Dagen idag..

Dagen idag är en märklig dag

Den är din

Gårdagen föll ur dina händer

Den kan inte få mer innehåll,

än du redan givit den.

Morgondagen vet du ingenting om..


Men dagen idag den har du
Idag kan du glädja någon.
Idag kan du hjälpa någon.
Dagen idag är en märklig dag
den är din..!

En otroligt fin dikt som alla borde få läsa!


Ja, den här dagen ja..
Den har faktiskt varit riktigt bra. Trots att vi hade möte 2,5 timma om i princip samma sak. Det var två punkter, två stående punkter. Det är så trist, men det är ju måsten. Någon gång blir det väl ordning på skiten.. Efter det hade vi 1,5 timmas handledning. Fan, det är riktigt skönt att få prata av sig och få hjälp att tänka på andra sätt!


Sen åkte jag hem för att vila lite. Och det gjorde jag tydligen med besked. Ställde klockan så att jag skulle vila 20 minuter. Det visade sig bara att jag ställt klockan en timme fel. Jag hade ställt den på 15.10 istället för 16.10. Så när jag vaknade och kollade på klockan var den 16.19 och då mina vänner, då fick jag bråttom. Bussen skulle gå 16.34 och jag skulle ta mig dit först.. För en gångs skull var bussen sen och det tackade jag litegranna för.

I stan träffade jag sedan Frida. Vi skulle fika hade vi bestämt. Tror ni att det blev någon fika? Nej, vi gick i alla affärer istället. Hon fick köpt två bikinis, en tunika och en klänning. Jag fick köpt mig svarta tights (Ja, ni läste rätt, jag köpte TIGHTS) och en rosa enkel klänning. Jag var mycket nöjd med mina inköp när jag kom hem.

Väl hemma tittade jag på en dokumentär på kanal 4. Det gjorde mig ärligt talat lite förbannad. Den handlade om 5 familjer i Storbritanninen som alla hade minst 10 barn. En familj levde på bidrag. Föräldrarna jobbade inte alls utan hovade tydligen in 300 pund i veckan. Och de såg inte att det var fel någonstans... Skamligt. Sedan var det ett par som hade 13 barn. (Kvinnan hade varit gravid 22 gånger men fått en del missfall..) De var på det klara med att de skulle skaffa ett fjortonde barn så hon åt hormontabletter och grejer. Graviditeten uteblev så hon gjorde massa tester. Som en sista utväg så tänkte de att de kunde prova provrörsbefruktning. Läkaren de träffade sa att äggproduktionen var nog påväg att ta slut och resultatet av en provrörsbefrukting skulle bli noll. Han sa också att det enda han sa kunde hjälpa dem var äggdonation, men kötiden var i regel två år och eftersom hon var 45 år så tyckte han att de skulle ägna sin tid åt sina 13 barn. Men, de brydde sig inte om det utan fortsatte försöka och hoppas... Sjukt! Det där handlar inte om annat än egoism i mina ögon. Har man 13 barn så har man att göra så det räcker och blir över.

Sen har jag då sett på film och gråtit. Det var skönt att få gråta för något som verkligen var ledsamt. För något som jag visste vad det var. Men, filmen var verkligen mycket tragisk och sorglig. Huvaligen! Så nu skall jag lägga mig och sova! Det kan behövas!!

God natt!

 

En sång för Martin

image31
I kväll har jag sett filmen En sång för Martin där huvudrollerna innehavs av Sven Wollter och Viveka Seldahl. Filmen handlar om kompositören Martin som mitt upp i repetitionerna förälskar sig i violinisten Barbara. De trotsar allt och lämnar sina äktenskap för att finna lyckan tillsammans. De gifter sig och lovar varandra att aldrig ljuga eller att försvinna från varandra. Tyvärr insjuknar Martin snart i Alhzeimers sjukdom. De kämpar in i det sista att skriva klart en opera men tvingas att ge upp. Detta vet inte Martin om, utan han är fast förvisad om att ha klarat det. Nu börjar istället Barbaras kamp att hålla kvar Martin hos sig, medan Martin mer och mer vänder sig inåt.

Från första stund när Martin glömmer och inte minns vart han är börjar jag gråta och jag gråter mig igenom filmen. Ena stunden gråter jag för Martins skull för att i nästa stund gråta för Barbars skull. Det finns stunder när jag vill skrika åt Barbara att sluta plåga honom med dina frågor, ditt tjat och allt prat om alla minnen. I andra stunder vill jag bara ruska om Martin och be honom skärpa sig. Men, jag vet så väl att ha inte kan. Många gånger reflekterar jag över ett sådant här insjuknande som jag fick följa i jobbet. Det är tungt att inse att ens äkta man eller maka är påväg ifrån en. Att den människan man gifte sig med endast finns kvar i korta korta stunder. Det är en hjärtskärande film och så vacker samtidigt som den är så sorglig. Helt klart sevärd!

Stackharn!!!

image30
Åter igen var jag uppe i Fontin idag och skulle kolla på mina små krabater. De hade inte vuxit så mycket vad jag såg, men så är det ju bara 2 dagar sen jag var där senast. Jag hade med mig bröd till dem idag, och en av de vuxna var så åpen så den snodde två av mina skivor. Jag hade bara 3 med mig och bestämde att den sista skulle jag ge till den utstötta och skadade gåsen. Han blev jätteglad och smaskade i sig. Hans lycka var dock kortvarig eftersom de andra började jaga honom bort ifrån mig. (I tumulten ramlade jag dessutom och satte mig på ändan mitt i bråket, tur att ingen av oss kom till skada..) Jag började prata med en äldre man som kom fram emot mig för att fråga om jag var skadad. Vi småpratade om ungarna och han berättade att det var Trutar eller någon annan fågel som snappat åt sig gässens ungar. Sen berättade han att den ensama gåsen var såpass skadad att han inte kunde flyga. Så, han bodde hos någon bonde i någon lada på vintern. Bonden såg till att sätta ut han vid sjön igen när det blev varmare. Men, han är ju utstött stackar. :(

Ge mig en nödstoppsknapp!

75134-29

Med en nödstopsknapp kan man ju få stopp på saker man inte vill skall fortsätta va? Då önskar jag mig en sådan, tack!

