Funderingar

Jag har under en längre tid undrat varför det finns dem som drar sig till mig. Jag förstår ju att alla har en sådan dragningskraft, men jag undrar vad min dragningskraft är. Vart ligger min styrka?
Jag har funderat mycket nu i helgen, eftersom jag fick ett telefonsamtal i fredags natt som varade i fyra timmar. Personen som ringde hade mycket att prata om, personen hade insett att allt antagligen inte var som han/hon alltid hade trott. Personen hade alltid trott att han/hon hade full kontroll på allt som hände i sitt liv. Men tydligen var det inte så. Personen var också ledsen för att han/hon hade ignorerat mig under en längre tid. Den här personen berättade att han/hon inte har någon att prata känslor med. Det finns ingen han/hon kan bolla sina tankar med vad gäller känslor och sådant. Jag fick flera gånger under samtalat höra att han/hon inte förstod varför han/hon ringde mig av alla människor. Vi hade ju inte kännt varandra så länge, och han/hon hade ju ignoerat mig så länge. Fick om och om igen höra att jag skulle lägga på och inte vara så förbannat snäll. Men, när 4 timmar hade gått och mycket hade sagts så kändes det bra att veta att han/hon gick hem och la sig.

Utifrån det samtalet har jag kommit fram till mycket. Mycket av det har jag nog alltid vetat på ett eller annat sätt, men nu blev det liksom bekräftat.
Jag är lätt att prata med och folk vet att jag lyssnar. Visst, jag kanske själv har problem, men jag kan sålla bort det under tiden. Dessutom tar jag inte på mig andras bekymmer men jag lyssnar lika engagerat för det. Självklart kan jag visa att jag känner med personen, visar lite oro om det behövs men mest av allt visar jag att jag är en person man kan lita på. Det som sägs till mig stannar hos mig.
Detta visar sig genom att då denna person som ringde i fredagsnatt kände att han kunde på något sätt prata med mig. Det måste man antagligen förstå redan när man träffar mig, eftersom man anser att man kan ringa även om man inte känt mig länge.

Sen att jag har ett stort hjärta drar nog mycket människor. Jag har lätt att fatta tycke för någon och visa att jag tycker om någon. Jag gillar att lära känna nya människor, och går in för att göra det också!
Gillas man så får man ett eget rum i mitt hjärta som alltid har plats för fler.
Det är skönt att erkänna att jag blivit bättre på att förbjuda vissa att komma in. Tillför man inget till min fördel har man inget här att hämta!

Jag vet att jag dessutom är full av sprudlande och smittande energi. När jag sätter den sidan till. De som kännt mig ett tag och som umgåtts nära med mig säger att de blir pigga och glada av att vara med mig.


Men, då är frågan, varför drar jag till mig så många puckon? Jag vill ju inte ha dem i mitt liv. Jag är tröt på dem som bara kommer och förstör och raserar det jag byggt upp.
Det har jag inget svar på idag, men jag hoppas kunna finna det svaret inom en snar framtid.

Måste ta upp lite om kärlek också.
Att kärlek som är så fint kan vara så förbjudet?! Varför skall det vara så svårt?
Igår skrev jag om världens finaste kille. Varför kunde inte han bara bli min? Att han dessutom är snäll och allt sånt gör ju inte saken sämre. Jag hade gärna sagt ja på en gång!
Men, nä istället drar jag till mig killar som har flera hinder framför sig. Som jag på något sätt lockar in i mitt omedvetna nät för att sen sägar "jag vet inte om det kan bli något...". Kan det inte få vara ENKELT??
Jag blir tokig.. men det vet ni väl redan?


Nä, jag ska nog fortsätta tänka på min hemliga kärlek! Det är säkrast.
Antar att det inte kommer bli något där så jag kan njuta av att veta att
än kan jag känna sådana känslor för en man.


Nu åker jag och jobbar bort några timmar istället...

Ett himmelskt leende fick jag..

Otroligt vacker
Depp är snygg som få, men helt ouppnåelig....


