Helgen har gått hur bra som helst. I "inte pilla-synpunkt alltså. Jag har ju satt ord på mitt problem, och vid vilka situationer det kan uppkomma. Därför har jag också lyckats att bryta det känns det som. Tänker hela tiden på vart jag har händerna, och visst, ibland blir det att jag känner i ansiktet. MED NYTVÄTTADE HÄNDER. Så efter jobbet idag skall jag åka bort till Allum och köpa mig en klänning och ett par jeansleggings. Det är jag värd idag.

Vad skall du shoppa idag?

Parkerade bilen klockan 21.20 och när jag la mig i sängen var klockan plötsligt 22.59. Tusan vad snabbt de 90 minuterna gick tänker du, men så var inte fallet. Utan, jag ställde så klart fram klockan en timme redan nu eftersom jag skall upp tidigt imorgon och vill inte att något skall bli fel. Så därför blir jag inte lågrandig ikväll. Skall se på Robinson på tv4 reaplay nu och sen blir det sömn för allt vad tyget håller. Har jobbat 7.45-20.45 idag och gör likadant imorgon, så all sömn jag kan få i natt är guld värd.

Hoppas du kan sova längre än mig imorgon, nu när en timme försvinner.
God natt!

Här kan ni läsa om Alfie, den lilla 13-åriga pojken i Storbritannien som stolt visade upp sin lilla dotter. Mamman till dottern var Alfies 15-åriga flickvän. Strax efter att nyheten toppat alla tidningar började flera killar att höra av sig för att berätta att de kunde lika gärna vara pappan till flickan. I artikeln jag länkade till kan man nu läsa att Alfie inte alls är pappan, och detta har säkerställts genom DNA-prov.

På ett sätt är detta en glädjande nyhet, för den lille killen slipper nu ett ansvar som han inte riktigt förtjänar. Jag menar, som 13-åring skall man inte vara pappa, man skall själv vara barn. Anledningen till att jag tycker det är ledsamt är för att han har ställt in sig på detta, han verkar ha fokuserat ordentligt på detta. Så får han veta att hans tjej träffat andra killar under tiden. Det är mer än vad en 13-åring skall behöva ta. Nu hoppas jag att hans tid i ramljuset inte skall förstöra allt för mycket för honom. Han har ju hela livet framför sig.

Gick precis upp ur sängen för att uträtta en sak. Just i den sekunden kände jag av mer träningsvärk än den som låren står för. Rumpan skrek den också. HÄRLIGT!

Det har blivit till en ren rutin att varje morgon ta en titt i spegeln innan morgontoaletten görs. Vid varje sådant tillfälle hinner jag tänka "Men, vad fin min hy har blivit under den gångna natten."  När jag sen återkommer till spegeln en stund senare inser jag var eviga gång att så är inte fallet. Utan jag har bara sett hyn med nyss öppnade ögon. Visst, det har blivit en liten förbättring kanske den senaste månaden. Men, snart går jag under jorden eller något. Det värsta är att ingen kan se hur dåligt jag mår eftersom det inte märks på mig när jag rör mig ute på stan.


Idag träffade jag en gammal brukare som uppriktigt frågade vad jag hade gjort med mitt ansikte. Hennes uppriktighet fick mig att inse att alla andra som jag beklagat mig inför angående mitt hudproblem har ljugit mig rakt i ansiktet. "Det problemen du anser att du har är inte stora. De syns inte alls. Jag vet andra personer som haft det myyyycket värre än dig." Anledningen till att jag drog den här slutsatsen är för att brukaren som frågade mig detta idag knappt tittade mig i ansiktet, utan såg mest i golvet. Hon registrerade det på något sätt och undrade. Starkt gjort av henne, eller ja, hon visste ju inte att hon gick emot kodexen för vad man frågar och inte frågar.

Suck!