På tur i genom stan

image28

Efter att jag varit på sjukhuset imorse tog jag mig en tur genom stan. Först cyklade jag till "Ankeborg" för att titta på änderna, svanarna och de andra djuren där. Just när jag kom var det massor av barn där och hade picknick så jag stannade inte så länge. Istället cyklade jag ner mot älven. På vägen stannade jag flera gånger för att testa och leka med min kamera. Fick några riktigt fina bilder. Ett axplock här ovanför. Samtidigt som jag gick där i buskarna och fotograferade vackra tulpaner så hittade jag finfina maskrosblad också. Passade på att plocka en stor bunt till killarna hemma. Nere vid älven hittade jag också Klöver så jag passade på att plocka lite sånt också. Innan idag har inte Skrik och Panik fått smaka på det men det kan jag säga, det sa bara "swisch" när jag la ner några smakprov i buren. Så, nu får jag se till att ha både maskorsblad och klöver hemma i ett glas.

Jag har upprättat en sambandscentral här idag. Skickade flera sms idag till mitt kompisgäng för att fråga om några var intresserade att gå med ut på fredag. Jötlaborgaren Björn Rosenström spelar på Trädgår´n och det hade ju varit kul om vi var ett gäng som gick dit. Oftast orkar jag inte dra igång sådana arrangemang, men idag kände jag att någon var tvungen att ta tag i det, så att vi träffas menar jag. Nu får vi se hur många vi blir. Ett som är säkert i alla fall är att jag kommer vara där och jag kommer dansa som tusan. Trädgår´n på sommaren, det är det bästa som finns! Där kommer jag försöka vara flera gånger innan sommaren är slut för i år.. Och det är ju ett tag kvar tills dess som tur är.

Nej, nu skall jag tillaga lite lunch så att jag inte behöver sitta här hungrig. Skall nog se lite på Uppdrag Granskning medan jag äter också. Underbart att ha tvn ihopkopplad på datorn och att vissa tv-kanaler har sina program på sina hemsidor. Det är guld värt när man missar programmen.

Well, ha det gott!

En och två och tre...

...små Kanadagäss.

Vid motionsslingorna där jag brukar vara och springa finns det en liten sjö som bebos av 2 par Kanadagäss. Det ena paret fick ungar för någon månad sedan. Det andra paret fick ungar förra veckan. Dom är så otroligt söta och roliga att titta på. Det första paret har misst en eller två av sina ungar och det är antagligen gäddorna i sjön som tagit dem. Hoppas inte dessa små dunbollar går samma öde till mötes. Eftersom jag tycker att de är så fina så ville jag dela med mig av dem.

image24
Lilla lyckliga familjen
I slutet av förra veckan kläcktes dessa ljuvligt söta små Kanadagäss-ungarna. Föräldrarna är mycket måna om dem, det syns på bilden där den ena gåsen öppnat näbben på ett hotfullt sätt. Egentligen är de vuxna gässen tama och äter ur folks händer, men har man små tellingar får man vara på sin vakt!

image25
Under beskydd
Det är tur att man har sina föräldrar nära till hands. Här sitter de små (en är utanför bilden) i godan ro medan far eller mor gör allt för att skrämma bort de lite större ungarna.

image26
Någon att se upp till
Jag måste säga att det är rätt ståtliga djur Kanadagäss.
Den lille parveln har någon att att beundra i alla fall. ;)

image27
Kurragömma
Ibland kan det bara bli för mycket. Speciellt när man tydligen är en populär sevärdhet. Tur att man då kan gå och gömma sig bakom närmsta växt.

En dag i solen

image23
Ett litet axplock av bilder från dagen. Min far har fyllt 50 så det var en liten tillställning för honom idag. Jag hann väl egentligen inte att prata med mina syskon speciellt mycket eftersom barnen tydligen hade första tjing på mig. Jag sa att vi skulle äta först, innan vi kunde sparka boll. Mitt i maten tog jag dock på mig att gå in och göra mer sås eftersom den tog slut. När jag kom ut igen stod mina två små lintotar där och menade på att nu var det tid att spela fotboll eftersom de hade ätit upp.
Åter igen sa jag till dem att jag också behövde äta, så de kunde gå och sparka boll själva en stund i fall de ville. 3 minuter senare kommer det två små barn som är helt upprörda. De kunde ju inte spela fotboll. För de hade inget lag att spela emot, de var ju självklart i samma lag såklart.

Som tur var blev jag klar med min mat ganska omgående efter det så jag och brosans flickvän gick för att spela fotboll med dem. Vi spelade några vändor fram och tillbaka men jag och H blev ju jättetrötta, barnen hade ett tempo vi inte riktigt orkade hålla. Så vi bestämde att vi skulle lägga straffar istället.
Vad charmiga barn är när det kommer fram bollar.

Sedan lekte vi jage, stuntmän/kvinnor, bygge barkbåtar och sjösatte dem och åt massa godis.
Så kalaset var precis som ett kalas skall vara. Pappsen blev dessutom glad och rörd för alla presenter. Av mig och syrran fick han en resa till Stockholm för att gå på whiskyprovning. Av brosan och hans sambo fick han 2 biljtter till Rhapsody in Rock på Marstrand. Så fick han också en stor flaska whisky av svåger och svägerskor. Den flaskan var liten, bara si så där 4 liter eller nåt. Snacka om att pappa tappade hakan. ;)

Well.. jag kan säga så här, jag var rätt anti imorse när jag visste att jag skulle på kalas. Det tog emot att behöva resa sammanlagt 2 timmar i bil bara för att gå på kalas. Jag tyckte att han gott kunnat ha kalaset hemma. Men när jag kom ut till landsstället så var det faktiskt rätt skönt. Då var det verkligen som att jag kom ut i skogen och fick rikligt med frisk luft.
Så, jag var inte så anti som jag kände mig, utan rätt galet glad och busig. Som jag alltid är när det är barn med i bilden. Syrran hade ju med sig sin pojkvän, han har träffat mig innan, men han har aldrig sett mig ihop med barn. Han trodde först att jag hade DAMP eller ADHD, men syrran sa bara:
"Nej, hon är sån bara. Grymt överaktiv bara. Det är bara att acceptera".
Och nog för att barnen var snabba och hade fullt upp så får jag nog säga att jag inte var många steg efter. *ler*

Dagens citat
"Kom Angelica, vi kastar kanoter på båtarna så de sjunker"
(G menade att vi skulle kasta kanonkulor (kottar) på dem)

Dagens bragd:
Innan jag åkte hemifrån så funderade jag på att ta med mig min bikini ifall det blev bad. Detta skippade jag eftersom jag inte ansat (...) min bikinilinje. Men, jag hoppade i alla fall i, och badade fötterna. Det var så kallt!
När H frågade vad jag sysslade med så sa jag bara:
"Ja, snart lär jag väl få kallbrand eller nåt.."