Nu har jag äntligen kommit fram till att jag har haft chansen att träffa den snyggaste killen i världen. Han är så där bildskön att man tappar talförmågan bara av att se en bild på honom. När man ser honom via en webkamera så är det dreggelvarning, eftersom han då ler ofta. Att vara i samma rum som honom får hela kroppen att vara på helspänn. På något sätt är han så där ouppnåelig, inget man skall begära att man får.
Igår satt jag i flera timmar och bara tittade på honom under tiden vi pratade. Min kropp reagerade på ett sätt som jag aldrig varit med om tidigare. Jag har försökt komma på vad det är som gör att han är så snygg och det finns tre saker som gör det till en sjukt bra helhelt. Han har så otroligt vackra ögon som ser så ärliga ut, han har ett himmelskt leende som får den mest hårdhudade att smälta som en isbit och hans kropp är så osannolik och häpnadsväckande het.

Den här gudomliga killen vet om att han ser bra ut. Men, han bär upp det på ett snyggt sätt. Även om han vet att han är så där hett sexig perfakt blandat med en mysigt söt sida så befinner han sig på marken med båda fötterna.

Det borde få vara förbjudet att vara så där sagolikt perfekt!
Han utsätter ju andra för extrem fara. Han får ju mig att tappa min talförmåga bara genom att säga hej. Jag tror jag skall bli olyckligt kär! *ler*


Varför skall det vara så svårt?

Kärlekssymbol
Ett enkelt sätt att visa att man tycker om någon.


Kärlek, kärlek, kärlek.
Varför skall alltid kärleken vara så svår?

Läste just nu i en tråd på ett forum som jag är medlem i. Den handlade om att vara ensam.
Trådskaparen undrade om det var fler som burkade känna sig ensama och övergivna, och till  och med utnyttjade. För varje inlägg som skrevs blev det bara mer tragiskt. Den ena hade värre än den andra. Och någon skrev svar på ett inlägg: "Jag tycker synd om dig för att du är ensam, men du har ju i alla fall några ytliga vänner. Jag har ingen, jag gråter mig igenom alla helger..." Varför vill man på något sätt skryta med att man har det värre? Känns det på så sätt bättre att ha fått berätta att man har ett värdelöst liv?
Är det inte mycket bättre att gå ut och försöka skaffa sig lite vänner och någon att socialisera med?

Visst, jag har förståelse för att de känner sig ensama. Det gör ju jag med ofta. Men om man börjar älta det och inte göra något åt saken måste det ju bli mycket jobbigare. Eller?
Jag kan tycka att jag hade ett mycket rikare liv på gymnasiet när jag var ihop med en kille. På något sätt blir man oftare tillfrågade att vara med på saker då. Men, så fort man blir singel duger man inte i alla lägen hos dem som har en partner. De har ju varandra och sen vill de ju ha sina parmiddagar och mys. Det är inte så att jag inte unnar dem det, men man kan inte annat än säga att man känner sig utanför ibland.
Men, det är verkligen inte så att jag tänker skaffa pojkvän bara för att få vara med på allt med mina andra vänner som har en partner. Jag vill vara med för att jag är jag och inte för att man är ett par och på så sätt fyller ut någon osagd kvot.

Fast, jag skall erkänna. Jag saknar kärlek i mitt liv. Jag behöver närhet, och kramar.
Jag tror att min hämmade sida beror på att jag inte riktigt har en ventil där jag kan få ur mig all skit. Jag vill inte lägga all min skit på mina vänner. Kanske fel att lägga den på en partner heller, men ett partnerskap handlar väl mer om att dela lycka och sorg? I alla fall mer än ett vänskapsrelation på något konstigt vis.
Om jag hade en ventil så skulle jag på något sätt växa på ett annat sätt. Att växa ihop med någon är mer utvecklande än att växa helt ensam. Jag är livrädd att utveckla sådana där hemska vanor och rutiner som kommer göra det svårt att jämka ihop mitt liv med en framtida partner.


Men.. jag är väl rätt lycklig. I alla fall mellan dalarna...



Dagens text:
Förälskelsen och frälsningen krossas
kupan, krossar glas
Dagen blir ett rus av lust
Natten brinner av stjärnextas
Du stänger dörren med ett nej
Du aktar dig, du gömmer dig
När natten kommer är hon ändå där
Vad kan du göra åt att du är kär?




