.
Fy vad jobbigt det var!
Så gott som bara uppförsbackar.
Det gjorde att det smärtade gött i rumpa och lår efter träningspassen som klarats av.
Skam den som ger sig, det fanns ju inget annat sätt att avsluta rundan än att cykla hem.
Så det var bara att bita ihop!
Ett äpple fick följa med mig på vägen och det gav god energi mitt i passet.
När det var dags att vända hemåt igen höll jag på att ge upp.
MOTVIND!
Benen var genomtrötta och armarna började också de tröttna.
VAD HADE JAG GETT MIG IN I?
Då kom en tanke från förra body pumppasset.
STYRKA, UTHÅLLIGHET och STYRKA.
Fick upp spinnet på benen och hem kom jag!
Lagom till att jag cyklade in i Kungälv kom regnet också, så då sporrades jag än mer att cykla snabbt!

Sträckan blev 2,2 mil efter att jag fått göra små korrigeringar i den tänkta planen.
Väl hemma var jag riktigt mör i kroppen, men med lite stretching så kändes det faktsikt rätt bra.

Eniro sa att det skulle ta 1 timma och 18 minuter att cykla sträckan.
Jag cyklade den på 1 timma och 22 minuter.
Vad ser ni där då?
FÖRBÄTTRINGSOMRÅDE!

Någon som är sugen på att cykla med nästa gång?
Säg till i så fall.

Neo parka fastej ut sängen.



Jag hade helt glömt den här bilden.
Den visar hur jag vaknade i lördagsmorse.
Som ni ser så hade Neo krupit allt mer och mer efter mig i sängen,
så han hade helt och hållet tagit över alla kuddar.
Strax efter att jag tagit kortet vände han sig om ett par varv för att sen titta upp med sömndrucken min.
Därefter såg det ut som han funderade på att somna om igen.
Han la sig ner igen.
SKÖÖÖNT tänkte jag!
Men, två sekunder senare sträckte han upp huvudet igen och påkallade min uppmärksamhet.
"Fasteeeeej?"

Visst är han helt underbar?

What to say?


Allt detta fick jag reda på genom att svara på ett par frågor,
samt välja ut 6 favoritglassas.
Häftigt va?

Neo åka fastej Ejik!



Nu har Neo varit här hos mig i nästan ett dygn. Och vi har hunnit med en massa bus! 
Neo har varit så snäll och hjälpt mig med disken två gånger.
"Neo låna fastejs borste."
Vi har städat för djuren.
"Neo osså gräba."
Obligatoriskt fredagsmys i soffan blev det också.
"Neo äta popcorn dicka festis."

Idag har vi dock fått roa oss bäst vi kunnat inomhus.
Detta eftersom det blåst full storm utanför.
Det har funnit att göra här inne också.
Neo fixade så att Panik fick lite mat.
Vi har tittat på Manboy, Kalas, Alfons Åberg, när Neo "gräber" och på Kusin Felix.
Vi pratade också med Faster Weronica och Felix i ett videosamtal.
(Fastrarna fick hålla igång samtalet...)
Neo har lekt fotograf, då han hittade en gammal digitalkamera här.
Apan fick ont, så vi fick plåstra om honom.
Efter vilan (där både Neo och faster däckade totalt) gjorde vi pannkakor till lunch!
"Neo titta det blåser."
(Då fick vi dra fram stolen till fönstret så stod Neo och tittade ut helt enkelt.)
I samma veva kom Mamma och Pappa inkörande på gården och Neo strålade av glädje!

Det är roligt att busa med Faster, men mamma och pappa är ändå bäst!
Det har väl egentligen inte gått så vilt till här idag, men ändå är jag bra trött.
Så, nu när tokpannan åkt hem skall jag vila en stund på soffan innan det är dags att laga lite middag.

Dennis, du fattas oss!

Ja, du fattas oss verkligen!

Idag var en vacker dag, som gjord för ett vackert avsked. Begravningsakten var verkligen jättefin, och redan när de spelade låten Forever young rann tårarna ner för min kind! Lite mer än tre veckor har gått, och fortfarande är det svårt att förstå att det hemska har hänt! Det är tungt idag, det kommer vara tungt ett tag till, och det kommer komma dagar som är extra tunga. Men, som med allt annat kommer det att komma en vardag igen, och då blir det lättare att minnas de fina stunderna, de roliga stunderna med Dennis!


