...har ägg i mun.

Felix och jag har just frukosterat. Han har ätit ägg så det står ur öronen på honom. Själv började jag dagen med en omelett. Vi ska ha en mysdag idag, och åka till Barnens Lekstad ett par timmar. Wish me luck, för jag har en enorm huvudvärk. Ska inte låta den stoppa oss i alla fall.

Ha en bra dag!

Dagen började som sagt inte på bäst sätt. Illamående först och sen fel buss. Men, halvvägs till Tuve kom jag på mig hur jag höll på att bli gnällig när jag skulle skriva ett sms. Då valde jag tanken: kan du inte påverka en situation som gått fel, gilla läget.

Trots att bussturen tog mer än 15 minuter än tänkt så hann jag ändå i tid. Visst, jag kom på sekunden, men jag var inte sist.

När det blev lunch insåg jag att min kropp hamnat i ketos. (Vet du inte vad det är så googla.) Visst tänkte jag väl på det redan igår, men det var idag jag förstod det på riktigt. Har en härlig unken smak längst bak i svalget. Slit lönar sig! Tänk att det kan var så stor skillnad på tänker från en dag till en annan. Tidigare när jag kört GI har jag tyckt att dag tre är tyngre just för att då kommer kroppen på att något lurt är på gång. Då skriker den efter det vanliga. Sockret i mitt fall. Idag är dag fyra och jag märkte ganska snabbt att koncentrationen var med mig på ett större plan. Just i skrivandets stund är jag mycket piggare än igår, men det beror på att jag sov bort nästan två timmar ikväll. (Jag är fortfarande trött och det känns som att jag kommer sova ikväll ändå.)

Det är viktigt att vara helt på det klara med att tröttheten är med en i början av en kostomläggning. Även förvirring och långsammare reaktionstid är vanligt. Jag kunde sortera i skafferiet utan att dra fram fram lakritspåsarna och krypa under borden och tvångsäta. Varje gång jag startat en kickstart inser jag att jag känner min kropp väldigt väl. Jag MÅSTE strypa kolhydraterna för att få bort godissuget/sockersuget. Vatten är inte lika gott som Coca-Cola men det är nyttigare!

Imorgon kommer ett eldprov. Felix kommer hit, och då är det godis beställt. Trist om jag faller på det, och avbryter min ketosförbränning. Så. Järnvilja imorgon! Full fokus! Framåt Angelica, framåt!

Bilden: Dagens lunch bestående av en ruskigt god köttfärssoppa och mycket god sallad till.

Det känns som att detta håller på att förvandlas till en gnällblogg och så får det väl vara i så fall. Då kan jag hoppas på att jag inte är lika gnällig i möter med andra. Min kollega sa en bra sak, att gå och ha ont mest hela tiden gör vem som helst knäpp. Och så är det. Jag tror att jag håller på att bli knäpp. På riktigt. Varenda morgon vaknar jag med ont i magen, illamående eller allmän hängighet. Jag ägnar massor av energi åt att orka mig igenom dagarna och inte vara den som pratar om/gnäller över mitt mående. Sen kommer jag hem och det slutat alltid med att jag hamnar i soffan och gör inget annat på kvällen.

Jag måste ta tag i magproblemen. Det är bara så jobbigt så det har varit lätt att skjuta på det. Nästa vecka ska jag börja med en ny p-pillersort i hopp om att det kan lindra smärtorna. Hjälper inte det så får jag ta fortsatt läkarkontakt.

Den här morgonen vaknade jag med sedvanliga smärtor och illamående. Lägg till att jag tog fel buss och har med det åkt på sightseeing genom Tuve. Jag kommer med stor säkerhet sent till dagens utbildning. Får jag åka hem och dra täcker över huvudet igen?

Jag kan hoppas att min dag inte slutar helt i katastrof och att du får en kanondag!

