Det gör ont!
Sedan skulle jag gå till affären. Precis innan jag kommer mig iväg får jag samtal från min handläggare på FK som jag försökt ringa tidigare på dagen. Det är inget som går emot mig där, inte än i alla fall, men sådana samtal tar ändå på krafterna. Ytterligare en person som är involverad i mitt liv, i mina svårigheter. Ytterligare en som skall ha reda på hur det går för mig. Jag måste alltså ge av det jag inte orkar med att ge av. Sedan när det var över startade inte bilen. Jag är van vid det så jag orkade inte ens bli arg, men det gjorde att jag fick gå till affären vilket kräver både vilja och mycket energi. 5 minuter ifrån affären fick jag stanna i ett folktomt hörn av gatan och torka bort förlupna tårar som gjorde synfältet suddigt. Det är ju inte precis jättekul att komma till en affär med ögonen som skriker ut spår av borttorkade tårar.
Så efter handling och middag fick jag göra samma sak som efter havsutflkykten. Jag fick lägga mig i sängen och vila. Världens härligaste vila. I fosterställning och tankar på helt fel ställe och en känsla av vanmakt och stor ledsenhet. Det är svårt att sova på dagen nu, det går liksom inte att somna om jag inte har musik eller ljudbok i öronen, där rösten som sjunger eller läser för mig står för trygghet och värme. Jag känner mig inte trygg med mig själv.
Alla säger med välmening att jag skall njuta av de stunderna som är glädjefyllda. Och jag försöker verkligen göra det, men det är svårt när jag efteråt kommer vara så tömd på energi igen att jag bara kan gråta åt allt elände och min oförmåga att orka. Alla säger att jag skall försöka vara vänligare mot mig själv, och jag försöker vara det. Men det blir svårt när det elaka självföraktet tornar upp sig mer och mer ju mindre energi jag har kvar. Tänk om jag ändå hade brutit båda benen eller så, då hade folk sett min sjukdom och jag hade sluppit oförståelse.
Men, man kan tydligen inte få välja vilken sjukdom man skall drabbas av...
Kattastrof säger!
Kattastrof tycker mycket om att vi får besök. Hon tycker bäst om det när gästerna går hem igen. Social katt hon är va?
Idag - Barnens Lekstad
Neo roar sig själv kungligt idag. Favoriten verkar vara snurpinnarna och där får han till en faslig sving. Det är rätt folktomt idag tycker jag, men barnen som är här håller ljudvolymen uppe kan jag lova. Gissar att fastern kommer behöva sova i så där 100 år efter den här helgen.
En svettig kille har vattenpaus!
Blommor och bilar
Jag har hört talas om blommor och bin, men tydligen fungerar blommor och bilar fungerat tydligen lika bra. Första gånger för mig på Kungälvs crusingen faktiskt. Tror det här evenemanget krossar studentflaken big time nu.
Anledningen till att jag är ute är för att Neo sover över ikväll. Så vi sysselsätter oss. Jag gissar på att Neo kommer slockna som ett Liljeholmens när han väl landar i sängen.
INTIGHET!!!
Idag känner jag en enorm och överväldigande intighet!
Jag anar ugglor i mossen
När jag var i Stockholm i februari/mars så passade Annika min katt. När jag var där och lämnade henne så nämde Annika att hon önskade sig ett mobilsmycke med en uggla på. Då hade jag en enorm fantasi att jag skulle ge mig ut i Stockholms affärsvärd och införskaffa mig en uggla i någon from och tillverka ett mobilsmycket till Annika. Men, som ni vet hade jag ingen energi över till annat än att försöka överleva dagen då.
Redan när jag började treva mig fram inom virkning- och amigurumivärlden så har jag haft en tanke på att en dag virka en liten uggla. Den tanken fick fritt utlopp i måndags och på några timmar så hade han tittat fram. Han kanske inte är världens sötaste uggla (och oftats är jag jättenöjd när jag virkat klart alla delar för att sen bli riktigt kritisk till min egen skapelse lagom tills den är färdigmonterad) men han hamnade i alla fall på en mobilsnodd. Dagen efter fick han åka med ett grönt och fint brev till mottagaren. Jag har inte hört något än om han blev omtyckt. Jag hoppas det. Han är tillverkad med mycket kärlek!
Just nu håller jag på med väldigt många projekt samtidigt.
1. En hemlig present som innehåller tre helt egenskapade amigurumimönster.
2. En lunchpåse till Sandra.
3. Förhoppningsvis kommer jag få sticka en sjal till Martins svägerska. - Första gången jag tolkar och stickar efter ett diagram helt på egen hand.
Dessutom fick jag en idé igår om att göra en egen "sångpåse".
Jag hoppas inte att min kreativitet kommer ta kål på mig. Därför får jag lägga sångpåsen som ett projekt in i mellan de andra projekten. Liksom för att ha något att bryta av med eller så. Tror till och med att det kan komma att bli fler sångpåsar gjorda. Det är en riktigt rolig grej att ge bort en egentillverkad sådan.
Well. Idag har jag lärt mig att tolka stickdiagram. Så nu vilar jag min kreativa sida och sitter still i soffan.
- Eller nä. Jag borde gå och lägga mig, det är redan långt efter rutintid.
God natt!
