Moder Theresa

Idag har jag vart så redig att självaste Moder Teresa kan gå och gömma sig. I och för sig har jag kanske inte var redig på samma sätt som hon var, inom samma område men jag har vart så effektiv här idag att jag är mäkta imponerad.

Vaknade strax efter åtta imorse, låg och funderade på om jag skulle somna om, det kunde jag inte så jag gick upp istället. Började städa lite här och där i lägenheten och kände att det var något stort på gång. *ler*
Jag började torka av alla skåp och hyllor i köket, alla flaskor och andra lösa prylar åkte med av bara farten också. Det var riktigt skönt att städa över allt, det hela slutade med att efter att jag gjort en kort avstickare till min mor för att hämta Skrik och Panik så började jag plantera om alla mina blommor. Hoppas de blev lika glada för det som jag är glad idag. Och för att sätta kronan på verket såg jag till att sortera alla mina papper som blivit liggande här i flera månader i något som kan kallas kaos. Tänk vad bra det kan kännas efter en sådan mastodontstäddag! Jag är helnöjd med mitt dagsverk.

Jag har dock inte ätit något idag och börjar bli lite hungrig. Tyvärr är jag inne i en sådan period att jag inte äter ordentligt när jag är hemma. Jag vet, det är riktigt dumt, men jag har lärt mig att det inte är någon idé att trycka i sig mat när man inte känner lust. Min matlust kommer oftast tillbaka igen snart. Dessutom kan man inte hålla sig ifrån mat och godsaker när man kommer till jobbet så jag går aldrig helt tom i magen.
Så, nu får jag väl tvaga min kropp, äta något litet och sen skall jag nog ta en liten promenad ute i det fina vårvädret. Skall bort till biblioteket och låna en film, en barnfilm faktiskt som jag velat se länge som jag såg mycket när jag var liten. Nostalgitripp i eftermiddag helt enkelt.

*vinkar*

På jakt i en snårig härva av tankar och känslor

Skog

Man kan inte ge sig ut på jakt efter lyckan om man inte vet vad det är för lycka man vill ha. Jag menar, det skulle vara som att ge sig ut och leta efter en skatt utan karta. Vi vet alla med oss sen vi var små och läste sagor att det går inte att finna något utan karta. Det samm gäller guldet vid regnbågesn andra fot, hur skall vi hitta dit utan att ha hittat regnbågens första fot? Det samma gäller mig och min lycka. Jag kan inte hitta den förrän jag själv insett vad det är jag menar med lycka. För det andra kan jag inte hitta den förrän jag mår såpass bra att jag vågar vara mig själv igen. Nu menar jag inte att jag är någon annan en del av min tid, utan jag menar mer att jag är så rädd att visa mitt rätt jag och således blir jag en tyst och tråkig mus som man inte kan få någon uppfattning om.

Det jag hatar mest i mitt liv just nu är att jag tappat allt mitt prat. Jag vågar inte prata, och jag vet inte varför. Kanske för att jag inte vill få höra att jag tänker fel eller för att jag antagligen inte orkar argumentera för min sak.
Hela mitt inre är en enda stor soppa av virriga och gömda stigar.
Jag är rädd för att visa upp mig själv, för jag har gjort det så många gånger men bara fått skit tillbaka. Att jag sen lever med något jag inte vill leva med är också en orsak till min fega inställning till livet. Den där nedrans saken som jag vet med mig att jag inte är ensam om, långt ifrån ensam om, gör att jag inte vågar tro att folk skall förstå att jag har den och gilla mig för den jag är utan kommer dömma mig för det.

Ni hör vilket totalt kaos det är i mig.
Jag anser att jag är värd att få uppleva något totalt genomroligt nu. Att jag skall slippa allt det här tunga, men det kommer jag inte göra förrän jag vågar bryta upp och ta tag i det.

Jag får göra det en dag.. när jag orkar... Men det finns behov nu... Fan!

Otvungen vänskap?

Best Friends
Vad är väl inte bättre än en vänskap som är så där otvungen och som funkar även efter år av uppehåll? Jag har spenderat kvällen med en killkompis som är underbar att ha, men tyvärr har vi inte setts så mycket det senaste året pågrund av diverse olika hinder. Men nu är han singel igen och det är ingen gladare för än jag. Under tiden med henne totalförändrades han. Nu börjar han komma tillbaka till sig själv igen vilket känns som en lättnad. Vi hyrde film, köpte med oss mat och myste på. Ingen av oss var tysta under filmen utan vi pratade på och myste. Naturligt och hjärtligt var ledorden ikväll. Även bra kvällar skall ta slut. Båda skulle nana, eftersom det är en dag imorgon också. Men jag måste bara säga, det är underbart att ha fått tillbaka en av sina bästa kompisar som dessutom är en av de bästa lyssnarna när man är nere.