Detta står på mitt vardagsrumsbord och jag är inte det minsta sugen på det. Däremot satt jag och tänkte på lakrits under dagens föreläsning. Inte för att jag egentligen var sugen, utan för att en annan satt och åt det och det spred massor av dofter. Men, jag tog mig igenom dagen och sedan tog jag en promenad på väg hem. Väl hemma blev det mat på en gång för att inte falla i godisträsket. Jag har lakrits i skafferiet och jag är påtagligt medveten om det. Nu gäller det bara att sätta på järnviljan och ignorera läckerheterna.

Som jag beskrev tidigare idag, huvudvärken är påtaglig och kroppen vill liksom inte riktigt lyda mig. Det är väl exakt så det skall vara när kroppen blir utsatt för en koständring. Blossom Tainton som ledde Toppform för en herrans massa år sen sa att kroppen behöver 10 dagar för att vänja sig vid nya kostrutiner. 10 dagar är ju ingenting om man kör på som vanligt. 10 dagar under förändring är ett smärre helvete. Det är tungt och förvirrande, men väl i mål så mår kroppen så mycket bättre.

Så...
Bye bye carbohydrates!!

Jag är tydligen expert på att starta med redan svåra projekt på helt fel tid. Som ni kanske minns så försökte jag starta godisstopp ett par veckor innan jul senast. Denna gången har jag satt igång ett nytt GI-race och har då i inledningsfasen två utbildningsdagar där jag får äta lunch ute. DET är svårt! Det mesta som serveras är baserat mest på mjöl (pasta, bröd i olika former) eller potatis. Sallad är ju bra, men inte jättemättande. Och i starten är det svårt att fuska, för då kommer man ju inte igång på riktigt. Att utbildningen också handlar om suicidprevention/första hjälpen vid psykisk ohälsa är ju bara att komplicera ännu mera. Det är ju ett svårt ämne/område och det krävs energi för att orka ta sig igenom det som lärs ut.

Idag kompromissar jag lite. Det blev en grönsakssoppa. Märker ju att den innehåller potatis, så jag måste VERKLIGEN se till att inte åka dit på kakorna som serveras i fikapauserna.

Huvudvärken är igång och jag är allmänt skakis. It's wonderful to be me! Men, om ett par dagar vet jag att kroppen kommer vara med mig igen. Har du några svåra/invecklade/krångliga spörsmål att ta med mig, vänta med dem om det finns tid. Jag misstänker att jag inte helt kan behärska mig i alla situationer om jag säger så.

Nu ska jag koncentrera mig på den goda soppan! På återskrivande.

Tyvärr blir det inget inlägg på utmaningen idag. Jag hade ingen ork att ta itu med det idag. Det har varit en tung dag, samtidigt som det kommit upp en massa bra/roligt/utmanande. Även om jag önskar och sätter kraven på mig själv så är inte ens jag en övermänniska. Bloggen är trots allt inte det viktigaste i mitt liv. Dessutom lär det inte vara någon där ute som kommer med klagomål eller funderingar på det.

Så, nu lutar jag mig tillbaka och ser klart på veckans avsnitt av husdoktorn House. Kattakärleken ligger intill. Tätt intill.

<3

Får bli ett snabbt inlägg med dagens tema. Det är handboll på tv och min kropp är emot mig. Så här kommer en bild på Felix och Willy. Jag blev snabbinkallad för en stunds barnpassning ikväll nämligen. Till ungarnas förtjusning. Lek, bus och massa skratt. Det var inte lika uppskattat när det var dags för läggning. Willy höll på att tacka nej till välling och Felix höll på att bli utan läsning. När jag sen skulle åka hem var det en charmpelle som gjorde allt för att moster skulle stanna lite till. <3

Det är ju då dumt att inte vara upplagd för det, inte det minsta. Vaknade till ett illamående även idag. Lägg där på huvudvärk också. Kan inte tro att det kommer vara bättre ikväll, eftersom start på kolhydratblokad är bokad till idag. Om 2-3 dagar kommer jag antagligen vara världens värsta solstråle. Det är väl ingen bra kombination att starta GI-fas 1 när kroppen är emot mig själv. Men, jag misstänker att illamåendet kanske kan försvinna om jag får bort kolhydratbehovet.