Trött på det mesta!

Jag vet inte vad det är men jag känner mig så enormt trött just nu. Finner inget som är kul och orkar inte sysselsätta mig. Vill inget och förmår mig heller inte att ta mig från lägenheten mer än när jag är tvungen till det.


Men, jag fick äntligen tag på hon på kommunen som har hand om kontakpersoner. Vi bokade in en tid redan nästa måndag. Tror de är i behov av frivilliga nu.. Så det blir nog kanon det när jag väl fått en att ringa, träffa och så där.



Nä, nu ska jag packa min lilla väska och bege mig till jobbet.
Vilket liv jag har.....



Tina bestämde att vi skulle ut den 7 oktober. Men jag såg nu att jag börjar 9.00 på söndagen, så det får jag nog stoppa. Eftersom det är ett nytt ställe som jag skall gå intro på (nej, ett gammalt ställe, men det var länge sen jag var där) så är det bra om jag är rätt pigg. Vi får ta fredagen om hon vill gå ut med mig. *bestämmer*




Ha det gott och håll till godo med ett kort men informationsrik blogg!

Någons någon

Tänk att få vara någons någon. Den där någon som är så där speciell och unik. Som någon inte skulle klara sig utan. Det hade varit underbart att få vara den som lyser upp någons vardag och som gör att denne någon mår bra. Tänk att få vara den som denne någon tänkte på varenda lediga stund och varenda minut, som gör att han/hon orkar fortsätta med sitt. Tänk att få någon att le och bli varm inombords på grund av att han/hon tänker på mig.
Att få dela sin tid med någon som vill dela sin tid med mig. Som värdesätter mig för den jag är. Denne någon som ser till att det finns kvalitetstid så att man inte bara stressar mellan mötena. Att man bara kan sjunka ihop i varandras famn och inte tänka på något annat än oss.

Har många gånger funderat på vem alla de är som får låtar, album, böcker, filmer och andra verk dedikerade till sig. De måste vara verkligen speciella personer för artisterna/författarna/regissörerna. Visst, alla är ju på något sätt speciell för någon. Men att få något dedikerat till sig, är så otroligt fint.
Eller att få en sång skriven till sig. Det slår riktigt högt det också! Det finns ju låtar som känns som att sångaren sjunger direkt till dig, men man vet ju att så är det inte. Hade någon skrivit en låt till mig hade jag blivit så glad och stolt. Men först måste jag hitta han den där, som kan bli speciell för mig och jag som kan bli hans speciella innan jag kan få den låten... Äh, varför skall kärlek vara så svårt?

Dagens text:
jag har varit vaken i ett dygn
och varje steg blir lite tyngre
på den långa vägen hem.
nu vill jag sova tills jag vaknar,
jag vill hitta det jag saknar,
jag vill börja om igen.




Ta hand om er där ute och ta väl vara på varandra!

Banalt?

Ibland undrar jag varför jag inte kan ha ett sådant där fint och målande språk. Jag vill inte prata med ett språk lika banalt och enkelt som ett barn. Jag vill kunna beskriva mina tankar och åsikter med ord som är levande och uttrycksfulla. Jag vill ha ett stort vokabulär så jag ska slippa att använda samma uttryck hela tiden.
Men jag har inte det, så det låter jämt som jag håller med alla. Jag är inne i någon fas där jag bara håller med. Det bara för att jag tappar orden hela tiden. Jag börjar med ett ord, men tappar ändelsen och det leder till att jag antingen tystnar eller så väljer jag ett enkelt, intetsägande och platt ord istället. När försvan min svada? När tystnade jag? Jag som alltid pratat så mycket, som inte haft svårt att prata när det är tyst? På något sätt vågar inte jag hävda mig längre. Jag vågar inte stå för mina egna tankar och åsikter för jag är skraj att bli emotsagd. Anledningen till att jag inte vill bli emotsagd är att jag är extremt skraj för att jag inte kommer ha några argument att komma med. Det finns faktiskt en annan anledning också... Det är att jag är så känslig på något sätt. Jag kan inte hantera motsägelser på ett bra sätt. Det tar inte många minuter innan mina tårar börjar rinna. Vad det beror på vet jag inte, men skulle med stort nöje slippa den delen. För, vid minsta konflikt eller bråk gråter jag. Och, det är väldigt få som tar det på rätt sätt. Jag gråter inte för att min motpart skall tro att jag vill ge honom skuldkänslor eller tycka synd om mig. Jag gör allt för att de förbaskat irriterande tårarna inte skall dyka upp i ögonen. Men, det gör de, den förtretliga gråten. Och det är jag mer en gruvligt trött på!
Jag börjar tro att jag har förändrats ganska mycket som människa. Jag vet inte vad det beror på men jag skulle oerhört gärna vilja veta det. Men jag vet inte hur jag skall göra för att jag skall komma fram till det. Jag vill ju inte att jag skall ha tappat min talförhet! Får ge mig ut på jakt efter den. Men det absolut viktigaste är nog att jag börjar se till att läsa om allt möjligt för att öka upp min terminologi.