Baksmälla!
Men, om tre veckor far jag till Stockholm igen. Martin sa i natt att jag fick stanna hur länge jag kände för det. Det är skönt att kunna ha den reträttplatsen. För hos Martin, tillsammans med Martin blir allt mycket lättare. Dessutom blir det bara lättare och lättare att släppa in honom i mitt inre, in i det svåra som jag inte kan sätta ord på mer än att om just faktan.
Precis som de flesta andra som brukar spendera en bakisdag på soffan så tänker jag också göra det idag. En day off!
Tänk vad en liten virknål kan göra...
Jag hoppas!
Glapp!
Jag vill inte. Jag orkar inte. Jag pallar inte.
Idag har jag varit sysselsatt sen jag vaknade. Löpning i Fontin. Tygshopping i Sävenäs. Bilbatterihaveri på samma ställe med följd att jag behövde sätta på fucking smily face on och be om hjälp (BE OM HJÄLP, jag kända mig så sjukt falsk när jag skuttade till framför två män som kom lägligt.) Middag hos Sandra och sedan biomys på det. Där emellan hann vi också med två promenader. Nu när jag kom hem och tvättade av mig sminket kände jag också hur det tunga kom över mig. Hur gråten brände bakom ögonlocken och allt bara kändes hopplöst. Jag orkar inte de här topparna av lycka som då för med sig de djupaste av olycksdalar.
Jag känner mig som ett trasigt bilbatteri. Det sägs ju att om man kör långa sträckor laddas det upp om det är helt och fungerande. Men, gör jag de resorna själv, alltså gör det där roliga, det där som jag faktiskt tycker om att göra så kommer det kräva all min energi och efteråt kommer jag bara sitta hemma och gråta och bli arg för att jag inte orkar. Jag vill orka igen. Jag vill må bra.
Men tillbringar jag min tid hemma och får sitta med mitt handarbete mår jag bra. Då orkar jag hur mycket som helst. Det är terapi för mig. När ångesten har kommit krypande så har jag satt mig vid symaskinen eller fattat virknålen i högsta hugg och skapat. I takt med att jag ger utlopp för min kreativitet så rinner ångesten tillbaka ner i sina djupa grottor och jag mår som jag ska göra, jag känner Angelicakänslan i hela kroppen och jag njuter av stunden. Kan inte den känsla flytta in på heltid nu igen?
Vet ni. Idag har jag varit sjukskriven i tre månader. 3 MÅNADER. Vad har ni andra hunnit göra på all den tiden? Antagligen en massa gissar jag. Dessutom är det bestämt från den nya kliniken att jag skall vara sjukskriven ännu lite längre. Eller ja, ganska jättemycket längre. Det har känts konstigt när jag tänkt på det i de stunder när allt är bra, när jag är Angelica. Men nu är det inte konstigt, för man skall inte komma hem efter en biokväll och hamna i gråttillstånd för att energin är slut.
Urk och fy!
Så lite värmer så mycket!
Tänk att ibland kommer saker med helt sagolik tajming! Detta kom med posten alldeles nyss. Ilskan och ångesten som blommade ut tidigare idag blev helt klart utmanad nu.
Jag har gjort det jag kan för att påverka min situation. Jag har fått spy ur mig det till Malin och jag har varit på löprunda med henne. Att dessutom få ett sånt fint kort. Ja då kan inte dagen sluta helt kasst i alla fall.
Underbara måndagshelvete!
Måndags morgon och min rutin ligger resan 50 minuter efter. Jag mår inte bra! Och jag vet varför. På söndag gå min sjukskrivning ut och den nya kliniken har fortfarande inte kontaktat mig igen. Det som stressar nu är att jag berättade för henne hur stressad jag blir när jag inte har kontroll över saker, där jag bara är en spelpjäs som väntar på att andra ska flytta mig fram eller bak.
Så jag ringde dit, och jag fick numret till psykologen jag träffade. Sedan ringde jag henne och talade in ett meddelande. Hoppas att hon är vänlig och hjälper mig med det som är svårt för mig så jag slipper ångesten för den sakens skull i alla fall.
Men så atte! Om jag skulle gå upp i alla fall...
Efter en bra helg...
Fast, jag överlever nog också det här dygnet med tanke på att jag fått 8 kramar. Man skall ju ha minst fyra varje dag för att just överleva. Alltså måste jag vara ett medicinskt underverk, för vissa dagar kommer jag inte tillnärmelsevis nära något som kan kallas kram.
Ähhh!!
Jag går och lägger mig istället.
Är detta ett kommande stornamn inom fotovärlden vad set lider?
Willy ville bestämt ta kort igår, så han fick låna min mobil en stund. Här nedan är ett av hans mästerverk. Stornamn i framtiden? Willy Lind är namnet och kom ihåg vart ni såg det först!
Jag försöker själv!
Jag försöker konstruera en egen beskrivning för en virkad figur. Exakt vad det ska bli säger jag inte, för set ska bli en present partiskt. Hoppas den blir bra bara. Det är många maskot att hålla reda på.
Intressant!
Jag känner mig allt annat än prioriterad just nu. Och då tänker inte heller jag prioritera!
Någon jävla måtta får det ta mig fan vara!
Aaaaaaaarsssssscccccch!