Jag har börjat läsa lite i Kaj Pollaks bok "Att välja glädje". Den handlar mer eller mindre om att ta tilbaka makten över sitt liv. En lära känns sig självbok med andra ord. I den finns ett kapitel som heter "Ingen kan såra mig" och det stämmer mycket bra. För utan att jag ger mitt medgivande till det kan inte någon såra mig. Jag väljer själv att tolka en situation och genom min tolkning av händelsen blir jag sårad. Det är inte ens säkert att personen som jag känner mig sårad av ens hade i tanken att såra mig.
Tyvärr har jag dock blivit sårad av människor som bara vart ute efter att just såra mig. Efter det har jag liksom satt mig i någon slags offersituation som instinktivt säger åt mig att bli sårad så fort något inte går som jag vill. Självklart är det jag som i slutet väljer att ta en sak som förorättande, men samtidigt så tror jag att jag valt fel människor i en del vägval. Jag är otroligt känslig och gör man inte det man säger att man vill göra, så tar jag det genast som ett nederlag. Jag vill ha raka enkla besked som säger vad som skall hända. Jag vill inte hålla på att gissa mig fram till svaren. Det skall vara kristallklart redan från början.

Från och med nu skall jag börja leva efter Kajs råd! Nu skall jag bli stark i mitt psyke och inte låta någon såra mig. Det kommer ta tid, men jag kommer nå fram till mitt mål. Hoppas jag! Nu gäller det.


God natt på er!

Morgonnegativ!

Här om dan så sa jag att jag inte var på topp utan kände att jag var så lågt som 49% i mitt välbefinnande. Där är jag nu igen, på morgonen dessutom. Det är jäkligt sällan det händer men idag har det gjort det. Fan!

Nu vet jag i och för sig varför jag känner så här. Det är oftast så att jag inte vet vad det är som utlöser mina depperioder. Nu är det på något sätt bevisat att jag har för många krav och drömmar själv och just nu känns det som att de inte går att få uppfyllda. Jag skall sluta visa mitt intresse för människor, för jag vill inte bli sårad igen. Sårad för inget alls förresten, utan det bara är så att jag väljer att bli sårad för något som säkerligen inte menades för att såra.

Jag är så trött på att vara social. Jag behöver semester från mitt eget liv. När jag har gjort det jag skall en dag orkar jag sen inte träffa mina vänner eller så. Jag sitter hellre hemma i en mörk vår och försöker vara osynlig. Fan för livet, det är svårare än svårast och jag orkar snart inte med det.
(Det där är förstås bara svammel för jag gör det jag skall göra. Jag ser till att vara glad och käck på jobbet och ser till att utföra alla mina sysslor här hemma. För att jag vill inte bli offret som mår dåligt...)


Fan!

Downstairs

Jopp, det är där jag befinner mig denna onsdagsnatt. Kände det komma smygande när jag tittade på film förut och nu när natten satte in kom så även tårarna. Tårar som rinner för något jag inte vet vad det är, som vanligt. Som jag nyss kom fram till, idag är jag inte på topp. Utan jag är på ca 49%. Inte mycket att hurra för får jag säga. Det är bättre att jag går och gråter i kudden, då slipper jag förpesta världen med min ömklighet.

Såg filmen World Trade Center förut. Det var två scener som verkligen gjorde mig deppig.
Det var dels scenen där John (Nicolas Cages rollfigur) började drömma sig bort, och drömde om sin fru. Han drömde att de låg där i sängen och att han sträckte ut armen för att dra henne intill sig. Hon rullade snabbt in i hans armar och somnade om.
Den andra scenen var när Will (Michael Penas rollfigur) drömde om sin fru. Han låg bakom henne och hade sitt ansikte i hennes nacke. De pratade om den kommande bebisens namn.

Dessa sener gjorde det verkligen helt klart för mig att jag saknar närhet så jag kan dö imorgon. Men samtidigt vågar jag inte lita på en man, så hur skall jag kunna få närheten mer än tillfälligt? Fan också!
Att det skall vara så svårt, jag menar, jag är inte någon speciellt konstig typ ju.


Nä.. god natt!  
RSS 2.0