Summa sumarum:
Det har varit en riktigt bra dag faktiskt, trots att jag bara sov 5 jobbiga timmar inatt.
Så, nu har jag gjort mig välförtjänt att hoppa ner i säng.

God natt!


P.s Halsbandet jag har på mig på bilderna blev lovordat idag. Alla tyckte det var fint och undrade hur jag hade gjort. Intresse och uppskattning är aldrig fel.
Ett som är säkert i alla fall, det var tung att bära en hel dag. Det märkte jag när jag kom hem och tog av mig det.
Men, vill man vara fin så får man lida pin. ;)

Lurad på konfettin

Åh, jag som trodde att jag hade värsta skvallret om Bingolotto-Rickard på G. Så är tydligen inte fallet...

I tisdags när jag kom hem från jobbet stod det "Jag och rickrad" på min väns msn. Så jag var ju tvungen att fråga:

Jag: Rickard?
S: Ja, ser du inte vem det är på bilden?
Jag: Jo, Rickard Olsson från Bingolotto.
S: Ja precis..
Jag: Vad då, datear ni?
S: Ja det har pågått ett tag, men vi har inte velat säga något.
Jag: Bröllop?
S: Vi har inte pratat om det , men jag gillar vinterbröllop.
Jag: Okej, det här låter intressant. Jag hinner inte prata mer nu men du får berätta allt på fredag när vi ses.
S: Självklart skall jag göra det.

Jag är ju så nyfiken av mig så jag berättade för en vän om detta. Det visade sig att hennes mamma hade pratat om detta tidigare, att hon läst i Expressen om att Rickard hade träffat en ny kvinna. Jag kollade upp detta och tro det eller ej. Han hade träffat en tjej som hette precis som min vän S. Hon var i samma ålder och sånt där. Det enda var att hon jobbade som sjuksköterska. Det gör inte min vän. Det viftade jag bort genom att tänka, ja men de vill nog bara skydda S från för mycket publicitet.

Så, idag kom S hit för att hälsa på Skrik & Panik. Så jag attackerade snabbt och bad henne berätta allt om Rickard. Men, det var inte så smaskigt som jag hade väntat mig. Utan, det visade sig att hon bara träffat honom på någon fest nu i våras och hon hade fått bli fotograferad med honom. Sedan fick hon för sig att luras med mig och hennes andra vänner. Och jag måste säga, jag blev lurad totalt och gick på det stenhårt.. Så det kan gå va?

image22
Jag tappade bokstavligen hakan..

Rena rama husmodern.

Nu är det inte klokt vad mycket husmorspoäng jag har samlat ihop. När jag väl sätter fart här hemma så står åskan stilla. Denna morgonen stod städ och tvätt på listan. Min tvättid börjar klockan åtta. Inatt somnade jag dock mycket sent och trodde att jag skulle försova mig trots att jag ställt klockan och allt. Så bra var det ju inte, utan det var bättre. Jag vaknade strax efter 7 och då var det kört att somna om. Så jag började städa i väntan på att få gå ner till tvättstugan. Nu fyra timmar senare så har jag städat överallt, diskat, tagit hand om mina växter, RENSAT ut en del kläder ur GARDEROBEN, *duktiga mig* kommit halvvägs i tvätten samt bäddat rent i sängen och fixat i ordning soffan. Nu är jag så nöjd att jag nästan spricker.

Så, i väntan på att min vän skall komma förbi så tänkte jag springa bort till Inspiration och köpa lite nya kuddar (om de finns kvar några vill säga) och något annat om presentkorten räcker. Det är jag välförtjänt av idag. Well, min Hallon och Blåbärssmoothie har slunkit ner i magen och jag är redo för att knalla iväg. Lika bra att få det gjort med andra ord.
Husmor
Riktigt så husmoderlig är jag kanske inte.. =)

Uppmuntran i det svarta..

Usch, idag började ju inte bra alls. Sen sov jag en liten stund innan jobbet för att orka med. Tyvärr visade det sig att jag inte skulle göra det. Det har vart så att det har varit strul med semestervik-planeringen. Vår samordnare, Y, hade gjort ett schema, och så bad hon mig och Em att fixa med det och hon sa att vi fick göra vilka ändringar vi ville för hon hade inte informerat någon vikarie om deras tider i sommar. Så vi ändrade lite här och där, såg till att vi fick de längre passen och sånt där eftersom vi är lovade mest tid i sommar. Y tittade snabbt på det och sa att det var bra. Dagen därefter var hon inte alls nöjd med det och ändrade tillbaka allt. Fine for us tänkte vi, men inte skall hon komma och be om hjälp i så fall nästa gång. Så idag skulle jag tydligen maila tiderna till en av vikarierna. För det visade sig att hon hade fått sina tider och de stämde inte alls med det som stod nu. Helt plötsligt visade det sig att 3-4 vikarier hade fått veta sina tider.. Inte konstigt att allt blir fel då. Så, nu känns det som att jag och Em kommer få all skit för det här om det blir fel. Så det har jag gått och funderat på hela dan på jobbet ungefär. Men EM är en klippa, hon sa att hon pratat med E om det och skulle prata mer med henne imorgon. Om det inte stämmer så är det till syvende och sist Y´s egna fel.