Dennis, du var en fin, omtänksam, snäll och otroligt stark människa. Du skänkte oss glädje och styrka! Med ditt raka sätt har du alltid stöttat funnits för alla i din närhet! Mitt hjärta gråter idag, men jag vet att du har flyttat in i ett av dess rum, och jag hoppas att du vill bo där för resten av mitt liv! Tack för att jag fick ha dig i mitt liv! Underbara, fina människa!

Du fattas oss! Vi ses i Nangelima!

6 månader har gått...

...och jag har inte haft några speciella problem med min mage under tiden.

Jag skall inte ropa bu redan, men jag börjar ana att magproblemen är på väg tillbaka. Om det är så finns det bara en sak att säga. Och det är SUCK!

R.I.P

Nu har min bil satt sin sista potatis. Eller startat för sista gången kan man väl mer säga. Idag valde två ventiler att hoppa. Pappa fixade dem, och poff så small det till igen. Nej, den bilen kommer inte att gå en enda mil till. Inte ens en enda meter heller för den delen. Skittråkigt, för jag gillade så klart min bil. Men, nu när den går sönder en gång i veckan börjar det bli lite tjatigt. Jag ringde min far igår, varpå han svarar med en fråga om bilen var sönder. Nej kvittrade jag. När jag så ringde idag svarade han glatt, något som snabbt byttes när jag ilsket sa att bilen precis gått sönder! 

Ja. Näe. Hmm! Eeh?


Nu är det dags att leta ny bil...

Nu finns det inte mer att städa

Mellan 11 och 18 idag har jag fejat och gnott. Jag har rensat fler skåp, flyttat saker från olika skåp till nya platser och fått ordning och reda på det mesta. Hamnade också nere i källaren i ett svagt ögonblick och fick plockat lite där med. Vart kommer allt skräp ifrån? Varför sparar man på saker som inte används? Visst, det kan ju komma att behövas en dag. Men vilken dag då?

Mellan skrubb och gnubbstunderba tvättade jag även lite tvätt. Som jag sen kunde hänga ut i solen som sken så stort ute. Tvätt som torkats ute luktar ju godare än tvätt som är tvättad med sköljmedel! Alla gånger! Vid 13-tiden tog jag en tur till återvinningscentralen, detta eftersom jag fyllt bilen till bredden med skräp! Grannen frågade mig om jag skulle flytta när jag bar ut alla påsarna. Gissa om hon skrattade när jag berättade att det bara var skräp?!
Jag har slängt så mycket brännbart att det kommer reslutera i massor av bra el eller värme för någon där ute i landet. (Vet inte hur många par skor som åkte ner i den behållaren på tippen idag. Bland annat två par moonbots åkte dit...)

Nere i källaren står det nu 4-5 påsar med saker som skall till second hand. Även lite större prylar finns där. Vill jag, så kan jag nog få fram mer saker som kan åka med till just second hand, men nu får det vara nog. nu har jag storrensat så det räcker för ett tag fram över. (Eller ja, jag har en bunt med bank-/pensions/deklarationspapper som skall ordnas. Men det gör jag en annan dag, en dag när jag har mer ork!


Nu skall jag göra i ordning en stor skål med glass och fyra sorters topping! Ett perfekt sätt att avsluta en produktiv dag!

Om jag nu är...

...så jävla bra, snäll och omtänksam som alla säger. Varför är då mitt liv så fullständigt svårt, komplicerat och jävligt?


Ju mer alla ger mig beröm för min duktighet och min snällhet, "du om någon är snällare än snällast...", destomer elak, dum och hemsk känner jag mig. Jag själv upplever mig som snäsig. Jag vet inte hur många gånger jag har knockat mig själv med rena högerkrokar efter att jag tyckt att jag snäst/skällt/avsnoppat någon bryskt. Jag förstår inte att alla andra har en bild av mig som en glad och positiv tös, när mitt inre helst bara vill gråta och skrika och tjura. Kunde det inte fått fördelats lite mer rättvist åtminstonne? Livet skall tydligen inte vara rättvist, men varför har jag bara fått nitlotter?