Äh... det var väl allt för idag va? Nej just det.. dagens text har jag kvar:

du, du har förlorat mer än jag, 
jag har alla minnen kvar
du är med mig varje dag
och du ska jag tro på allt jag hört
så är det du som är förstörd,
du har förlorat mer än jag




God natt alla!

Oduglig?

Att vara oduglig och värdelös är att inte vara till nytta för någon. Eller hur? Om man då inte ens känner sig nyttig för sig själv, hur gör man då? Om det är så att man upplever att man inte tillför något till sin omvärd, vad gör man åt den saken?
Ofta känner jag att jag bara vill ligga kvar i sängen och gömma mig under täcket och låta andra slippa veta av mig. Känner jag att jag inte kan berika någon annas liv, vad känner då den personen? Att jag bara är i vägen och tar för mycket onödig plats som vart bättre lämpad till någon som faktiskt tillför något nyttigt? Att de bara vill försvinna från min sida och hoppas på att jag förstår vinken?
I och för sig är det antagligen endast jag som känner så. Men varför?


Just nu finns det så många texter som beskriver mina tankar så bra just nu. Här har vi en som passa otroligt bra för stunden:

Was there a moment when I felt no pain.
I want to feel it in my life again.
Let it be over now.
Oh Oh over now.
'Cause I remember all the days and nights
We used to walk the streets of neon lights
Oh I want you here with me.
Oh be here with me.


Är det för mycket begärt av mig
att vilja ha en egen famn att krypa upp i?
En plats där jag kan få vara mig själv,
där jag kan slippa alla måsten och krav.
Kan inte bara jag få det lätt någon gång.
Ska bara jag behöva gå i motvind?
Jag vill ha min chans här i livet nu!
Få visa att här är jag och jag tar ingen skit!
Men nej, bakslag efter bakslag
gör att jag ligger här och känner mig oduglig...




En motbjudande dröm

Vaknade nu på morgonen av en riktigt vedervärdig och obehaglig dröm. Jag skulle nog kunna klassa den som mardröm eftersom den handlade om sådant som jag inte för mitt liv skulle vilja uppleva.
Den handlade om all möjlig sorts förnedringssex man kan tänka sig. Det var till och med så att jag vaknade illamående efter den och valde snabbt att gå upp istället för att ligga och dra mig
Varför drömde jag då det här? Undra vad drömmen ville ha sagt till mig. Kanske att jag är utsvulten och i behov av sex? Men varför då denna form av förnedring? Genom förnedringen kanske den ville berätta att jag inte ska känns skam och misär utan att jag stå för den jag är?
Vad svårt det är med drömmar. Ibland är de så härliga att det inte spelar någon roll vad de betyder. Men så fort en dröm bli lite läskig/äcklig/kuslig/otäck/Obehaglig så vill man gärna veta vad den betyder.
Men, jag vill ju inte vara utan de härliga drömmarna så det är väl bara att försöka skaka av sig de frånstötande drömmarna då. När jag tänker efter är det faktiskt så att jag haft en hel del otrevliga drömmar det senaste, om det fortsätter så får jag nog köpa mig en drömtydningsbok för att få någon rätsida på vad de vill ha sagt till mig.