Jobbigt gick jäkligt segt idag, det var lite och göra och rätt trist stämning. (det är det iofs alltid på jobbet just nu..) Jag gick mest och pillade lite där, och rörde lite här eftersom det inte fanns något konkret att göra mer än middagen då. Så, vid halv sju satt jag på kontoret och hade riktigt tråkigt så jag fick för mig att ringa till Telenor för att fråga vart min nybeställda telefon befann sig någonstans. Killen i kundtjänst rabblade massa skit först och när jag var beredd att lägga på säger han, ja men den finns ju på stället, på Coop. Här har du kollinumret. Det är nu bara för dig att åka och hämta den, glöm inte att ta med dig idkortet bara. Gissa om jag flög in till Em som var i en av lägenheterna och frågade snällt om jag kunde få åka och hämta den. Självklart sa hon bara. Så, nu har jag lekt lite med den. Kameran är superduper! Finns jätteroliga funktioner och bilderna blir verkligen så bra. Bara för att skoja till det la jag in Dancing lasha tumbai som ringsignal.

Well. Ni skall få se prov på bilderna. Det får dock bli en annan dag eftersom jag inte tagit några riktigt bra än. Den som väntar på något got.. väntar alltid för länge. ;)


God natt!

Jag somnade visst..

Efter förra inlägget gick jag och la mig för att sortera lite i mig själv. Hade av någon anledning J. Cullbergs bok Dynamisk Psykiatri bredvid sängen så jag började läsa lite i kapitlet ångest. Intressant läsning och jag skall fortsätta läsa det kapitlet ikväll när jag lägger mig. Det bästa var att jag somnade och fick sova av mig lite av skiten. Visst, det är inte 100% bra just nu men det är bättre. Efter en halvtimmes sömn väcktes jag av att hemtelefonen ringde. Och döm av min förvåning, det var mamma som ringde. "Vi har ju inte pratat på jättelänge.." Jag försökte som tur var vara trevlig. Jag var dock nyvaken och trött så hon förstod. Får ringa henne ikväll eller imorgon och prata lite mer.

Sova
Lite sömn hjälper oftast..

Nu skall jag åka till jobbet igen..
Imorgon är jag i alla fall ledig..

Berg- & Dalbana Deluxe!

Det är sjukt vad snabbt ens humör kan ändras. Det behövs inte mycket för att man skall kastas från glädjen ner i hopplöshetens svarta hål. Jag vet inte, men redan i natt kände jag av detta. Flera gånger vaknade jag och tittade på klockan och suckade. Sedan har det fortsatt. Jag har känt att humöret vart på väg ner under de timmar jag varit vaken. Jag förmår mig inte att orka med saker. Jag vill inte göra saker. Jag vill bara sitta här och se dum ut, men inte ens det orkar jag med. Sjukt svårt att förklara.

Föräldrafrågan
Jag har ju under en längre tid funderat på hur mina föräldrar är konstruerade. De är konstruerade på ett sätt som jag inte tycker om men som jag aldrig kan förändra. De har sina skäl till varför de är som de är och varför de gör som de gör. Min psykolog sa till mig att jag inte kan begära att få veta vad mina föräldrar har gjort och sen bli arg för det. För, de har sina liv och får göra vad de vill på sin tid. "Om så din mamma ligger på vardagsrumsgolvet och läser skvallertidnignar dagar i ända så kan du aldrig bli arg på henne för det, det är hennes prioritering". Så, jag får väl börja ringa och höra hur det är med dem och vara trevlig och omtänksam, det kanske kommer något ur det? Vem vet?

Oj, det blev lite lättare i mig nu när jag fick skriva det här. Det var ju bra det, men ändå finns det någon gnagande känsla i mig. Jag orkar verkligen inte med mina demoner mer. De tar sådan tid och sådan kraft av mig att efter ett "gråtpass" orkar jag inte med något mer på hela dagen egentligen. Jag orkar inte tolka mer, jag orkar inte tänka negativt mer. Men, jag gör det hela tiden. Det spelar ingen roll hur en person beter sig. Allt tolkas. Om personen inte hör av sig då tänker jag, nä nu orkar han inte med mer och försvinner ifrån mig för att jag är påfrestande. Om jag börjar prata med någon så tolkar jag svaren som han svarar för att han känner sig tvungen till att prata med mig. Detta gäller även när det alltid är jag som startar konversationerna på msn. Han vill egentligen inte alls prata med mig, han startar ju aldrig någon konversation på msn med mig liksom, men börjar jag så är det klart att han svarar bara för att liksom.

Det är så sjukt jobbigt att vara negativ och tolka allt. Det värsta är nog att jag dessutom vet om att jag är sån i mina tankar. Jag vet om det, men vet inte hur jag skall göra för att komma förbi det. För även om han tycker om att prata med mig så blir det nog jobbigt att hela tiden bekräfta mig. Och, inte är det någon annans uppgift att bekräfta mig när jag hela tiden utplånar mig själv. Hur gör man för att komma ur den onda spiralen? Jag måste sluta nedvärdera mig! Jag måste inse att jag kan och vill! Att jag är precis så perfekt som jag är. Det är bara det.. aaaarrrgh!

Nej, det blev inte lätare efter att jag fick skriva om föräldrarna, för det finns andra personer som skapar så mycket i mig att jag inte vet vart jag skall ta vägen. När jag började skriva här för en stund sen tänkte jag att nej nu ska jag inte gråta medan jag gör det. Vad är det jag gör nu då om inte storgråter? Jag borde ha tömt en tårkälla för flera år framåt med tanke på hur mycket jag gråtit den senaste månaden.

Jag har i alla fall en fin vän. Vi hade en startad msn-konversation men ingen av oss pratade eftersom vi hade annat för oss. Det var bara en trygghet att veta att den andre fanns där om man behövde säga något. Så nyss sa han att han skulle gå. Jag ursäktade min osociala sida med att jag just ramlat ner i ett hål. Då skickade han en virutuell kram och lovade att finnas på mobilen, ifall jag skulle behöva en stege upp. Så enkelt men så fint. *uppskattar*

Usch, nu har jag nog hoppat och fart en del här i mitt inlägg. Mitt huvud är tomt men kaosartat. Så jag skall lägga mig i sängen en stund för att grubbla och fundera lite till över detta så att det går att åka till jobbet sen utan att riskera att gråta där också.. *suck*

P-ordet är bättre än K-ordet..