Man skall uppskatta det man har, tydligen. Och visst, jag har massa bra saker i mitt liv. Men, jag vill liksom inte se det, för det finns så mycket som jag anser mig har rätt till, men som inte finns i mitt liv. Istället för att få det jag vill ha, får jag bara mer och mer saker jag inte vill ha. Jag är gruvligt trött på ensamheten. Jag är gruvligt trött på att höra att jag inte är ensam. Att det faktiskt finns fler som är min situation. Jag skiter högaktningsfullt att det finns folk som är i min situation. Jag är inte dem, och de är inte jag. Mina problem är MINA problem. Och det är jag som lider av dem.



Ensamhet, att vara den som alltid blir över samt att alla alltid förväntar sig att jag skall göra och fixa... Kul liksom!




Nä, livet är orättvist så det är väl bara att gilla läget. Angelica, du drog en nitlott när du föddes. Konstant otur. Grattis...

Från odjur till skönhet?

Känsliga läsare varnas, det kommer en bild som inte alls är vacker någonstans!

Vet ni vad? Nu har det gått 180 dagar sen jag började min antibiotikakur. 180 dagar! Det är inte någon kort stund det inte. Det är 6 månader. Och det har funnit dagar när jag velat slänga pillren åt helvete, och det finns dagar när jag kännt att de har varit min räddning. Jag vet inte om ni minns hur det var i början? Det var väl den jobbigaste perioden. Någonstan i slutet av första veckan och sen hela andra veckan var en stor hemsk plåga. Jag var så torr att fnöske kunde klassas som vått! Sen har det väl egentligen gått ganska bra, det är först nu på slutet som det varit lite dåligt att komma ihåg pillren och så där. Kan det ha berott på att jag var trött på dem? Kan vara en möjlig förklaring!

Men, nu är huden rätt fin. Jag tvistar med andra om det. Alla säger att jag är sååå fin, och det är jag. Jag vet! Men, jag tycker mig ändå hitta skavanker och kommer så fortsätta göra tills huden blir som den var innan problemen startade! Jag fick faktiskt en brännande tår i ögonvrån här alldeles nyss när jag satt och tittade på bilderna från tiden då det var absolut värst. Det var i början av februari -09. Det gör ont i mig, när jag ser den hemska huden jag hade då. (Så ont att jag egentligen inte vill visa någon bild på det, för jag skäms. Eller ja, skäms är fel ord. Men jag vill inte veta av att jag haft de problemen.) Sen gör det ont, för jag ser att problemen var mer än måttliga där dessutom. (Det var ju den graden på problemet som läkaren satt. En gång i tiden hade jag nog svåra problem...) Det som faktiskt gör mest ont är att veta att andra inte tyckt att mina problem varit så farliga, att de sett värre problem. Jag vet, jag vet att de antagligen sagt det för att göra mig glad. Men, det är det som gör mig ont! Att de inte kunnat bemöta mig i mitt problem, och lyssnat på mig när jag mått dåligt. Utan pratat bort det.


Men, nu så. Nu börjar en ny era. Imorgon ringer jag min hudterapeut och bokar en tid. (Nu är huden absolut viktigas, frisörbesök kommer att skjutas fram en månad eller två till.) Hoppas att jag kan göra en syrabehandling i slutet av månaden. Håll tummarna för mig! Jag vill. Jag vill. JAG VILL!!  Dock måste jag lyssna på hennes råd. Hon vet vad som är bäst för min hud! Har funderat lite på kemiska peelingar och slipningar också. Det kostar en del pengar, och det kommer ge smärta. Men, i jakten på den mest perfekta huden för mig är startad sen ett halvår tillbaka, och jag tänker inte ge upp nu!


Hopp, då återstår bara bilderna...

Februari -09

Långt över måttligt va? (Ja, jag gråter när jag ser bilden. Fatta smärtan som var...)

Huddoktorn definierar måttlig akne så här och svår akne så här



Så här såg jag ut 2 dagar efter att jag startade behandlingen.