Well. Jag försöker få ordning på den här dagen nu.

Det kanske inte är någon superkvalité på den här bilden, den är tagen med en gammal mobil. Bilden är tagen i oktober 2007 på Lars Winnerbäcks konsert på Lisebergshallen. Jag tycker inte att alla bilder behöver ha någon enorm kvalitet, de kan bli charmiga, snygga, annorlunda eller vad annat som helst även om ljussättning, skärpa och så vidare inte är i fullkomligt rätt läge. Jag hade tänkt publicera den här bilden under temat "en gammal bild" men hittade den inte. Istället får den då gestalta en favoritbild. Det var en otrolig konsert, och jag gjorde något jag ville göra utan att ha med mig sällskap.

Jag trodde det skulle vara svårt att välja ut bilden som skulle stå för dagens tema, jag har ju en hel del foton sparade. Det var dock inte svårt faktiskt, den här bilden dök direkt upp efter att jag inte hittade den till "en gammal bild". Den här utmaningen går ju rätt bra tycker jag, 22 dagar kvar. Det tema som än så länge känns lite svår är "min vardag" för jag kommer inte kunna ta så mycket kort till den. Men, jag får väl göra så gott jag kan, bättre kan jag inte göra.

Inga har bott hos mig i flera dagar nu, men inte att hon tar ett handtag. Det har resulterat i att t.ex. disken bara står. Hoppas att hon tar i med hårdhandskarna i veckan som kommer.

Jag har en infektion som tydligen gror i kroppen. Anledningen till att jag säger tydligen är för att jag inte känner av några symtom på den. Eller ja, jag gjorde det i alla fall inte innan jag antibiotikan i måndags. Nu har jag mått illa ett par dagar och haft någon slags feberkänning så antagligen är det något som inte är helt som det skall i kroppen. Detta medför ju att jag inte får träna och det är frustrerande. Kan väl inte påstå att jag kommit igång helt super ännu, men jag var jättetaggad för träning förra måndagen. Det var ju bara att rätta in mig i antibiotikaledet och skita i det. Någonstans tre, fyra dagar in i kuren så började nacken att göra ont ont ont och idag känner jag mig lika stel som hela förra hösten. Det är två dagar kvar av kuren, två långa dagar. På onsdag skall det väl i alla fall inte vara något som hindrar mig att gå till gymmet!

Aknen spökar för mig också. Jag tycker att jag hittar nya utslag och blemmor varje dag. Jag hatar det. De får mig att känna mig ful, ful, ful! Det är inte på långa vägar så hemskt som det varit, men bara åsynen av att de börjar ansätta mig och min hy igen är självförtroendenedsättande. Så fort går det att komma in i "jag är ful"-tänket. Akne är inte bara en hudåkomma, det är också en effektivt på försämrat självförtroende.
Nu har jag ju fått en ny p-pillersort utskriven och jag skall börja med den så fort jag kan. Det enda som hindrar mig att starta med den just nu är att jag måste vänta in mina hormoner och att kroppen är i rätt läge. En vecka kvar ungefär. Den tiden får gärna springa, om jag får välja.

Ska bara förbereda nästa utmaningsinlägg så skall jag dra något gammalt över mig. Kanske att Kattastrof vågar sig fram till mig igen, hon tyckte inte om att jag och Malin tittade på en thriller (jag skulle vilja kalla det en skräckfilm) förut. Vi hade nämligen en förmåga att hoppa, skaka och skrika när det blev hemskt. Vilket det också blev, ungefär hela tiden. Men nu är det bara jag, filten och tvn så hon kommer kanske?