Idag på jobbet när jag och min kollega E satt och fikade och läste diverse tidningar och småpratade kom vi in på det här med sex. Det är så att E som är den ständiga singeln har tydligen träffat en kille nu som hon funnit lite intressant. Så hon utbrister:

E: Nu när man har någon som man finner intressant så är man ju för tusan kåt hela tiden liksom. Är inte du det också när du träffat honom?
Jag: Nej, det där känner jag inte igen.. Fast, vi har inte haft regelrätt sex, eller ja, penetration var inte med i bilden.
E: Va? Hade ni inte? Men? Hur går det ihop? Hur kan man liksom säga nej till det när man börjat?
Jag: Ja alltså man behöver ju inte ren penetration för sex.
E: Nej, det är sant, men jag vill ha det liksom.
Jag: Jag klarar mig bra utan, om han gör ett bra jobb.
E: Jo det är ju klart. Men, kan man säga "Jag vill att du penetrerar mig nu"? Är det romantiskt?
Jag: Nja, det är kanske inte speciellt romantiskt, men det är ju bättre än..
E: Ja, P-ordet är klart bättre än K-ordet.

Sen garvade vi gott efter det. Man kan verkligen prata om det mesta på jobbet.. Men E utbrast plötsligt "det är tur att det inte är avlyssnat det här stället.." Det var jag inte sen att hålla med om.

Radiointervju.

Rickard Olson: Jo, det finns någon som jag träffar...
(Mer information kommer kanske om det på fredag...)

Nostalgirysningar

Efter att ha varit på apoteket idag så satte jag mig i min bil för att åter fräsa tillbaka till jobbet. När jag startar bilen, startar också radion eftersom jag alltid glömmer att stänga av den när jag går ur bilen. Det första jag hör är sista strofen ur I will come to you med bröderna Hanson. Det var en riktigt kort bit av låten och ändå slungades jag tillbaka till 1997 och en kväll på fritidsgården. Det fick mig att rysa, rysa av välbehag. Så när jag satt där på jobbet en stund senare bestämde jag mig för att så fort jag kom hem slitet så skulle jag leta reda på skivan och ha nostalgikväll.

Så, nu sitter jag här och lyssnar på skivan "Middle of nowhere" och minns den gamla goda tiden. Tänk, jag var djupt förälskade i Taylor, mittenbrodern. Idag förstår jag inte varför, men ungdomskärlek är ungdomskärlek. *ler*
Jag måste ändå säga att deras texter är bra! I alla fall de från den första skivan. För, det var så långt jag hängde med dem ungefär. Jag har debutskivan och någon vinterskiva som de släppte samma år. För som vi alla vet, i tonåren är man mycket ombytlig och byter snabbt idoler. Det är först när man kommer upp i ålder som man kommer ihåg sina gamla favoritlåtar. Så, ikväll blir det Hanson-kväll! Sweet!

I will come to you
When you have no light to guide you
And no one to walk beside you
I will come to you
Oh I will come to you
When the night is dark and stormy
You won't have to reach out for me
I will come to you
Oh I will come to you
Sometimes when all your dreams may have seen better days
When you don't know how or why, but you've lost your way
Have no fear when your tears are fallin'
I will hear your spirit callin'
And I swear I'll be there come what may

I will come to you
When you have no light to guide you
And no one to walk beside you
I will come to you
Oh I will come to you
When the night is dark and stormy
You won't have to reach out for me
I will come to you
Oh I will come to you

'Cause even if we can't be together
We'll be friends now and forever
And I swear that I'll be there come what may
When the night is dark and stormy
You won't have to reach out for me
I will come to you
Oh I will come to you
We all need somebody we can turn to
Someone who'll always understand
So if you feel that your soul is dyin'
And you need the strength to keep tryin'
I'll reach out and take your hand

I will come to you
When you have no light to guide you
And no one to walk beside you
I will come to you
Oh I will come to you
When the night is dark and stormy
You won't have to reach out for me
I will come to you
Oh I will come to you

Skvaller?

75134-21När jag kom hem från jobbet idag så satte jag mig vid min dator. Kollade snabbt igenom min msn-lista och såg något misstänksamt på en nära väns namn. Så, trots att jag hade bråttom och skulle se House var jag tvungen att starta en konversation med henne.
Snacka om att jag fick lite smaskit information idag. Det är inte ofta man får det från primärkällan. *ler*
I alla fall, jag kan säga så mycket som att det handlar om Bingolotto-Rickard. Tyvärr hade jag verkligen bråttom och han inte få all information, som tur är skall jag träffa min vän på fredag så då får jag fotsättningen. Jag kan knappt bärga mig.. *flinar*




Tänk att information om kändisar kan vara så intressant. Well, jag får se vad det är för information jag får på fredag.
Tills dess, får jag leva i delvis ovishet. Ni får leva i total ovishet. ;-)

Vilken skönhet.

Åh, jag sitter och tittar på min nubeställda telefon varje dag på nätet. Den är så fin, en riktig skönhet. Visst, jag låter säkert löjlig, men det skall bli så kul med en ny pryl. Det är inte så ofta jag köper nya prylar, det är därför jag är lite uppspelt. Har hört att Telenor är lite dåliga på att skicka ut sina varor i tid. Men, det står på deras hemsida att de har många exemplar på modellen jag beställde i lager så det bör betyda att den kommer snart.

Här är den i alla fall.



Åhhh, jag kan knappt bärga mig.. eller nåt. ;)

Dessa fantastiska män..

image19
Idag var jag på arbetsförmedlingen. Vilket är ett ställe jag fullkomligt hatar eftersom jag alltid är arg, nere och sur när jag kommer där ifrån. Idag var det dock inte så. Utan idag så gick jag där ifrån med ganska lätta steg. Jag hade nämligen turen att få prata med en manlig hanläggare som hade större insikt än någon av de handläggarna jag träffat tidigare haft.