Kom precis hem från ett body pump-pass! Utfalls låten är ta mig fan hemsk. Extra hemsk blir den när benen fortfarande känns av sen förra passet i söndags. Det var bara att bita ihop och vara glad för det lilla. Körde på lite extra vikter på vissa ställen under passet den här gången. Måste våga utmana mig själv. Det får dock inte gå för fort i viktökningen, för det skall vara kul också!

Dagens utmaning är att sen gå ner för ett relativt lång trappa med lårmuskler som skriker för varje steg du tar nedåt. JÄVLAR I MIN LILLA LÅDA VAD DET KÄNDES. Sen att det satt arbetare i trappan och utförde jobb gjorde det inte lättare, det var bara att lägga på leendet och låtsas som det regnade. (Svårt att göra det, då solen strålar utanför.)

Ner kom jag och nu är det bara att se framåt  nästa träningspass. Blir nog på fredag, body toning. Skall boka på en gång bara för det.



Ha nu en skön dag i solen. Det skall jag absolut ha.

Jag har ikväll kunnat kika på min inkomstdeklaration in på skatteverkets hemsida. Enligt den preliminära uträkningen så skall jag åter igen betala kvarskatt. Jag lackade ur och började svära och fundera varför jag skall förpestas med detta vart eviga år. Anledningen till att reaktionen blev starkare i år var att jag förra året fick betala ca 1200 i kvarskatt. Då ringde jag till min löneförläggare och bad henne dra extra varje månad, vi enades om 300 kr mer/månad, så skulle jag lätt klara mig undan de 1200 nästkommande år, alltså i år. Men nej då, enligt den preliminära skall jag betala 1189 kr i kvarskatt i år. (Fast visst, jag är ju under 1200 i år...)

Genast började jag och Johannes rota i dessa siffror och åter igen fick han väl slita sitt hår för min skull. (Fan vad jag begär av honom?) Efter många om och men fastnade vi på summan för omkostnadsersättningar. I mitt fall är det den summan jag fått av kommunen för att kunna utföra mitt stödfamiljsuppdrag. Från och med 2007 ändrades det avdragsgilla beloppet från 1000 kr till 5000 kr.  I och med de nya reglerna så kan man mer eller mindre säga att personer som tar uppdrag som kontaktperson/stödfamilj/god man får betala för att kunna göra sina uppdrag som de tagit på sig på grund av sitt stora engagemang och sitt intresse för att personer med svagare ställning skall ha samma möjligheter.  I mitt tycke är det konstigt att man beskattar den här summan pengar, då det faktiskt inte handlar om någon lön. Utan det handlar om ett arvode man får till sig för att kunna utföra ett uppdrag för en människa som behöver stödet.


En annan aspekt i det hela, hur kan kommunerna tycka att det är konstigt att det inte finns personer/familjer som väljer att ta på sig dessa uppgifterna, när de i slutändan får betala för att engagera sig och ta sig ann frivilliga uppgifter? När jag tog mig an mina uppdrag som kontaktperson/stödfamilj var det INTE för att jag skulle tjäna pengar. Det var för att jag för hoppningsvis skulle kunna göra något som gjorde gott för en människa. För att kunna underlätta för en annan. För att bryta viss isolering eller för att helt enkelt avlasta! Jag har själv valt att ge massor av min lediga tid till en annan människa och för det skall jag enligt avdragsreglerna betala själv för det. Jag har hela tiden berättat om mina positiva upplevelser från dessa uppdragen, men nu börjar jag inse varför vem som helst kan bli godkänd för dessa uppdragen. DÄRFÖR ATT DEN STACKAREN SOM SÄGER SIG VILJA HA UPPDRAGET ÄR VÄLDIGT ENSAM OM DET. (Men så, kan vi också läsa om hur många god män som förskingrar pengar från sina klienter.)

Nu vandradet ja ut på ett sidospår, och i år har jag en ansenlig summa i omkostnadsersättningspotten. (Den överstiger 5000 med goda marginaler.) Förhoppningsvis kommer pappas revisor kunna göra avdrag i år. Förra året hade jag strax under 5000 kr i den potten, och då kunde inte revisorn göra ett dyft. Hade de ynka kronorna som fattades upp till 5000 funnits där så hade hon kunnat göra något med det. Så, i år måste hon kunna göra det. Annars börjar jag misströsta på mänskligheten. Sanna mina ord!