För att lätta upp i illamåendet, snötristessen och envetna tankar valde jag att åka ut till papsegubben en stund idag. Weronica hade berättat att Willy var där ute så varför inte joina en stund? Jag lyckades pricka in min ankomst lagom tills Willy vaknade efter sin middagslur. Efter lite sedvanligt jag vaknade just-mys så satte leken igång. Willy visste precis vad han ville göra, så vi satte igång och lekte med alla leksakerna. För att bara vara 1,5 år gammal så är han otroligt logisk. Han satt med den blåröda bollen med olikformade hål där klossar skall stoppas i länge. Han observerade hur jag gjorde och försökte sen själv. När det inte gick bra fick jag rycka in och vrida rätt på klossarna. Därefter försökte han en gång till och lyckades. Han ville att vi då skulle applådera för honom. Jag insåg också att min kropp inte på långa vägar är speciellt tränad. Jag blev ju trött nästan direkt. Så jag fick ta pauser mellan alla lekrace vi körde. (Betänk dessutm att mitt illamående inte blev bättre av all lek.) Willy tycktes uppskatta fartfyllda lekar. Så jag fick springa med honom eftermig ett par vändor. Jag försökte också gömma mig och hoppa fram och skrämma honom ett par gånger. Vilka skratt han bjöd på då.

Tänka sig, det är inte många månder sen han var ytterst restrektiv mot mig. Jag fick inte ta upp honom efter att han sovit, jag fick inte natta honom, jag fick inte busa med honom utan att han fick igenom sina villkor och var mamma/pappa i rummet kunde jag glömma att han ens titta på mig. Jag har fått kämoa för dit vi kommit idag. Jag får väl tacka Felix och mina lekstunder för det. För då har Willy lekt för sig själv, intill oss och observerat mig på avstånd. I takt med det har han accepterat mig mer och mer till att nu uppskatta att leka med mig. I torsdags hade han berättat för sin mamma att han skulle ge mig kramar och pussar när jag kom och hälsade på.

Även om jag fortfarande mår uselt så är jag glad i själen. För att leka med mina syskonbarn är något av det bästa jag vet. Lyckobatterierna laddas rekordsnabbt och värmen som byggs upp i kroppen stannar bra länge även efter att leken tagit slut. Nu tänker jag lägga mig ner i soffan igen, dra på mig värmefilten och hoppas på (även om jag helt bergssäkert vet att hon kommer som ett spjut) att Kattastrof kommer och knör med mig.


Ha en härlig lördagskväll!

Köpenhamn
2011-07-16

Efter ett par timmars strosande i ett stålande Köpenhamn hamnade vi på en halvtrist pub på Strøget där vi satte oss för en vätskepaus. Dessutom blev det en stunds fotograferande. Jag ville testa min nya kamera vilket resulterade i en hel del "egopics". Här är en bild på Sandra, men om du tittar i hennes glasögon så får du ju också en del av Strøget också. Det kanske inte är den bästa "reflektionsbild", men jag tycker det är häftigt att ta kort på en sak som speglar något annat.
Dessutom, den här bilden får mig att längta till sommaren.
Kommer den snart tro?

Kattastrof och jag ligger i soffan och lär nog gör så resten av dagen. Natten har varit kass. Jag har vaknat av illamående ett par gånger och jag har drömt konstiga, men väldigt verkliga och påtagliga drömmar. Kattastrof har bestämt sig för att ha en riktigt off dag. Hon har lagt sig under filten, med fördel för mig. Hon ligger nämligen tätt intill mitt ben och sprider värme.

Ha en härlig lördag!

Är på jakt efter en ny klänning så jag har ägnat en stund åt att surfa runt och kolla in om det finns något jag vill ha. När jag surfade in på H&M så fanns DEN KLÄNNINGEN där. Rakt framför mina ögon. Självklart var den rosa, varför annars fastnade mina ögon på den direkt? Det kan ju ha med modellen att göra också. Tycker att den är jättesnygg och lite annorlunda i sitt snitt. Vet ni varför den inte blir min? Det är en Versaceklänning och den kostar 599 kr. Kanske kan få råd med den om den skulle hamna i reaavdelningen. Jag kan bara ställa mig frågan, hur stor är sannlikheten? Som lite piss i Mississippi tänker jag...

Kanske att det skulle gå att sy något liknande? Ser ju inte ut att vara jättesvåra saker att pyssla ihop trots allt.
Men, jag får väl fortsätta drömma om den?