I alla fall, så satt vi där och ändrade lite i min profil. La in andra arbetsområden som jag kan tänka mig att jobba inom samt att vi skrev in lite olika fakta. Trevligt när en handläggare tar sig tid. Så, när han skulle skriva in en ny tid för uppföljning så berättade jag som det var att jag kommer jobba så gott som heltid hela sommaren. Då hajade han liksom till, tittade på mig och frågade om jag skulle ha semester också. Självklart svarade jag, och nämnde vilka veckor som var aktuella för det. Då sa han han bara, "Ja men då avaktualiserar vi dig från oss ett tag. Eftersom du jobbar hela sommaren och får en förlägning så finns det ingen anledning att du tvingas gå hit när du ändå har att göra. Eftersom du ändå inte får ut någon ersättning från a-kassan så behöver du inte komma hit". Tack sa jag och tog till och med i hand! :)

Tackar vet jag raka och enkla män som hittar ställen där man kan förenkla! Kvinnor har en förmåga att försvåra och göra det krångligare..

Fastbunden...

... i kontorsstolen på jobbet.
Det var nästan så jag kände det idag. För, jag hade flera viktiga samtal att ringa och jag kände mig jättestressad eftersom jag helst ville komma först fram till chefen klockan 8. Det dumma var att jag hade massor av andra uppgifter just klockan 8 och en timma framåt. Som tur var fick jag tag på chefen först och vi hade ett bra samtal. Jag fick berättat om det som hände i slutet av veckan samt helgen. Det är så skönt att få ur sig det till högre instans.

De andra samtalen var lättare att göra, men inte mindre viktiga för det. Tyvärr glömde jag dock ett samtal, eftersom det skulle vara ett möte idag som jag helt glömt bort. Typist!


Idag är jag mer trött än jag varit den senaste månaden. Jag var nog ute och sprang lite för sent igår, för jag var mycket pigg fortfarande klockan ett inatt.. Som tur var somnade jag utan att behöva tvinga mig till att tänka positiva tankar istället för det gamla vanliga grubblet. Jag var nämligen rätt positiv av mig själv.
Så denna kvällen lär inte bli speciellt extravagant eller utsvängande. Jag somnade på soffan när jag skulle se på läckerbiten Mads Mikkelsen, men det var väl bättre det än att jag somnar i sista avsnittet av Anna Phil.


Well.. nu vill jag att min nya telefon skall komma. Läste om den igårkväll och insåg att jag redan är smått beroende av den. *ler*
   

Mitt namn..

Många av mina fina vänner brukar säga fina saker till mig genom att använda mitt namn. En killkompis sa en så himla fin grej för några år sen och den kom jag och tänka på nu. Det hade kanske inte vart så fint om jag inte hade vart göteborgare men, han fick mig att smälta rätt mycket.

J: Du har det finaste namnet en tjej kan få.
Jag: Jasså?
J: Ja, ditt namn är ju Angelica.
Jag: Jaha?
J: Ja men, Ängel + Ica = Angelica
Jag: Jo, den kopplingen har jag gjort då och då, men varför är den finast?
J: Ja men, det betyder ju att du är född som ängel!
Jag: Jaha?
J: Ja men fatta, en blåvit ängel.

I era öron låter det kanske inte så speciellt fint. Men betänk att denne killen är en blåvit ängel ut i fingerspetsarna. ;) Då blir det genast så fint. Tycker jag i alla fall.


Nu skall jag prata lite med mina Worrydolls.
God natt!


P.s *glupp* Jag har en bredvidgångare imorgon.. samtidigt som jag skall ringa 4 viktiga samtal.. satan...  

Pappa skulle ringa..

 Igår pratade jag lite med min syster via msn. Det visade sig att hon var hemma hos vår far och skulle tydligen passa huset medan han och hans sambo åkte bort några dagar. Han fyller 50 år och vill inte fira det på något stort vis. Efter att ha pratat om lite allmänna artighetsämnen  (nej, jag har inte någon större kontakt med mina syskon egentligen..) så kom vi in just på vår faders födelsedag. Vi pratade lite om presenter och sånt allmänt. Då säger lillsyrran "pappa skall ringa dig". Jag ifrågasatte det så klart och hon sa "ja men, han skall ju ha kalas och vill bjuda dig". Fine tänkte jag, då får han väl göra det.

Så, idag när jag kom hem från jobbet och alla andra ärenden så såg jag att han hade ringt både hem och på mobilen. Först tänkte jag, "nej, han får gott ringa upp mig om han vill något". Men, jag orkade inte vänta på det samtalet så jag ringde upp. Samtalet som följde var:

Jag: Hej det är jag, ni hade ringt mig.
Syrran: Ja, det var pappa, vänta.
Pappa: Hej det är pappa.
Jag: Hej, det är jag.
Pappa: Jo, jag tänkte ha kalas på lördag ute på N-sjön klockan 15.
Jag: Oj, det var en dum tid. Men det är klart jag kommer.
Pappa: Jasså, jobbar du?
Jag: Nej, det gör jag inte så det går bra för mig att komma.
Pappa: Ja, kan du hämta Farmor och Y så de hittar dit
Jag: Jo, det kan jag väl.
Pappa: Ja, så får ni hämta C också.
Jag: Ja, då får vi väl göra det.
Pappa: Hostar och snörvlar
Pappa: Ja.. jag är inte bra än...
Jag: Jag hör det.
Jag: Men då syns vi på lördag?
Pappa: Ja, det gör vi.
Jag: Hej då
Pappa: Hej då

Så, vad säger vi om det här samtalet. Inte ens när jag ringer kan han bemöda sig att fråga hur jag mår. Inte ens när jag bemöter hans hostningar och hans kommentar om hans förkylning. (Som jag inte ens vet om eftersom jag inte pratat med honom på över en månad..) Det bästa var att jag insåg att det skulle bli ett sånt samtal redan när jag ringde. Så, han bryr sig inte, då bryr jag mig inte. Eller ja, han visar inget heller, så då skall inte jag heller göra det!

Vad ville jag sagt med detta inlägget? Ingenting speciellt, jag ville bara konstatera....

Dagens i-landsproblem?!

Jag har under en längre tid skrivit här i min blogg. Det har väl om sanningen skall fram blivit rätt sporadiskt, men har man inget att skriva så är det ju dumt att skriva. Så har jag alltid resonerat, men efter att ha läst några störtsköna bloggar så är det dags för mig att släppa lite på den pretentiösa sidan av mig själv. Men, vad är då som är mitt problem? Jo, det är så att jag har en blogg till på ett annat ställe. Den är rätt ny, men den finns kopplad till ett forum som jag är medlem på. Så jag tänkte att det var käckt (visst är det ett bra ord?) att ha min blogg där också. Men så har jag börjat lida lite av separationsångest. Ja, det gör jag tydligen för allt nu mera.. Så, jag har bestämt mig för att jag skall skriva i båda bloggarna. På så sätt behöver jag inte välja mellan dem.