Så här ser jag ut idag! Efter att 200 piller har knaprats...


Snälla, håll nu tummarna att min akne är botad! Jag skulle inte palla att få tillbaka skiten...

Trött!

Igår blev jag väckt av ett samtal från chefen, han bad mig blir klartänkt och berätta om kursen jag läst. När jag hade gjort det frågade han mig om jag skulle kunna tänka mig att hoppa in 3 dagar i veckan under april månad på en annan arbetsplats. Gissa vad jag svarade?! Det svaret satt inte långt inne. Eller jo, det gjorde det först. För, känner ni någon annan som tror så kasst om sig själv, som jag gör? Men, han pratade så bra om det så jag kunde inte motstå! Det är väl bara att ta chansen och se vad det leder till. Kanske att det går bra!? Då har jag foten inne på ett ställe med sådana arbetstider som jag verkligen vill ha. Och, ett riktigt stort plus är att jobbet är sådant jag vill ha!! Så, idag har jag varit på introduktion. Imorgon kommer det vara likadant. Sen är det bara att kasta igång alltihop på tisdag nästa vecka. Rakt in i elden, så får vi se om jag kommer ut helskinnad eller vidbränd efter.


SPÄNNANDE!!!


Nu skall jag göra varma mackor med makrill och ost och en stor god sallad. Kanske skall lyxa till det med ett stekt ägg också. Mmmm! Gott!

Lite hjälp tack!

Hanna och Neo är med i en tävling. Den annordnas av Ella´s Kitchens & Samsung. Tävligen går ut på att man skickar in en bild på sitt barn, där en produkt från Ella´s Kitchens är med samt att man också skall komma på ett ny smak för samma företag. Självklart är Hanna och Neo med, och självklart vill jag att de skall vinna. Därför tänkte jag dra mitt strå till stacken. Dock kan jag bara rösta en gång själv, men jag tänkte att det finns kanske en eller ett par läsare här som kan tänka sig att hjälpa till. Jag menar, har man en linslus som Neo krävs det att man skaffar en ny kamera då och då. Och vad vore inte mer perfekt än att vinna den då? Så rösta nu!

<- Här är deras bidrag. Och HÄR röstar du! Allt du behöver göra är att gå in på sidan och klicka på "GILLA DETTA BIDRAG". TACK!

Neo borde vart här nu...

...för då hade han kunnat hjälpa mig att göra slut på påskägget!



Istället har jag tryckt i mig det som var kvar, med den följd att jag är övermätt. Dock har inte kräksreflexerna börjat spela...


Men, jag har faktiskt knappt ätit något godis under påskhelgen. Och då säger ändå statistiken att man äter enorma mänger godis/person under påsken! Så, att avsluta annandagen med en riktig sockerchock är väl inte så farligt trots allt. Bara jag slipper se sockerdjinner i natt...

Det är Neos!



Idag fick jag ett sånt här fint påskägg av Neo.
Jag har väl tydligen varit snäll i år i alla fall.
När vi packade upp ägget ur Neos skötväska säger Neo högt och tydligt:
Det är Neos!
Neo vill smaka.
Så, det var bara att öppna det och ta en smakbit innan middagen!

TACK söta Neo (med familj)


Jag och Neo har lekt en massa idag.
Vi har lekt affär, letat efter katten och gått på promenad ända bort till skogen.
Väl hemma igen gick Neo in till farfar och bad honom köpa hem gungor!
- Jaha, då får farfar se till att köpa det då!

Det som var tänkt att bli ett litet besök kom att bli ett rätt långt sådant.
4 timmars för att vara exakt.
Men, det är väl inte konstigt när Neo var med!



Nu skall jag gotta mig med mitt påskägg och lite dålig tv-underhållning.
Ha en fortsatt bra påskhelg!

GLAD PÅSK!



GLAD PÅSK!

Jag och Malin missade färden till Blåkulla så vi valde att stanna hemma!
Isätllet för raveparty med Hin Håle är vi kvar ute på Guddeby.
Tillsammans med en väl avvägd mängd sprit!
(Och mat förstås, men den är nere i magen nu.)
Tydligen har vi inte varit snälla nog, så några påskägg fick vi inte heller...