Efter bloggandet igår så var jag ute på promenad med två goda vänner. Det var mycket trevligt och skönt. Fick annat att tänka på så jag slapp det jobbiga. Det jobbiga hölls undan även när jag pratade med en vän i telefon. Underbart med vänner! Som tur är känns det åter bra igen idag. Eller nej, det gör det väl inte. Men det känns i alla fall bättre. Och tur är väl det.
Har fixat och pysslat lite här hemma idag. Har precis duschat, ska bara borsta mina tänder nu innan det är dags för mig att cykla hem till far min. Där skall jag göra så roliga saker så som att skriva ansökningsbrev och printa ut mer exemplar av mitt CV. Visst låter det som en otroligt rolig och givande dag?
Jag skall även vara så duktig och göra färdigt typåsen jag syr. Skall banka på öljetter. Det är lite svårt att göra när det är så mycket tyg jag ska igenom. Men, nu när jag är nästa färdig så får jag se till att fixa allt själv.

Så där ja!
Nu har jag fått ur mig mer tankar ur mitt lilla huvud. Det är riktigt skönt att blogga här eftersom jag inte har gett ut den här adressen till speciellt många. Bara två-tre personer som fått den. Vill vara lite okänd och hemlig antar jag. För, vet man att allt för många vänner läser om ens innersta tankar så kan det bli svårt att få dem på pränt.


Ha en skön dag!

Jobbsökarhelvete!

Jag tror ärligt talat att jag kommer bli galen snart! Att det skall vara så svårt att få ett jobb efter att man gått 3,5 år på universitetet. Nu har jag utbildningen, det är ju jättebra det. Men den ger ju mig ingenting alls eftersom jag inte har sjutton års erfarenhet inom alla olika yrkeskategorier.
Det är väl inte så konstigt att man som 23-åring inte har den erfarenheten eller? Det gör att man misströstar rätt kraftigt så fort man inte får något svar på alla de ansökningar man skickat in. Så, hur gör man för att få ett jobb? Någon som kan förklara det för mig så skulle jag bli väldigt tacksam!

Måste även säga att det känns som mitt liv inte har så stor betydelse just för tillfället. För vad gör jag på dagarna? Jo, jag hoppas att jag skall få timmar att jobba så att jag skall klara mig. Jag söker jobb efter jobb men inget händer. Jag ska försöka få någon klarhet i hur a-kassan funkar och sådant trams.

Finns det något som håller mig uppe för tillfället? Ärligt talat inte mycket alls. Jag gör så gott jag kan och spelar någon slagt roll utåt känns det som. Vilken tur att jag kan spela mig själv så bra! Har väl gjort det förr antar jag. Inte för att jag menar att jag är en roll. Det är jag inte. Jag är samma människa, men det är bara det att jag inte vill att det skall synas utåt att det är dåligt. Vill inte att andra skall förstå det för jag orkar inte med massa frågor och förståsigpåare för tillfället.
När jag någon gång försöker få ut att jag inte mår toppen så möts det bara med lite skratt och så säger de att det blir bättre snart, man kan ju inte må kanon jämt. Och hur kul är det då att försöka få ur sig det då? Inte alls vill jag påstå!

Men, det finns lite positivt i alla fall! Jag trivs som tusan i min lägenhet och jag älskar att ligga och läsa alla mina böcker. Skönt att få fly från verkligheten, om så bara för en liten stund. Att slippa tänka på sig själv och få hänge sig åt bra texter, åt intressanta livsöden, och få lite påhittade söta små berättelser. Det finns nog inget bättre tror jag.

Det sista jag vill skriva av mig för dagen är:
Jag behöver semester! Jag behöver komma bort, om så bara för en helg. Man kan inte sträva på som en jäkla myra och inte vara ledig någon dag. Det måste man ju vara! Om inte annat för att rensa hjärnan. Nån som vill ta emot mig och låta mig bara vara mig? Fast ja, jag kan tänka mig att hitta på lite bus om det är rätt personer som tar emot mig. Då spelar det ingen roll om vi är ingång hela tiden, för då vet jag att jag skulle må bra när jag åkte hem. Men...


Äh, det här ger bara tårar så jag skiter i det här nu.
Ha det!
RSS 2.0