Bara för att jag är inne på separationsångest nu så kan jag lika gärna berätta om det andra som ger mig ångest.. Jag kommer att idag inleda en svår och jobbig process. Jag kommer antagligen lida riktigt hårt i mitten av nästa vecka. Och slutet av veckan skall vi inte prata om, jag kommer ha svåra problem att sova då tror jag... Det är nämligen så att jag blev övertalad av en söt pojke att förlänga mitt mobilabonnemang idag. Jag vet, jag har tjatat om det i flera månader och den senaste veckan har typ alla klagat på att de inte hör mig när jag ringer.. Så det var väl bara fint av honom att han sålde en telefon till mig idag. Men, han fick kämpa för det vill jag lova. Stod säkert en kvart och var svår. Först visade han mig en Samsung. Den ratade jag snabbt eftersom den var ful. Sen visade han mig ytterligare en Samsung, men då sa jag att jag var missnöjd med den jag hade eftersom den Samsungs telefoner har en förmåga att gå sönder i mick/högtalare efter ett år. (Been there..) Då tog han till Sony Ericson, och en modell jag faktiskt kikat lite på. Enda nackdelen med den var att han endast hade den blå modellen, och den ville jag blankt inte ha. Skulle jag ha den ville jag ha den rosa. Tydligen marknadsförs den inte av Telenor så där höll han på att tappa mitt intresse. Då tog han tydligen till det tunga artilleriet, och så visade han mig en superny Sony Ericson-telefon. Den hade tydligen allt, hade en "riktig" digitalkamera och bla bla bla... Den var snygg, det vill jag lova. Och, efter att han fått prata en massa så gav jag efter och sa okej. Och det känns skönt.  Så när alla papper var påskrivna, allt var godkänt och klart så gick jag med lätta steg in på Ica för att handla. Vad har nu denna berättelse att göra med min separationsångest? Jo, det är så att jag inte fick med mig någon telefon hem idag, eftersom den tydligen var slutsåld. Så jag måste vänta till någon gång nästa vecka eller så på min nya lilla lur. Samtidigt som jag verkligen gillat min lilla Samsung så ser jag nu fram emot något nytt.. Man är väl materialist? *flinar*

Denna blogg är ju rätt nattsvart skulle jag vilja säga själv. Men, nu skall jag försöka att bli lite bättre på att vara ljusare i mina funderingar. Även om det är mycket dåligt, så finns det också bra saker. Man kanske får leta lite extra efter dem, en sak är i alla fall säker och det är att det ljusa finns!

Så idag vill jag bara säga:
Denna kväll mår jag mycket gott. Jag har haft ett stort leende på läpparna hela kvällen. Det var underbart att vara ute och springa ikväll och jag sprang helan 5:an med endast ett stopp för att stretcha framsidan av låren. Innan jag sprang 5:an så gick jag 1,25:an i rask takt och likaså gick jag den efter löpvarvet. Det var verkligen superhärligt i skogen idag. Jag älskar att springa och spurta, det är så jävla härligt!

*big smile*

Jag har en vän..

Jag har en vän som jag tror har alldeles för mycket tid att tänka på. Han kan aldrig vara tyst och han har alltid en passande kommentar till allt. Är det så att jag är nere och inte alls på humör för någonting alls, så kan jag alltid ringa till honom och prata bort en timma eller två. För, efter en stunds prat med honom kan man inte vara nere. Detta lyckades jag säga till honom efter en blöt kväll (nå ja.. några cider hade jag ju i alla fall druckit) ute. Jag hade tydligen sagt "Dig kan man ju inte känna, man skrattar ju bara hela tiden". Detta tog han mycket bra och det säger vi ofta till varandra.

Bäst var nog när jag berättade för honom att jag sett filmen "På andra sidan häcken". Då undrade han vad som fanns på framsidag. Och detta kommer alltid upp, så fort vi pratar om något som skulle kunna ha att göra med häckar.

Det näst bästa är nog när han pratar om sitt otroligt gnidna och egendomliga chef. Varje dag ringer chefen och frågar om han har sålt något. Har något blivit sålt kommer gubben innan stängnigsdags, bara för att hämta pengarna. Har det inte blivit sålt något så säger chefen bara "jag kommer in senare". När klockan sen är 18 och det är stängningsdags så har chefen fortfarande inte kommit in..
De dagar han har kommit in och är kvar till stängningsdag så säger alltid min vän "glöm inte att hålla ögonen öppna imorgon". Varför då? "Men annars ser du ju ingenting". Och gubben går på den varenda gång.

Så, har jag tråkigt ringer jag gärna till honom för att få "chefskvaller".

Svarar han inte på telefonen kan man alltid läsa hans blogg. Då skrattar man halvt ihjäl sig och mår riktigt gott efter det. Så, jag är glad att jag har min fina vän.

Hur mår du?

Just frågan: Hur mår du? är nog en av de vanligaste frågorna vi ställer till våra nära, kära och andra bekanta dagligen. Självklart kan man moderera lite med frågan och ställa den på olika sätt, tillexempel: Läget? Allt väl? Hur leker livet? Beroende på vem man frågar förstås. Det finns väl lika många varianter av frågan som det finns svar. Detta är en enkel fråga för att starta ett samtal, men vad betyder den egentligen? Jag menar, vem frågar egentligen för att få hela svaret? För det socialt accepterade svaret är att man mår bra, allt rullar på eller att livet leker. Svaret man ger på frågan skall klinga positivt och glatt. Och det lär man sig mycket snabbt. För svarar man att man mår skitdåligt och allt är bara pest och pina just nu så drar den andra till sig sina öron och börjar istället prata om väder och vind, om personen står kvar vill säga. Inte ens om man svarar lite vagt och säger att det är väl lite si och så där just nu så får man inte något bra bemötande. Utan, man får en klapp på axeln eller en lätt dunk i ryggen och ett "det blir nog bättre skall du se". Då är min fråga, vem fan vill höra att det snart blir bättre när livet håller på att tappa all sin glans, när allt är nattsvart och allt man vill är att någon drar upp en så man slipper hamna under vattenytan igen?