Gårdagen började väl egentligen med att jag somnade klockan 5 på morgonen efter en kväll ute på stan. Nästa etapp startade sedan 7.30 då mina ögon flög upp och sömnen var som bortblåst. Låg kvar i sängen dock, it was my castle just där och då. När klockan närmade sig 9.30 så ringde jag min syster. Hon höll på att fixa frukost till sig och Felix så jag var ful och bjöd in mig själv till den. Väl där proppade jag i mig massor av hönekaksmackor, det är nog något av det godaste som finns till helgfrukost. Lite bus hann jag och Felix också med så klart. När han sen la sig för att sova vid 11 så lånade jag syrrans dator och spelade lite spel och så fick jag lite skön massage av henne innan hon började göra sig i ordning inför den stundande Danmarksresan.

Under tiden höll Mattias på att dona med diverse saker, när han kom på att han behövde åka in till stan och köpa gitarrsträngar. Det tog ett tag innan vi fick iväg honom, han var tvungen att låna min bil för hans hade körförbud. Den som nu är smart har också räknat ut att jag blev barnvakt i och med bilutlåningen. Inget jag grät för. Så, när Felix vaknade pälsade jag på honom kläderna och så gick vi ut. Första anhalten vad att hälsa på mormor. Där klappade Felix katterna och jag blev utsatt för massa fjäsk från katten Mizziz som gärna ville gå ut. Eftersom det var fint väder blev inte stoppet där så länge, utan vi knallade ner till lekplatsen som fanns på utsidan. Där åkte Felix massa rutschkana, åkte sparkbil, lekte i sande samt förundrades över och provsatt en häftig cykel. Märkligt, men en och en halv timme fortlöpte väldigt snabbt. Antar att det har att göra med all lek. Så efter det lämnade vi mormor och gick hem. Jag insåg att jag var hungrig som en varg och tog för mig av det som fanns i kylen, medan Felix passade på att smaska i sig lite clementin, majs och tacochips.

Strax därefter kom Mattias hem, och jag lämnade kåken. Mest för att jag skulle in till stan, men också för att orken börjat tryta rejält. (Inte pågrund av Felix, utan för min kortkorta sömn.)

   

 

Bild: Health and fitness

.... har sovit med fönstret på vädring i två nätter och nu är jag förkyld.

Idag är det dags mitt första apt på nya jobbet. Skall bli intressant och se hur det går till. Säkert är det rätt lika, men det finns nog skillnader också. Så snart är det dags att ge sig iväg. Dock måste jag förbi en bensinmack och tanka då pumpen vägrade ge mig bensin igårkväll när jag skulle tanka.

Hoppas på att vara på ett mer blogg-humör denna veckan. Har varit lite seg i roten de senaste dagarna faktiskt. Med all sin rätt. Men, nu är det ny vecka och nya möjligheter.

Ha en bra måndag!

Natten till fredag gjorde jag jouren på mitt gamla jobb. Då blev jag tvungen att ringa efter ambulans och när kvinnan på larmcentralen svarade så svarade hon i stil med Larmcentralen, vad har hänt? En helt adekvat fråga, men vad hinner hon tänka innan hon tar samtalet? Är det ett mord som skett, är det någon som blir misshandlad under tiden förövaren ringt upp och glömt av att det finns någon i andra änden av tråden, eller är det någon som fått en infarkt eller liknande?
Det måste ju vara en person med riktigt stabilt psyke som skall sitta där på larmcentralen och ta emot samtal. Man kan ju inte bryta ihop när man får höra om riktigt svåra saker. Antar att man "vänjer" sig vid att ta de där samtalen, men jag tror inte jag hade pallat att göra det faktiskt.

Bild: Arla