Take care!

Jag är med och tävlar!

Jag är med på Läkerols hemsida och tävlar om 100.000 kr.
Självklart vill jag vinna!
Så nu behöver jag din hjälp, din röst!

Gå in och rösta på:



TACK!

Ge mig...


...sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
ge mig mod att förändra det jag kan,
och ge mig förstånd att inse skillnaden.

<3

Kanske ett helt meningslöst inlägg men...

...jag insåg just nu att det bara är 8 dagar kvar med medicinen. (Ja, jag har lyckats missa ett par dagar så att kuren liksom förlängts.) Nu är det verkligen spännande, kommer det hålla sig eller kommer det bli ett stort fett återfall? På fredag nästa vecka skall jag i alla fall publicera en bild hur det såg ut när det var som värst, en bild för hur det såg ut när jag började äta medicinen och en bild för hur det ser ut nu. Det roliga är verkligen att jag hela tiden (efter påtalanden från andra) trodde att jag inte hade så farlig akne. Men, tittar jag på bilderna så ser jag ju att det faktiskt var så. Inte konstigt att jag diagnostiserades med måttlig grad. Jag kan självklart se att det har blivit så mycket bättre. Det är awesome nu! Ändå kan jag inte låta bli och tycka att det kan bli bättre! Andra kanske inte ser det, men jag tycker att det är rött och det finns ärr. (Jag har inte några jättehemska ärr, men ärr är ärr och det går inte att prata bort.) Om en vecka får ni se hur det ser ut...


Nu skall jag puttra bort till MAXI och köpa blonderingsmedel. Hanna påtalade återigen att jag måste fixa barret. Well, hon har erbjudit sig att ta hand om jobbet så det är väl bara att göra som hon säger...


Ha en fin dag!

Jag har tråkigt!

Jag tänkte göra ett armband - men jag orkade verkligen inte med alla pärllådor.
Jag tänkte surfa efter kläder att klicka hem - men tappade intresset innan jag hann börja.
Jag har disk som måste tas om hand - men för det finns det ingen som helst LUST.
Jag skulle kunna sätta mig i min soffa - men det är för ensamt!

Urk! Vad allt är trist!
Nu väntar jag på att Hanna skall ringa, kanske hookar upp med henne och Neo istället. Så det händer något!


(Om jag plockar undan den rena disken så ser det i alla fall bättre ut va...?)

Fäjsbock ger mig funderingar

Hur är det nu? Varför skaffar man facebook (FB)? Finns det en anledning till det eller finns det flera anledningar? Varför har ni FB? För min del handlade det åter om att kunna hålla kontakten med nära och kära! Det är ett bra media där man lätt kan ha kontakt med många på samma gång! Jag ville, medan jag var i Stockholm, ha kontakt med alla hemma. Det fanns inte några ekonomiska möjligheter att ringa till alla hela tiden. (Nu hade jag väl inte jättemycket kontakt med de där hemma via FB heller, men alla kunde se vad jag gjorde och jag kunde se vad andra hade för sig hemma. Och, möjligheten att höras där fanns.) Mitt syfte med FB var inte att hitta hundratalet vänner. Varför skall jag ha 400 vänner på en internetsajt? Jag menar, bara för att jag en gång har umgåts med personen eller i alla fall haft kontakt med personen via något jobb eller skola behöver jag inte ha personen som vän på FB. Finns det någon anledning att ha mängder med vänner där, när man inte ens skriver några meddelanden eller så till varandra sen?


Ja, jag är löjlig! Detta är en meningslös fråga. Men, just i skrivandets stund har jag tre vänförfrågningar som jag inte accepterat. Detta för att jag vet att jag absolut aldrig kommer prata med dem på FB. En annan anledning till att jag inte svarat på dem är för att jag inte vill vara tråkig och ignorera. För jag känner mig hemsk. Läst en artikel någonstans om hur man snyggt tackar nej till en förfrågning på FB. Efter att ha läst den konstaterade jag att det inte ens finns något snyggt sätt.


Nä, jag får väl fortsätta sitta här och förbanna denna skit som kommer att återkomma till mig...
RSS 2.0