 

När jag får den frågan vill jag kunna svara precis som det är! Jag vill att personen som frågar skall ha ett genuint intresse för mig. Ett intresse som gör att jag får svara precis som det är och att personen i fråga orkar stå kvar och höra hela svaret. Ännu bättre blir det om man får följdfrågor och någon som mäktar med det som i så fall kommer fram. Genom att man står kvar och visar det genuina intresset kan man få personen att må lite bättre, och till och med kanske ge den ett nytt perspektiv på problemet. Det är en av de finaste sakerna en människa kan göra för en annan människa, visa intresse och vilja att hjälpa, helt osjälviskt och oförfalskat.

 

När man tänker efter är det nämligen så att allt inte kan vara lätt, allt kan inte vara en dans på rosor. Inte ens ett enkelt svar på en enkel fråga kan alltid vara roligt att höra. Men, är det så att man inte vill höra svaret så skall man inte heller fråga, för det tär något enormt att säga det där socialt accepterade svaret: Jag mår bra. Genom att svara att det är bra även om det är genomruttet så sätter man igång ett spel för gallerian. Och den gallerian vill i alla fall inte jag hålla flytande. Det finns tusen andra frågor att fråga för att inleda ett samtal. Man kan fråga vilken intetsägande fråga som helst. Tillexempel: Hur har du haft det sen sist vi sågs/hördes av? Skall du se hockeymatchen idag? Var det dig jag såg i kön till kassan på Ica igår? Men, det gör inte folk. De frågar en fråga som de egentligen inte vill veta svaret på eftersom det är inlärt sen tidig ålder att fråga artighetsfrågan ?Hur mår du??

 

Jag är trött på alla människor som frågar hur jag mår. För, det är inte många som egentligen vill eller orkar höra hela svaret. Men, använder jag själv den frågan undrar du nog nu då. Ja, det gör jag faktiskt, eftersom jag menar det när jag frågar det. Jag vill gärna höra hela svaret, vare sig det är negativt eller positivt. Fast, det är kanske lika bra att sluta att använda frågan i min kommunikation med andra, för jag börjar märka att alla svarar socialt accepterat för det är det man skall göra?

Ta det för vad det är...

image16 Mellan Tisdag och Onsdag var jag bortrest med jobbet. Jag hade självklart trevligt med mina kollegor och hade väl egentligen inte så mycket tid att tänka på det som hände hemma eftersom vi var sysselsatta nästan hela tiden. Men, det slog mig när vi bytte om för middagen att alla andra fick sms och små samtal från nära och kära. Jättekul för dem, men ingen, verkligen ingen hörde av sig till mig. Det känns hårt faktiskt! Inte ett sms, ingen som ringde hemifrån för att höra hur det är med mig.

Detta blev så uppenbart nu när jag var borta, men jag vet med mig att mina föräldrar ALDRIG ringer för att höra hur jag har det. Jag blir bortglömd när jag fyller år. Inte ens efter att jag berättat för pappas sambo att jag går och pratar med en psykolog så har de ringt och frågat mig hur det är med mig, vad som händer i mitt liv. Det är hårt!

Jag vet, jag ringer inte själv, inte längre i alla fall. Innan ringde jag då och då, jag var också där ute och hälsade på med jämna mellanrum. Nu orkar jag inte längre. Har de inte ens 10 minuter över för att visa att de bryr sig om mig så tänker inte jag heller bry mig om dem.

Min pappa fyller snart 50 år och jag har varken lust, råd eller inspiration till att köpa någon present. Jag har ingen aning om vad min far skulle uppskatta. Det känns dock så tråkigt att ge något över huvudtaget när han inte ens kommit ihåg att jag fyllt år. Inte för att presenter är viktga, utan det är omtanken som räknas. Jag vill inte ha någon omtanke om dem längre. För jag låter dem såra mig gång på gång på gång...

Kaos när jag ska sova med mig själv.

Att sova, vet väl alla är kroppens möjlighet till bearbetning och återställelse. Det finns diverse knep att ta till för att få bästa möjliga sömn. Ett är att man skall sova innan klockan slår midnatt. Andra är att man skall tänka på hur man är klädd, vilken ställning man intagit, att täcket är tungt, rumstemperaturen och hur solljuset kommer in på morgonen.
Men, säger någon då. När man lägger sig är det så lätt att man börjar fundera på saker som tynger och man börjar älta. Då får man se till att bestämma sig för att det finns tid för problem och reflektion en bra tid på dygnet. Natten är till för sömn så då får man helt enkelt tänka bort det tunga och jobbiga.

Men, när det jobbiga är en själv då? När det är så att man ogillar sig själv för allt man gör, allt man säger, allt man inte gör, allt man inte säger. När man är vän med Gud och alla människor och alltid har tid att lyssna på dem, men när man inte lyssnar på vad man själv har att säga, när man hatar sig så otroligt mycket? Hur kan man då göra att sömnen blir bra? Nej, då är det istället så att man domnar bort i något sömnliknande för att kroppen inte orkar mer.

Här är ett av mina problem.

Det andra är mitt bekräftelsebehov. Jag är svältfödd på uppmuntringar, snälla ord och gärningar, komplimanger och kärleksförklaringar. Detta blir nog bara större ju mer krav jag lägger på mig själv, desto mer kommer nog folk säga att jag är bra... men det uteblir oftast. När jag väl får beröm, bekräftelse och ett snällt ord vet jag inte hur jag skall bete mig. Jag vet inte hur jag skall visa min uppskattning. För, jag har aldrig fått lära mig hur man gör den biten. Jag har inga som helst problem att ge andra komplimanger och snälla ord, men när jag själv får dem så vet jag inte hur i hela helvetet jag skall visa det.

Mitt liv är så komplicerat!
Jag har insett saker som jag kanske inte velat inse, men som kommer hjälpa mig framåt. Hoppas vi va?

Tja..
Nu borde jag sova, för nu är klockan efter midnatt... Damn!
RSS 2.0